17 november 2012

Hur Enångers prästgård klarade sig från att plundras

I Enångers gamla kyrkbok från 1710-1755 kan man läsa en liten skildring om hur tre hjältemodiga män från socknen vågade skrämma fem ryska kosacker på flykten och därmed också rädda Enångers prästgård från att plundras och brännas. Det är kyrkoherden i Enånger, Anders Bäckner, som själv skrivit ner den här berättelsen. Jag ska återge den med hans egna ord, men i modernare tappning så att det blir lättare att följa med. Vill man läsa historien i sitt original så finns boken på nätet hos SVAR.(www.svar.se) Den har beteckningen C:2 1710-1755. En av de tre männen var min förfader, Mickel Persson i Östby.

Bakgrund
Vid slutet av det stora nordiska kriget, 1700-1721, härjades och brändes Österjökustens städer av den ryska flottan. Alliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland hade år 1700 förklarat krig mot Karl XII:s Sverige. Till att börja med gick det bra för Sverige. Redan i augusti var Danmark ute ur kriget genom freden mellan Danmark och Sveriges allierade Holstein-Gottorp, och därefter besegrades Sachsen-Polen. I november besegrade Sverige Ryssland vid Slaget vid Narva.
Men Tsar Peter I gav inte upp utan fortsatte att erövra mark i Sveriges Östersjöprovinser och 1703 grundade han staden Sankt Petersburg för att ännu mer stärka Rysslands tillgång till Östersjön – sjöpassagen ut mot väst. 1707 tågade Karl XII in i Ryssland för att återta sina provinser, men nu gick det mindre bra. Ryssarna använde sig av den brända jordens taktik, de drog sig tillbaka och brände allt efter sig så att den svenska armén ingenstans kunde finna mat och värme. Vintrarna 1707 och 1708 var dessutom ovanligt kalla och bistra och den svenska armén försvagades. Den 28 juni 1709 led Sverige stort nederlag vid Poltava. Med resterna av armén flydde Karl XII till staden Bender i Turkiet där han blev kvar och levde i exil (sedan även i fångenskap) medan han försökte förmå den turkiska sultanen att starta krig mot Ryssland. Under tiden passade Danmark-Norge och Sachsen-Polen på att gå med i kriget igen och fick med sig Hannover och Preussen. Tillsammans kunde de nu erövra Sveriges besittningar i Baltikum och Tyskland. Danmark-Norge attackerade sen från väster och Ryssland från öster och hela Finland ockuperades 1714. Karl XII återvände från Turkiet och gick in i Norge för att avvärja Danmarks attack, men där dog han som bekant 1718. Nu inleddes långdragna fredsförhandlingar men då Sverige förhalade dem tyckte ryssarna att de behövde utöva lite påtryckningar för att få svenskarna att återuppta förhandlingarna. Alltså började ryska flottan 1719 åka upp och ner längs svenska Östersjökusten och plundra och bränna kuststäder och bruk, Umeå drabbades till och med två gånger.
Detta pågick - med uppehåll under 1720 – fram till den 25 maj 1721 då det Stora Nordiska krigets sista slag stod vid Selånger. (Sverige förlorade.)

Anders Bäckners berättelse
”Hvad sällsynt i Sochnen sig tilldragit Om Ryska rupturet och oväsendet 1721.
Den 21 Maj, som var en söndags afton, kom ryska galärflottan till Långvinds Bruk och satte bruket i brand. Långvinds by brändes icke, utan boskap, kläder och annat som behagade, tog fienden bort. En hammarsmed vid namn Johan Thunman fångades, men ingen mera eftersom alla i hela socknen var bortflyttade till skogs och upp till sina fäbodar. Natten emot måndagen for kosackerna, över 300 man, upp till Nora, Hede och Myra, skövlade och brände upp alltsammans utom en gård i Västermyra. Fem av dessa 300 man ryckte vid midnattstid över bergen hit till Prästegården; men hur underligt den, liksom kyrkan, räddades skall rätt nu berättas. Ingen befästning fanns det här, utan allenast länsman, Mickel Engman, klockaren Halfvar Hedin (som förut varit underofficerare vid E –Regementet) Mickel Persson i Östby, Per [ skada ] -sson i Grängsjö och Erik Persson i Rössånger. De gick efter midnatt hit till prästgården, för att se efter hur det stod till, ty de väntade främmande sedan de sett att bruket och byarna brändes. Bönderna gick ned till not-löten för att bära stornoten till skogs, medan länsman och klockaren gick in i prästgården och tog Pastors ur och bar det något söder om gården för att förvara det under en stor sten icke långt från vägen som går till Myra. Med det samma kom de förut nämnde 5 kosackerna ridande i sakta mak, med oskodda hästar, på väg mot prästgården. När länsman och klockaren såg det, väntade de en stund, och då de märkte att det inte kom någon mer, gick de en krok västerut, och så ned genom gatan till kyrkan, för att träffa på bönderna igen som nu kom från skogen.
När bönderna fick höra att det var ryssar i prästgården, så flydde de alla. En enda, Mickel i Östby, blev kvar med länsman och klockaren. Dessa 3 gick så upp till prästgården, och de hörde hur det bultade och slamrade. De tog mod till sig, och Gud var med dem. De öppnade lilla porten som vetter mot kyrkan, för att se hur det stod till. Så fort ryssarne märkte det, satte de sig på hästarna, lämnade alltsammans som de hade burit ut på gården och skyndade sig ut genom storporten. Där stannade de vid stora kornladan, s[krittande] med hästarna av och an, samt mycket ållade. De våra ställde sig i motvärn väst om gården, mindre än ett halvt stenkast ifrån fienden. Så ropade klockaren med mycken frimodighet till fienden: dobra, dobra Monsieur Panil! /Kom hit, Käre Bror! gå på ästu karl! (ung.kom an om du törs) Ryssarna pladdrade emot på sitt språk så mycket de kunde, men ingen av grupperna tog något steg framåt. 
När de sålunda hade manat varandra vid pass 3/4 timma, sade länsman till bonden Mickel i Östby: Skjut! Han sköt, men träffade inte ty det var mörkt. Sedan sköt länsman, och genast började en av ryssarna råma och skrika illa. Vidare sköt en av ryssarna, men Gudi lof! träffade ingen. Sist sköt också klockaren, men vet inte om han träffade; för i detsamma som klockaren sköt, så bar det av med ryssarna. Två av dem stöttade en tredje emellan sig. Men eftersom de tog fel väg väster ut, så måste de vända tillbaka hit till prästgården. De våra stod ännu stilla, och när de såg ryssarna komma tillbaka trodde de att fienden ville hämnas. Då ropade åter klockaren: Russiker, i [ - ] öfver alt! (anm.:det är tyvärr en skada i originaltexten här) Men ryssarna, som nu hittat igen vägen de kom, for av i mycken räddhåga, lämnande en yxa och en säck efter sig, och fick ingenting med sig bort härifrån. På den tiden stridde Herren för Enångers kyrka och prästgård! Utan all tvekan hade fienden planerat att röva och bränna. Måndagen litet före middag kom hela Galärflottan hit in i Kyrkofjärden och lade sig vid Våtnäs där de låg stilla på grund av stiltjen. Men underligt var det, att de icke for hit upp utan istället nattetid for norrut till Njutånger där de brände Iggesunds Bruk samt många byar, och klockstapeln lades i aska, men Gud bevarade templet. Fienden var inne i kyrkan, men kom ej ut i sakristian hur än de med järnstörar och spett stötte på dörren. Hålen efter spetten kan ännu ses på dörren til vedermäle för efterkommanderna.”


Ni undrar kanske hur det gick för den stackars skjutne ryssen. Och vad hände med Enångers ende fånge, hammarsmeden Thunman? Jo det kan Anders Bäckner faktiskt berätta. Thunman fick åka med ryska flottan upp till Medelpad och där släppte de av honom. Jag antar att han gick till fots hem, förmodligen ganska lättad. Och han berättade när han kommit hem, att den skjutne ryssen, ”den af the 5 Cossacker som råmade efter skottet af Länsman”, han dog och blev begravd på Leskär i Enångers skärgård. Platsen kallas än i dag för Ryssgraven.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar