Pina död!, sa Ingeward

Dags för en läsövning i 1600-talssvenska igen! Denna gång från Blekinge år 1686. Berättelsen bjuder bland annat på ett kraftuttryck - Pina död! - som du till exempel kan börja använda om du är trött på gamla vanliga svärord...

Året var 1686. I Gemsjö by i Gemsjö socken ( som numera heter Jämshög) och Listers härad, bodde bonden Ingeward Larsson med frun Sissa Sibbesdotter. Ingeward var stor och stark, ja han beskrivs som den starkaste i hela socknen. Han hade en vän,( eller vad man ska kalla honom, för Ingeward verkar inte ha behandlat honom speciellt snällt genom åren) som hette Per Bengtsson och bodde i grannbyn Hässlehult. 

En dag i juli, den 22 närmare bestämt, kom Per hem till Ingeward för att låna lite råg. Så blev han bjuden på ett stop öl och blev kvar. Sissa Sibbesdotter tycks ha haft onda aningar för hon sa ganska snart till Per att han borde gå hem, men Ingeward protesterade och de båda vännerna fortsatte dricka både öl och brännvin i allra bästa sämja. De satt bredvid varandra på tröskeln till farstugan och såg ut över gårdstunet i sommarkvällen. Så fick de se ett par karlar som genade över Ingewards gård. Det var båtsmännen Hans Drake och Per Larsson från Gränum som var på väg till en vän. Men Ingeward kände igen Hans Drake och ropade: ”Kom hit, jag vill giva dig ett stop öl!” och då ropade Per Bengtsson att han skulle bjuda Drakes kamrat på ett stop öl också, bara för att de var kronans båtsmän. De båda nykomlingarna fick ta plats på tröskeln och Ingeward och Per Bengtsson satte sig bredvid varandra på en bänk inne i farstugan.

 Drickandet fortsatte och Ingeward kvad något ur en bok (tyvärr vet vi inte vad). Så kom Sissa förbi och Ingeward drog henne till sig och tvingade henne att sitta ner. ”Här skall du sitta, jag är din man och mig skall du lyda eller skall jag slå dig sönder!” Han höll fram kannan och befallde henne att dricka. Men han var så pass full att han snart glömde bort henne och då passade hon på att smita iväg. Per Bengtsson var inte nöjd. ”Du må icke göra så mot din hustru!” sa han. Och så var det slut med sämjan och de började skrika och svärja till varann. ”Pina död!” sa Ingeward, ”ästu inte karl att slå mig, jag är inte rädd för någon man!”. ”Ingeward” sa Per, ”du har bjudit in mig och då ska du inte slå mig – men det har du gjort förr. Du har hubbat och slagit mig förr så att jag är en skröplig människa i resten av mitt liv och gett mig tarmelopp (bråck). Så pruckla inte på mig när du har bjudit in mig!”

De lugnade sig en liten stund och räckte varann handen men plötsligt blossade ilska upp igen. ”Jag vill gå hem” sa Per ”Och rågen får du tillbaka bara du inte slår mig!” Ingeward svarade ”Jag är inte rädd för nån, och om jag skulle slå dig med bara min ena hand skulle du stupa, men jag håller mig för vis för att slå dig!” Hade Per Bengtsson varit lite nyktrare hade han kanske tagit tillfället i akt nu och rest sig och gått hem, men i stället sa han kaxigt: ”Slår du mig så slår jag dig tillbaka för du har slagit mig förr!”. Då tog Ingeward ett stadigt tag i Pers skägg och vred honom mot väggen.”Lät mig vara, din Snapphane!” skrek Per. Ingeward reste sig, stampade i golvet och sa ”Pina död, jag är ingen Snapphane!” Den fortfarande kaxige Per sa ”Var har du fått allt ditt silver ifrån då?” Då slog Ingeward. Den stora handen träffade rakt över Pers mun och näsa och blodet rann. Per drog sin kniv och stack den i bröstet på Ingeward, men den gjorde ingen större skada utan Ingeward sprang in i stugan och hämtade sin yxa medan Per gav sig ut på gården. Sissa försökte hindra Ingeward men han var förblindad av vrede. ”Pina död, han skall aldrig gå levandes från min gård!” röt han och sprang ut med yxan höjd i vädret. Per lyckades få tag om yxan med ena handen och med den andra höll han fram sin kniv. Ingeward såg den och sa ”Jag vet att du inte sticker mig nu” men det gjorde Per. Han högg ett stort sår i magen på Ingeward som segnade ner. 

Nu blev det förstås stor uppståndelse, ungarna skickades iväg att hämta prästen och Ingewards bröder och båtsmännen tog fast Per och band honom. Ingeward levde ännu och han bad dem att släppa Per. ”Släpp Per Bengtsson och lät honom gå hem” sa han. Sedan dog han.

Vid rättegången i september 1686 gick man noga igenom händelserna med vittnena. Men den skyldige själv var inte där. Någon gång under kvällen lyckades Per Bengtsson ta sig ur repen och smita och sedan dess hade ingen sett honom i vare sig Hässlehult eller Jämshög. Men man skulle inte ge upp efterspaningarna, för han hade nog inte kommit så långt. Han bar ju ”magen och alla inälvorna på sidan” av ett knivstick han fått för längesen – troligen det tarmelopp han pratade om, och troligen tillfogat av Ingeward.

Och så här ser historien ut i original i domboken:

Anno 1686 denn 1 septembris höltz i Berkenähs  Extraordinarie laga ting närwarande under fogden Hans Frijes och wanl. Häradznembd.

S.D. Efter Hans Excelles och den högkongl. HoffRättens bref af den 3 Aug: sidstleden till wälborne Hr Landzhöfdingen Hr Erich Siöbladh och deruppå högb.e högw. Hr Landzhöfdingens bref till mig undertecknadt af den 27 Augusti företog sig Rätten att efter föregången laga stembning uppå parterna och slächten på begge sidor samt de bekante wittnen, ransaka om det dråp som Pehr Bengtsson i Heslehult i Jemsiö sochn har begådt uppå Ingeward Larsson i Jemsiö by och dess egen gård denn 22 Julij sistledne.

Att Pehr Bengtssons hustru och barn war befullmechtigadt och comparerade - - fogden wäll.t Christopher Hansson, att Ingeward Larssons hustru Sissa Sibbesdotter som och sielf tillstädes wahr och dess barn befullmechtigat comparerade fogden wäll-tt Hans Jöransson och den dödes Broder Hans Larsson i Örlycke.

De wittnen som efter föregången laga stemning äre citerade blefwo framkallade, då först framkom Pehr Larsson fast båtzman i Grenum (Gränum) och efter aflagd eedh wittnade att Mårmässo dag som war den 22 Julij kom hans kammerat Hans Drake till honom i Grenum och efter der intet öhl war gingo de emot aftonen till gemsiö by som ligger straxt der wijd och ärnade fuller intet gå in till Ingewardz men när de skulle gå öfwer hans gård blefwo de sedda af Ingeward Larsson i Gemsiö och Pehr Bengtsson i Heslehult, då Ingeward ropade till Hans Drake och sade ”Kom hijt, iag will gifwa dig ett stoop öhl” som och skedde, och denne Pehr Larsson fölgde medh; Då sade Pehr Bengtsson: ”iag skall gifwa hans kammerat ett stoop öhl, ty de ähro Cronones karlar både.” När de fingo öhlet drucko de om med desse twå bönderne, osm och hemptade äfwen för sig mehra öhl, sittiandes desse Båtzmennen på farstugu tröskelen och de bemte Bönderne på ett säte i farstugun,  och nähr Båtzmennen druckit uth hemptade de mehr öhl, då wij kiöpt hwar sitt stoop gich hann efter eldh och tende på tobakzpipan och när han kom igenn hörde hann intet ondt förr änn Ingeward begynt med sinn hustru, tager i henne och sätter henne på bänken, war ond och sade: ”Pina dödh sitter du intet hoos mig skall iag slå hufwudet sönder på dig” då hon swarade ”Kiära mann lät mig dricka så mycket som iag tyar.”

Elliest war der een annan kanna medh hwilken de drucko om och der igenom förglömde han truga sin hustru dricka så mycket ty hann war hehl drucken. Sedan begynte de bägga träta säyandes Pehr Bengtsson: ”du skulle intete låta så illa på dinn hustru!” menn hwad Ingeward swarade gaf hann intet acht uppå, och han wiste intet af förrän Pehr Bengtsson sade: ”iag weet du will intet begynna något efter du har budit mig inn”, då Ingeward räcker honom handen att de skulle wara goda wänner, och intete tahla om något mehra. När de een gång åter omdruckit begynte de åter; då Pehr Bengtsson sade: ”iag weet du må intet slå mig, du har iu budit mig inn, och du har nog slagit mig tillförende att iag der af är een skröpelig menniska så länge iag lefwer och giodt mig tarmelopp; om du slår mig slår iag dig igenn. ” ”Pina dödh” swarade Ingeward, ”ästu intet karl att slå mig, iag reder ingen karl i werlden!” ”Iag will gå från dig” sade Pehr Bengtsson ”och iag will gifwa dig igenn rågen om iag kan slippa dig wähl, om du träter på mig derföre / ty han hade kiöpt hoos honom 2 sk: rågh och länt 2 sk:/ Då tog Ingeward Pehr Bengtsson i skiägget der de sutto med hwarannan och wrijder honom emoth wäggen. Pehr Bengtsson sade: ”Lät wara mig din snapphane!” Ingeward stiger upp och stampar, säyandes: ”Pina dödh är iag ingen snapphane!” Per bengtsson sade: ”Hwar har du fått det myckna sölfret du har?” Då slog Ingeward Pehr Bengtsson på munnen med afwiga handen men Pehr tog till knifwen och högg honom i högra brystet; När desse Båtzmenn det sågo sprungo de undan för dem och Pehr kom efter dem åth brunnen. Ingeward kom ut uhr stugun med een yxa, hafwandes doch hans hustru wehlat hindra honom gå uth men förmåtte intet utan Ingeward sade: ”Pina dödh skall hann intet gå lefwandes uhr min gård!” och lopp uth, hinnandes Pehr bengtsson emot brunnen hafwandes yxan i högd som Pehr emottog med den ena handen och stack honom med , andra och i det Ingeward såg att Pehr hade i yxan sade hann: ”iag weet du sticker mig intet nu” men han stack honom i det samma att magen gick ut nästan mitt i bröstet. I det samma hade barnen luppit under till kyrkioherden som om dijt och Båtzmennen höllo Pehr qwar. Då Pehr sade: ”Herr Jöns, troor I han kommer sig?” Sedan hade de honom inn och woro där enn stund till dess bönderne kommor; till hwilka kyrkioherden sade de skulle laga hann blefwe qwar och wille desse båtzmenn gå hemm; bekymbrandes sigh intet mehr om honom.

Enn liten stund der efter sade Ingeward: ”släppa Pehr Bengtsson och lät honom gå hem”.

Båtzmannen Hans Olsson Drake efter aflagd edh wittnade att hann och hans kamerath kommo till Giemsjö att dricka een kanna öhl, kommandes att gå igenom Ingeward Larssons gård; då Ingeward som med Pehr Bengtsson i heslehult satt och drack i denn wästra fahrstugun; ropade till demme måtzmannen och sade: ”Hans Drake, iag seer du lefwer änn, kom hijt, iag skall gifwa dig ett stoop öhl”. Pehr Bengtsson sade: ”Gifwer du honom ett stoop öhl skall iag gifwa hans Camerat ett stoop öhl, de äro Cronones karar begge.” När de hade druckit ut de tu stoopen taga bönderne hwar sitt der emot och dess båtzmän kiöpa sig enn kanna, och då de drucko på den kannan säger Ingeward åt sin hustru: ”Här skall du sittia, iag är dinn mann och mig skall du lyda eller skall iag slå dig sönder!”, tagandes enn full kanna och sade till henne: ”Om du intet dricker så mycket som hann ett stycke märkte, skall iag slå hufwudet sönder på dig!”. Hon sade: ”Kiära mann, iag skall giärna dricka så mycket iag tyar.” Båtzmennen som hade ett stoop ehuru wähl de drucko i ett lag, drucko med sitt omkring och han glömde truga sinn hustru så mycket som han sade, och hon gick gienast ut. Då han begiynte med Pehr bengtssonm som sade: ”Du må icke så giöra mot dinn hustru” begynnandes att träta och swäria. Ingeward sade: ”iag reder ingen mann”. Pehr swarade: ”Ingeward du har budit mig inn, du må intet giöra mig någon skada för du har hubbat och slagit mig förr, att iag är een skröplig menniska der af så länge iag lefwer.” hwilket nembden betygade sant wara, säyandes Per bengtsson någre gånger: ”Pruckla intet på mig efter du budit mig inn!” Då de rächte hwar annan handen, att de ey skulle giöra något. Åter begiynte de, då Pehr Bengtsson sade: ”iag will giärna gifwa efter Rågen som iag fått af dig om du will låta mig wäll komma hädan och intet tråckla på mig, för ty du har budit mig inn.” Ingeward sade: ”iag reder ingen karl på alla Jordenm hwad skulle iag reda dig, iag tröster slå dig med min ena hand att du skulle stupa, men iag håller mig för wijs att slå dig.” Pehr Bengtsson swarade: ”slår du mig så slår iag dig igenn för du har slagit mig förr”. Då Ingeward tager honom i skegget och wrider näsan emot wäggen. Pehr Bengtsson sade: ”Lät wara mig din snapphane!” Då swarar Ingeward: ”iag är ingen snapphane!” Per bengtsson sade: ”Hwar har du fått det myckna sölfret du har?” Då Ingeward slog honom på munnen att hann blödde ur näsan men Pehr Bengtsson stinger honom straxt med knijfwen i högra bröstet och går gienast ut på gården utur farstugun der de woro. Ingeward springer inn och tager een yxa i kammaren eller stugan, warandes alla ut på gården. Ingeward kom ut när han fått yxan och hans hustru bödh till att hindra honom i fartsugun, men hon kunde intet. Han sade: ”Pijna död skall han aldrig gå lefwandes utur min gårdh!” och lopp så uth. När han kom till Pehr Bengtsson hölt hann yxann upp i wädret äfwen som hann skulle hugga till. Då fick Per Bengtsson i yxan och gifwer honom det andra stinget. I det Pehr Bengtsson fick i yxan sade Ingeward: ”iag weet du stinger mig intet.” Sedan då Pehr Bengtsson war tagen sade Ingeward: ”Släpp Per Bengtsson, bind honom intet!” Och säger denne Båtzmann att hann wahr och kiöpte ett stoop öhl när Pehr Bengtsson kom bort, men före tog han wara på honom enn stund och hade inn honom tillbaka som han wille gå bordt; och de budo honom binda Pehr Bengtsson, men han sade sig intet wara någon prophoss utan Ingewards broor bandt honom.

Sibba Sissesdotter (N.B. ska väl vara Sissa Sibbesdotter) Ingeward Larssons änka berättade att Pehr Bengtsson kom dijt Mårmeesse dag och wille kiöpa 2 Sk: Roug och begiärte till läns 2 Sk: hwilket hann och fich och satt deer och drack om dagen brännewijn och öhl som Ingeward gaf honom; hon badh Pehr Bengtsson draga hem; då Ingeward sade: ”I sku intet beda någon gå hem”. Elliest sade hon sant wara det Båtzmannen wittnat, allenast hon sade sig intet ondt hördt dem emellan förr änn Pehr Bengtsson slog een book uhr handen på Ingeward som han hade qwädit uhr och då tog Ingeward honom i skiägget, men båtzmannen sade sig intet weta om någon Book; då hon sade efter Pehr Bengtsson kallade hennes man snapphaneskiälm, slog han honom wed öhrat och då stack Pehr Bengtsson Ingeward i mörkret och sade hoon Ingeward fuller inn efter yxan men hoon hade wähl kunnat hindra honom gå uth om icke Pehr Bengtsson fordrat honom det Båtzmannen sade sig ey hördt och sade hon när Pehr Bengtsson tagit i yxan bad Ingeward för sig, och sade ”iag har fått nog redan”, men han stach honom ändå.

Kyrkioherden Hr Jöns Sorbonius såsom panthafware af frelseshemmanet det Ingeward Larsson åbodt, berättar att samma aftonen efter sohl war neder och hans h – stefolch war inne och skulle äta, kom Jon Börgessons hustru Gunnill till honom på gården bland h(ö)stefolket och sade: ”Gud bättre oss, det är gådt illa till, Pehr Bengtsson i Heslehult har stucket Ingewardh att intet hopp är om lijfwet! Kiäre går upp och seer huru det är!” Som han kom till Ingeward kunde hann intet ord swara till det han talte till honom. Pehr Bengtsson stod utan dören då kyrkioherden frågade honom, Pehr Bengtsson, hwad han nu bestält, bediandes Båtzmennen som woro hoos, att wille taga wara på honom; då swarade Pehr Bengtsson: ”Dee haa intet behof att taga wara på mig, har iag giordt så illa att han döör, will iag giärna mista mitt lijf”. Der efter gich kyrkioherden ut och kallade samman een dehl bönder och bad dem taga wara på honom till dess Ingewardz bröder kommo; gåendes hann hemm och weet intet mehra här af.

Ingewardz Broder Hans Larsson, Öhrlycke, efter tillfrågan säger att hann weet intet huru Pehr Bengtsson kom undan, utan det kom bud till honom om nattetijd att hann skulle komma till sinn Broder som hade skadan; då han red dijt och när han kom satt Pehr Bengtsson bunden och een hel hoop karlar kring honom, ty gich hann inn och talte med Broderen efter hann änntå ey talt med honom och sedt skadan, och förr änn han fich Brodren ifrån sig war Pehr Bengtsson bortsluppen och begge hans söner woro med honom. Målsäganden lofwar om hans undankomst bettre efterrättelse till nästa ting och will hafwa sinn regreth af dem som släpte honom efter laga medfart står på sinn rätt och will ey läta förlijka sig.

Underfogden säger att prophosserne och Ingeward Larssons bröder hafwa giordt största flijt om Pehr Bengtssons igenfinnande men ey fått spaning om honom ehuruwähl hann ey kann wara allena emedan hann emedan hann bär magen och alla inelfwerna på sidan utaf knifwestick som hann fått för länglig tijd sedan. Pehr bengtssons söner säya sig ey weeta enten han är inrijkes eller utrijkes. Nembden säyer att Ingewars war een stark karl och wähl den starkaste i hela denn sochnenn. Mehra war ey för denne gången i denne saken att påminna eller förrätta.

Källa: Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Blekinge län EVIIAAAI:2 (1686-1690) 

Man ska inte ge upp

Under julhelgen hade jag äntligen lite tid att släktforska i lugn och ro och nu tog jag mig an en ana som jag nog helt hade givit upp om tidigare. Hon hette Kerstin Mattsdotter, var gift med en trädgårdsmästare (Erik Kårström) vid Kilafors herrgård på 1700-talet och i arkiven fanns bara angivet att hon skulle vara född i Jämtland. Finns ju en hel del socknar att välja på och namnet var ju inte alltför ovanligt så den grenen har fått ligga outforskad i flera år.  Men nu tänkte jag ändå försöka och kom på att söka bland bouppteckningar - det hade jag inte tänkt på innan. I bouppteckningen stod då att hennes döttrar hade en förmyndare som var deras morbror, nämligen en rustmästare i Söderala, Bengt Mattson Fältman. Och hos honom hittade jag födelsesocknen som var Sundsjö. Eftersom han var rustmästare tänkte jag att det kunde finnas mer om honom på nätet och det gjorde det verkligen! Här på Rötters blogg hittade jag en hel forskning skrivet av Leif Boström (tack för det!) om en av grenarna från Marsätt i Sundsjö, som jag helt fräckt nu lagt till mitt eget släktled. Men Mats Källmans anor hittade jag själv :)

"Brikstugemysteriet" får kanske sin förklaring

Det kom ett mail från en läsare, Johan Brännström i Stöde:


Hej! Apropå ordet "brikstuga" - Jag bor på en gammal gård i Fanbyn, Stöde.
På gården finns en "bruckstugga" - det är en byggnad med bland annat bakugn
och sommarbostad. Möjligen är det en variant av ordet "bryggstuga" i både
Nordströms uppteckning och som det uttalas idag. Med vänlig hälsning Johan


Det tycker jag låter som en trolig förklaring, speciellt som jag fick ordet från en händelse i just Stöde. Det var i det här inlägget från 2015 som jag undrade vad en "brikstuga" kunde vara:

"Pigan som återuppstod från de döda

Just nu rör sig min släktforskning bara kring de skogsfinska anorna i norra Hälsingland och  Medelpad, och nu letar jag bland Mickel Jonsson Finnes ättlingar från Gransjön i Stöde. Då jag bläddrade i dödboken råkade jag träffa på en anmärkning som en präst skrivit ner och som jag måste dela med mig. Det är så gott som ordagrant avskrivet ur Stöde C:1 (1688- 1772) sidan 80, med vissa ändringar som stor bokstav osv. för lättare läsning.

"Om inhyses qwinnan Brita, boende i Usland, (och förmodes den samma som anföres bland de begrafne fol. 85, infra,) fick Comminister M. Nordenström följande underrättelse år 1767 af en minnesgod man i Soknen, den han hölt wärd att här uptekna, aldenstund Kyrkoboken ej blifwit så inrättad att man enl. Kyrkolagen under wiss rubrique kan införa sådana sällsamma händelser. Bemälta piga Brita, född i östersta gården i Usland satt i en brikstuga* ensam, och då hon stigit på en stol i tanka att draga upp spjället, så föll hon under och slog så illa wid sig, att hon uptogs döder. Detta skiedde något litet före eller efter år 1690. Hon lades altså i sin egen stuga på likbordet, och säges det den tiden warit gängse i Soknen att man hollit wakstuga eller wakat öfwer liken, alla nätter medan de lågo hemma obegrafne. På samma sätt sutto därstädes, i synnerhet qwinfolken, som formerade sig en spånstuga om nätterna (de satt och spann) under det de wakade. Efter en eller annan natt inkommo jämwäl poikar och ynglingar i sällskapet, och som det då bar til stims, och de kommo att stampa och stöta bordet hwarpå den döda låg, så begynte liket gäspa och komma sig i småningom til lif igen, til de närwarandes förskräckelse. Den som altså warit ansedd för werkeligt död blef efter handen sådan att hon änteligen kunde gå upp, men talade sedermera mycket illa och blef illa förwarad til sine sinnen. Dödde år 1703."

Några sidor längre fram finns hennes dödsruna 1703, den 15 februari.: ”Brita Jonsdotter i Usland blef begrafwin. Warit enfaldiger i sit förhafwande. 65 år gammal.”  

*jag vet inte vad en brikstuga är – handskriften är tydlig så jag tror inte att det är en felläsning. Om man slår upp ordet ”brik” i Svenskt dialektlexikon har det bl a betydelsen bänk, bänkbräde och bänk innanför dörren eller vrån mellan spisen och väggen samt ”avskrankning mellan taket och bakugnsmuren i ryggåsstugor” mm. Med tanke på att hon skulle kliva upp och öppna spjället kanske det helt enkelt betyder att hon satt i den den där vrån. Någon som har ett förslag på vad brikstuga är?"

Och vad var då en bryggstuga?

En bryggstuga, eller brygghus var som ett slags grovkök och tvättstuga kan man säga. Där fanns en murad spis och skorsten och kar och där kunde man tvätta, baka, brygga öl och annat som krävde vatten och värme. 

Lite 1700-tal. Varberg 1755.

I augusti 1755 var den skånska krämareänkan Annika Hoff på marknadsbesök i Varberg tillsammans med sin son Carl Fredrik. Så råkade hon ramla omkull i Väderkvarnsbacken varvid ett ungdomsgäng som såg det, började skratta och håna henne.  Ungdomsgänget bestod av fyra hantverkslärlingar. Sonen blev arg och gav en av killarna en örfil. När sen Annika och Carl Fredrik var på väg därifrån och stannat för att vila vid den stora stenen på vägen, blev de upphunna av ungdomsgänget som skulle hämnas örfilen. Det blev lite slagsmål, men inget märkvärdigt fall. Men den lilla historien innehåller ändå små upplysningar om hur det var i Sverige 1755. Som att de fyra hantverkslärlingarna skulle lära sig att gjuta tenn, tillverka gördlar och hattar samt guldsmide. Eller att det på vägen ut från Varberg söderut, fanns en stor sten som brukade användas som rastplats för resande, och att det fanns ett gästgiveri i Morup mellan Varberg och Falkenberg, om man kanske inte visste det förut. 

Varbergs kämnärsrätt 27 augusti 1755

S.D. hade krämmare änkan från Skååne och Örkelljunga Annika Hoff låtit inkalla guldsmeden Peter Rödings lärogåsse Anders Malmström, hattmakaren Hasselgrens dito Jonas Swensson, tenjutaren Siöbergs dito Gabriel Maas och giördelmakaren Grafs dito Petter Malmström, at sig til answar stånda för det the igår aftons, som war andre marknads dagen, på allmänna farwägen wid den stora stenen henne och hennes son Carl Fred: Ohlsson Hoff öfwerfallit och slagit så at the theraf fådt både blodsår och blånader, med påstående af laga plikt.

Af thessa lärogåssar kommo allena the twenne förra tilstädes, men the senare berättades hafwa staden afwiket. Icke dess mindre begiärte bemelte änka at undersökningen öfwer the närwarande måtte företagas, emedan hon som jemte dess tiltänkta wittnen hustruerne Mertha Bollwind och hennes swärdotter Anna Catharina Bollvind stå på sin resa, således icke hafwa tid och tilfälle at längre sig här i staden uppehålla, hwarföre guldsmed gossen Anders Malmström först förkallades och efter tienlige undfångne föreställningar, fridt och otwungit widgick, at i sällskap med sin broder, Petter Malmström, Gabriel Maas, Jonas Swensson, förberörde dag om aftonen, då the ärnat sig til Apelwik, hafwa anträffat thenna änka jemte hennes sohn, samt dem, som anfördt är, wid den stora stenen slagit, hwartil någon samma dag uti staden emillan nyss nembda dess broder och änkans son Carl Fred: Hoff förelupen träta och oenighet skall ordsaken warit; men hattmakaregåssen Jonas Swensson förnekade at uti thetta slagzmål widare wara skylldig än han närwarande war, utan at någon med ord eller gärning förolämpa.

Hustru Hoff begiärte förenämbde dess wittnens edel: afgörande som i anseende til de frånwarande parterne utan ed tils widare bewiljades, hwarföre the inkallades och hwar för sig särskilt berättade:

at marknadsdagen om aftonen gick thenna hustru i sällskap med sin swärdoter Anna Catharina Bollwind ut till sitt qwarter södra stadstorpet, men under wägen wid den stora stenen träffade the hustruerne Mertha i Hunngstad och en annan obekant qwinna och med dem derstädes hwilade. Straxt derefter kom kramare hustrun Annika Hoff jemte hennes son Carl Fred Ohlsson Hoff och satte sig der och en liten stund derefter en bonde kiörande som berättade at några gåssar koma efter hwilka han trodde willia slå gossen Hoff emedan the efter honom sökte; då i det samma ofwannembde lärogåssar kommo efter springandes och wid framkomsten till dem, efter giord hälsning med god afton, fattade straxt uti krämmaren Carl Fred: Hoff, samt honom dels med kiäppar dels bara händerne slog och hårdrog, men ehuru både moderen och wittnena sökte widare slagzmål förekomma så ropade en af thessa gåssar: Slå nu på! hwilket the och alla än widare giorde, samt derpå sprungo sin wäg wid hwilket tillfälle gåssen Hoff miste En dahler smt i penningar som han hade hos sig och lära uhr fickorna fallit. The öfrige närwarande hustruerne sågo thetta öfwerwålld äfwen så wäl som den okiende bonden, hwilken sade kiänna alla förenembde lärogåssar. Thet andra wittnet, hustru Anna Catharina Bollwind, giorde wid dess inkallande enahanda wittnesmåhl med förestående, som uplästes och widkändes.

Hwarefter the närwarande lärogåssar å egne och the frånwarandes wägnar sig med hustru Hoff och hennes son förlikte och för alt liden oförrätt lofwade  them sex dahler smt hwarmed the förklarade sig nögde.

Wid efterfrågan berättades the bortowarande lärogossar wara synte emillan Morupz giästgifwaregård och staden Falkenberg, hwarföre anstalt om theras ärtappande giöras skall.

den 2 september 1755

Sedan the för slagzmåhl sidstl: marknad å krämmaregåssen C F Hoff förrymde lärogåssar Gabriel Maas och Petter Malmström godwilligt åtherkommit, så lät kämnärsrätten dem och the öfriga förut hörde äro nembl. Anders Malmström och Jonas Swensson jemte stadsfiscalen Petter Börsson sig förekalla, hwilka twenne förra äfwen som the senare förut giordh fridt och otwungit widgick at hafwer slagit krämmare gåssen Carl Fred Hoff marknadsdagen om aftonen wid den stora stenen, för det han förut gifwit Petter Malmström en öhrfil då thenne --- af en händelse kommit at giöra åtlöje åt Hoffs moder, under det hon omkull fallit på wäderqwarnsbacken, fast alla thessa lärogåssar neka, at upsåtel. hafwa eftersökt bemelte Hoff utan honom tilfälligtwis på landswägen wid den stora stenen då de til Apelwijk sig ärnade, anträffat.

I anseende til thenna af förenembde lärogåssar friwilliga giorde bekännelse at på allmenna landswägen hafwa slag och öfwerdåd utöfwat och såmedelst den allmänna freden brutit så håller stadsfiscalen före onödigt wara at the förut therom afhörda wittnen theras giorda berättelser edeligen bekräfta, hälst the redan från staden resta äro mindre at the flera sielfwa slagzmålet öfwerwarande personer inkallade blifwa utan laga plikt å the brotsliga nu påstod, hwarföre och kämnärsrätten sedan parterne tagit afträde stadnade i förljande Utslag:

Aldenstund lärogåssarne Anders och Petter Malmström samt Gabriel Mas och Jonas Swensson  friwilligt widgådt at sidstl. marknad härstädes på allmänna landswägen wid den stora stenen söder om staden hafwa öfwerfallit och slagit krämmaregossen Carl Fred: Hoff hwarom the med honom sig förlikat med sex dahler smt för den skull til följe af 21 Cap 7 § --- pröfwar kämnärsrätten  skäligt at them til 40 dahler smt böter hwarthera pliktfällas, eller i brist af botum, at hwar för sig 12 dagars fängelse wid watten och bröd undergå.

Källa:

Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Hallands län (N) EVIIBAA:5790 (1755-1760) 

En bra historiesajt

För den som vill lära sig mer om svensk historia kan jag rekommendera Hans Högmans hemsida!

Almanackan

I farfarsfars gamla almanacka finns några intressanta namn de första veckorna i maj, Blomster-månaden som den kallades.

Som man ser så var det faktiskt inte Valborg som hade namnsdag första maj, utan Philippus. Valborg kom in i almanackan först 1901, men innan dess var det en gammal apostladag, fram till 1772 var det halv helgdag, vigd åt apostlarna Filippus och Jakob d.y. 

I almanackan står det Korsmässa vid den 3 maj. Det var en helgdag som firade den dag år 326 då man trodde att man återfunnit Kristi kors. Det fanns en Korsmässa till, den 14 september, som också firar händelser med korset från några århundraden senare.

Monika låter ju som ett modernt namn, men så hette faktiskt kyrkofadern Augustinus mor, Monika av Hippo som levde år 331-387. Hon blev helgonförklarad och hennes helgondag har varit den 4 maj ända sen 1200-talet. Här i Sverige kom det in i almanackan 1704.

Den 5 maj har Gotthard namnsdag, efter den tyske biskopen som blev helgonet Sankt Gotthard (960 – 1038). Gotthard har fått ge namn till ett av de mest kända bergspassen i Alperna, Sankt Gotthard-passet som förenar Italien och Schweiz. Där finns för övrigt världens längsta järnvägstunnel, 57 kilometer lång! 

Achatius den 8 maj, han var en grekisk centurion som blev kristen och martyr i Konstantinopel där han halshöggs för att han vägrade att ge upp sin kristna tro i början av 300-talet.

Den 14 maj var det det här almanacksåret Kristi Himmelsfärds dag, men till höger ser man att det var Corona som hade namnsdag. Hon var en tidig martyr som hjälpte en annan martyr vid namn Viktor, som fick ögonen utstuckna, och i de katolska länderna firas deras dag gemensamt, Viktor och Corona. Hon dog genom att man band henne vid två ihopspända palmträd och när man släppte på repen slets Corona i två halvor. Hu! Sankta Corona är skyddshelgon för skattjägare. 

Den 15 maj har Sofia namnsdag och kom in i almanackan som ett helgon, men hon har antagligen inte funnits på riktigt utan var en allegori – för namnet betyder ju visdom på grekiska och enligt legenden avrättades Sofia tillsammans med sina tre döttrar Fides, Spes och Caritas som betyder Tro, Hopp och Kärlek. Att namnet står med stora bokstäver i almanackan, liksom Charlotta, beror på att de är namn på kungligheter.

Sophia, Fides, Spes och Caritas

Peregrinus den 16 maj hette en missionär som efter sin död på 200-talet blev utnämnd till biskop i Auxerre, (mellan Paris och Dijon) Den här dagen var en av böndernas märkesdagar förr. I vissa delar av landet skulle man sätta potatis den 16 maj, troligen delvis för att potatis heter pära på dialekt. En annan händelse var att djuren skulle ut på bete efter vintern, och för att skrämma bort alla rovdjur innan, gick man i markerna den här dan, förde oväsen och ropade ”Peregrinus, bind dina hundar!”

Tyrannen i Toftered. 1600-talsläsningsövning.

Följande hemska historia utspelade sig i Toftered i Halland under de sista åren på 1600-talet. I 15 år hade Mats Persson i Toftered (i utkanten av Kungsbacka) terroriserat både grannar och familj.  Han var vildsint och våldsam och hade inte varit i kyrkan under de 15 åren, än mindre tagit del av sina salighetsmedel, det vill säga nattvarden. Nu var han ungefär 40 år, ogift och bodde i ladugården med boskapen. Mats skötte jordbruket helt själv – mjölkade, plöjde, sådde och skördade. När han var ledig från arbetet hade han inga vänner att umgås med utan gick för sig själv i markerna eller på berget. Alla grannarna i byn var livrädda för honom, och det var också hans egen familj som bestod av en åldrig fader, Per Andersson och en syster, Karin Persdotter som bodde i en stuga på gården. En systerdotter var också inhyst där. Där inne satt de varje dag och väntade i skräck på att Mats skulle komma in och koka sin mat eller baka sitt bröd. Gården tillhörde fortfarande fadern, men Mats hade tvingat till sig den och satt fadern och systern på undantag i stugan. 

(Mål 107) 1699 den 2 maj i Fjäre Härad

Cronans Befallz. Wälbetr: Håkan Månsson inställer för Rätten en ogift man eller dräng om sina 40 åhr benämd Mattz Persson i Töffteredh (Toftered, Hede by, Tölö socken, Kungsbacka kommun)  och Töhle sochn, berättandes huruledes densamma nu uthj många åhr mycket ochristeligt lefwat, hafr hwarken sökt Gudz huus eller kyrkja eller brukat sina salighetz medell, illa tracterat och handterat sin gambla fader medh hugg och slag, :/ der öfr: fadren offta klagat hafr:/ drifwit honom uthur sitt egit boo och giort huuswill, som han och tillförenne lijtet eller intet till föda af sitt egit williat lembna; för samma orsaker skull hafr han fuller offta blifwit efftersatt och fleera gånger utj hächtellse tagen och bortförd till fästningarna att förwaras, men der ifrån antingen hembligen rymbt eller och med utlofwande om bättring blifwit löösgifwen, som doch alldrig hafr någon förändring till goda hoos honom kunnat wärka; uthan då det war tänkt att wijd sidsta winterTing låta honom ställas för lag och rätt, hafr han medh en yx så illa huggit och farit med Häradz Prophossen att man intet om dess lijf kunde förhoppas, och ehuru han ännu är blefwen wijd lifwet är doch dess hällsa der igenom alldeles honom ifråntagen; Och som en sådan ochristelig menniskia sådan fruchtan hoos alla grannar gift att ingen i säkerheet wettat sig för honom wara och han nu för 14 dagar sedan hafr alldeles uthestängt sin gambla fader utur sina egna huus och honom utan ringesta orsak bortdrifwit och samma gambla man på främmande ställe nu dessa dagar är död blefwen, är denna dräng förleden natt grijpen och nu här för rätten stäld –andes och herjämpte, inkallade Prästerne des siählasörjare i försambl. Wyrdige Hr Peder Liung och H. Otto Nortman, tillijka med des egen syster som i huset med fadren warit hafr sampt fleera af slächten och andra som om des olofl. och straff:wärdiga lefwerne den närmaste wettskap hafr förm.bend. Präster både muntel. Som skriffteli. Tillstå och berätta att benm dräng ett sådant ochristel lefwerne så wähl uthom som innom huuset uthj fast längan tijdh fördt hafr och fadrens klagomåhl om des illa handterande medh hugg och slag sampt sin näringz och underhållz förtagande som offtast för sig och många fleera --- giordh,

Uthj Gudz huus och kyrkia hafr han på 15 åhr kanske icke een elller 2 gånger sig wist, aldrig williat bruka och betiena sig öfr bend tijdh medh Herrans högwärd: Nattward och förmaningar och hotellser alldrig williat hoos sig giälla låta uthan således framgeent utj ett syndafult förhärdat och obotfärdigt lefwerne framfarit.

Systren Karin Pedersdotter som ogift doch nu till några och tiugu åhr gammal är, säger att hon hafr med sin fader uthj en half gårdh som han i lijzstijden stadt hade utj huus och boo warit men nu på många åhr af bem sin broder så wähl som fadren blifwit utestängd ifrån alt det som dem tillkom, och denna brodren om alt bestält efter sitt egit behag och icke låtit dem till math eller drick, booskap eller spannmåhl komma, uthan som han heela åhret hade hafft sitt tillhåll hoos Boskapen i fäähuset natt och dag hafr han icke ingått i stufwan uthan så offta och som sällan war han något skulle koka, baka etc. som han alt sielf och allena bestälte, mölkade sielf koorna, kiörde, plögde, sådde, skar och inbärgade grödan allena, men sig slog han och dreef som offtast uthur gården;  när han bakade kunde han stundom kasta en kaka bröd till fadren, stundom beströk han och den samma med tiärn och war sällan det han gaf fadren något som han kunde släckja sin hunger medh; handterade honom och illa med hugg och slag att bloden rann af den gambla och nu sidst för 14 dagar sedan hafwer drifwit honom aldeles uth, stängt dörren igen att han ey öfr natten måtte komma inn och då fadren klagade uthan för dörren att han måtte frysa ihiähl, kastade till honom een gammal Tröyelslants der med han måtte i kiöld och ondt wäder foola sig till en annan by der en hans dotter utj fattigdom lefwer, och blef der nu för 2 dagar sedan död.

Denna drängz syskonabarn en pijga Anna Matzdotter som utj samma gård är boende berättar sammaledes om alt detta och att de icke torde taga sig något före af hans hootande och trugande och att han offta med dragna knifwar kom i deras stufwa och dem hootade, at om de icke giorde som han wille skulle han skiära dem ihiähl, och sättia eld på huus och gårdh; medh mycket annat, som om hans ochristeliga lefwerne är nu nogsam förklaring. Säger honom och aldrig hafwa umgänge med annat folk utan den tijdh som andra gingo till kyrkian hafr han gådt uthi marken eller åth Bergen och att han medh hugg och slag sin fader illa handterade säger hon uti all sanning wara. Och som detta alt föregående war icke allenast förbem personers utsago uthan och af alla grannar och bekanta bekräftades, framfordrades twå gambla och beskedeliga män, nl Anders Torstensson i Töhle och Jon Asmunsson i Tofftare som näst dertill boende ärr och blefwe alfwarl tillhållne at som redeliga män uthan alt anseende till wänskap eller fruchtan giöra utj en så wichtig saak sin berättelse och gif sin wetskap här om tillkänna efter sitt bästa samwete, det de och lofwade göra sampt efter aflagd eedh hwar för sig berättade och bekiände att hans lefwerne utj alt är jämlijkt med det som tilförene både af Cronans Befallningsman, deras egna Prästmän och förbe. Qwinnspersoner berättat är, och att hans fader stundom med hugg och slag illa af sonen blif handterat och serdeles nu strax efter Juhl så medfaren att blodet rann ned för hans kinder och han klagade det hans hufwud war alt sönderslagit; hafd i sitt huus hwarken hemfrijd eller föda af sonen fådt uthan han hwad fadrens war undanhafft och stundom så lijtet till fadren gift att han klagade sig af hunger döö.

Detta alt förhöltz drängen Mattz Persson med alt alfwar hwilken och intet synnerligen der till kunde neka doch sade om systern att hon intet hade warit och giort alt som sig borde,wjdare och att han fadren intet rätt handterat icke eller kan beneka det sådant och är skedt medh hugg och slag beklagandes sig att han är råkadt i sådant sinne och weth intet annat föregifwa än då en begynner at hålla sig ifrån kyrkian och gudz huus så will han sedan intet gärna komma tijt igen; sägandes fuller nu willia bättra sig igen, men fruchta de som hafwa sagt sin sanning om honom at der han ännu skulle komma på frij foth wore det och ute med dem; efter det ingen förhoppning kan wara om hans bättring och är han nu en så frisk, föör och der till öfwergifwen skalk som aldrig det ringesta skiöther om hwad han gör eller tager sig före.

Rätten tog alt förbemd utj noga betänkiande och som denna dräng Mattz Persson utj mångahanda måtto sig förledt och uppenbarl syndat emot gudh och menniskor på allehanda sätt, men serdeles sin egen kötzliga fader som han icke allenast all wördnad och sedan uthan och i ålderdom skiötzell och föda efter gudz och werdzlig lagh skylldig war obarmerteligen ifrån sitt egit heem, föda och Egendom stängt hafr och der öfwer uppå med hugg och slag illa hanterat ty bör han och der efter för sådan giärning lijf sitt mista doch alt sådant högl kongl hofrättens wijdare ompröfwande i ödmiukheet hemställandes.

Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Hallands län EVIIAAAG:19 (1699-1700) Bild 57 / sid 57 (AID: v49440.b57.s57, NAD: SE/VALA/0382503)

Pojken som kom bort och hem igen

I Hassela kyrkbok kan man läsa om en märklig händelse som inte är daterad men som troligen inträffade omkring 1640-50 och som nedtecknats av prästen långt senare i hans historik över Hasselabygden.[1]


Peder Olofsson hette en liten pojke som bodde i Svedje i Hassela socken. Hans far hette Olof Persson och han var, enligt prästen, socknens ålderman och föreståndare. Gården var en av två i byn Svedje, den hade beteckningen Svedje nr 2 och den låg längst norrut av de båda gårdarna. En sommarmorgon då Peder var 6 år försvann han från gården – när resten av familjen vaknade var Peder borta. Det antogs att han vaknat och hört koskällorna då djuren kom hem i från skogen. Barnen i gården tyckte det var roligt att springa ut och möta korna, och troligen var det precis det Peder gjort. Han hade inte klätt på sig först utan sprungit ut i bara skjortan. Troligen hade djuren sen vänt och gått in i skogen igen och då hade Peder följt efter dem. I sex veckor letade man förtvivlat efter honom. Hela församlingen hjälpte till men man hittade honom inte. Till slut gav föräldrarna upp och ”gaf honom förlorad”. Man beslöt sig för att hålla en liten begravning och tacksägelse efter Peder på söndagen. Men då inträffade ett mirakel. Samma dag som begravningen hölls, blev han hittad av ett par vallhjon i skogen vid Thorsås, på en myr kallad Panmyran som låg 1,5 fjärdingsväg (ca 4 km) norr om byn.[2]Det prästen kallade Thorsås är ett berg som numera heter Tosås. Panmyran har jag inte lyckats hitta, men på kartan ser man symboler för myrmark norr om berget, söder om Mörtsjön så det var troligen i det området pojken hittades.

Peder tycks ha hunnit bli alldeles förvildad under sina sex veckor i skogen, för vallhjonen berättade att de hade haft svårt att få fatt i honom. Han ”hol undan och war tämeligen stygg”. Väl hemma berättade Peder hur han haft det. Varje natt hade en vit hund legat på hans fötter, och på dagarna hade ett ”stort kvinnfolk” gett honom dricka ur ett stop. Den drickan längtade Peder länge efter att få dricka igen. Så avslutar prästen sin berättelse med att tala om att Peder så småningom gifte sig och blev bonde i Enånger. (Jag kanske letar rätt på honom i Enångers kyrkböcker sen.)

I Hasselas släktbok hittar man Olof Persson under rubriken S2V. Olof Persson var bonde i Svedje 2, enligt jordboken för 1631-1655. Sonen Peder finns inte med i släktboken, men det kan bero på att han flyttade till Enånger. Däremot finns två syskon till Peder med, det är Lars, född 1635 och Anders, född 1640. Det är rimligt att tro att Peder föddes däromkring och då kan han ha varit sex år omkring 1640-50. Jag tycker att den här berättelsen är så fascinerande. Vem var den stora kvinnan som gav honom dricka (och vad var det för dricka?) Varför låg det en vit hund på hans fötter på nätterna? En annan intressant detalj är uppgiften om att korna kom hem från skogen på mornarna, då gick de tydligen på bete i skogen på nätterna.


[1] Hassela kyrkoarkiv C:2 (1706-1774)
[2] 1 fjärdings-väg=2672 m, en fjärdedel av en gammal svensk mil som var 10 688 meter.