Spöket i Fåstorp, en läsövning på 1600-talssvenska

 

I följande avskrift av ett tingsprotokoll från Ale härad i Västergötland 1693 tas ett speciellt fall upp - några personer i Föstorp har pratat flera gånger med ett spöke! Ett väldigt ovanligt rättsfall, men det finns andra intressanta saker i protokollet också, nämligen trådar till Norge och ett par fornnordiska ord fastän det här utspelade sig så sent som 1693.  När rätten ska avkunna dom faller de tillbaka på något som kallas ”JulaTingzLagen” som jag tror ska betyda Gulatingslagen - ett norskt tingsområde som omfattade hela Bergens och Kristiansands stift. (Och tydligen kallas fortfarande Högre Domstolen i Bergen för ”Gulating lagmannsrett”.) Man nämner också var exakt i lagtexten man hittar underlaget och det är i Kristendomsbalken och i Manheligibalken - manhelgi var den frie mannens rättigheter. Man har till och med skrivit ett utdrag från originaltexten på fornnordiska. Sedan talas det också om att det här inte är ett brott som kan straffas världsligt - det är ”obotamal”.

Andra intressanta saker i texten är att Merit Månsdotter som är huvudpersonen, är lite över 30 år gammal bara men gift med en 90-årig man som är så pass pigg att han är ute i bygderna och tigger så länge att Merit ledsnar på att vara ensam. Stor åldersskillnad där. Och varför följde inte hon med och tiggde förresten? Det berättas också att Merits första kontakt med spöken skedde i Wallby några år tidigare och att det då förekom mycket "spökerier" i där just då. Jaha, undrar vad som menades med det? 

Eftersom tingsrätten inte kunde döma ut något världsligt straff fick de inblandade bara stå kyrkoskrift och det betyder att de skulle stå i kyrkan en söndag och bekänna sina synder inför hela församlingen (samt därmed då skämmas och bli förlåtna)

Jag är inte insatt i Västergötlands historia så om någon läsare vet mer om detta: dömde man efter Gulatingslagen i vanliga fall? Vad var det för spökerier i Vallby på 1680-talet? så är ni välkomna att skriva - kommentera eller maila.

Här är avskriften i sin helhet - jag har som vanligt satt stor bokstav i början på egennamn för lättläshetens skull men i övrigt inte ändrat nåt.

 

Ting med Ale härad 10 - 12 oktober 1693

nr. 43.

Företogs efter hans högEhrerewyrdigheets H Doctorens och biskopen Carlbergz remiss till TingzRätten dz 26 septembris sidstwekne at undersökias och ransakas om det här i häradet Skieplanda giäld och Föstorp byy förelupne uti een för någon tijd sedan död hambns lijknelse, samtahl emellan någre där i byyn boendes och et spöke, hwilket een hustru Merit Månsdotter omsijder på des anmodan fölgdt om nattetijd till Hålanda Kyrkiogård och derest fåt på tillfrågan swar uhr grafwen af sin moder som för ungefähr 30 åhr tillförende war blefwen död med mehra, som hans Ehrewyrdigheet Kyrkioherden i Skieplanda Hr Per Brun först på een allmen sochnestämma Don 8 Trinitatis förehaft och sedermera uti venerando consistoris (Det ärevördiga konsistoriet, d.v.s. domkapitlet) angifwit, förewettandes heela hantellen som föllier.

Een qwinnes persohn Merit Månsdotter i Föstorp om sine någre och 30 åhr gammal som för 4 åhr sedan trädt i ächtenskap med gamble Pär Anderssom om sine 90 åhr, är af een gammal hustru som bodt tillförende i Föstorp och blifwet för mehra än 1 ½ åhr sedan död, Karin Börjesdotter ben. worden kallat och utroopat för en Trollpacka och annor odygd, hwaröfwer een stoor oenigheet och splijt dem emellan då upwuxen som dock wed Karins död alldeles förswunnen är. Wed förledne fastetijden 1693 när om en Torsdags natt Pär Andersson och hans hustru Merit uti sin lilla backstugu wed Föstorp låge, han wakande men hon sufwit har det utföre wäggen strax dhe lagt sig med ynkelig och lijka som gråtande röst roopat Merit, Merit, Merit, hwar på Pär stött på sin hustru at hon waknade, då hon frågt hwem där wore, där efter utan före wäggen är worden som dhe begge hört, swarat, iag är Karin Ingeborgz moder, ach! gie mig till i Jesu nampn för det Jag skylte dig och din moder för utan saak och ingen brått, iag fåår förr ingen roo i Jordenen; der på Merit swarat iag haar gifwet dig till, Ney swarade spöket, du har intet giet mig till af hiertat, gie mig till af hiertat i Jesu nampn, hwar med deras taal den gången ändades.

Een anna tijd där efter när Pär Andersson dwäldes något borto i byggden med sit tiggerij och det war för Merit ledosampt att liggia eensammen hemma, har hon gått up till byyn och Börje Börjesson den afledne Karins sohn, begärandes at få liggia där, till dess hennes gubbe kom hem; som blef efterlåtit, då där på een natt eller twå intet hördes något ondt, men när Börje war reester till qwarns och hans hustru Kirstin Andersdotter gick om natten och skulle laga till backning, har det begynt tala framme hoos Merit dåvt och nedrigt lijka som wore det under hennes kiortell där öfwer Kirstin blef häpen frågandes hwad det war. Gissandes om sijder till som skulle hennes man wara råkat i olycka wed Qwarnströmmen och detta wore hans wålnad som ginge hem; begynte så gråta och wille springa ut och see efter honom; Men Merit swarade neij, han är intet drunknat, intalandes henne wist och säkert at han wore behållen, hwarefter Merit flötte sig ifrån skrijnet till kannestolen och det talet alt efter henne som hon dock icke kunde förstå hwad dät war, utan lät ynkel:n då hon åter sport Merit hwad där wore hoos henne, och hon swarade iag wet det intet, wijs det bort sin koos, men Kirstin swarade wijss du det, iag wijsert(?) ingenstädes, där på Merit sagt, gå fanen i wåld, hwar efter dhe intet mehra den gången hörde af henne; Wppå tillfrågan swarar  Merit at det äfwenwäll då bedit henne om tillgift, som kan hända den andre hustrun för ängzlan icke kunde så just märcka.

Där efter åter een annan natt Tijsdagen för Palmesöndagen när Merit låg där, har Börje och hans hustru Kirstin medan hon såf hört at det packade på wäggen, hwar efter sedan dhe henne wäckt hördes een dåv och ynkelig röst säijandes Merit giv mig till i Jesu nampn, Merit swarade, iag haar giet dig till, Spöket sade wijdare neij, du haar intet giet mig till af hiertat; Hwar efter det inlätt sig med Börje i samtaal, hwilken frågat, haar Merit bannat dig min Moder, och spöket swarade Ja, iag hade det förskyllat af henne med mehra annat som dhe nu så egentelig eij kunna sig påminna; Äntel: säger Spöket till Merit, fölg mig till min hwiloplatz, till hwilket Merit swarade, hwem troo har underkient henne at Jag skulle föllia henne, förr mister iag mit lijf änn iag det giör? Spöket swarade, åh du, det skall intet hufwud håår skada dig, mina barn skohla betala dig, Merit sade iag begär intet om det wore till godo giort, så willa iag gå till Giöteborg; då sade Börje och hans hustru Kirstin, om wij wiste det wore hon som går, så wille wij gierna gie, Spöket swarade, Oh, jo, wist är det iag, gie henne hon är een willfogell, om I gie någon så gie Merit, hwar på Kirstin låfwat Merit een hfwa, säyandes hon wore så skrämbder at hon gierna wille gie hwad det wore om det komme sin wäg; Men Spöket sade om gåfwan det är för litet. Efter detta een lång stund nestan moot ottemåhlet med Spöket håldne samtahlet, går Börje ut till sin gårdboe Jöns Larsson, een redelig man öfwer sine 40 åhr gammal med gråtande tårar bediandes honom at han wille komma in i hans stufwa och höra något på det taalet, hwar till Jöns först neekade, säyandes at han intet törs gå dijt, hwem weet hwad det är, det lär giöra mig ondt, omsijder blef han dock öfwertalder och fölgde så Börje inn;

När dhe först kommo in stodo Merit och Kirstin wed grufwan och som ingenting hördes af, tände Jöns och Börje på sine Tobacks pijpor och när dhe hade så pass som halfdruckit dem, knappade borto på bordet hwarest ingen menniska då war, lijka som med fingrarne, då Börje sade nu will det tala igen, begynnandes så fråga, haar icke du warit min Moor, hwar på Spöket långsambligen och dåvt swarade ja, wijdare frågade han, haar iag giort dig något emot och fick till swars neij, sedan, har du giort mig något emot, hwar på swarandes ja, noch Börje, har Jöns giort dig något emoot, där till det swarade, neij, sidst frågade han, har du giort Jöns något emot, swarade hon ja, därefter hon in moot dagningen wände igen at tala sluutandes med desse orden gud tröste mig, hwilket alt så Börje  som Jöns ärbördige äre med eed besanna om påträngandes skulle så passerat och tillgångit wara.

Om morgonen därefter när detta som om natten hänt war, sades för den andre Karins måg Ryttaren Måns Andersson om sine 40 åhr och hans hust: Ingeborg Börjesdotter, jempte det Spöket och om natten bedit at Börje skulle säya åt Måns och dotter Ingeborg at dhe skulle betala honom den fierding korn hon på bröllopet tillsagt honom med förmaning at dhe skulle förlijkas wäll, haa dhe låfwat Merit 1 mark smör och 1 mark ost om hon af hiertat wille gie Karin deras moder efter, som hon Merit och sedermehra een tijd därefter bekommit.

Sidsta gången om Palmlögerdag afton, sädan Ryttaren Måns Andersson förr om dagen kommit från länsmans gården Swalered, och på wägen runnit honom i hugen at gierna willia wetta om Spöket hade talt om den ¼ korn och at dhe som wore owänner skulle förlijkas, har Merit kommit till honom och begiert liggia där öfwer natten, då uti sielfwa myskningen när dhe skulle läggia sig, haar Ryttaren hört dåvt och långsambligen säyas Merit wille tu föllia mig hwar på Merit swarade , Ja, tillspörjandes så Ryttaren om han hade något at fråga efter, så skulle han man nu fråga, därpå Ryttaren frågade hwad hon wore för een, om hon wore hans swära, Spöket swarade åh ja min sohn, Ryttaren frågade wijdare, huru är det wulet medan du intet kommer till mig, och du gör till dhe andre Spöket swarade iag haar intet med dig beställa; Ryttaren frågade wijdare komstu till din graaf och swepning som sig borde, där på det swarade ja, Ryttaren frågade, hwar har du i medlertijd warit, Spöket swarade iag har wandrat genom torra platzer, Ryttaren frågade har du warit i himmeligen, Spöket swarade ja, Ryttaren; hwarföre blef du icke där, neij swarade hon Merits Moder drifwer ut mig, wijdare frågade Ryttaren, det du har gifwit mig under händer får iag niuta det? Spöket, ja och barn efter dig, Ryttaren frågade hwar är det du togst på Tinget nembl. där domen hwarutinnan hon updragit Ingeborg Månses hustru för 5 åhrs föda någon dehl af 1/6 skatterättigheet i Föstorp efter protocollets lydelse dz 8 och 9 Junij 1691 Spöket swarade, tala med lensmannen så får du det, sedan detta war ändat och Spöket skulle gå till sit hwilerum önskade Ryttaren lycka på reesan, bediandes at Gudz heliga Englar måtte lägra sig och giöra een wangborg omkring henne, så hon måtte få liggia med roo i jordenenn, där på fick Ryttaren Merit een een Käpp och bad henne föllia med, säyandes Spöket till Merit, war intet rädd m- d--ka, det skall intet hufwudhåår skadas tig, fölgde altså Merit Spöket åt Hålanda Kyrkiogård, det förut och hon efter gångandes genom wanlige Kyrkiostetten. Merit bekänner sig fuller stundum blifwit rädder, men Spöket förmante henne med denne orden, war intet kleentrogen, kom i Jesus nampn det skall intet hufwudhåår skadas tig, troo intet på mig, troo på Gud i himmel: när dhe nu kommo på kyrkiogården war grafwen öpen och syntes som hade den nyhl: warit upkastat. Spöket som hade nu fått förlåtelse af dotteren Merit men intet af hennes Moder den för ungefähr 30 åhr sedan är worden död, och jämbwäll warit af Karin beskylter, frågade Merit om hon wiste war hennes graf war, där på hon swarade neij, går för denskull Spöket till grafwen, bediandes Merit där kalla i Jesu nampn, det Merit giorde säijandes Moor, Moor, Moor och swarades lijka som uhr grafwen ja, då Merit wijdare sade min K. Moor gie Karin i Föstorp till i Jesus napmn för det hon har skyllat mig förutan saak och ingen brått, I grafwen swarades Ja för din skuld medan du äst här, Gud gie Gud wille elliest gie henne till, därpå Spöket wende sig till sin egen graaf, säijandes till Merit, när iag wender mig så wendt du dig, därmed fölgdes dhe både till grafwen, tå Merit sade, Nu har iag fölgt dig, nu går iag hem i Jesus napmn; Men Spöket swarade töfwa något litet, wår Herre Jesus Christus Sänningebod är intet kommit ännu: rätt nu kommer wår Herres Jesus Christus Sänningebod som iag haar länge wäntat efter: warandes Merit medan detta påstod som henne tycktes lijka som i een fiärtunna satter så at hon intet kunde komma bort, och war blött och miukt kring henne, uti alt detta kom een Engel som hon mente ur luften från himmelen och syntes för Merits ögon som et litet barn hwitt och degeligit uti sådant skijn och med slijk klarheet som sielfwa solen at Kyrkioemuren och det ringaste på Kyrkiogården war, kunde synas och säijer Merit sig sedt hwar tråå på sine kläder, ja ringaste gran på marken: Då lade Spöket af sin yttersta hamn som war gråachtig, uti hwilken hon det alt från Föstorp men alldrig någonsin förr sedt, stijgandes uti een hwijt hamn som hon hade under den andra neder uti grafwen, då Engelen den igenkastade och klappade slätt med sine wackra små händer, hwilke wore efter Merits utsago så snälle och snörde som een Kiettlunges när han snellaste leeker, där efter hörde Merit uti grafwen talas, gack nu hem i Jesus nampn, Herren är wisserligen med dig; hwar på hon gick åt Föstorp tilbakars et litet stycke allenast från Kyrkiogården, kommandes dijt efter Ryttarens utsagu in emot dager om morgonen sedan hon strax efter Myskningen gåt bort.

Förutan detta är och Merit som hon nu säger för ungefähr 8 elr 9 åhr sedan hent när hon tiente i Wallby hoos sin Moster Börta Månsdotter, at om een natt hon låg uti stufwan skall et flijtt Spöke kommit till henn uti ber: Börtas mans Börjes hamn som uti Grötåå med een annan drunknade och bekänt för henne at Jöns i Walby wore wållande det han föll i åån, bediandes at hans sohn sådant skulle hwarsna, om hwilken passage man dock nu efter dhe mäst som här upräcknas äre döde, intet kan få någon underrättelse wijdare änn at dhet bekännes et faarligit spökerij den tijden war uti Wallby.

Merit Månsdotters lefwerne elliest igenom belangande kan ingen nu säija sig annat af henne hört och förspordt än at hon fört tillförende et stilla och oförargeligit lefwerne, icke i bygden med signerij eller annat sådant kringfarit, at man däraf kunde få tillfälle wijdare i detta måhlet at eftersökia; men om hennes Moorfader som för månge åhr sedan är blefwen död, haar warit et taal utspridt som kunde han någon diefwulskap. Wti sine Christendomsstycken är hon efter Ehrewyrdige Hr Kyrkioherdens berättelse mächta swag och oförfaren, wettandes föga om Gudz wäsende och willia at swara.

Mera har TingzRätten eij kunnat i denne handellen och samtalet med Spöket rättel: utfårska och utleeta tagandes fördenskull detta inom lychta dörar före hwarest först öfwerwägades under hwad titul eller nampn man detta skulle ansee och föra, befinnandes fuller sedan man säkerl: troor 1. at andar så fara kring som Christus sielf hoos Luc: 24 bekänner och 2. at detta samtalet sanfärdeligen är hållit hwaremoot man oförgrijpel: icke något synnerligit finner, helst så månge persohner särskilt därutinnan öfwerens stämma, det Gud sielf Deut: 18 v: 11 och Esa: 8.v: 19 förbudit fråga dhe döda sättiandes den ibland Trullkarlar som det giör, men där wed står icke något werldsligit straff, utan Gud säger willia utroota dem därföre, och uti den gambla Jula Tingz Lagen Kristendoms balk. c. 1 och Manheligis balk c. 2 står så sua fyri fordae duskap oc spafarar allar, oc utisetr at wekia troll upp oc fremia med tui hridin, det Sahl. Profess: Verelius sålunda verterar, eandem paenam merentur veneficia, divinationum et fortium explorationes, et excubiae nocturnis ad exutandos Lemures et exercedam Ethnicam Superstionem, räknandes detta ibland obotamal; Men som sådant alt dock oförgrijpel: synes wara een kannerl: sagt om dem som genom diefwulens konst uppwäckia den döda, frågandes honom som Qwinnan 1 Sam: 28 och icke den som warder af eenfaldigheet till samtaal med Satan brachter, utan att wetta något ondt där med såsom åfwanber: persohner, dem man lijkligare jemförer emoot en sådan Menniska som genom een spåqwinna frågar een dödan, hwarigenom afgudadyrkan af den gamble här i Swerige wanlige hedensomens med den fåwiska willfarelsen den mycket sådanne kringflygande andar förswarar, twert emoot Guds egne ord Luc: 16, styrktes och befästes, Drucknerus ad cap: 28 1 Sam: detta eenfaldige folket och kan hända icke här tills så egentl: kunnat förstått eller hört om slijka andars natur och egenskap; Altså kan Tingz Rätten intet annat see och finna änn böra lijkmätigt Kongl. Maijts nådige stadga om Eeder och Sabbatsbrått § 2 Merit Månsdotter, Börje Börjesson och Ryttaren Måns Andersson för detta med diefwulen håldne samtalet stå exemplariter Kyrkioskrift; Wnderställandes dock först Tingz Rätten ödmiukel: denna ransakning och domb under den Höglåfl: Kongl. Giöta HåffRätts rättwijssligaste censur och omdöme.

 

Källa: Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Älvsborgs län (P) EVIIAAAB:73 (1691-1693) Bild 3750 (AID: v190235.b3750, NAD: SE/VALA/0382503)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gulatingslagen

Att hitta en tjuv med ett såll

 En berättelse ur domboken från 1665

Hustru Gunneborg i Näsbyn i Alfta socken hade inte sin mans fulla förtroende. Under en tid hade det försvunnit säd ur bonden Joen Perssons förråd, och han misstänkte starkt att det var hans egen hustru som stulit, lite i taget, och fraktat bort det till deras dotter som hette Margareta och var gift i byn Gundbo. Gunneborg nekade häftigt, men hon lyckades inte övertyga mannen. Hon gick till sin granne Anna, änka efter knekten Mårten Mickelsson,  och beklagade sig. Då visade det sig att Anna hade en lösning på problemet. Med hjälp av ett såll skulle de båda kvinnorna utföra en ritual som skulle avslöja den verklige tjuven! Det här hade Anna lärt sig i Kopparberget, det vill säga i Falun. Att spå med såll går till så här: man tager ett såll och lägger där i 1. en ullsax, 2. en borste och 3. en slända. Sen håller man upp sållet med bara pekfingrarna och så säger man ett påstående som ”den och den är tjuven”. Om sakerna på sållet då inte rör sig utan ligger helt stilla, så är påståendet inte sant, men om sakerna rör sig har man hittat tjuven! Och det var precis så Anna och Gunneborg i Näsbyn nu gjorde. De satte sig med såll, ullsax, borste och slända och så påstod Anna: ”Jag hafuer tagit bårt säden.” tre gånger, men sållet stod stilla. Sedan sade Anna, återigen tre gånger: ”Hustru Gunneborg hafuer dhen borttagit och gifuit sin dotter.” men inte heller nu rörde sig sållet. Anna fortsatte: ”Gunneborgs dotter Margareta hafuer dhen borttagit.” Sållet stod stilla, och nu hade de klarat sig igenom själva uppstarten genom att fråga om de som de visste var oskyldiga, och det var kanske ett sätt att prova sållets förmåga. Nu tog den egentliga undersökningen vid och de båda kvinnorna gick igenom varenda granne i Näsbyn, men sållet rörde sig inte. Det vill säga inte förrän de kom till soldaten Joen Olufsson...Då började sållet ”ränna omkring” som det står i tingsprotokollet. Kvinnorna lade det på minnet och fortsatte att fråga om resten av grannarna i byn och sedan fortsatte de med grannarna i byn Långhed som ligger strax bredvid Näsbyn – ”sunnan åån”. Men sållet rörde sig inte mera och därmed var kvinnorna övertygade om att de hittat tjuven. Soldaten Joen Olufsson alltså. Denna sanning delade de med sig i byn och det var därför de båda nu stod inför rätta på tinget i Alfta den 27 januari år 1665. För Joen Olufsson var borta i krigstjänst och kunde inte försvara sig så hans hustru Anna hade anmält Gunneborg och Anna för förtal.

Gunneborg och Anna tillfrågades om de hade något verkligt bevis för sina beskyllningar men det hade de naturligtvis inte. Så tingsrätten dömde dem för förtal att betala 40 marker var, men dessutom, för att ha utövat lövjeri, det vill säga spådomskonst, och vidskepelse fick de särskild bestraffning av kyrkan.

Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3146 (1664-1665)

Såll. Foto Digitalt Museum, Nordiska Museet

En hemsk upptäckt i Finsbo 1713

Här är en hemsk men intressant historia från Halland, byn Finsbo i Östra Karups socken. Under finns avskriften från dombokens detaljerade tingsprotokoll.

Det var om aftonen, söndagen den 1 mars 1713 och Lucia Jönsdotter hade sedan länge haft ett förhållande med bondsonen Hägge Larsson i Finsbo i Östra Karups socken. Nu var hon med barn. Lucia var piga hos bonden Anders Påhlsson i Gräsryd. Tidigare på eftermiddagen hade Hägge kommit dit men inte gått in i stugan, utan stått ute på gården och ropat på Lucia som kom ut till honom. De hade talats vid en stund och när Lucia kom in frågade hennes husbonde vad Hägge velat. ”Han bad mig komma upp till sig i Finsbo så att vi får prata om hur det ska bli eftersom han inte velat erkänna att han har gjort mig med barn.” svarade Lucia. Nu hade hon klätt sig i sina bästa kläder och så gick hon för att möta Hägge. Kanske hoppades hon att han nu skulle ändrat sig och ville erkänna barnet - kanske till och med fria?

Samma söndag, hemma hos Hägge, hade hans far tagit itu med honom. Att Lucia var med barn var allmänt känt och att hon utpekade Hägge som far också. Men Hägge nekade till att ens ha legat med Lucia och nu tyckte hans far, Lars Häggesson, att Hägge fick ta och reda ut saken en gång för alla. Han befallde sonen att ta med sig Lucia till prästen så att han fick förhöra henne om varför hon beskyllde Hägge för en så hemsk gärning.

Lucia kom inte hem på söndagskvällen. Måndag morgon kom Hägge till Anders Påhlssons gård och ville prata med Lucia, men Anders svarade att ”Hon har inte varit hemma sen hon gick till dig i Finsbo i går.” Tisdag kväll kom Hägge tillbaka och frågade efter henne igen, men hon var fortfarande inte hemma. Efter några dagar stod det klart att Lucia var försvunnen och man samlade ihop 30 man att leta efter henne i markerna, men man fann inte ett spår. Någon vecka senare försvann även Hägge Larsson. Hans föräldrar berättade att han gått hemifrån i kvällningen, klädd i sina vanliga kläder, och sedan hade de inte sett eller hört av honom. Den 22 april hölls rannsakning med Höks häradsrätt. Men detta var ungefär allt man kunde berätta. Till prästen hade de inte kommit den där söndagen och ingen visste någonting, så det enda man kunde göra var att konstatera att Lucia varit borta i 7 veckor och Hägge i 5 och så noterades en misstanke om att Hägge kanske tagit livet av Lucia och sedan rymt sin kos. Och vid detta hade det kunnat förbli.

Men i juli var fjärdingsman Nils Svensson uppe på Hallandsåsen tillsammans med en annan för att försöka mäta upp ängsmark som tillhört ett gammalt ödehemman och då gjorde de en förfärlig upptäckt. Djupt nere i ett moras, ungefähr ett halft canoneskott ifrån Hägge Larssons hemwijst låg en kropp av en död kvinna. Man förstod genast att det var Lucia, och lät hämta häradshövdingen, kronobefalllningsman, hela nämnden samt Hägges föräldrar och Lucias syster Anna. När kroppen togs upp såg man en kniv som var så djupt indriven mitt i hennes bröst, att bara skaftet syntes. Hägges föräldrar måste erkänna att de kände igen kniven – det var Hägges egen. Sedan skars kläderna upp för att se efter om hon var stucken på flera ställen, men hittade inga andra skador. Däremot, står det i protokollet: ”stodh buuken hehl stinn och så trinn uphögdt att någre qwinnor som där när stodo sade, att man kan wähl see på buuken, att där är barn uthi”.

När det nu hölls rättegång igen den 27 juli 1713 kom det fram att Hägges föräldrar misstänkt att han mördat Lucia. Bara någon dag efter att Hägge försvann hade fadern gått till Inspektorn och angivit att sonen var ”bortrymd” och att han ville ha sin måg insatt som bonde efter sig i stället för sonen. Men mer blev det inte av saken. Om Hägge Larsson någonsin dök upp i Finsbo igen vet vi inte. Lucia fick i alla fall tillstånd av tingsrätten att bli begravd på kyrkogården eftersom det nu var bevisat att hon inte tagit sitt eget liv utan blivit mördader och wåldsamligen af daga tagen.

Källa: Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Hallands län (N) EVIIAABA:417 (1713-1713)

                                                                     Hägge gräver

Anno 1713 den 22 April är till följe af Hr Gen.Maj. och Landzhöfd_es ordres dato dz 13 hujus uti Östra Karup hållen en superficial ransakning öfwer drängen Hägge Larssons afwijkande med qwinfolket Lucia Jönsdotter i Gräsrij, hwilken lijkmätigt Crono Befaln. Wde Frans Facks breff till LandzCantzliet de dato dz 25 passato förmenes först wara rådd med barn af bemde Hägge Larsson och sedan satt möte med henne uppå Hallands åhs, och derest henne omkommit emedan hwarken hon elr han skall sedan wara spord lefwandes elr döde. Hägge Larssons fader Lars Häggesson och modren Gertrud Pehrsdotter i Finsbo woro tillstädes, berättade begge att samma deras sohn Hägge om sine 29 åhr gick i från deras huus i går 5 weckor sedan i qwällningen med sine dageliga kläder på. men hwart han tagit wägen, eller hwarföre han så hemligen afweek, weta de intet, contesterandes både, att  sedan hwarken sedt honom eller spordt hwart han tagit wägen.

Anders Påhlsson i Gräsry, hwarest qwinfolket Lucia tiente, inkallades, berättandes: att hon gick ifrån hans huus söndagen dz 1 martij nu 7 weckor sedan, ungefär 2 tijmar för qwällen. Ytterligare berättade Anders Påhlsson att samma qwinfolket Lucia hade föruth bekänt sig wara häfdat uthaf Hägge Larsson, och samma söndag kom Hägge Larsson till henne strax efter middagen och läth ropa Lucia uth till sig, då de tahltes wid på gården, när hon åter inkom, frågade maatfadren Anders Påhlsson henne: hwad Hägge wille? Hon swarade: Han bad mig komma upp till sig till Finsboo så wille de rådas, huru dett skulle blij med henne efter han tillförenne nekat sig haft med henne någon kiötzlig beblandelse; Lucia klädde då sine bäste kläder på, och gick åstad samma afton, och sedan hafwa de intet sedt eller spordt henne hwarest hon tagit wägen.

Q: Om de woro slächt samman, Hägge och Lucia?

R: Ney, hwilket och fadren Lars Häggesson bejakade.

Lars Häggesson berättade, att samma söndagen dz 1 martij befalte han sohnen Hägge att gå till kiörkioheerden med Lucia, till att der förhöras, hwad skiähl hon hade att beskylla honom för Barnafader efter han så hårdt nekade der till, men han war där intet, uthan när han om aftonen i mörkningen kom hem, sade han sig warit hoos Lucia i Gräsry. Maatfadern Anders Påhlsson sade att om måndagzmorgonen der på kom Hägge Larsson till Gräsry och frågade efter Lucia, och uppå tillfrågan, hwad han will henne? swarade: att han wille då gå med henne till prästen. Men Anders Påhlsson swarade: Hon har intet warit hemma sedan hon igår gick till dig i Finsboo. Der på gick Hägge till Dömmestorp att arbeta. Om tijsdagz aftonen kom åter Hägge igen och frågade efter Lucia, men hon war sin koos.

Q: Om Anders Påhlsson intet hördt Lucia säja att Hägge bad henne gå en genwäg upp i skogen?

R: Ney, uthan hon berättade att Hägge bedit henne intet säja för någon hwart hon skulle gå då hon gick till honom.

Q: Huru långt emellan Gräsry och Finsboo?

R_ ¼ mijhl ungefähr upp i åhslierne.

Anders Påhlsson med flere af sochnen berätta att de sedan öfwer 30 mann tillijka sökt i markerna efter henne, om de skulle finna henne död eller omkommen men funnit intet tekn till sådant.

Resolution: Alldenstund ingen säker kundskap kunnat inhemptas hwarken hwart qwinfolket är tagit wägen, om hon är lefwandes eller död, altså kunne denne gången intet wijdare giöras här wid, uthan åligger dett Cronobetienterne att giöra sig närmare här om underrättade, efterspanandes både qwinfolket och drängen Hägge Larsson. Actum ut supra. Uppå Tingsrättens wägnar

Hugo Weilman

 

 

Anno 1713 den 27 Julij kommo åter Häradshöfdingen med Nämbden tillsammans i anledning af Crono Befal. Wde Frans Facks skriftel.e berättelse att qwinfolket Lucia Jönsdotter som nästl.e dz 22 April höltz extraordinarie ting öfwer, war igenfunnen mördader, och lagdt å löön uti ett moras upp i åhsen. Innan Rätten något häruthinnan förtog, fölgdes så wähl häradshöfdingen som Crono Befall.e och nämbden tillijka med Hägge Larssons föräldrar och Lucias syster Anna Jönsdotter åth till platsen, hwarest Lucias döda kropp ungefähr ett halft canoneskott ifrån Hägge Larssons hemwijst fans needsänkt uti ett moras, och när hon blef uptagen befans hon wara mitt emellan begge brösten stucken med en spitziger kniff, hwilken ännu satt qwar, så hårdt up till skaftet, att en karl hade swårt den att uthdraga och bekände Lars Häggesson tillijka med hustrun Gertrud, att dett war sohnen Hägge Larssons egen knijff. Nämbden lätt skiähra up kläderna till förnimma, om icke flere såår eller styng skulle finnas, men inga fans; eliest war kroppen intet myckit swullen. Dock stod buuken hehl stinn och så trinn uphögdt att någre qwinnor som där när stodo sade, man kan wähl see på buuken, att där är barn uthj.

Systren Anna Jönsdotter tillspordes om hon wiste huru länge Lucia warit med barn?

R: att Apostelen Matthiae dag, som war den 24 Febr. berättade Lucia för henne att hon då warit fruchtsam i 23 weckor.

Nämbdemannen Swen Pehrsson i Finsboo berättade att denna  Lucia blef således funnen då han medh fiärdingsman.n. Nills Swensson och Bengt Jönsson i Lyn skulle efter ordres utwijsa ängemark till ett ödehemman der i negden, kommo de där till emedan hon låg mitt i skildneden.

Fadren Lars Häggesson påmintes änn, att bekänna om icke han weet att denne giärningen war föröfwat innan sohnen gick bort? R: Ney. Q: Om icke Lars Häggesson dagen efter att Hägge war afweken war åstad hoos Inspector Swen Nillsson till att städia bort sitt åboende hemman åth dess måg Swen Jönsson i Finsbo, fast sohnen Hägge hade redan fått försäkring der på, och redan inskrefwen för bonde, hwaraf synes klart att han wetat dett sohnen icke war igen förwäntande, och der till med tagit i olaga tijd ann en tiensteflicka som kom dijt samma dag som Hägge gick sin koos?

R: Han kunne intet neka att han ju genast war åstad, att städia gården åth mågen, ty när qwinfolket war borta föruth och Hägge sedan således gick heml:n bort, tog han genast misstankar att han hade omkommit henne.

Q: Hwarföre han icke genast gaf dett ann?

R: Så snart Hägge war om aftonen bortgången gick han genast om morgonen bort till Inspector Swen Nillsson och gaf ann att Hägge war rymbder och derföre begierade städia åth mågen, men att Hägge war föruth inskrefwen för åboo, säger fadren sig intet weta af.

Flickan Catharina Larsdotter om sine 12 åhr inkallades, berättandes att hon kom till Lars Häggesson i tinest samma dag som sohnen Hägge gick sin koos om aftonen då han sade sig willia gå upp till nästa gården ett ärende som han ock gick med sedan har hon intet sedt eller hördt af honom.

Resolution: Såsom ingen närmare underrättelse har kunnat härom ärhållas och Hägge Larsson intet är tillstädes eller kunnat ännu uppspanas, altså har Tingsrätten denne gången icke wijdare kunnat till saken giöra uthan finna sig skyldige att ey allena igenom offentel.t anslag på tingstugudörren i anledning af Kongl. stadgan inkalla honom Hägge Larsson till swars uthan och hoos Hr Baron Gen.Maj. och Landshöfd.e in loco förmå att denne Hägge Larsson motte blifwa efterslagen och lyst efter honom. Och alldenstund af alla omstendigheter ögonskenligen är att intaga dett detta qwinfolket Lucia Jönsdotter är således mördader och wåldsamligen af daga tagen så tillåtes hennes slächt att taga hennes döda lekamen upp och låta begrafwa dett i kiörkiegården efter deras åstundan. A Aum ut superius Uppå TingzR-s wägnar

Hugo Weilman

Midsommaraftons namn 2020

Almanacka för 1874. I blyerts har farfarsfar skrivit "Linna" vid Gervasius.
Kanske en ko som blivit parad denna dag, eller en förväntad kalvning?

I år är midsommarafton den 19:e juni och hade det varit år 1874, på ett blad ur min farfarsfars almanacka, skulle Gervasius ha namnsdag idag i stället för Germund och Görel. I katolska kyrkan är det här helgondag för martyren St Gervasius och hans tvillingbror Protasius, som av någon anledning inte kommit med i den svenska almanackan. Deras martyrtecken är gisslet, klubban och svärdet, de redskap som användes för att tortera och döda dem.

Gervasius och Protasius gisslas. De ser inte så lika ut tycker jag.

Gervasius och Protasius levde troligen under kejsar Neros regeringstid ( 54-68) i Milano och hade gott påbrå som martyrer eftersom både deras far, Vitalis och deras mor, Valeria dog som martyrer.

De är Milanos skyddshelgon. I kryptan i Basilica di Sant’Ambrogio (St Ambrosius basilika) i Milano kan man se deras skelett! De ligger där på evig lit de parade tillsammans med biskopen Ambrosius. År 386 hade biskopen byggt färdigt basilikan och behövde helgonreliker till den. Då drömde han att han skulle gräva på en kyrkogård utanför staden och när han gjorde det hittade han skeletten efter Gervasius och Protasius och tog med dem.

Deras helgonkult blev stor i Italien och Tyskland framförallt, och i Tyskland sa man att om det regnar på St Gervasisus och Protasius dag, ska det fortsätta regna i 40 dagar.

För övrigt kan du åkalla tvillingarna om du vill avslöja någon tjuv.

St Gervasius och Protasius och St Ambrosius i Basilica di Sant'Ambrogio, Milano.

Gårdsforskning

Om man i coronatiderna måste stanna hemma och behöver hitta på nåt att göra med all fritid, kanske både släktforskning och gårdsforskning kan vara nåt att ta upp? Båda går ju alldeles utmärkt att syssla med hemifrån och släktforskningskurser, -bloggar och -forum finns det massor av på nätet. Vill man forska om sitt hus, sin gård eller sin by kan jag tipsa om en artikel jag skrivit för tidningen Land och som finns att läsa på deras webb här>>>>>

Lööfs i Snäre. Till vänster min farmorsmor Löva-Ingrid

Pina död!, sa Ingeward

Dags för en läsövning i 1600-talssvenska igen! Denna gång från Blekinge år 1686. Berättelsen bjuder bland annat på ett kraftuttryck - Pina död! - som du till exempel kan börja använda om du är trött på gamla vanliga svärord...

Året var 1686. I Gemsjö by i Gemsjö socken ( som numera heter Jämshög) och Listers härad, bodde bonden Ingeward Larsson med frun Sissa Sibbesdotter. Ingeward var stor och stark, ja han beskrivs som den starkaste i hela socknen. Han hade en vän,( eller vad man ska kalla honom, för Ingeward verkar inte ha behandlat honom speciellt snällt genom åren) som hette Per Bengtsson och bodde i grannbyn Hässlehult. 

En dag i juli, den 22 närmare bestämt, kom Per hem till Ingeward för att låna lite råg. Så blev han bjuden på ett stop öl och blev kvar. Sissa Sibbesdotter tycks ha haft onda aningar för hon sa ganska snart till Per att han borde gå hem, men Ingeward protesterade och de båda vännerna fortsatte dricka både öl och brännvin i allra bästa sämja. De satt bredvid varandra på tröskeln till farstugan och såg ut över gårdstunet i sommarkvällen. Så fick de se ett par karlar som genade över Ingewards gård. Det var båtsmännen Hans Drake och Per Larsson från Gränum som var på väg till en vän. Men Ingeward kände igen Hans Drake och ropade: ”Kom hit, jag vill giva dig ett stop öl!” och då ropade Per Bengtsson att han skulle bjuda Drakes kamrat på ett stop öl också, bara för att de var kronans båtsmän. De båda nykomlingarna fick ta plats på tröskeln och Ingeward och Per Bengtsson satte sig bredvid varandra på en bänk inne i farstugan.

 Drickandet fortsatte och Ingeward kvad något ur en bok (tyvärr vet vi inte vad). Så kom Sissa förbi och Ingeward drog henne till sig och tvingade henne att sitta ner. ”Här skall du sitta, jag är din man och mig skall du lyda eller skall jag slå dig sönder!” Han höll fram kannan och befallde henne att dricka. Men han var så pass full att han snart glömde bort henne och då passade hon på att smita iväg. Per Bengtsson var inte nöjd. ”Du må icke göra så mot din hustru!” sa han. Och så var det slut med sämjan och de började skrika och svärja till varann. ”Pina död!” sa Ingeward, ”ästu inte karl att slå mig, jag är inte rädd för någon man!”. ”Ingeward” sa Per, ”du har bjudit in mig och då ska du inte slå mig – men det har du gjort förr. Du har hubbat och slagit mig förr så att jag är en skröplig människa i resten av mitt liv och gett mig tarmelopp (bråck). Så pruckla inte på mig när du har bjudit in mig!”

De lugnade sig en liten stund och räckte varann handen men plötsligt blossade ilska upp igen. ”Jag vill gå hem” sa Per ”Och rågen får du tillbaka bara du inte slår mig!” Ingeward svarade ”Jag är inte rädd för nån, och om jag skulle slå dig med bara min ena hand skulle du stupa, men jag håller mig för vis för att slå dig!” Hade Per Bengtsson varit lite nyktrare hade han kanske tagit tillfället i akt nu och rest sig och gått hem, men i stället sa han kaxigt: ”Slår du mig så slår jag dig tillbaka för du har slagit mig förr!”. Då tog Ingeward ett stadigt tag i Pers skägg och vred honom mot väggen.”Lät mig vara, din Snapphane!” skrek Per. Ingeward reste sig, stampade i golvet och sa ”Pina död, jag är ingen Snapphane!” Den fortfarande kaxige Per sa ”Var har du fått allt ditt silver ifrån då?” Då slog Ingeward. Den stora handen träffade rakt över Pers mun och näsa och blodet rann. Per drog sin kniv och stack den i bröstet på Ingeward, men den gjorde ingen större skada utan Ingeward sprang in i stugan och hämtade sin yxa medan Per gav sig ut på gården. Sissa försökte hindra Ingeward men han var förblindad av vrede. ”Pina död, han skall aldrig gå levandes från min gård!” röt han och sprang ut med yxan höjd i vädret. Per lyckades få tag om yxan med ena handen och med den andra höll han fram sin kniv. Ingeward såg den och sa ”Jag vet att du inte sticker mig nu” men det gjorde Per. Han högg ett stort sår i magen på Ingeward som segnade ner. 

Nu blev det förstås stor uppståndelse, ungarna skickades iväg att hämta prästen och Ingewards bröder och båtsmännen tog fast Per och band honom. Ingeward levde ännu och han bad dem att släppa Per. ”Släpp Per Bengtsson och lät honom gå hem” sa han. Sedan dog han.

Vid rättegången i september 1686 gick man noga igenom händelserna med vittnena. Men den skyldige själv var inte där. Någon gång under kvällen lyckades Per Bengtsson ta sig ur repen och smita och sedan dess hade ingen sett honom i vare sig Hässlehult eller Jämshög. Men man skulle inte ge upp efterspaningarna, för han hade nog inte kommit så långt. Han bar ju ”magen och alla inälvorna på sidan” av ett knivstick han fått för längesen – troligen det tarmelopp han pratade om, och troligen tillfogat av Ingeward.

Och så här ser historien ut i original i domboken:

Anno 1686 denn 1 septembris höltz i Berkenähs  Extraordinarie laga ting närwarande under fogden Hans Frijes och wanl. Häradznembd.

S.D. Efter Hans Excelles och den högkongl. HoffRättens bref af den 3 Aug: sidstleden till wälborne Hr Landzhöfdingen Hr Erich Siöbladh och deruppå högb.e högw. Hr Landzhöfdingens bref till mig undertecknadt af den 27 Augusti företog sig Rätten att efter föregången laga stembning uppå parterna och slächten på begge sidor samt de bekante wittnen, ransaka om det dråp som Pehr Bengtsson i Heslehult i Jemsiö sochn har begådt uppå Ingeward Larsson i Jemsiö by och dess egen gård denn 22 Julij sistledne.

Att Pehr Bengtssons hustru och barn war befullmechtigadt och comparerade - - fogden wäll.t Christopher Hansson, att Ingeward Larssons hustru Sissa Sibbesdotter som och sielf tillstädes wahr och dess barn befullmechtigat comparerade fogden wäll-tt Hans Jöransson och den dödes Broder Hans Larsson i Örlycke.

De wittnen som efter föregången laga stemning äre citerade blefwo framkallade, då först framkom Pehr Larsson fast båtzman i Grenum (Gränum) och efter aflagd eedh wittnade att Mårmässo dag som war den 22 Julij kom hans kammerat Hans Drake till honom i Grenum och efter der intet öhl war gingo de emot aftonen till gemsiö by som ligger straxt der wijd och ärnade fuller intet gå in till Ingewardz men när de skulle gå öfwer hans gård blefwo de sedda af Ingeward Larsson i Gemsiö och Pehr Bengtsson i Heslehult, då Ingeward ropade till Hans Drake och sade ”Kom hijt, iag will gifwa dig ett stoop öhl” som och skedde, och denne Pehr Larsson fölgde medh; Då sade Pehr Bengtsson: ”iag skall gifwa hans kammerat ett stoop öhl, ty de ähro Cronones karlar både.” När de fingo öhlet drucko de om med desse twå bönderne, osm och hemptade äfwen för sig mehra öhl, sittiandes desse Båtzmennen på farstugu tröskelen och de bemte Bönderne på ett säte i farstugun,  och nähr Båtzmennen druckit uth hemptade de mehr öhl, då wij kiöpt hwar sitt stoop gich hann efter eldh och tende på tobakzpipan och när han kom igenn hörde hann intet ondt förr änn Ingeward begynt med sinn hustru, tager i henne och sätter henne på bänken, war ond och sade: ”Pina dödh sitter du intet hoos mig skall iag slå hufwudet sönder på dig” då hon swarade ”Kiära mann lät mig dricka så mycket som iag tyar.”

Elliest war der een annan kanna medh hwilken de drucko om och der igenom förglömde han truga sin hustru dricka så mycket ty hann war hehl drucken. Sedan begynte de bägga träta säyandes Pehr Bengtsson: ”du skulle intete låta så illa på dinn hustru!” menn hwad Ingeward swarade gaf hann intet acht uppå, och han wiste intet af förrän Pehr Bengtsson sade: ”iag weet du will intet begynna något efter du har budit mig inn”, då Ingeward räcker honom handen att de skulle wara goda wänner, och intete tahla om något mehra. När de een gång åter omdruckit begynte de åter; då Pehr Bengtsson sade: ”iag weet du må intet slå mig, du har iu budit mig inn, och du har nog slagit mig tillförende att iag der af är een skröpelig menniska så länge iag lefwer och giodt mig tarmelopp; om du slår mig slår iag dig igenn. ” ”Pina dödh” swarade Ingeward, ”ästu intet karl att slå mig, iag reder ingen karl i werlden!” ”Iag will gå från dig” sade Pehr Bengtsson ”och iag will gifwa dig igenn rågen om iag kan slippa dig wähl, om du träter på mig derföre / ty han hade kiöpt hoos honom 2 sk: rågh och länt 2 sk:/ Då tog Ingeward Pehr Bengtsson i skiägget der de sutto med hwarannan och wrijder honom emoth wäggen. Pehr Bengtsson sade: ”Lät wara mig din snapphane!” Ingeward stiger upp och stampar, säyandes: ”Pina dödh är iag ingen snapphane!” Per bengtsson sade: ”Hwar har du fått det myckna sölfret du har?” Då slog Ingeward Pehr Bengtsson på munnen med afwiga handen men Pehr tog till knifwen och högg honom i högra brystet; När desse Båtzmenn det sågo sprungo de undan för dem och Pehr kom efter dem åth brunnen. Ingeward kom ut uhr stugun med een yxa, hafwandes doch hans hustru wehlat hindra honom gå uth men förmåtte intet utan Ingeward sade: ”Pina dödh skall hann intet gå lefwandes uhr min gård!” och lopp uth, hinnandes Pehr bengtsson emot brunnen hafwandes yxan i högd som Pehr emottog med den ena handen och stack honom med , andra och i det Ingeward såg att Pehr hade i yxan sade hann: ”iag weet du sticker mig intet nu” men han stack honom i det samma att magen gick ut nästan mitt i bröstet. I det samma hade barnen luppit under till kyrkioherden som om dijt och Båtzmennen höllo Pehr qwar. Då Pehr sade: ”Herr Jöns, troor I han kommer sig?” Sedan hade de honom inn och woro där enn stund till dess bönderne kommor; till hwilka kyrkioherden sade de skulle laga hann blefwe qwar och wille desse båtzmenn gå hemm; bekymbrandes sigh intet mehr om honom.

Enn liten stund der efter sade Ingeward: ”släppa Pehr Bengtsson och lät honom gå hem”.

Båtzmannen Hans Olsson Drake efter aflagd edh wittnade att hann och hans kamerath kommo till Giemsjö att dricka een kanna öhl, kommandes att gå igenom Ingeward Larssons gård; då Ingeward som med Pehr Bengtsson i heslehult satt och drack i denn wästra fahrstugun; ropade till demme måtzmannen och sade: ”Hans Drake, iag seer du lefwer änn, kom hijt, iag skall gifwa dig ett stoop öhl”. Pehr Bengtsson sade: ”Gifwer du honom ett stoop öhl skall iag gifwa hans Camerat ett stoop öhl, de äro Cronones karar begge.” När de hade druckit ut de tu stoopen taga bönderne hwar sitt der emot och dess båtzmän kiöpa sig enn kanna, och då de drucko på den kannan säger Ingeward åt sin hustru: ”Här skall du sittia, iag är dinn mann och mig skall du lyda eller skall iag slå dig sönder!”, tagandes enn full kanna och sade till henne: ”Om du intet dricker så mycket som hann ett stycke märkte, skall iag slå hufwudet sönder på dig!”. Hon sade: ”Kiära mann, iag skall giärna dricka så mycket iag tyar.” Båtzmennen som hade ett stoop ehuru wähl de drucko i ett lag, drucko med sitt omkring och han glömde truga sinn hustru så mycket som han sade, och hon gick gienast ut. Då han begiynte med Pehr bengtssonm som sade: ”Du må icke så giöra mot dinn hustru” begynnandes att träta och swäria. Ingeward sade: ”iag reder ingen mann”. Pehr swarade: ”Ingeward du har budit mig inn, du må intet giöra mig någon skada för du har hubbat och slagit mig förr, att iag är een skröplig menniska der af så länge iag lefwer.” hwilket nembden betygade sant wara, säyandes Per bengtsson någre gånger: ”Pruckla intet på mig efter du budit mig inn!” Då de rächte hwar annan handen, att de ey skulle giöra något. Åter begiynte de, då Pehr Bengtsson sade: ”iag will giärna gifwa efter Rågen som iag fått af dig om du will låta mig wäll komma hädan och intet tråckla på mig, för ty du har budit mig inn.” Ingeward sade: ”iag reder ingen karl på alla Jordenm hwad skulle iag reda dig, iag tröster slå dig med min ena hand att du skulle stupa, men iag håller mig för wijs att slå dig.” Pehr Bengtsson swarade: ”slår du mig så slår iag dig igenn för du har slagit mig förr”. Då Ingeward tager honom i skegget och wrider näsan emot wäggen. Pehr Bengtsson sade: ”Lät wara mig din snapphane!” Då swarar Ingeward: ”iag är ingen snapphane!” Per bengtsson sade: ”Hwar har du fått det myckna sölfret du har?” Då Ingeward slog honom på munnen att hann blödde ur näsan men Pehr Bengtsson stinger honom straxt med knijfwen i högra bröstet och går gienast ut på gården utur farstugun der de woro. Ingeward springer inn och tager een yxa i kammaren eller stugan, warandes alla ut på gården. Ingeward kom ut när han fått yxan och hans hustru bödh till att hindra honom i fartsugun, men hon kunde intet. Han sade: ”Pijna död skall han aldrig gå lefwandes utur min gårdh!” och lopp så uth. När han kom till Pehr Bengtsson hölt hann yxann upp i wädret äfwen som hann skulle hugga till. Då fick Per Bengtsson i yxan och gifwer honom det andra stinget. I det Pehr Bengtsson fick i yxan sade Ingeward: ”iag weet du stinger mig intet.” Sedan då Pehr Bengtsson war tagen sade Ingeward: ”Släpp Per Bengtsson, bind honom intet!” Och säger denne Båtzmann att hann wahr och kiöpte ett stoop öhl när Pehr Bengtsson kom bort, men före tog han wara på honom enn stund och hade inn honom tillbaka som han wille gå bordt; och de budo honom binda Pehr Bengtsson, men han sade sig intet wara någon prophoss utan Ingewards broor bandt honom.

Sibba Sissesdotter (N.B. ska väl vara Sissa Sibbesdotter) Ingeward Larssons änka berättade att Pehr Bengtsson kom dijt Mårmeesse dag och wille kiöpa 2 Sk: Roug och begiärte till läns 2 Sk: hwilket hann och fich och satt deer och drack om dagen brännewijn och öhl som Ingeward gaf honom; hon badh Pehr Bengtsson draga hem; då Ingeward sade: ”I sku intet beda någon gå hem”. Elliest sade hon sant wara det Båtzmannen wittnat, allenast hon sade sig intet ondt hördt dem emellan förr änn Pehr Bengtsson slog een book uhr handen på Ingeward som han hade qwädit uhr och då tog Ingeward honom i skiägget, men båtzmannen sade sig intet weta om någon Book; då hon sade efter Pehr Bengtsson kallade hennes man snapphaneskiälm, slog han honom wed öhrat och då stack Pehr Bengtsson Ingeward i mörkret och sade hoon Ingeward fuller inn efter yxan men hoon hade wähl kunnat hindra honom gå uth om icke Pehr Bengtsson fordrat honom det Båtzmannen sade sig ey hördt och sade hon när Pehr Bengtsson tagit i yxan bad Ingeward för sig, och sade ”iag har fått nog redan”, men han stach honom ändå.

Kyrkioherden Hr Jöns Sorbonius såsom panthafware af frelseshemmanet det Ingeward Larsson åbodt, berättar att samma aftonen efter sohl war neder och hans h – stefolch war inne och skulle äta, kom Jon Börgessons hustru Gunnill till honom på gården bland h(ö)stefolket och sade: ”Gud bättre oss, det är gådt illa till, Pehr Bengtsson i Heslehult har stucket Ingewardh att intet hopp är om lijfwet! Kiäre går upp och seer huru det är!” Som han kom till Ingeward kunde hann intet ord swara till det han talte till honom. Pehr Bengtsson stod utan dören då kyrkioherden frågade honom, Pehr Bengtsson, hwad han nu bestält, bediandes Båtzmennen som woro hoos, att wille taga wara på honom; då swarade Pehr Bengtsson: ”Dee haa intet behof att taga wara på mig, har iag giordt så illa att han döör, will iag giärna mista mitt lijf”. Der efter gich kyrkioherden ut och kallade samman een dehl bönder och bad dem taga wara på honom till dess Ingewardz bröder kommo; gåendes hann hemm och weet intet mehra här af.

Ingewardz Broder Hans Larsson, Öhrlycke, efter tillfrågan säger att hann weet intet huru Pehr Bengtsson kom undan, utan det kom bud till honom om nattetijd att hann skulle komma till sinn Broder som hade skadan; då han red dijt och när han kom satt Pehr Bengtsson bunden och een hel hoop karlar kring honom, ty gich hann inn och talte med Broderen efter hann änntå ey talt med honom och sedt skadan, och förr änn han fich Brodren ifrån sig war Pehr Bengtsson bortsluppen och begge hans söner woro med honom. Målsäganden lofwar om hans undankomst bettre efterrättelse till nästa ting och will hafwa sinn regreth af dem som släpte honom efter laga medfart står på sinn rätt och will ey läta förlijka sig.

Underfogden säger att prophosserne och Ingeward Larssons bröder hafwa giordt största flijt om Pehr Bengtssons igenfinnande men ey fått spaning om honom ehuruwähl hann ey kann wara allena emedan hann emedan hann bär magen och alla inelfwerna på sidan utaf knifwestick som hann fått för länglig tijd sedan. Pehr bengtssons söner säya sig ey weeta enten han är inrijkes eller utrijkes. Nembden säyer att Ingewars war een stark karl och wähl den starkaste i hela denn sochnenn. Mehra war ey för denne gången i denne saken att påminna eller förrätta.

Källa: Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Blekinge län EVIIAAAI:2 (1686-1690) 

Man ska inte ge upp

Under julhelgen hade jag äntligen lite tid att släktforska i lugn och ro och nu tog jag mig an en ana som jag nog helt hade givit upp om tidigare. Hon hette Kerstin Mattsdotter, var gift med en trädgårdsmästare (Erik Kårström) vid Kilafors herrgård på 1700-talet och i arkiven fanns bara angivet att hon skulle vara född i Jämtland. Finns ju en hel del socknar att välja på och namnet var ju inte alltför ovanligt så den grenen har fått ligga outforskad i flera år.  Men nu tänkte jag ändå försöka och kom på att söka bland bouppteckningar - det hade jag inte tänkt på innan. I bouppteckningen stod då att hennes döttrar hade en förmyndare som var deras morbror, nämligen en rustmästare i Söderala, Bengt Mattson Fältman. Och hos honom hittade jag födelsesocknen som var Sundsjö. Eftersom han var rustmästare tänkte jag att det kunde finnas mer om honom på nätet och det gjorde det verkligen! Här på Rötters blogg hittade jag en hel forskning skrivet av Leif Boström (tack för det!) om en av grenarna från Marsätt i Sundsjö, som jag helt fräckt nu lagt till mitt eget släktled. Men Mats Källmans anor hittade jag själv :)

"Brikstugemysteriet" får kanske sin förklaring

Det kom ett mail från en läsare, Johan Brännström i Stöde:


Hej! Apropå ordet "brikstuga" - Jag bor på en gammal gård i Fanbyn, Stöde.
På gården finns en "bruckstugga" - det är en byggnad med bland annat bakugn
och sommarbostad. Möjligen är det en variant av ordet "bryggstuga" i både
Nordströms uppteckning och som det uttalas idag. Med vänlig hälsning Johan


Det tycker jag låter som en trolig förklaring, speciellt som jag fick ordet från en händelse i just Stöde. Det var i det här inlägget från 2015 som jag undrade vad en "brikstuga" kunde vara:

"Pigan som återuppstod från de döda

Just nu rör sig min släktforskning bara kring de skogsfinska anorna i norra Hälsingland och  Medelpad, och nu letar jag bland Mickel Jonsson Finnes ättlingar från Gransjön i Stöde. Då jag bläddrade i dödboken råkade jag träffa på en anmärkning som en präst skrivit ner och som jag måste dela med mig. Det är så gott som ordagrant avskrivet ur Stöde C:1 (1688- 1772) sidan 80, med vissa ändringar som stor bokstav osv. för lättare läsning.

"Om inhyses qwinnan Brita, boende i Usland, (och förmodes den samma som anföres bland de begrafne fol. 85, infra,) fick Comminister M. Nordenström följande underrättelse år 1767 af en minnesgod man i Soknen, den han hölt wärd att här uptekna, aldenstund Kyrkoboken ej blifwit så inrättad att man enl. Kyrkolagen under wiss rubrique kan införa sådana sällsamma händelser. Bemälta piga Brita, född i östersta gården i Usland satt i en brikstuga* ensam, och då hon stigit på en stol i tanka att draga upp spjället, så föll hon under och slog så illa wid sig, att hon uptogs döder. Detta skiedde något litet före eller efter år 1690. Hon lades altså i sin egen stuga på likbordet, och säges det den tiden warit gängse i Soknen att man hollit wakstuga eller wakat öfwer liken, alla nätter medan de lågo hemma obegrafne. På samma sätt sutto därstädes, i synnerhet qwinfolken, som formerade sig en spånstuga om nätterna (de satt och spann) under det de wakade. Efter en eller annan natt inkommo jämwäl poikar och ynglingar i sällskapet, och som det då bar til stims, och de kommo att stampa och stöta bordet hwarpå den döda låg, så begynte liket gäspa och komma sig i småningom til lif igen, til de närwarandes förskräckelse. Den som altså warit ansedd för werkeligt död blef efter handen sådan att hon änteligen kunde gå upp, men talade sedermera mycket illa och blef illa förwarad til sine sinnen. Dödde år 1703."

Några sidor längre fram finns hennes dödsruna 1703, den 15 februari.: ”Brita Jonsdotter i Usland blef begrafwin. Warit enfaldiger i sit förhafwande. 65 år gammal.”  

*jag vet inte vad en brikstuga är – handskriften är tydlig så jag tror inte att det är en felläsning. Om man slår upp ordet ”brik” i Svenskt dialektlexikon har det bl a betydelsen bänk, bänkbräde och bänk innanför dörren eller vrån mellan spisen och väggen samt ”avskrankning mellan taket och bakugnsmuren i ryggåsstugor” mm. Med tanke på att hon skulle kliva upp och öppna spjället kanske det helt enkelt betyder att hon satt i den den där vrån. Någon som har ett förslag på vad brikstuga är?"

Och vad var då en bryggstuga?

En bryggstuga, eller brygghus var som ett slags grovkök och tvättstuga kan man säga. Där fanns en murad spis och skorsten och kar och där kunde man tvätta, baka, brygga öl och annat som krävde vatten och värme.