Visar inlägg med etikett 1700-tal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1700-tal. Visa alla inlägg

22 juni 2026

Bokhållare Grimberg och Karin Arfvidsdotter 1753

 På sommaren 1753 började ryktet gå om pigan Karin Arfwidsdotter från Röbäck i Umeå. Ryktet sa att Karin varit med barn och att hon intagit något gift för att bli av med det (och att hon hade lyckats). Det var många omkring henne som trodde på ryktet. Bondehustrun Margta, till exempel, hon var helt säker på att det var sant för hon hade sett att Karin var fläckig i ansiktet ”så som havande kvinnor brukar vara”, som hon sa. Margta hade frågat Karin rakt på sak, men Karin nekade. Karin hade sin egentliga tjänst hos bokhållaren på glasbruket, Grimberg, men var utlånad över sommaren till bonden Daniel Danielsson i Röbäck för att hjälpa till med slåttern. Där var det flera som såg hur Karin brukade smussla med en liten flaska med något vitt i som hon brukade blanda i sin dryck, och dessutom hade hon en gåspenna som hon hade kvicksilver i - den stod ibland i ett fönster och ibland hade hon den i kjortelsäcken och bonden Daniel kunde vittna om att innehållet tycktes minska. Sjuk var hon också nästan hela sommaren, blek och dyster. En morgon när hon blandad sitt flaskinnehåll i brännvin blev hon så sjuk att hon inte kunde följa med ut och arbeta den dagen. Sen kryade hon plötsligt på sig omkring Mickelsmässotiden i början av september och då började ryktet verkligen växa om att hon gjort sig av med ett barn. Till slut kom ryktet till länsmans öron, och nu stod Karin inför tinget i januari 1753 för att rannsakas.

Det blev en lång rättegång med många vittnen. Bland annat trädde hennes matmoder, Madam Grimberg fram och berättade att då hon frågat Karin om hon ville vara kvar i sin tjänst ett år till, svarade Karin nej, jag är rådd med barn av glasblåsaren Wander här på glasbruket så jag kan inte arbeta. Bonden Olof Persson i Teg vittnade om att Karin köpt kvicksilver av honom. Karin hade då sagt att hon köpte det på sin matmoders vägnar och att det skulle användas till ohyra på ett svin. Flera vittnen berättade att de under sommaren sett hur bokhållaren Grimberg kommit till Röbäck flera gånger och pratat i enskildhet med Karin. Och hur var det egentligen med Karin? Bonden Daniel Danielsson berättade att en dag när han hjälpte Karin att lyfta några tunga säckar vid kvarnen hade hon varit så sorgsen och han hade frågat henne vad det var för fel. Då hade hon svarat att ”Det är inte bra med mig! Gud nåde mig för Grimberg när Madam Grimberg är bortrest!”

Karin själv nekade bestämt. Nej, hon hade absolut inte varit med barn. Det hon sagt till Madam Grimberg var en lögn för att slippa ur tjänsten som hon inte trivdes med. Denne Wander hade hon visserligen haft samlag med en gång, sa hon, men inte blivit med barn. Efteråt hade hon inte vågat berätta om det för någon för Wander hade hotat att ta livet av henne om hon gjorde det. Kvicksilvret var VISST till Madam Grimberg och det vita pulvret i flaskan var mot ryggvärk som hon haft hela sommaren. Den flaskan hade bokhållare Grimberg köpt till henne och det var därför han kommit och pratat med henne, bara för att höra hur det gick med värken. Men hur hårdnackat Karin än nekade och hur många bra förklaringar hon hade, så var det ingen som trodde henne. Man förmanade henne allvarligt att tänka över sina svar och skickade ut henne ur tingsstugan tillsammans med prästen och länsman som ägnade en lång stund till att övertala henne att säga sanningen. 

Och det bestämde hon sig till slut för att göra. När hon kom tillbaka in berättade hon allt. Det där med Wander, det var rent påhitt. Det var bokhållare Grimberg som sagt åt henne att skylla på Wander. Ja det var förstås Grimberg som var boven i dramat. Från första stund hon kom i hans tjänst hade han försökt få ligga med henne. Han hade tjatat och tjatat, kommit på nätterna och lagt sig bredvid henne, tjatat i fähuset och varhelst de var ensamma. Och så en natt då Madam Grimberg hade rest in till Umeå och skulle vara borta en vecka, hade Karin till slut givit med sig. När Karin vid midsommartiden berättade för Grimberg att hon inte fått sin mens, hade Grimberg skickat henne att köpa kvicksilver och det vita ämnet på apoteket i stan. Detta skulle om allt gick bra, förgifta fostret så att hon blev av med det. Om det inte fungerade skulle hon som sagt skylla på Wander. Karin hade så lånats ut till slåttern i Röbäck och tagit kvicksilvret och flaskinnehållet varje dag och Grimberg hade varit där och fyllt på förrådet.

Bokhållare Grimberg togs fram och nekade till precis allting, utom det att han betalat giftet men förklarade att det skulle man ha i hushållet för att tillverka lussalva av till barnet. 

Apotekaren, Bengt Hagstedt från Umeå fick i uppdrag att undersöka Karin Arfwidsdotter samt det som var kvar av de vita dropparna i hennes flaska. Han kunde inte säga om hon varit gravid, det var alltför längesen i så fall och för sent för att se till exempel om hon skulle haft mjölk i brösten. Däremot kunde han se att hon någon gång haft samlag, för hon hade ”märken på bröstet”. Flaskans innehåll identifierade han som Mixtura Simplex, en vanlig apotekardrog för allmänt välbefinnande, bestående av bland annat kamfer.

Rättegångsprotokollet är mycket långt och varje vittne förhördes omsorgsfullt. Det var noga att man fick fram sanningen, för straffet för barnamord var döden. Och detta kom till slut Häradsrätten fram till: Karin Arfwidsdotter hade uppenbarligen haft samlag utanför äktenskapet och det betydde att hon måste straffas för lönskaläge som det hette. Men hennes mens upphörde vid midsommar 1752 och kom tillbaka ungefär 10 veckor senare. Enligt den här tidens uppfattning skulle ett foster då inte hunnit få liv ännu. Så vare sig hon försökt abortera det eller ej, kunde hon inte anses skyldig till barnamord. Lönskaläget gav henne straffet 100 daler, en förmögenhet som hon inte kunde betala så det omvandlades till 27 par ris med trij slag.  Det innebar att Karin bands med händerna så högt upp vid en påle att hon knappt nådde ner till marken. Profossen, den som skulle verkställa straff, piskade henne så på den bara ryggen med 27 par ris (ihopbundna två och två) och efter tre slag byttes risparet mot ett nytt. Allt som allt piskades alltså Karin med 82 slag. Maxstraffet för kvinnor var 30 par ris med tre slag. 

Grimberg, han kom undan helt. Det fanns inte ett enda bevis som kunde fälla honom för något. Men bonden Olof Persson, som sålt kvicksilver till Karin, han fick böter eller fängelse i 16 dagar på vatten och bröd för att han borde förstått att Karin skulle ha kvicksilvret till fosterfördrivning. 


Strömbäcks glasbruk (först Ströms glasbruk) var Norrlands första glasbruk. Det grundades 1748 av Olof Malmerfelt i byn Ström 18 km söder om Umeå. Man rekryterade en glasmästare från Tyskland och glasblåsare från Böhmen och tillverkade bruksföremål och grönt fönsterglas. Längre fram fick bruket sin storhetstid och producerade då även lyxigare varor som vitt glas och ljuskronor. Men i längden kunde man inte konkurrera med priserna i Tyskland och Belgien och i början av 1880-talet lades verksamheten ner. Numera inrymmer några av de gamla byggnaderna, tillsammans med nybyggnationer, Strömbäcks Folkhögskola. 

Publicerad i Västerbottens-Kuriren 2021


4 augusti 2024

Omkullkörd och maskplågad

 Herr Gabriel Ekeroths lille son blev bara 2 ½ år gammal och han fick ett förfärligt öde. Den 14 augusti år 1750 var han ute och lekte på gatan utanför sitt hem i Eksjö. Gevaldigern Carl Johan Mogren kom körandes med två stutar i sakta mak på samma gata. Utan att Mogren märkte det, fastnade ena hjulnavet på vagnen i pojkens kjortel så att han föll omkull och skrek. Men inget hjul gick över honom. Borgarhustrun Cajsa Pauhoffer som såg vad som hände, skyndade fram och reste upp pojken. Han grät och var rädd, men blödde inte. Han ramlade omkull igen så Cajsa tog upp honom och bar in honom. Då kräktes han lite. Sen dog han efter tre dagar och då måste man undersöka om dödsfallet kunde bero på omkullkörningen. Men pojkens far vittnade om att pojken varit uppe och lekt dagen efter, och dessutom hade han nyss haft mässlingen samt maskfeber, det vill säga var plågad av inälvsmask och efter att han blivit omkullkörd hade det kommit ut en jättestor mask. Då hade pojken blivit lite svullen samt blött näsblod och sen dött dagen efter. Så gevaldigern Mogren friades från ansvar. 





13 oktober 2023

Hungrig perukmakare i Sala 1729






"Peruquemakaren Rudolph Wagner har uti sitt fängelsse på Wattn och bröd, för oqwädisord på hustru Brita Anders dotter, förtärdt 16 öre silfwermt. hwilka komma af wederbörande medell att betalas." Sala rådhusrätt och magistrat (U) A1A:2 (1729-1730) 

Först tänkte jag faktiskt att han hade ätit upp pengarna.  Men sen kom jag på att förtära kan ju också betyda förbruka, göra slut på. 




5 juni 2023

I lyxförbudens tid. Läsövning på1700-talsspråk.

AndersTrast vill ha sin svartvita silkeshalsduk!

Umeå sockens tingslag 1768 Then 7 April
S.D. Angaf kronolänsman wälaktad Åke Lindström att sochneskräddaren Anders Trast skall den 31 sidstl. Martii här på Tingsplatsen å halsen burit en swart och hwit silkeshalsduk, samt när Länsman welat honom samma halsduk, såsom för socknehandtwärkare ej tillåten att bruka, fråntaga, Trast bem:te Länsman skuffat och emot honom otidig warit, så att Länsman, hwilken ej welat bruka wåld, icke fådt af Trast halsduken, utan måst låta bero therwid, att öfwer hwad som skedde, åberopa witnen. Trast erkände att han berörde dag haft en gammal swart och hwit sidenhalsduk ikring halsen, upwisande och lefwererande nu then samma till Länsman, som sade att Trast haft en nyare halsduk på sig, än then nu upwiste, hwilket åter Trast nekade samt af Länsman ej eller wisas kunde, och ingaf härjemte Trast följande på 1/8 ark skrefne samt erhållne tillstånd att bruka sidentyg, neml.: Uppå then grund som min resolution af den 13 nästledne febr: innehåller, får skräddaren Trast samt hans hustru nyttja och bruka the sidentygsplagg, som the innehafwa, och för gesäller tillåteliga äro, hwarefter Länsman sig har att rätta. Gran den 4:de Maii 1767. Olof Malmerfelt.

Och beträffande otidigheter emot Länsman, så sökte Trast i början theremot neka, men sedan herr fenriken Wälborne Gustaf Enhskiöld och Landsfiscalen Wälbetrodde Lars Hedström samt tvenne i Nämnden såsom åsyna witnen blifwit hörde, och intygat thet Trast, tå Länsman welat taga halsduken af Trast, dragit sig undan och med handen, hwari Trast hållit en käpp, stödt Lindström ifrån sig, tå Lindström äfwen tagit i käppen och Trast therunder warit nog ifrig samt Länsman raglat någre steg tillbaka, och Trast sagt att han sielf betalt sin halsduk sampt att Lindström med then samma ej hade att giöra, så kunde ej eller Trast neka, att så som nyssberördt är, tilgådt. För öfrigit anförde Länsman Lindström, att honom skal okunnigt warit thet Högwälb:ne H. Landshöfdingen sedan Trasts hustru wid förledit års Wårting för sidenplaggs brukande, blifwit till böter fäld, gifwit Trast ytterligare tillstånd at bruka sidentyg, och skall Länsman i anseende til thet answar som kongl: Mts: allernådigste förordning, af år 1766 för kronobetjänte som ej åtala slika förbrytelser, stadgar, ej wåga att nu med sin käran afstå, utan påstods af Lindström att Trast måtte få för thet ena som andra med böter anses.

Trast nämde härpå att han skal öfwer HäradsRättens förledit år gifne utslag, therigenom hans hustru blifwit til böter fäld, anfördt beswär i höglofl: kongl: Swea Hofrätt, som än ej skolat afgiorde blifwit.

Och Afsades:

Som Anders Trast sedan lång tid warit samt är sockneskräddare och gierningsman samt Kongl: förordningen af år 1766 7.8. tydligt förbiuder ryttare, dragoner, soldater, laquayer, kuskar, drängar och theras wederlikar at bruka siden halsband, wisande 6 § i högstbem:te kongl. förordning att gierningsmän äro theras wederlikar; altså finner Häradsrätten skäligt det bör sockneskräddaren Trast för sin förbrytelse med sidenhalsduks nyttjande, böta Tiugu daler Silfwermt: Och emedan Trast therjemte tå Länsman Lindström halsduken af Trast ta skulle, samt således i och för ämbetes skull honom med käpp hött och otidighet öfwat; ty skal Trast therföre enligit 9 § i 18 Cap: Missg.B: böta Tijo daler Silfrmt.

2 maj 2023

Nya gamla ord

Adalkonubarn Adalkonu är ett gammalt ord för hustru och ett adalkonubarn är ett barn fött inom äktenskap. Funnet i ett tingsprotokoll från Ångermanland 1705. 

Pajta   ....och funnit så hennes paita uthij badstugun... Så står det i ett tingsprotokoll från Folkare härad 1687, och paita är ett ord jag inte stött på tidigare. I SAOB stavas det pajta: "i vissa trakter, bygdemålsfärgat: skjorta eller linne (linntyg); särskilt i uttrycket i bara pajtan (eller pajten)". Det betyder alltså särk och är det finska ordet för skjorta - paita. 

Kärmsläda  Ett slags enklare släde med karm baktill; äv. om själva karmen. Järvsö 1673.

Bör-fast  ... är en farkost som är kvarhållen i hamn av motvind eller i brist på medvind. Det ligger bör-fast. Bör är ett annat ord för vind.

Jätta  Betyder önska eller utlova men jag har stött på ordet i bemärkelsen hota - jätta ont -  i en dom från 1600-talet mot en kvinna som anklagats för att kunna skada andra genom att önska att det ska hända. I domen står uttrycket: "Dy den är illa troendes som androm ondt jättar" och det uttrycket finns även i andra liknande rättsfall.

Täfwa  Hynda. Används ofta som skällsord.

Stackot  Kort. Om t ex hår eller kläder etc.  SAOB: Hwar man skulle dragha stackot håår,..(1613)

Sekvestera  Beslagta egendom



5 februari 2023

Västgötska öknamn

 Några öknamn från Västergötland år 1717:

Trollkniv

Dråsatjuv

Dråsepåse och

Skorstensfejare 

3 juni 2022

Månabarn

I en dombok från Bygdeå tingslag 1713 stötte jag på ett ord jag inte hört förut: Månabarn. Enligt SAOB betyder det tidigt missfall:

"...benämningen kan syfta dels på att missbörden sker i havandeskapets första månader, dels på att den ansågs ha samband med månens olika faser.."

13 maj 2022

utöka ditt ordförråd


Om du vill få någon att vara tyst kan du prova att använda detta uttryck från 1713: "Tig din skrafla!" (som väl ska uttalas skravla). Alternativ: Skräppa.


5 januari 2022

Hur hamnade Magdalena i Hassela?

Ett av alla de små mysterier man stöter på i släktleden.

Magdalena Larsdotter hette min mormors mormors farfars mor och hon var gift med soldaten Thomas Olofsson Dunderberg i Kölsjön, Hassela. En stor del av min släkt är koncentrerad just i norra Hälsingland och många av dem hade kommit ganska långväga ifrån på 1600-talet, både skogsfinnar och valloner. Och det är ju inte alls ovanligt med långväga flyttningar, men Magdalena sticker ut lite för hon var född i Länghems socken i Västergötland. Hennes far Lars Hansson kom hit först och bosatte sig i torpet Norrbäck (senare benämnt Olsbygge) och länge visste jag inte varför de kom för jag kunde inte hitta någon logisk koppling mellan platserna. Inga släktingar, inga uppenbara jobb eller giftermål. Magdalenas dödsruna är ganska så detaljrik, men där står inget om orsaken till flytten. Så här står det i dödboken från 1846: 

"Magdalena Larsdotter, Enka efter Husman Thomas Olofsson i Kölsjön och nu Fattighjon. Hon var född d. 26 Mars 1761 i Länghems Sokn, Brangoms By i Westergöthland. Föräldrarna voro Bonden Lars Hansson och Hustru Maria Andersdotter derstädes. På sin Födelseort tjente hon i Ungdomen til dess hon flyttade hit till sin Fader, som då bodde i Olsbygge, var hos honom i 2 1/2 år; tjente så i 3 år hos Bonden Olof Olofsson i Kölsjön; blef d. 25 December 1793 sednare Hustru åt bemälde Thomas Olofsson och födde honom 2 söner, som lefva, Olof i ö.Ulfsjön, Stöde, där gift, och Lars, Nybyggare och gift i Lindsjön. Blef Enka d. 23 Junii 1802 (se N.o 81802) hennes lefnad var uppfylld af flera slags Wedermödor, var de sista åren äfven besvärad af Blindhet, men var ganska ödmjuk och tålig och helt öfverlemnad i Guds Omvårdnad, således en sann Christinna. Hon var i många år Fattighjon och fick Underhåll af Fattig Cassan och gick en tid på hela Kölsjö Bygden för hvarf och födde sig, men förblef slutligen hos sin fattige son Lars Dunderberg. Den 17 November, då hon sade sig fått Lof af Frälsaren att få komma till honom, afled hon kl. 8 e.m. Hennes Ålder var nära 85 1/3år. Hon lefde ogift i 32 3/4 år, gift 8 1/8 och enka 44 år och nära 5 månader. Henne öfverlefva 2 barn, 9 barnabarn och 8 barnabarnsbarn. Begrofs jemte den föregående d. 22 November."

Men så hittade jag faderns, Lars Hanssons dödsruna i kyrkboken (Hassela (X) F:1 (1775-1861) Bild 32) och där fanns förklaringen. Eller, delvis i alla fall. Där står att Lars Hansson föddes i Ryatorp i Sexdrega socken och att han gjorde många resor under sitt liv. Då tänker jag att han förmodligen var en gårdfarihandlare, en västgötaknalle. Vidare i boken står att han vid en av sina resor kom hit upp och fick syn på nybygget Norrbäck och köpte det och flyttade hit. Sen bodde han där till sin död 1792 då han var 59 år gammal. 

Så här såg han kanske ut, Lars Hansson.... 
(Plansch ur Svenska folkets seder, bruk och klädedrägter av Anders Dahlström.)



19 november 2021

Om du känner en Kallricka eller en Bråkdiefwul

 

Här är några nya ord du kan använda om du blir osams med någon. 1706 uppstod ett bråk mellan ett par grannar i en by i Härnösandstrakten. Det hela utmynnade i ett tingsmål. Johan Andersson hade kallat sin granne Anna Abrahamsdotter för: Kallricka, Råfferska, Gulltippa, Fyllbytta, Tubberska och Slättunga och Anna i sin tur hade kallat Johans hustru för Bråk och Bråkdiefwul. Johan fick böta 15 mark silvermynt och Anna 6, för okvädingsord.

27 augusti 2021

En röst från 1718

 I mars 1718 när det stora nordiska kriget rasade för fullt och Karl XII ännu levde, hölls en spionrättegång i Åre. Häradshövdingen hade mottagit ett brev från Generalmajor Horn där han berättade att man tagit två bönder och satt dem i arrest i Duved Skans, misstänkta för spionage. Horn begärde nu rannsakning i målet. Svenskarna litade fortfarande inte på folket i Jämtland som man hade haft så svårt att kuva och införliva i svenska staten efter freden i Brömsebro 1645. Bonden Nils Jonsson i Sta i Åre socken hade angivit Pehr Olufsson i Duved och Joen Pehrsson i Forsa för att de 1714 skulle ha träffat två ”Baggar”, det vill säga norrmän/danskar (i tingsprotokollet görs ingen skillnad) och för att inte ha rapporterat detta. I Duved skans hade löjtnant Brunnberg hållit förhör med bönderna och en avskrift lämnades till tinget. 

Det är inte själva rättegången som fångat mitt intresse egentligen, utan en av böndernas redogörelse för vad som hände den där kvällen på hösten 1714 och det var inget spännande alls. Men i hans berättelse får man en chans att höra en människa i tidigt 1700-tal, i krigstid och ändå vardagsliv berätta litegrann med egna ord - det är ganska sällsynt i tingsprotokollen. Jag har skrivit av förhöret här, lite omskrivet och med moderniserad stavning (så ingen läsövning i gammalsvenska här alltså) Varsågod att lyssna på en jämtländsk röst från år 1718:

Pehr Olufsson och Joen Pehrsson var på fisketur i Eneforsen vid Handöl. De sov över på Eneforsvallen och dagen efter var det snöyra och så dåligt väder att de bestämde sig för att stanna inomhus hela dagen. Fram emot aftonen efter att de gjort upp eld, började hunden skälla. Efter en liten stund hörde de hur någon ropade utanför fönstergluggen och ville komma in. Där ute stod två män med bössor och  frågade vem som var inne i stugan. Pehr och Joen sade sina namn ”av häpenhet” och så låste de upp dörren och de båda främlingarna kom in och stampade av sig snön.

Joen Persson berättar: ”…när de inkommit och slagit av sig snön säger Pehr Olufsson till mig: ’se, det är Bängt Simonsson, din svåger’ men den andre var en okänd man, en Bagge eller norsk soldat. De satte sig och tog upp sin matsäck och åt och sen tog de upp pipa och tobak och gav oss lite tobak var till våra pipor. Så började min svåger Bängt Simonsson att tala med mig eftersom vi inte träffat varandra sedan jag gifte mig med hans syster. Och som jag varit på seglation i Holland  och på andra orter men nu bosatt mig i Åre socken på fadershemmanet berättade jag om mina resor på främmande orter och så talade vi om vårt tillstånd å bägge sidor och vi hade inget skadligt tal oss emellan. Något sade vi väl om kriget, men inte något som skadligt var. Jag minns att de sade att det fanns nog med manskap i Norge och att de i Norge anlagt en ny skans vid Röros. De lade sig på laven för att vila och det gjorde vi också. Jag kände inte att jag skulle mäkta med att övermanna dem för de var båda stora och starka karlar, speciellt Baggen och de var ju försedda med bössor. Jag var svagare av mig och gubben Pehr Olufsson ännu mera, så vi var glada att vi fick vara i fred och lade oss vi också. Men nästa morgon medan de sov, talade vi sins emellan om att det inte vore rådligt att tro dessa män om gott så Pehr Olufsson gick till Handöl för att försöka dra ihop lite folk till hjälp. När baggarna vaknade och steg upp, frågade de var Pehr Olufsson var. Särskilt den okände baggen verkade orolig och sa till Bängt, min svåger, att det vore rådligt att gå därifrån och det gjorde de också och jag tog avsked av min svåger. Efter en stund kom Pehr Olufsson tillbaka med Pehr Andersson från Handöl och eftersom baggarna då var borta, fortsatte vi vårt fiske och berättade inte det här för någon för vi trodde inte det var viktigt.”


(något spioneri kunde inte bevisas så de släpptes)

källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Jämtlands län (Z) EXIe:3834 (1718)

2 december 2020

Vill du veta ditt hus historia? Läshjälp finns här


Är du nyfiken på ditt hems historia? I våra svenska offentliga arkiv finns många ledtrådar till vem som bott i ditt hus före dig; när huset byggdes; hur platsen sett ut och så vidare. Du kanske till och med har dokument hemma som handlar om fastigheten eller släkten. Om papperen är handskrivna kan de vara svåra att tolka, och även om man kan tyda bokstäverna, kan svenskan vara krånglig och föråldrad så att det som står är obegripligt.

Nu finns hjälp att få. Om du har egna dokument kan du skanna eller fotografera dem och skicka till mig. Jag gör en kostnadsfri bedömning av hur mycket tid som behövs för att göra avskrifter och därefter kommer vi överens om ett pris.

Om du inte har egna dokument får vi leta i arkiv, och du gör antingen det själv och skickar mig länkar eller bilder av dokument, eller så gör jag hela jobbet från research till avskrift. Här finns massor av källor att ösa ur; gamla kartor, brandförsäkringar, mantalslängder och kyrkböcker för att bara nämna några.

Läs mer på min hemsida Minneri

För frågor: hör av dig i kontaktformuläret eller skriv till minner(at)gmail.com





18 augusti 2020

En hemsk upptäckt i Finsbo 1713

Här är en hemsk men intressant historia från Halland, byn Finsbo i Östra Karups socken. Under finns avskriften från dombokens detaljerade tingsprotokoll.

Det var om aftonen, söndagen den 1 mars 1713 och Lucia Jönsdotter hade sedan länge haft ett förhållande med bondsonen Hägge Larsson i Finsbo i Östra Karups socken. Nu var hon med barn. Lucia var piga hos bonden Anders Påhlsson i Gräsryd. Tidigare på eftermiddagen hade Hägge kommit dit men inte gått in i stugan, utan stått ute på gården och ropat på Lucia som kom ut till honom. De hade talats vid en stund och när Lucia kom in frågade hennes husbonde vad Hägge velat. ”Han bad mig komma upp till sig i Finsbo så att vi får prata om hur det ska bli eftersom han inte velat erkänna att han har gjort mig med barn.” svarade Lucia. Nu hade hon klätt sig i sina bästa kläder och så gick hon för att möta Hägge. Kanske hoppades hon att han nu skulle ändrat sig och ville erkänna barnet - kanske till och med fria?

Samma söndag, hemma hos Hägge, hade hans far tagit itu med honom. Att Lucia var med barn var allmänt känt och att hon utpekade Hägge som far också. Men Hägge nekade till att ens ha legat med Lucia och nu tyckte hans far, Lars Häggesson, att Hägge fick ta och reda ut saken en gång för alla. Han befallde sonen att ta med sig Lucia till prästen så att han fick förhöra henne om varför hon beskyllde Hägge för en så hemsk gärning.

Lucia kom inte hem på söndagskvällen. Måndag morgon kom Hägge till Anders Påhlssons gård och ville prata med Lucia, men Anders svarade att ”Hon har inte varit hemma sen hon gick till dig i Finsbo i går.” Tisdag kväll kom Hägge tillbaka och frågade efter henne igen, men hon var fortfarande inte hemma. Efter några dagar stod det klart att Lucia var försvunnen och man samlade ihop 30 man att leta efter henne i markerna, men man fann inte ett spår. Någon vecka senare försvann även Hägge Larsson. Hans föräldrar berättade att han gått hemifrån i kvällningen, klädd i sina vanliga kläder, och sedan hade de inte sett eller hört av honom. Den 22 april hölls rannsakning med Höks häradsrätt. Men detta var ungefär allt man kunde berätta. Till prästen hade de inte kommit den där söndagen och ingen visste någonting, så det enda man kunde göra var att konstatera att Lucia varit borta i 7 veckor och Hägge i 5 och så noterades en misstanke om att Hägge kanske tagit livet av Lucia och sedan rymt sin kos. Och vid detta hade det kunnat förbli.

Men i juli var fjärdingsman Nils Svensson uppe på Hallandsåsen tillsammans med en annan för att försöka mäta upp ängsmark som tillhört ett gammalt ödehemman och då gjorde de en förfärlig upptäckt. Djupt nere i ett moras, ungefähr ett halft canoneskott ifrån Hägge Larssons hemwijst låg en kropp av en död kvinna. Man förstod genast att det var Lucia, och lät hämta häradshövdingen, kronobefalllningsman, hela nämnden samt Hägges föräldrar och Lucias syster Anna. När kroppen togs upp såg man en kniv som var så djupt indriven mitt i hennes bröst, att bara skaftet syntes. Hägges föräldrar måste erkänna att de kände igen kniven – det var Hägges egen. Sedan skars kläderna upp för att se efter om hon var stucken på flera ställen, men hittade inga andra skador. Däremot, står det i protokollet: ”stodh buuken hehl stinn och så trinn uphögdt att någre qwinnor som där när stodo sade, att man kan wähl see på buuken, att där är barn uthi”.

När det nu hölls rättegång igen den 27 juli 1713 kom det fram att Hägges föräldrar misstänkt att han mördat Lucia. Bara någon dag efter att Hägge försvann hade fadern gått till Inspektorn och angivit att sonen var ”bortrymd” och att han ville ha sin måg insatt som bonde efter sig i stället för sonen. Men mer blev det inte av saken. Om Hägge Larsson någonsin dök upp i Finsbo igen vet vi inte. Lucia fick i alla fall tillstånd av tingsrätten att bli begravd på kyrkogården eftersom det nu var bevisat att hon inte tagit sitt eget liv utan blivit mördader och wåldsamligen af daga tagen.

Källa: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Hallands län (N) EVIIAABA:417 (1713-1713)


                                                                     Hägge gräver


Anno 1713 den 22 April är till följe af Hr Gen.Maj. och Landzhöfd_es ordres dato dz 13 hujus uti Östra Karup hållen en superficial ransakning öfwer drängen Hägge Larssons afwijkande med qwinfolket Lucia Jönsdotter i Gräsrij, hwilken lijkmätigt Crono Befaln. Wde Frans Facks breff till LandzCantzliet de dato dz 25 passato förmenes först wara rådd med barn af bemde Hägge Larsson och sedan satt möte med henne uppå Hallands åhs, och derest henne omkommit emedan hwarken hon elr han skall sedan wara spord lefwandes elr döde. Hägge Larssons fader Lars Häggesson och modren Gertrud Pehrsdotter i Finsbo woro tillstädes, berättade begge att samma deras sohn Hägge om sine 29 åhr gick i från deras huus i går 5 weckor sedan i qwällningen med sine dageliga kläder på. men hwart han tagit wägen, eller hwarföre han så hemligen afweek, weta de intet, contesterandes både, att  sedan hwarken sedt honom eller spordt hwart han tagit wägen.

Anders Påhlsson i Gräsry, hwarest qwinfolket Lucia tiente, inkallades, berättandes: att hon gick ifrån hans huus söndagen dz 1 martij nu 7 weckor sedan, ungefär 2 tijmar för qwällen. Ytterligare berättade Anders Påhlsson att samma qwinfolket Lucia hade föruth bekänt sig wara häfdat uthaf Hägge Larsson, och samma söndag kom Hägge Larsson till henne strax efter middagen och läth ropa Lucia uth till sig, då de tahltes wid på gården, när hon åter inkom, frågade maatfadren Anders Påhlsson henne: hwad Hägge wille? Hon swarade: Han bad mig komma upp till sig till Finsboo så wille de rådas, huru dett skulle blij med henne efter han tillförenne nekat sig haft med henne någon kiötzlig beblandelse; Lucia klädde då sine bäste kläder på, och gick åstad samma afton, och sedan hafwa de intet sedt eller spordt henne hwarest hon tagit wägen.

Q: Om de woro slächt samman, Hägge och Lucia?

R: Ney, hwilket och fadren Lars Häggesson bejakade.

Lars Häggesson berättade, att samma söndagen dz 1 martij befalte han sohnen Hägge att gå till kiörkioheerden med Lucia, till att der förhöras, hwad skiähl hon hade att beskylla honom för Barnafader efter han så hårdt nekade der till, men han war där intet, uthan när han om aftonen i mörkningen kom hem, sade han sig warit hoos Lucia i Gräsry. Maatfadern Anders Påhlsson sade att om måndagzmorgonen der på kom Hägge Larsson till Gräsry och frågade efter Lucia, och uppå tillfrågan, hwad han will henne? swarade: att han wille då gå med henne till prästen. Men Anders Påhlsson swarade: Hon har intet warit hemma sedan hon igår gick till dig i Finsboo. Der på gick Hägge till Dömmestorp att arbeta. Om tijsdagz aftonen kom åter Hägge igen och frågade efter Lucia, men hon war sin koos.

Q: Om Anders Påhlsson intet hördt Lucia säja att Hägge bad henne gå en genwäg upp i skogen?

R: Ney, uthan hon berättade att Hägge bedit henne intet säja för någon hwart hon skulle gå då hon gick till honom.

Q: Huru långt emellan Gräsry och Finsboo?

R_ ¼ mijhl ungefähr upp i åhslierne.

Anders Påhlsson med flere af sochnen berätta att de sedan öfwer 30 mann tillijka sökt i markerna efter henne, om de skulle finna henne död eller omkommen men funnit intet tekn till sådant.

Resolution: Alldenstund ingen säker kundskap kunnat inhemptas hwarken hwart qwinfolket är tagit wägen, om hon är lefwandes eller död, altså kunne denne gången intet wijdare giöras här wid, uthan åligger dett Cronobetienterne att giöra sig närmare här om underrättade, efterspanandes både qwinfolket och drängen Hägge Larsson. Actum ut supra. Uppå Tingsrättens wägnar

Hugo Weilman

 

 

Anno 1713 den 27 Julij kommo åter Häradshöfdingen med Nämbden tillsammans i anledning af Crono Befal. Wde Frans Facks skriftel.e berättelse att qwinfolket Lucia Jönsdotter som nästl.e dz 22 April höltz extraordinarie ting öfwer, war igenfunnen mördader, och lagdt å löön uti ett moras upp i åhsen. Innan Rätten något häruthinnan förtog, fölgdes så wähl häradshöfdingen som Crono Befall.e och nämbden tillijka med Hägge Larssons föräldrar och Lucias syster Anna Jönsdotter åth till platsen, hwarest Lucias döda kropp ungefähr ett halft canoneskott ifrån Hägge Larssons hemwijst fans needsänkt uti ett moras, och när hon blef uptagen befans hon wara mitt emellan begge brösten stucken med en spitziger kniff, hwilken ännu satt qwar, så hårdt up till skaftet, att en karl hade swårt den att uthdraga och bekände Lars Häggesson tillijka med hustrun Gertrud, att dett war sohnen Hägge Larssons egen knijff. Nämbden lätt skiähra up kläderna till förnimma, om icke flere såår eller styng skulle finnas, men inga fans; eliest war kroppen intet myckit swullen. Dock stod buuken hehl stinn och så trinn uphögdt att någre qwinnor som där när stodo sade, man kan wähl see på buuken, att där är barn uthj.

Systren Anna Jönsdotter tillspordes om hon wiste huru länge Lucia warit med barn?

R: att Apostelen Matthiae dag, som war den 24 Febr. berättade Lucia för henne att hon då warit fruchtsam i 23 weckor.

Nämbdemannen Swen Pehrsson i Finsboo berättade att denna  Lucia blef således funnen då han medh fiärdingsman.n. Nills Swensson och Bengt Jönsson i Lyn skulle efter ordres utwijsa ängemark till ett ödehemman der i negden, kommo de där till emedan hon låg mitt i skildneden.

Fadren Lars Häggesson påmintes änn, att bekänna om icke han weet att denne giärningen war föröfwat innan sohnen gick bort? R: Ney. Q: Om icke Lars Häggesson dagen efter att Hägge war afweken war åstad hoos Inspector Swen Nillsson till att städia bort sitt åboende hemman åth dess måg Swen Jönsson i Finsbo, fast sohnen Hägge hade redan fått försäkring der på, och redan inskrefwen för bonde, hwaraf synes klart att han wetat dett sohnen icke war igen förwäntande, och der till med tagit i olaga tijd ann en tiensteflicka som kom dijt samma dag som Hägge gick sin koos?

R: Han kunne intet neka att han ju genast war åstad, att städia gården åth mågen, ty när qwinfolket war borta föruth och Hägge sedan således gick heml:n bort, tog han genast misstankar att han hade omkommit henne.

Q: Hwarföre han icke genast gaf dett ann?

R: Så snart Hägge war om aftonen bortgången gick han genast om morgonen bort till Inspector Swen Nillsson och gaf ann att Hägge war rymbder och derföre begierade städia åth mågen, men att Hägge war föruth inskrefwen för åboo, säger fadren sig intet weta af.

Flickan Catharina Larsdotter om sine 12 åhr inkallades, berättandes att hon kom till Lars Häggesson i tinest samma dag som sohnen Hägge gick sin koos om aftonen då han sade sig willia gå upp till nästa gården ett ärende som han ock gick med sedan har hon intet sedt eller hördt af honom.

Resolution: Såsom ingen närmare underrättelse har kunnat härom ärhållas och Hägge Larsson intet är tillstädes eller kunnat ännu uppspanas, altså har Tingsrätten denne gången icke wijdare kunnat till saken giöra uthan finna sig skyldige att ey allena igenom offentel.t anslag på tingstugudörren i anledning af Kongl. stadgan inkalla honom Hägge Larsson till swars uthan och hoos Hr Baron Gen.Maj. och Landshöfd.e in loco förmå att denne Hägge Larsson motte blifwa efterslagen och lyst efter honom. Och alldenstund af alla omstendigheter ögonskenligen är att intaga dett detta qwinfolket Lucia Jönsdotter är således mördader och wåldsamligen af daga tagen så tillåtes hennes slächt att taga hennes döda lekamen upp och låta begrafwa dett i kiörkiegården efter deras åstundan. A Aum ut superius Uppå TingzR-s wägnar

Hugo Weilman


13 juni 2019

Lite 1700-tal. Varberg 1755.


I augusti 1755 var den skånska krämareänkan Annika Hoff på marknadsbesök i Varberg tillsammans med sin son Carl Fredrik. Så råkade hon ramla omkull i Väderkvarnsbacken varvid ett ungdomsgäng som såg det, började skratta och håna henne.  Ungdomsgänget bestod av fyra hantverkslärlingar. Sonen blev arg och gav en av killarna en örfil. När sen Annika och Carl Fredrik var på väg därifrån och stannat för att vila vid den stora stenen på vägen, blev de upphunna av ungdomsgänget som skulle hämnas örfilen. Det blev lite slagsmål, men inget märkvärdigt fall. Men den lilla historien innehåller ändå små upplysningar om hur det var i Sverige 1755. Som att de fyra hantverkslärlingarna skulle lära sig att gjuta tenn, tillverka gördlar och hattar samt guldsmide. Eller att det på vägen ut från Varberg söderut, fanns en stor sten som brukade användas som rastplats för resande, och att det fanns ett gästgiveri i Morup mellan Varberg och Falkenberg, om man kanske inte visste det förut. 


Varbergs kämnärsrätt 27 augusti 1755

S.D. hade krämmare änkan från Skååne och Örkelljunga Annika Hoff låtit inkalla guldsmeden Peter Rödings lärogåsse Anders Malmström, hattmakaren Hasselgrens dito Jonas Swensson, tenjutaren Siöbergs dito Gabriel Maas och giördelmakaren Grafs dito Petter Malmström, at sig til answar stånda för det the igår aftons, som war andre marknads dagen, på allmänna farwägen wid den stora stenen henne och hennes son Carl Fred: Ohlsson Hoff öfwerfallit och slagit så at the theraf fådt både blodsår och blånader, med påstående af laga plikt.

Af thessa lärogåssar kommo allena the twenne förra tilstädes, men the senare berättades hafwa staden afwiket. Icke dess mindre begiärte bemelte änka at undersökningen öfwer the närwarande måtte företagas, emedan hon som jemte dess tiltänkta wittnen hustruerne Mertha Bollwind och hennes swärdotter Anna Catharina Bollvind stå på sin resa, således icke hafwa tid och tilfälle at längre sig här i staden uppehålla, hwarföre guldsmed gossen Anders Malmström först förkallades och efter tienlige undfångne föreställningar, fridt och otwungit widgick, at i sällskap med sin broder, Petter Malmström, Gabriel Maas, Jonas Swensson, förberörde dag om aftonen, då the ärnat sig til Apelwik, hafwa anträffat thenna änka jemte hennes sohn, samt dem, som anfördt är, wid den stora stenen slagit, hwartil någon samma dag uti staden emillan nyss nembda dess broder och änkans son Carl Fred: Hoff förelupen träta och oenighet skall ordsaken warit; men hattmakaregåssen Jonas Swensson förnekade at uti thetta slagzmål widare wara skylldig än han närwarande war, utan at någon med ord eller gärning förolämpa.
Hustru Hoff begiärte förenämbde dess wittnens edel: afgörande som i anseende til de frånwarande parterne utan ed tils widare bewiljades, hwarföre the inkallades och hwar för sig särskilt berättade:
at marknadsdagen om aftonen gick thenna hustru i sällskap med sin swärdoter Anna Catharina Bollwind ut till sitt qwarter södra stadstorpet, men under wägen wid den stora stenen träffade the hustruerne Mertha i Hunngstad och en annan obekant qwinna och med dem derstädes hwilade. Straxt derefter kom kramare hustrun Annika Hoff jemte hennes son Carl Fred Ohlsson Hoff och satte sig der och en liten stund derefter en bonde kiörande som berättade at några gåssar koma efter hwilka han trodde willia slå gossen Hoff emedan the efter honom sökte; då i det samma ofwannembde lärogåssar kommo efter springandes och wid framkomsten till dem, efter giord hälsning med god afton, fattade straxt uti krämmaren Carl Fred: Hoff, samt honom dels med kiäppar dels bara händerne slog och hårdrog, men ehuru både moderen och wittnena sökte widare slagzmål förekomma så ropade en af thessa gåssar: Slå nu på! hwilket the och alla än widare giorde, samt derpå sprungo sin wäg wid hwilket tillfälle gåssen Hoff miste En dahler smt i penningar som han hade hos sig och lära uhr fickorna fallit. The öfrige närwarande hustruerne sågo thetta öfwerwålld äfwen så wäl som den okiende bonden, hwilken sade kiänna alla förenembde lärogåssar. Thet andra wittnet, hustru Anna Catharina Bollwind, giorde wid dess inkallande enahanda wittnesmåhl med förestående, som uplästes och widkändes.
Hwarefter the närwarande lärogåssar å egne och the frånwarandes wägnar sig med hustru Hoff och hennes son förlikte och för alt liden oförrätt lofwade  them sex dahler smt hwarmed the förklarade sig nögde.
Wid efterfrågan berättades the bortowarande lärogossar wara synte emillan Morupz giästgifwaregård och staden Falkenberg, hwarföre anstalt om theras ärtappande giöras skall.
den 2 september 1755
Sedan the för slagzmåhl sidstl: marknad å krämmaregåssen C F Hoff förrymde lärogåssar Gabriel Maas och Petter Malmström godwilligt åtherkommit, så lät kämnärsrätten dem och the öfriga förut hörde äro nembl. Anders Malmström och Jonas Swensson jemte stadsfiscalen Petter Börsson sig förekalla, hwilka twenne förra äfwen som the senare förut giordh fridt och otwungit widgick at hafwer slagit krämmare gåssen Carl Fred Hoff marknadsdagen om aftonen wid den stora stenen, för det han förut gifwit Petter Malmström en öhrfil då thenne --- af en händelse kommit at giöra åtlöje åt Hoffs moder, under det hon omkull fallit på wäderqwarnsbacken, fast alla thessa lärogåssar neka, at upsåtel. hafwa eftersökt bemelte Hoff utan honom tilfälligtwis på landswägen wid den stora stenen då de til Apelwijk sig ärnade, anträffat.

I anseende til thenna af förenembde lärogåssar friwilliga giorde bekännelse at på allmenna landswägen hafwa slag och öfwerdåd utöfwat och såmedelst den allmänna freden brutit så håller stadsfiscalen före onödigt wara at the förut therom afhörda wittnen theras giorda berättelser edeligen bekräfta, hälst the redan från staden resta äro mindre at the flera sielfwa slagzmålet öfwerwarande personer inkallade blifwa utan laga plikt å the brotsliga nu påstod, hwarföre och kämnärsrätten sedan parterne tagit afträde stadnade i förljande Utslag:
Aldenstund lärogåssarne Anders och Petter Malmström samt Gabriel Mas och Jonas Swensson  friwilligt widgådt at sidstl. marknad härstädes på allmänna landswägen wid den stora stenen söder om staden hafwa öfwerfallit och slagit krämmaregossen Carl Fred: Hoff hwarom the med honom sig förlikat med sex dahler smt för den skull til följe af 21 Cap 7 § --- pröfwar kämnärsrätten  skäligt at them til 40 dahler smt böter hwarthera pliktfällas, eller i brist af botum, at hwar för sig 12 dagars fängelse wid watten och bröd undergå.


Källa:
Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Hallands län (N) EVIIBAA:5790 (1755-1760) 

4 oktober 2018

Pojken som kom bort och hem igen



I Hassela kyrkbok kan man läsa om en märklig händelse som inte är daterad men som troligen inträffade omkring 1640-50 och som nedtecknats av prästen långt senare i hans historik över Hasselabygden.[1]


Peder Olofsson hette en liten pojke som bodde i Svedje i Hassela socken. Hans far hette Olof Persson och han var, enligt prästen, socknens ålderman och föreståndare. Gården var en av två i byn Svedje, den hade beteckningen Svedje nr 2 och den låg längst norrut av de båda gårdarna. En sommarmorgon då Peder var 6 år försvann han från gården – när resten av familjen vaknade var Peder borta. Det antogs att han vaknat och hört koskällorna då djuren kom hem i från skogen. Barnen i gården tyckte det var roligt att springa ut och möta korna, och troligen var det precis det Peder gjort. Han hade inte klätt på sig först utan sprungit ut i bara skjortan. Troligen hade djuren sen vänt och gått in i skogen igen och då hade Peder följt efter dem. I sex veckor letade man förtvivlat efter honom. Hela församlingen hjälpte till men man hittade honom inte. Till slut gav föräldrarna upp och ”gaf honom förlorad”. Man beslöt sig för att hålla en liten begravning och tacksägelse efter Peder på söndagen. Men då inträffade ett mirakel. Samma dag som begravningen hölls, blev han hittad av ett par vallhjon i skogen vid Thorsås, på en myr kallad Panmyran som låg 1,5 fjärdingsväg (ca 4 km) norr om byn.[2]Det prästen kallade Thorsås är ett berg som numera heter Tosås. Panmyran har jag inte lyckats hitta, men på kartan ser man symboler för myrmark norr om berget, söder om Mörtsjön så det var troligen i det området pojken hittades.

Peder tycks ha hunnit bli alldeles förvildad under sina sex veckor i skogen, för vallhjonen berättade att de hade haft svårt att få fatt i honom. Han ”hol undan och war tämeligen stygg”. Väl hemma berättade Peder hur han haft det. Varje natt hade en vit hund legat på hans fötter, och på dagarna hade ett ”stort kvinnfolk” gett honom dricka ur ett stop. Den drickan längtade Peder länge efter att få dricka igen. Så avslutar prästen sin berättelse med att tala om att Peder så småningom gifte sig och blev bonde i Enånger. (Jag kanske letar rätt på honom i Enångers kyrkböcker sen.)

I Hasselas släktbok hittar man Olof Persson under rubriken S2V. Olof Persson var bonde i Svedje 2, enligt jordboken för 1631-1655. Sonen Peder finns inte med i släktboken, men det kan bero på att han flyttade till Enånger. Däremot finns två syskon till Peder med, det är Lars, född 1635 och Anders, född 1640. Det är rimligt att tro att Peder föddes däromkring och då kan han ha varit sex år omkring 1640-50. Jag tycker att den här berättelsen är så fascinerande. Vem var den stora kvinnan som gav honom dricka (och vad var det för dricka?) Varför låg det en vit hund på hans fötter på nätterna? En annan intressant detalj är uppgiften om att korna kom hem från skogen på mornarna, då gick de tydligen på bete i skogen på nätterna.


[1] Hassela kyrkoarkiv C:2 (1706-1774)
[2] 1 fjärdings-väg=2672 m, en fjärdedel av en gammal svensk mil som var 10 688 meter.

11 september 2018

Påhopp på perukmakerska i Umeå

Ja här kommer man in helt fredligt hos grannen och ska prata med Arwedssons fru och då kommer det en annan granne och försöker sälja en klisterborste till en, och när man då säger att man kan ta den som betalning för det grannen är skyldig en sen förut, då blir man påhoppad och slagen med sagda borste. Och Arfwedsson ligger i sängen och tittar på bara.


26 januari 1710 i Umeå rådstuga

Peruqwemakerskan Hustru Anna Margaretha Weidenbohm hafwer till innewarande Datum låtit citera Lars Rönbäckz hustru Karin Erichsdotter för någon på henne föröfwat slagsmåhl nästl:ne Söndag eller dz 16 hujus kl. 4 efter middagen, hwilket slagsmåhl som hustru Anna föregifwer, af det tillfället skal wara förorsakat, att hustru Karin warit stadder uti Borgarens Nills Arfwedssons kiök, derest och hustru Anna inkommit i mening att tahla med sin Werdinna, Nills Arfwedssons hustru, då hustru Karin budit Anna en klisterborsta till kiöps, hwar på hon swarat: iag kan fuller behålla honom för det som I mig är skyldig; Hustru Karin skal der uppå med desse ord utbrustit: fan tag dig förr , och igentagit sin borsta, hwar med hon slagit henne en blånad och blodsår på wänstra kinbenet. Der efter skal hust: Anna sagt, så plägar Rofferskor giöra. Sedermera skal Karin slagit Anna på armen med omtalde borsta, der af äfwen blefwit en blånad. Beropandes sig hustru Anna för det öfriga på sitt Werdsfolk Borgaren Nills Arfwedsson och hans hustru, sampt Nills Cassells dotter och Nills Arfwedssons gamble pijga såsom wittnen i denne saak, hwilka ey äro citerade.

Hustru Karin inwände här emot att hon slagit hust: Anna för det hon kallat henne rofferska, och welat för henne bordt taga dess borsta.
Denne saak oppskiötz till nästkommande måndag till hwilken dag wittnena skola blifwa citerade.

Den 31 januari

Den incamminerade saak emellan hustru Anna Weidenbohm och hustru Karin Erichsdotter blef nu wijdare företagen och inkallades hustru Annas Werd Nills Arfwedsson, hwilken skal legat i sängen enär desse qwinnos personer warit oense, Hust: Anna protesterade emot Nills Arfwedssons wittnesmåhl, hälst såsom der skola warit någre gånger oense sig emellan; det och Rätten kunnigt är. Dy inkallades Pijgan Brijta Hermansdotter som edel:n afhördes och giorde fölljande berättelse, att hustru Karin Erichsdotter inkommit om en söndags afton till Nills Arfwedsson i dess kiök, och haft en klisterborsta att försällja,  då hustru Anna som der giäster ochså inkommit, hust: Karin anbudit hustru Anna samma borsta emot 20 ./: kmt, Hustru Anna skal den emottagit och sagt i är mig ½ Carol: skyldig uppå något miöhl i mig lofwat, iag tar fuller borstan i afbetalning, der på hust: Karin skal oppsprungit och rycht borstan af Anna, men om Karin slagit Anna har hon Brijta intet sedt, allenast hust: Anna gådt baklänges och burit högre armen för sig; Hafwandes hon och hördt att hustru Anna kallat Karin Rofferska någre gånger, och hustru Karin Anna igen någre gånger Landslöperska med åtskillige andre ohöflige åtbörder. Till alt detta kunde kiäranden och swaranden ey neka; Altså företogs wijdare saaken och afslötz med fölljande:

Sentens och domb

Det påstår fullan Hustru Anna Weidenbohm sig wara illa hamblader af hustru Karin Erichsdotter, som opsynes 2nne blånader, men wittnet intygar sig ey sedt om Karin slagit Anna, doch tillstår Karin sig slagit Anna en örfijl, hwar af synes blånadt förutan en annan på armen; För den skull saakfältes hustru Karin Erichsdotter i föllje af det 9 Cap: Sårmb:n (sårmålabalken)med willja - - för blånadt att plichta 12 marker sillf:mt sampt i anledning af det 12 Cap. Ejusdem Tituli för pust 6 marker. I lika måtto för oqwädinsord af Landslöperska efter det 31 Cap: Rådst. Balken 6 marker som giör tillsammans 24 marker smt.
Hustru Anna Weidenbohm saakfältes äfwen för det hon kallat Karin Rofferska i förmågo af det 31 Cap. Rådstugu Balken till 6 marker smt. Hustru Karin hade intet att böta med dy sattes hon i arrest att sitt brott aftiena.


21 mars 2018

Så fin textdekoration

Hittade en så fin liten blomsterdekoration på försättsbladet till Hasselas födelse- och dopbok C:4. (bild från Arkiv Digital)





23 januari 2018

Spökerier i Delsbo 1734

Jobbigt! En massa spökande  djur som springer omkring och "hwäser och fräser i knutarne", och slår på skorstenen på dagarna. Och på nätterna kommer det små vita personer med röda kronor och fäktas mot svarta kreatur på golvet.

Broman, 1734: "Bonden ifrå Dilsbo Socken och Wäster-tholbo Jon Olofsson berättade huru åtskillige slags Spökerier som oftast höras och wisa sig uti hans gård både nätter och dagar; i synerhet för hans älsta Son Päder, nu 15 åra gamal; v.g. Blacka koor, swarte hundar, röda swin, etc. om liusa dagen, winter och somar, springa kring och genom gården. Klappar, dånar, bultar och slår, här och ther i wäggerna; hwäser och fräser i knuterne; slamrar i skorstenen och på fenstren. Om nätterna synas små hwita personer som hafwa röda kronor på hufwuden, och fächta starckt med andra swarta och stygga Creatur, på gålfwet. Stundom och stå ther stora Soldater med full mundering; etc. etc. [---] All tiänstehion och annat folk som någon tid i gården wistas hafwa ingen trefnad, utan warda siuke; in summa: hwad ther arbetas på åker och ängd med boskap, miölk, ost, etc. lyckas litet eller alzintet. N.B. Bonden inbillade sig att grannehustrun Cherstin Påls Erssons Enka, nu 70 åra gamul, som warit länge ena häxa, uträttat sådant."


14 maj 2017

Bomärken från Piteå

Återskapat från september 2016

Ibland hittar man bomärken i de gamla kyrk- och domböckerna. Folk var läskunniga i Sverige redan på 1600-talet, ja många till och med tidigare. Det fanns en lag på att alla skulle kunna läsa i Bibeln på egen hand och det var ju bland annat det prästerna skulle kontrollera på husförhören, men skriva behövde man inte kunna. Så när man nån enstaka gång måste skriva under ett papper tog man antingen till sitt bomärke eller ett enkelt kryss. Men även skrivkunniga kunde använda sig av bomärket i stället för namnet.  I domboken för Piteå tingslag, (Piteå tingslags häradsrätt AIa:3) hittade jag ett exempel. Så här står det:




Dz 20 Jan 1727


Den twistiga saken som wij hwarandra för den låflige Härads Rätten låtit instämma härflytande af några stycken timmerståckar som Jöns Nilsson hafwer af förseende Mårten Ohlsson ifråntagit, samt den ordwäxling deraf härflutit, hafwa wi oss emellan i wänlighet bijlagt, så at ingen har den andra för något det ringaste at tilltala, utan förklara hwarandra för ära och godt; hwilket med bägges wåras namn och Bomärkens underristande bekräftas


Piteå den 20 Janu. 1727


Mårten Ohlsson i Pårtsnås

Jöns Nillsson i Hakansön
Intressant att man skrivit "underristande" i stället för underskrivande, som om det vore fråga om runor.
Så här ser bomärkena i brevet ut. Mårten Ohlsson var nog inte så van att skriva sitt...

Blixtnedslag och vägar 1762

Den här unge bonden från Kläppa i Ljusdal hade väl maximal otur: En dag i juni 1762 var han på väg till Hudiksvall med häst och vagn när han och hans reskamrater överraskades av ett åskväder och sökte skydd i en gård i Sjömyra, Delsbo, men just när han åkte genom portlidret, slog blixten ner och både han och hästen tvärdog. Ingen kunde se någon skada på kroppen, men brättet på hatten skildes från hattkullen och hans halsduk var som avklippt. Håret var lite bränt. Så här skriver prästen i dödboken:
”Bonde-Sonen Olof Larsson ifrån Kläppa 28 år gl. Fadren är Bonden Lars Andersson och modren Hustru Sigrid Olsdotter. Gifte sig 1761 med sin efterlefwerska Merta Pärsdotter ifrån Söderkämsta. Har fördt en stilla och saktmodig lefnad. Den 12 hujus war han sinnad at resa til Staden, men kom ej längre än till Sjömyra i Delsbo, derest han med de andre sine rese Kamrater flytte in uti en gård undan det häftiga regnet och åskan som då om aftonen gick. Men så snart han kom in i Port-Lidret slog åskan neder genom taket och i ett ögonblick ändade hans lif. Hästen blef ock ther död liggande och kiärran satt i brand. Af sina Kamrater, som ej utan känning, dock oskadde undankommo, blef han straxt till sina anhöriga hemförd, som med största bestörtning och hjärtans sorg hans döda kropp emottaga måste. NB Brettet af hatten som han hade på hufwudet fants wara skildt ifrån kullen allt omkring, allenast litet widhängande på den ena sidan. Halsduken likasom twärt afklipt och håret något afswedt. I öfrigit märktes på kroppen ingen skada."
(källa: Ljusdals kyrkoarkiv F:1 sid 162)
Det jag mest undrar över i texten är vad han gjorde i Sjömyra? Det verkar som om de skulle ta vägen mellan Dellensjöarna till Hudiksvall men varför då? Det blir ju en ganska lång omväg i stället för att åka vägen som nu är riksväg 84, som jag antar borde haft en liknande sträckning även på 1700-talet. Eller hur var det? Se själv - på kartan är byn Sjömyra märkt med en röd ring (och Ljusdal ligger västerut och Hudiksvall österut längs riksväg 84).
Jag har inte alls kollat upp detta med hur de gamla vägarna gick. Lämna gärna en kommentar om du är insatt i frågan!