Spökerier i Delsbo 1734

Jobbigt! En massa spökande  djur som springer omkring och "hwäser och fräser i knutarne", och slår på skorstenen på dagarna. Och på nätterna kommer det små vita personer med röda kronor och fäktas mot svarta kreatur på golvet.

Broman, 1734: "Bonden ifrå Dilsbo Socken och Wäster-tholbo Jon Olofsson berättade huru åtskillige slags Spökerier som oftast höras och wisa sig uti hans gård både nätter och dagar; i synerhet för hans älsta Son Päder, nu 15 åra gamal; v.g. Blacka koor, swarte hundar, röda swin, etc. om liusa dagen, winter och somar, springa kring och genom gården. Klappar, dånar, bultar och slår, här och ther i wäggerna; hwäser och fräser i knuterne; slamrar i skorstenen och på fenstren. Om nätterna synas små hwita personer som hafwa röda kronor på hufwuden, och fächta starckt med andra swarta och stygga Creatur, på gålfwet. Stundom och stå ther stora Soldater med full mundering; etc. etc. [---] All tiänstehion och annat folk som någon tid i gården wistas hafwa ingen trefnad, utan warda siuke; in summa: hwad ther arbetas på åker och ängd med boskap, miölk, ost, etc. lyckas litet eller alzintet. N.B. Bonden inbillade sig att grannehustrun Cherstin Påls Erssons Enka, nu 70 åra gamul, som warit länge ena häxa, uträttat sådant."

Blixtnedslag och vägar 1762

Den här unge bonden från Kläppa i Ljusdal hade väl maximal otur: En dag i juni 1762 var han på väg till Hudiksvall med häst och vagn när han och hans reskamrater överraskades av ett åskväder och sökte skydd i en gård i Sjömyra, Delsbo, men just när han åkte genom portlidret, slog blixten ner och både han och hästen tvärdog. Ingen kunde se någon skada på kroppen, men brättet på hatten skildes från hattkullen och hans halsduk var som avklippt. Håret var lite bränt. Så här skriver prästen i dödboken:

”Bonde-Sonen Olof Larsson ifrån Kläppa 28 år gl. Fadren är Bonden Lars Andersson och modren Hustru Sigrid Olsdotter. Gifte sig 1761 med sin efterlefwerska Merta Pärsdotter ifrån Söderkämsta. Har fördt en stilla och saktmodig lefnad. Den 12 hujus war han sinnad at resa til Staden, men kom ej längre än till Sjömyra i Delsbo, derest han med de andre sine rese Kamrater flytte in uti en gård undan det häftiga regnet och åskan som då om aftonen gick. Men så snart han kom in i Port-Lidret slog åskan neder genom taket och i ett ögonblick ändade hans lif. Hästen blef ock ther död liggande och kiärran satt i brand. Af sina Kamrater, som ej utan känning, dock oskadde undankommo, blef han straxt till sina anhöriga hemförd, som med största bestörtning och hjärtans sorg hans döda kropp emottaga måste. NB Brettet af hatten som han hade på hufwudet fants wara skildt ifrån kullen allt omkring, allenast litet widhängande på den ena sidan. Halsduken likasom twärt afklipt och håret något afswedt. I öfrigit märktes på kroppen ingen skada."

(källa: Ljusdals kyrkoarkiv F:1 sid 162)

Det jag mest undrar över i texten är vad han gjorde i Sjömyra? Det verkar som om de skulle ta vägen mellan Dellensjöarna till Hudiksvall men varför då? Det blir ju en ganska lång omväg i stället för att åka vägen som nu är riksväg 84, som jag antar borde haft en liknande sträckning även på 1700-talet. Eller hur var det? Se själv - på kartan är byn Sjömyra märkt med en röd ring (och Ljusdal ligger västerut och Hudiksvall österut längs riksväg 84).

Jag har inte alls kollat upp detta med hur de gamla vägarna gick. Lämna gärna en kommentar om du är insatt i frågan!

Om skillingtryck mm

återskapat från april 2016


Min artikel om skillingtryck har kommit i senaste numret av Släkthistoria (3/2016)

 

Där kan man läsa om skillingtryckens historia och så har jag med ett exempel från Hälsingland, visan Den gruvlige Kniven som handlar om mördaren Mathias Johansson-Knif, Kniven kallad, och hans Delsboliga. I tidningen finns bara ett par verser med, så jag tänkte att jag skriver ut hela visan här om nån är intresserad av den. Jag har den från en avskrift i min mammas handskrivna visbok. Skall sjungas på melodin "Alpens ros".

Mycket mer om Kniven, hela historien med bilder och fakta kan man läsa på den fantastiska Dellenportalen, en sida som jag tänkt tipsa om ändå - full med intressanta saker om Delsbo!
Länk här till Kniven i Delsbo>>

         *

I tidningsartikeln nämns också visan Elvira Madigan som ju också bygger på en verklig händelse. Han som rymde med henne hette Sixten Sparre och hans barnbarnsbarn Kathinka Lindhe har forskat om historien och kommit fram till vad som verkligen hände. Det kan man läsa om i hennes bok Sorgeliga saker hända - Elvira Madigan, Sixten och mig (2014). Här är en länk till hennes hemsida>>

Länsman Lindell i Delsbo

Inte släkt till mig vad jag vet, men den här dödsrunan fångade min blick när jag bläddrade i Delsbos dödbok eftersom den var mycket mer utförlig än de andra. 1748 skrev prästen i Delsbo denna runa över en död länsman som verkligen inte varit guds bästa barn.

 ”Afsatte Länsmannen Lars Lindell på Heden, war i sin embetes wälmacht nog egennyttig och högdragen, wiljande då gierna pråla, panketera och storfälas. När åter hans Länsmannamyndighet ophörde, gaf han sig til at handla uti Hudikswall. Men som han sin credit illa nyttiade, så drögde ei länge förrän han ock där spelte aldeles ut. Han kom sedan hit i sochnen tilbaka, och tog sig åtskillig städes hemmansbruk an. Men han gick ock derifrån, såsom sparf ifrån ax, genom de täta utmätningar, som för giäld honom öfwergå månde. När då hans fordna wälmåga således ansenligen krympte, blef han nog spakfärdigare. Men at ändå hielpa sig fram, grep han til åtskillig annan födekrok, dels genom brytande i magra grufwor at af rika Bruksherrar narra sig til penningar, dels genom målsmanskap för Enkor och omyndiga barn at miölka och suga deras egendom, dels genom advocerande wid Tingen, då han ofta skref för bägge parterna, att lugga och klippa dem bägge, dels ock genom sötord at låna sig både ett och annat, det han aldrig betalte eller opsåt hade at någonsin betala. Omsider lade Gud honom på sotesängen, då han snart i 16 weckor af många krämpor beswärades, de där stadnade i en twinsot, som så aftacklade honom Kiöttet, at på slutet war ei mer än ben och skinn på honom öfrigit. Dock nöt han under alt detta Guds stora nåd, at han på sotesängen fick sin förra lefnad ransaka och besinna, och til hädanfärden sig wäl bereda.”

Jag gjorde en (väldigt) liten efterforskning om Lars Lindell och hans familj. Han var född 1692 eller 1693 beräknat efter hans ålder vid dödsdatumet den 25 januari 1748 (55 år). Han var gift med Margareta Brask, född 1689 i Delsbo och änka efter länsmannen Erik Wahlberg i Delsbo. Margareta, eller Greta som hon tycks ha kallats, fick tre barn med förste maken men alla dog. Sedan fick hon tre barn med Lars. Efter att hon blivit änka igen flyttade hon och dottern Anna Greta till grannsocknen Bjuråker där Anna Greta gifte sig med länsmannen Erik Gerdberg. I Anna Gretas dödsruna 1785 står att hon är född av ”hederlige föräldrar, fadern Crono Länsman Lars Lindell och modern Margareta Brask.” så Lars rykte kanske inte spred sig utanför Delsbo? Eller så var han förlåten vid det laget.

Källa: Delsbo C:2 sid. 440-441 (Lars), Bjuråker C:2 sid. 314 (Anna Greta), Bjuråker C:2 sid. 269 (Margareta)