Lek med tråkigt slut, Öland 1683

I februari år 1683 var det ting i Bläsinge med Ölands Södra Mots härad. Den sörjande bonden Anders Nilsson i Össby i Gräsgårds socken, kom fram och begärde att kronobåtsmannen Per Söderut skulle dömas för att han dräpt hans son Olof. Och det blev ett enkelt fall för häradsrätten för dråpet hade skett inför många vittnens närvaro, och båtsmannen blev gripen strax efteråt. Och med faderns och vittnenas hjälp berättades historien om hur det hela gått till.

Det var fyra dagar efter jul 1682 och Anders skickade sin son Olof Andersson, som var omkring 20 år gammal,  i ett ärende till befallningsmannen i Västerstad. När Olof kom tillbaka var han hungrig och letade efter sin styvmor för att be henne laga lite mat men då han inte hittade henne skickade han en tjänstepojke att söka på byn. Olof väntade länge och väl men pojken kom aldrig, så Olof gav sig ut själv. I en båtsmansstuga hade det anordnats lekstuga. Det var inte riktigt samma sak som det vi idag menar med lekstuga, utan betydde att någon upplät en lokal där man träffades och lekte olika lekar och dansade. Det var mest för ungdomar men alla kunde vara med. Olof tittade in där och såg att det var där tjänstepojken hamnat och blivit kvar. Och Olof bestämde sig för att stanna en stund han också.

I samma lekstuga befann sig den 19-årige kronobåtsmannen Per Söderut. Tidigare på dagen hade han varit på gudstjänst i Väntlinge och sedan följt med sin rotebonde och fått sig brännvin. Sedan hade han gått hem till Össby. Nu träffades han och Olof och satte igång en lek som hette ”Stjäla Fläsk”. Det står tyvärr ingenting om hur leken gick till, förutom att de båda lekande skulle hålla i en varsin ände av en stång som tydligen var ganska lång och tung. Vittnet Jöns Jonsson, bonde i Össby berättar att han gått in i stugan för att se på hur ungdomarna lekte, fick se att de båda lekande vinglade och vred så mycket med den där stången så Jöns måste hoppa in och hålla upp den för den hotade att ramla ner på ett par små gossar. Alla var glada och Per Söderut och Olof Andersson tycktes bara ha roligt och vara sams. Efteråt var det många vittnen som kunde berätta att de båda faktiskt aldrig varit osams utan alltid kommit bra överens. Därför var det väldigt märkligt det som hände. När leken var slut släppte Per sin ände av stången och gick undan och det tycks ha förargat Olof Andersson en hel del, för han ”sticknade” som det står i protokollet, och mumlade ”Sjöhora” om Per Söderut. Det var kanske inte meningen att Per skulle höra det, men det gjorde han och svarade ”Fanen vare din hora!” och ”Sjöfi—a, will tu skita?” Per gick hotfullt nära Olof, ansikte mot ansikte men Olof sa: ”Iag tror tu will icke slåss, stryk digh om munnen.” (ungefär: ”du vill inte slåss med mig, torka dig runt munnen!”) Per tog tag om Olofs armar som om han ville brottas, men Olof var både större och starkare och knuffade Per i bröstet så att han ramlade baklänges över kvinnorna som satt på en bänk.  Olof skrattade, och det gjorde nog alla andra också. Per var nu rasande , säkert mycket förödmjukad, och tog en stol som han började svinga mot Olof, men någon tog ifrån honom stolen. Per försökte då återigen att brottas men Olof tog Per om axlarna och förde honom bort till väggen. Då sprang Per ut. I dörren vände han sig om och sa ”Ästu en ährlig poike så töfwa en liten stund!” (ungefär: ”Om du är en hederlig pojke så väntar du här!”) Folket i stugan sa till Olof att nu fick han kanske akta sig eftersom Per Söderut troligen sprang och hämtade sina kamrater för att hjälpa till att slå Olof, men Olof var helt lugn och svarade att han inte hade något otalt med de kamraterna så det var ingen fara.

Per Söderut gick in till grannen där det också var gästabud. Karlarna som satt där inne och drack, hade alla lagt sina knivar på bordet. Per tog först upp en liten kniv, men sen valde han i stället en stor täljkniv. Och så gick han tillbaka till lekstugan.

Därinne stod Olof och pratade med ryggen mot dörren. Per smög sin in helt tyst och högg kniven i ryggen på Olof, ett dödligt hugg strax under högra skulderbladet. Sen gick han ut och strax utanför dörren blev han gripen.

I tingsprotokollet avslutas vittnesförhören med att man konstaterar att ”denne dråparen skall wara af skalkachtigt sinne och af elacka och wanartige föräldrar i Resmo Sochn född, som för tiufwerij skola hafwa rymbt ifrån landet.” Och domen måste man avvakta med eftersom målet först skulle granskas av Amiralen.

 

källa: Ölands södra mots häradsrätt (H) AIa:4 (1683-1689)

Hemskheter i Nordingrå - läsövning på 1600-talssvenska

 

I Nordingrå blev man tvungna att hålla ett extraordinarie ting den 27 september 1669. En förfärlig skandal hade uppdagats och det var allvarliga saker det handlade om. Johan Joensson var nygift sedan i våras med sin hustru Brita Jönsdotter. De hade träffats när de båda tjänade hos Befallningsman Knut Ingelsson och inlett ett förhållande som resulterat i att Brita blev med barn. Barnet föddes bara två månader efter bröllopet så det uppenbarade ju brottet: olovlig beblandelse. Men det bleknade betydligt i jämförelse med vad som mer kom fram i rättegången. Hos Befallningsmannen tjänade även Britas faster Sarah som var halvsyster med Britas fader och troligen mer jämngammal med Brita än med honom. Strax efter att Johan gjort Brita med barn hade han samlag med Sarah. Som en ursäkt berättade Johan att han vid den tiden inte vetat om att Brita redan var med barn. Vid nyårstiden hade han återigen samlag med Sarah och nu blev även hon med barn. När han gift sig med Brita började graviditeten att synas på Sarah och Johan och Brita frågade henne var för sig om hon var med barn, men Sarah nekade. Men på natten mellan den 10 och 11 september hade hon fött en pojke som levde och var fullgången. Hon tog ett strumpeband och ströp honom och sedan bar hon kroppen till storstugan och lade den i ett skåp. Sarah dömdes till döden. Och det gjorde även Johan eftersom han haft samlag med en släkting.

Avskrift, källa:  Norra Ångermanlands domsaga AIa:1 (1669-1670)

Extraordinarie ting Säbrådh giäldh 27 september (7tris)

Dato. Stältes för Rätten Johan Joensson barnfödd i Röchstadh och Nordingerådh sochn, som i nestlidne wåhras giffte sigh tillhopa mz Brijta Jönssdotter i Landtiern och Stigsiöö sochn, huilken några weckor effter wijgningen födde barn, han bekänner först hafft oloflig beblandelsse medh sin hustro då dhe tiente hoos Befallningsman Knut Ingelsson, något dher effter dersammastädhes begynte hafua oloflig beställningh med Sahra Olofzdotter och barnfödd i bem:te Landtiern /som och då tiente hoos Befallningsman/ huilken Sahra och Be:te Johans hustro Brijtas fadher, ähre halff syskon på fäderne, Sedhan nestlidne Nyårstijdh åther hafft oloflig gärning med Sarah då hon tiente i Hällgoms by, owethandhes at han tillförende hade giordt Brijta medh barn som han till hustro togh, han Johan tillståår och wettat dhem warit shylde då han dhem lägradhe, men huru när dhe shylde wore wiste han intet, han och /hans hustro huar för sigh särshilt hafue frågatt henne/ i nestlidne sommars, om hon war medh barn? Hon suaradhe Neij, som hon och nu tillståår sitt swar warit.

Bem:te Sarah bekänner och frijwilleligen, effter som hon och medh ferscha gärningen ähr befunnin, at hon om Natten emillan dhen 10 och 11 Nestlidne Septembris hembligen wthj een Cammar födt ett fullgångit Piltebarn dhet strax medh sitt strumpebandh om halssen knytt och stryypt och såledhes afhände dess lijff, sedhan burit dhet i stoorstugun dher i Helgom och hembligen thet förwarat wthj ett skååp, huarest länssmannen medh andre godhe män dhet igenfandt då dhe dagen effter ransaakadhe dher om, huilka betyga barnet warit fullgångit effter som kåhnan och thet tillståår. Dhenna Sahra bekiänner och hafft oloflig beställningh medh tuenne Studenter, Nestlidne Juulas medh Johannes Calicis Sahl: kyrkioherdens son i Nordmahlingh, och nestlidne Påsk medh een ben:d Wilhelm barnfödd i Jämptl: huilka Studenter nu för tijdhen på dhenne ortten eij ähre stadte wthan här ifrån förreeste. Och emädan kåhnan Sahra frijwilligt tillståår syndagärningen för ingen sin bråt wppenbarat för födhzlen, hembligen barnett /som fullgånget war/ födt och thet dödat så och å löhn lagt; alt derföre / och effter 1 och 2 af högmålis Balcken sampt Kongl: resolutioner om barnamordh/ kunde dhenna ringa rätten henne Sahra ifrån lijfzstraffet icke befrija.

Johan Joensson belangande, som Jämpte sin nuwarande hustro hafwer belägrat och barn aflat i lönsheläge medh sin hustros fadhers halfsyster ben:te Sahra kundhe dhenna ringa rätten icke heller, emoth Guds lagh Leviticij 20 och 19 wersen ifrån lijfsstraffet befrija.

Doch heemställes saaken hovrätten

En stökig kväll på stan - Söderhamn 1692

En kväll i februari 1692 gick det lite snett för några kamrater i Söderhamn. En historia med många namn - man får veta att en handelsman hette Michell Olsson Krook, att postmästaren hette Petter Budd, en krögare hette Lars Herdeman och många fler. Man får också en liten inblick i hur man kunde tillbringa en vanlig kväll, att det var fältskären och bråcksnidaren man vände sig till för att få vård med mera. En massa små fakta om Söderhamn 1692 helt enkelt. Efter berättelsen finns hela avskriften av tingsprotokollet. 

I Söderhamn var det full fart 1692. Staden hade återhämtat sig efter den stora branden 1675 och den nya kyrkan, Ulrika Eleonora, stod snart färdig efter sju års byggande. Rådstugan var också helt ny och låg mitt på nuvarande Rådhusgatan på västra sidan av torget.  Den skulle komma att brännas ner av ryssarna 1721.

Den sista juni hade Grells Persson dött efter fyra månaders lidande. Den 20:e juli stod hans gråtande mor, änkan Älla, i rådstugan och krävde att rätten skulle ställa postmästaren Petter Budd till svars för hennes ende sons död. I ett flera sidor långt tingsprotokoll rullas händelserna upp.

Den 10 februari 1692 träffades några goda vänner hos handelsman Mickel Krook för att spela kort och dricka brännvin. Det var Postmästare Petter Budd, Grells Persson, Erik Persson, Olof Önnesson och Hans Mårtensson.  Vännerna tycks ha hållit sams hela aftonen och bland annat spelat om ett par skor som Budd vann.  Efter ett kortspel om de 12 öre som brännvinet skulle kosta drog gänget vidare till krögaren Lars Herdeman för att köpa mer, men fick nej för att klockan var över 9 på kvällen.* 

En viss irritation kunde nu märkas. Hans Mårtensson hade inte betalt sin spelskuld så honom började de andra nu riva och slita i, men Hans värjde sig. Sedan ville han inte vara med längre utan gick hem.  De andra fortsatte och när de kommit till planket vid kyrkoherdens gård, mitt emot Per Anders Parsjös, vände sig Erik, Grells och Olof till Budd med samma anklagelse om obetald spelskuld och försökte ta av honom de skor han vann i kortspelet. Grells fick tag i skorna men Budd drog  sin stora täljkniv och högg den i bröstet på Grells som skrek ”Hielp i Jesu Nampn!”  Olof Önnesson tog tag i Petter Budd och höll fast honom. Stadsvakten Mickel  Bältare som hört oväsendet kom springande och  arresterade genast Petter Budd. Grells Persson blev hjälpt hem. 

Eftersom Grells fortfarande levde släpptes Petter Budd direkt, men dagen efter insåg han allvaret i det han gjort. Nu försökte han rädda sig själv genom att anlita fältskären att komma och sköta om såret, och det blev också grunden till Budds försvarslinje i rättegången. Han ville visa att Grells dött av fältskärens vanvård och inte direkt av knivhugget. Fältskären skötte Grells genom att ge honom medikamenter (tyvärr ej specificerade i protokollet). Budd tyckte inte att tillfrisknandet gick särskilt bra så i desperation anlitade han nu en bråcksnidare, en slags kirurg kan man säga, som mot dyr betalning försökte skära rent i såret. Budd påstår att det kom ut stora ruttna köttstycken ur såret vid operationen vilket skulle tyda på att det blivit vanvårdat och att det kommit kallbrand däri, men Grells moder vittande att det bara var blodlevrar och inget annat.  Och så blev till slut rättens beslut att Grells inte blivit vanvårdad till döds utan att Petter Budd måste anses vara helt ansvarig.

För detta blev han dömd till döden. 

*(Enligt gästgiveriförordningen från 1733 fick man inte servera brännvin efter kl. 21 och tydligen gällde liknande lagar även tidigare).

Här är avskriften av hela fallet:

Anno 1692 den 20 Julij hölts Rådstugu, närwarande Borgemester och Råd.

Samma dag kom för Rätten hustru Älla, sal. Per Grells, klageligen gifwandes tillkenna, huruledes hennes son Grells Pedersson benemd, af det skadeliga styngn som Påstmästare Petter Budd den 10 Februarij sistledne, med en tälgknijf tillfogade, och omsijder efter uthstånden långsam wärk och sweeda, den 31 (står så i originalet) Junii måst sättia sitt lif till hwilket frånfälle dess moder med stoor sårg och bittra tårar begråter, helst emedan den afledne hwar hennes endaste sohn, påståendes hårdeligen att bem:t (anm.bemälte, dvs den omnämnde) Budd må derföre undgiälla hwad lag öfwer sådan gerning innehåller och förmåhr. Påstmästaren Petter Budd inlade een deduction, hwaruthinnan han berättar sig uthaf Sal. Grells Pärsson wara ombudin att speela på ett par skoor, som nu skiedde, hwilka Budden want, och så mycket uthlagdt, som till laget borde gifwas, och fast om der som i laget  woro, wille ytterligare speela om skone, wägrade sig Budd det samma. Altså spelte de om 12 öre penningar till brännwijns hwilket skiedde hoos handelsman Michell Olsson Krook, des 12 öre Brännwins Penningar wille laget af honom hafwa, men som wärden dem det nekade, gingo de till Borggaren och Krögaren Lars Herdeman, men kunde eij eller hoos honom få något Brännwijn emedan tijden war för senter, och Klåckan 9 slagen. Sedan gick Budd derifrån med sine Cammerater, som war Olof Önnesson, Erich Persson och Grells Persson, som med war i speelet, men Hans Mortensson gick hem en annan wägh, föregifwandes der andra wille med raggande och rifwande taga af honom skoorna emedan han intett hade betalt brännwijnet som han genom kortspeel tappade, ehuruwähl han begiärtte delation till anderdagz morgonen. 

Rätten förhölt Budden huru det wore icke honom anständigt, att han som een Påstmästare skulle ställa sig ibland sådant Partir Jämbewähl haf—åther hålla från sitt dageliga huus, med mera som honom förhöldts.

Buddz Cammerater wittnade det Grells Persson gaf Budd delation till andra dagen, säijandes att brännwinet skulle smaka mycket bättre om mårgonen än så seent på aftonen, hwar på Budd sloog Grells Persson i bröstet wed högra warttan med förbem:t tälgknijf, då Grells Persson ropade: Hielp i Jesu Nampn.

Bem:t Budd säger wijdare, att han skone wunnit, sedan komma dess Cammerater och wille honom wåldsammeligen öfwerfalla, först uthi Erlig Mans huus och seedan de finge honom uth på gaatan, fullfölgde der detsamma, hwar af den olyckan och skadan kom; Men beklagar att det skulle hända den som war hans synnerliga gode Wän, och skulle så illa blifwa sårader af honom; 

Andra dagen begärte Budd det wille Rådman Carl Hansson Geflebo, föllia honom till Grells Persson och med honom förlijkas, hwilken begiäran bem:t geflebo efterkom, säijandes Budd, att Grells Persson beiakade allt det samma som förlijkningzskriften af den 13 Februarij sidstledne, innehåller, det gode män hafwa Attesterat, säijandes och att slutet blef sålledes att han Budd skulle wara ändtledigat att stå uthi något answar för Grells Perssons lijf, men håller sig likwähl att willia sin saak in för Rätta uthföra Lit. A. Beroopandes sig och på Regementz fäldtskiären Andreas Beniamin  Teüffenwisser hurulunda han bekändt för reedelige Män så rätt med medicamenter blef ansader af fäldtskiären, mera hade oftabem:t Budd denna gången intet att förewända eller säija.

Budd blef af Rätten tillfrågat hwem som skrifwit förlijkningzskriften och af hwad orsak den eij ähr å Rätten opwist? Swarade sig den siälf Componerat uthan at till een så nödig skrift Carta Sigillata.

Buddz speel Cammerat Erich Pärsson efter aflagd Edh wittnade, det Budd fick åth Grells Persson skona sedan han har huggit honom med knijfwen, och kunde intet förmärkia, att någon owänskap war dem emellan, uthan blef ombuden af Grells att bära hem skona emedan han sielf icke förmådde det giöra. Meera hade icke Erich Persson i detta fallet att wittna.

Olof Önnesson wittnade efter aflagd Edh med hand å book att när Budd gick ifrån Mickell Krook låfwade hanwillia gå till Hedmans och der få både brännwin och penningar att lösa skona med, dijt dhe och ginge. Men såsom det war seent på aftonen, fick Budd hwarken brännwin eller Penningar hoos bem:t Heedman, altså gingo dhe derifrån och när Budd kom mitt för Hans Erwyrdigheet Kyrkioherdens gård, och Peder Anders Parsiös, högg Budd Grells Persson med Knijfwen i bröstätt, hwar med Grells Persson ropade Hielp i Jesu Nampn. Då Oof Önnesson roopet hörde och då han kom, förnam det Grells med Knijfwen huggen war af Budden, fick han Budden fatt och höll honom till dess Wachten kom och tog bårt Budd i Arrest. Meera hade Olof Önnesson icke att wittna. 

Såsom Bem:t Budd beroopade sig på wittnen, hwilka nu icke hemma i staden stadde ähro, altså upskiötz  saaken till nästa Rådstugudag innom hwilken tijd wittnen skulle wid handen skaffas.

 Den 23 Julij Continuerades

Samma dagh kom för Rätten Vice Pastor Wyrdig och Wällärde Hr Morten Portuán som hafwer hördt Grells Perssons berättellse på hans yttersta, wed det han begick Herrens Högtwärdiga Nattward, wittnadhe det Grells Persson sagdt att han då om aftonen när skadan skiedde tog bem:t. Budd i råcken och sagdt: Låt mig få skoorna emedan I dem intet fyllest har betalt och med det samma wänder Budd sig om och sade: Willien I öfwerfalla mig? Och med det samma stack Budd Grels Persson i bröstet med knijfwen.

Wijdare wittnade Hans Wyrdighet Hr Mårten att samma afton som denna olyckan hände, war han hoos Borgaren Claes Kram med några flera godha wänner. Då inkommer Budd i kiöket medh wachten som honom för sin onda gierning antastatt och wille kiöpa öhl; hwilket honom neekades.Har Budd då sagdt att om han har haft den karlen för sig, som han har kunnat med wärija träffat så hade han då lust andra dagen räcka hallsen på tårgätt. Hwilket tahl hans Wyrdigheet hafr hördt af Johan Andersson Bältare och Peder Olsson, Claes Kraams dräng som då woro med Budd i kiöket.

Claes Krams dräng Peder Olsson inkallades och efter aflagd Edhwittnade, att samma afton som Budd stack Grells Persson kom Budd med någre fleera med sig till des huusbonde i des kiök, williandes kiöpa öhl, som honom neekades, sade Budd dhe orden: om iag hafwer hafft  [---] Carl för mig så har iagh haft ähra före all fått räcka hallsen på tårgätt. Meera hade drängen icke att wittna.

Emedan fleere wittnen åberopades, som icke ännu woro tillstädes, uppskiötz åther  denne saaken till nästa Rådstugu dag, dåck för än Rätten åtskilldes inlade Petter Budd skafferligen i Rätten sitt beswär emot Regementz fältskiären, der med han berättar huruledes han har anlijta fäldtskiären att Courera bem:t Grells Persson hwilket bem:t fäldtskiär honom låfwat och sagdt att sårät som han högg Grells Persson war intet dödeligit, som gode män wittna kunna, beroopandes sig på Erich Ersson Skomakare sampt des hustru och Grells Pers Moder att wittna det fäldtskiären intet förswarligen har Courerat, uthan honom inn och uthwärttes uthrött så att stoora Ruttnande Köttstycken fallit aff Grells Perssons bröst, Män Grells Perssons Moder neekar alldeles sådant sagdt, att fäldtskiären honom uthrödt, uthan berättat att det war blodlefwår och intet döökiött som kom uthur sårätt.  Bemelte Budd förmäler och det skulle kallbrand kommit in i såret, Till hwilket Regemäntz fältdtskiären alldeles neekar, förebärandes det Budd hafwa lijtet förstånd om kallbrand, dy om deen hoos den skadde warit inkommin, hade han intet så lång tijd ja intet många dagar lefwat kunna. Budd säger sig  blefwen förorsakatt att anlijta een Bråcksnijdare som nyligen war hijt till staden anländt att taga honom Grells Persson an och Courera, då Bråcksnijdaren sagt om han fått honom med färst sår omhänder, skulle han Näst Gudz hielp honom läckt.

Oftabem:te Budd tillägger fäldtskiären warar wållande till Grells Perssons död och berättar att fäldtskiären, enär han på sin embetes beställning bortrest, har han lembnat sin hustru att patienten opwagta, will altså Budd föregifwa, att föremedeslt färldtskiärens hustrus courerande skall patienten blifwit förderfwat. 

Regementz fältskiären Anders Beniamin Teüffenwisser begiärde Communication af Buddz ingifne skrift, llt.B., så wille han sigh till nästa Rådstugudag deröfwer skrifteligen förklara.

Den 30 Julij

Samma dagh kom för Rätten Factorie Bookhållaren Olaus Trälod och uppå Regementz fäldtskiärens wägnar som frånwarandes [- -] dess förklaringz skrift emot Påstmästaren Petter Budd deri han berättar att strax efter Grells fick skadan blef han af Stadz-Magistraten an[-]itter bem:t patient att besiktiga om såret wore dödeligit eller eij, och eftersom då skadan befans, hafwer han utgifwit sin Attest, att såwit intet syntes dödligit och han hwarken med Budd eller patientens moder giordt något accord eij eller för obligerat sig bem:te skada antaga och Courera, [ ---] han för sin tienst skull icke fick stadigt wara hemma, och såsom han fick sal. Hr Öfwerste Lieutenantens Silfwersporres Bref och order ifrån Hambrånge, att han skulle genom natt och dag efter sin tienstz skyldighet honom uppwachtat som dödz siuuk war, kunde han intet Grells Persson upwachta . af medömkan tillreder han hwad lijkwähl till patientens skada tiena kunde, och anbefalte sin hustru att gå till patienten afton och morgon och bruka de Medicamenter som han henne föreskrifwit hafde. Hwilket hon så länge hon war hemma med flijt giorde och ingen betahlning derföre begiärt såsom fäldtskiären intet fick på 14 dagars tijd wara hemma uthan måste uppwachta Wälb. Hr Öfwerst Leutnanten till dess död, Imedlertijd hafr Budden och Grells Pärs moder accorderat med Bråcksnijdaren att han skulle patienten courera, hwilket han och dem låfwade och för sitt omak begiärtt 4 RD för Couren, men som Bråcksnijdaren såg och förmärkte att wed den skadda intz stod till att giöra, reste han härifrån orten och till Hudwizwall; Efter hans utresa blef fäldtskiären med böön öfwerwunnen att see uppå patienten hwilket han och giorde, men befant honom wara förwärrat af Bråcksnijdaren, hwilken  fäldtskiärens förklarningz skrift Lit.C. wijdare uthwijsar.

Michell Michellsson Bältare som gick wacht om natten enär skadan skiedde, uppå aflagd Edh wittnade, huruledes han med sin Cammerat, då han kom till Lars Herdemans om aftonen, hörde han een swärija :salva venia: Tage mig diefwulen, men hwilken som det sagt wiste han intet, men enär Budd med sine föllieslagare kommo emot Kyrkioherdens Plank roopade Budden Hielp, då går Michell Michellsson till däm, sade Grells Persson ”det är allenast Buddens skiälmerij, att han roopar, men mig hafwer han huggit med knijfwen”, tager wacht på karlen, mer hade han intet att wittna.

Erich Ersson Skomakare upp aflagd Edh wittnade intet förstå sig på dee Medicamenter som fäldtskiären gaf Grells in, efter patienten låg hoos honom uthi 10 weckors tijd, wittnar att fäldtskiären gaf patienten in 6 gånger ungefehr som han såg, ehuruwäll han intet åfta fick wara hemma, och då bem:t fäldtskiär hafwer han lembnad medicamenter framme och sagdt för Erich Ersson huru han skulle dem bruuka och så länge som fäldtskiärens hustru war hemma courerade hon patienten och seedan hon afreste har hon fått medicamenterne med [- -] åth Erich Ersson och äfwen sagdt huru han medicamenterne bruka skulle.

Budden anförer och att han under patientens lijfstijd kåstat på honom och Bråcksnijdaren 55 skilling 4 dr kopparmynt det och modren tillstår wara skiedt.

Rätten tillfrågade sal. Grells Pärs Moder som rätta Måhlsägaren är om hon wille gifwa honom Budd efter hwad henne wedkommer? Där till hon alldeles neekade säijandes sigh hafwa een sådan stoor ynka sedt på sin Sohn att hon intet kunde gifwa åftabem:t Budd efter hwad han henne i detta måhl emot brutit.

Tillspordes wijdare Parterna om de hade något mera att berätta och angifwa hwartill de swarade neij. Altså efter långsam ransakande och betänkiande skred rätten till efterfölliande dom.

Efter långsam Ransakning och noga förhör på båda sijdor, är denne ringa Rådstugu Rättens tankar och sluuth öfwer dätta högmåhlsärendet, som här undan före förmähles.

Ändåck Petter Budd under hwariehanda inwänningar söker att skudda skulden dijthän hafwa giordt skadan i nödwärn, hwartill intet bewijs kan framtaas, som och in på Regementz fäldtskiären Andreas Beniamin Teuffenwiser som skulle den stuckne Grells Persson af wanskiöttzell lijdit döden, så gitter Budden det eij med skiähl honom öfwerbewijsa, hälst emedan han Budd medh fäldtskiären intet Contract ingåt eller giordt det honom fäldtskiären för dess tijdiga opwachtning eijd Regementet ogiörligen ähr, uthan som Budd alldeles i oträngde måhl och öfwerdådigheet gifwit sal. Grells Pärsson dödzhugget af des stoora tälgknijf, fördt då skadan wa skiedt ett sälsampt och gudlöst tahl som ransakningen bredare innehåller, dy kan rätten honom Budd från uth straffet icke befrija uthan föllier Gudz lag 2 Mosti Book 9, 3 Mostbook 24 och 4 Mosibook 25 Capit: sampt det 1 Capit: dråpmåhla B. Med willia st st lagen skylldig till döden dåck at i allsom största underdån- ödmiukheet den högl. Kongl. Håfrättens ytterligare och nådiga ompröfwande saaken hemställa, warandes och bem:t Budd medellös och med sin hustru och barn lefwa uthi ett fattigt och miserabelt tillstånd.

Bomärken från Nordingrå

 Ett par fina bomärken i slutet av detta brev från domboken 1648 där tre syskon säljer ett hemman i Näs till ett syskonbarn: Bekienner wij oss Oloff Jöransson Hans Jöransson Malin Jöransdotter att haffua sålt wårt syskonebarn Oloff Johansson i Nääss wår kiöpjord uti förbemelte by Nemligen trij sädzlandz jord och bekiänner oss haffua fått wår fulla betalning utij een godh nöija huarföre och wij honom medh egendom tillägnade så ock wij aldrig ther uppå en penning mera haffua till att kräffia till en wijss och sandferdig försäkring giffuer wij wårt nampn och bomerkije här under

Domine Böön [--] Anno 1647 den 4 september

Oloff Jöransson Hans Joransson  Malin Jörans Dotter

Ångermanlands domsaga (Y) AIa:3 (1647-1648) Bild 560 / sid 83

Svärdottersproblem i Acktjära 1666. Läsövning på 1600-talsspråk.

Här är en liten text om hur illa det kunde gå när man som nygift flyttade in i sin mans hem om hans föräldrar levde och bodde kvar, och man inte kunde komma överens. Svärmor och svärfar skulle anses som ens egna föräldrar (såsom i Tobiae Book af dhet 10 Cap: förmäles, att swärfolck i lika ähra hålles böhra, som rättzliga förälldrar), och det var dödsstraff på att skada dem fysiskt. Men det här är då också ett exempel på hur man ute i häradsrätterna skickade sådana fall med dödsdomar vidare till hovrätterna som hade sista ordet. I detta fall mildrade de straffet för "sohnkonan" Brijta till att stå i kyrkans vapenhus med ris i handen 3 söndagar i rad och skämmas samt fungera som avskräckande exempel för andra, "till skyy och warnagell".

Tinget med Segersta och Hanebo den 7 februari 1666 

Dato wardt angifwit och af en Änkia hustru Gunnilla i Acktjära klagadt, att hännes sohnkona hustru Brijta Ibidem hafwer förhållit sigh medh slagzmål emoth hänne, således förorsakadt, att näst för framwecka Juul, thå thet ledh inemoth aftonen och thet andra gårdzfolcket inthet wore tillstädes, wille swärmodren att sohnkonan skulle gå i fäähusset och stilla boskapen. Thå swarade sohnkonan som sitt barn hade att sytha, och sade ey willia gå i fähuset, hon hafr nogh den dagen giordt och bestält. Men swärmodren sade: gå och beställ om boskapen, jagh syther fuller barnet, och efter hon inthet wille gå, slogh modren henne widh örat, och sohnkonan slogh hänne igän widh örat. Thå fick modren hänne i håret och sohnkonan togh hänne i håret igän och drogo huarandra. Imedlertijdh kom dottren Gärtrudh heem och förtyckte att sohnkonan så skulle handtera hännes moder, huar om the och kijfwade, och ehuru the förde sin ordh ihoop, fik sohnkonan uthi en Torffspån och kastade swärmodren dher hon afsijdes i stuffwan stodh mitt i ansichte, dher af hon undfick ett blodhwijthe ofwan ögat och på nässan, som nu sohnkonan hustru Brijta ey kunde neeka till; Uthan dhet ena medh det andra tillstodh, doch nu på dhet Ödmiukaste detta sitt förehafwande hoos sin swärmoder afbedt, lofwandess och försäkrandess, ey så här efter mehre göra, huilket modren och såwijda Rätten dhet tillåta kan eftergaff och badh för hänne om nåde och ickie högsta Rätten. Denne saak lades till Nämbdens  Öfwerwägande, och wahr så theras betänkande, att såsom i Tobiae Book af dhet 10 Cap: förmäles, att swärfolck i lika ähra hålles böhra, som rättzliga förälldrar, och hustru Brijta sigh sålunda emoth sin swärmoder förhållit hafr medh hugg och håårdragh, dy dömbdes hon efter Gudz Lagh Exod: 21 Cap: ifrån lijfwet till wijdare den höglofl. Kongl. Hoffrättz Nådiga förklaring hurur medh hänne handlas skall, dhet hafr, inthet tillförende hördtz någon owänskap dhem emellan, som grannarne wittnade, och dher medh ähr hon på lijffelöss gifwin.

Öfwer denna Ransakningh och domb, ähr ahnkommin den Högl. Kongl. Hoffrättz Resolution, att hustru Brijta skall androm till skyy och warnagell stå 3 söndagar å raadh i wapenhusset medh Rijss i handen.

Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3148 (1665-1668) Bild 3220 / sid 342 (AID: v421281.b3220.s342, NAD: SE/RA/42042202)

Bomärkesfynd från Umeå 1678

 Bomärken tillhörande: Olof Persson i Rööbäck, Hendrich Andersson i Ansmark, Jakop Hinnersson i Baggböle, Önde Joensson i Degernääs, Anders Ersson i Wästerbergh, och Lars Nilsson i Klabböhle

1600-talsspråkövning. Oskyldigt kuckleri i Rångedala 1664

Ur domboken för Ås härad oktober 1664

Dito kom för Rätten hustru Ingridh Andersdotter i Hallunn Rångedallss socken å frellsse och bekende sig huru såssomm nestförledne missommers natt trij åhr sedan, hennes gårdqwinna hustru Christin Suensdotter ibid. badh henne gåå medh sigh uppå Gierddet och upgiorde een elldh på Joen Swenssons åker i Wäffwellhullt, sagt sig taget hår aff all hans boskapp at lägga der påå såssom och badh henne hempta ogräss aff sin mans åker det hon giorde och lade der på elldeen men hustru Cirstin der till aldelles nekadhe, sagt sigh (eij) hafft håår aff hans boskaph eij heller lade det på ellden, utan sade at en löösdrifwere kom och sade sigh wara klook, fick ått henne något lijtet inlagt utij eth papper, och badh henne giöra elldh på bend: åker så skulle den framkomma som war orsaken till den olycka dhe hade på sin boskapp såsom och denn som hade borttaget eth stoo ifrån be:te h. Ingredh och den som hadhe bortstullet een stutt för henne när bortkommen skulle fram komma men ingen framkom som sigh bekände sådant tagit. Ben:de Spåman sagdt sigh warit hemma i Kindz H: men icke wiste hanss nampn eller huadt gårdh han war hemma utij eij heller wiste hwadt utij papperet war, huilket papper medh dhet där utij war inswept som ladhe på ellden, och ben:de Jöns bekende sigh deer aff ingen skada niutit på sin åker der  bemd:de Elldh wpgiordes, tillfrågades Heradzboerne och Tingzallmogen om någon fans som hade förnumet denne quinnor tillförende pläga fara medh sådant kocklerij, suarade helher tingzallmogen sigh aff dem det aldrig förnumet, wtan fast mera hålldnne för Ereliga och hedersamma quinnor utan huadt dhe nu sinie Män aldeles owittterliget hade således aff eenfaldighet aff ben:tt löösdrifwarens löngachtige ordh låtet sigh bedrägeligh inbilla, ty sakfälltes bägge tillhopa för samma koklerij och förgörningh at böta 40 marker silfuermynt till s 3skifftes arg: 15 Cap: i Högm: B: och löösdriffuaren wpspanna och Tingföra låta.

Läsövning på 1600-talsspråk. Om framfusiga tonårstjejer och öknamn i Hammerdal 1686.

Här är en avskrift av ett tingsprotokoll som handlar om några fräcka tonårstjejer som hittar på öknamn till en massa folk i bygden och retas med en yngre pojke. 

Anno 1686, den 29 och 30 Martij utj Hammardahl,

8.Pastor loci wyrdige Herr Jonas Sahlijn, regementtz pastor Herr Peder Gestrinius och leuttnant Anders Curi, inlade skriffteligh klagemåhl emot åthskillige unga drängiar och pijghor som förledne höst skola gifwit folk ökenambn, och enär een ibland dem Anna Persdotter ifrå Lit sochn och Hökbäck by aff pastor loci blifwit der om tiltalt, skall hon kommande om een söndagz affton heem sagt för sina leeksystrar, att så wida hon kallas brudh will prästen gifwa eller lähna henne cronan: gåendes samma affton i leekstufwan med full dantz och språngh: brytandes upp een ährlig mans huus i hans och des hustrus frånwaru som sträfwar emooth Kongl. förordningh och all redeligheet. Sedan göra dee och sigh manfolkz naturs redskap och öfwerflögd een pojke der med som een mann och quinna som Kerstin Edfastsdotter ifrå Aspås sochn och Ren weet betyga, med huad mehra som dee under ransakninghenn willia producera och bewijsa, huarföre togz saken före. 

Nembl: Pojken Anders Månsson ifrå Åsen på sitt ellofte åår, examinerades och bekände såsom först, att Erik Olofssons i Ede, Daniel benembd förledne sommar för honom sagt, att Daniel Andersson i Ede heter och kallas Propheten, och Olof Stensson ib:m Kampen, Jon Eriksson i Grubbgården kallas Brådd, och af Olof Botvidsson, Daniell Andersons drängh hört, dhet Per Månsson i Ede nämbnes Linkhussen. Daniell hafwer och kallat Daniell Anderssons son Anders, Herr Anders. Item af Erich Olssons söner i Ede, Oluf, Hemming och Daniell, att Herr Per Gestrini hustru kallas Steengräfwa och Bugådz. Daniell haar och kallat Peder Månssons hustru, Ingeborg, Blodkamssen. Daniel Eriksson ifrå Ede om sina fiortton åår förehöltz Anders Månssons relation, att han kallat Daniell Andersson Prophet, der till han nekade, och Anders som förr berättade, sedan att Oloff Steenson kallas Kampen. Rp; att Daniell Anderssons drängh Oluff Bothwedson dhet för sigh sagt. 3. Joon Ersson för Brådde. Rp. nekar sigh det sagt, doch berättar, att han aff ungdomen dhet nambnet hafft, men Olof Bothwedsson kallat honom Knufweren. 4. Nekar sig kallat herr Peders hustru Steengräfwa och Bugåtz. 5. Item Daniell Anderssons sonn Herr Anders. 6. Peder Månssons hustru, Blodkamsa: tillståendes sig sagt, att Pastoris dotter Maria kallas Sählakrook och Skackellträ och Herr Peder Gestrinius, Sijsselskijthen: föregifwandes sin fader kommande ifrå prästgården sagt sig der höra Marias och herr Pehrs öknambn. Item att Olof Bothwedson kallat Pastoren Godgubben.

Hemming Ersson nekar sigh huarken kallat herr Pehrs hustru Steengräfwa och Bugåtz, heller hört henne fått dhet nambnet. Oloff säger sigh intett wetta af någras öknambn, utan af sin broder, Daniell hört, att herr Pehr kallas Strandstryckell, dhet Daniel tilstår sig sagt effter Kerstin Botvidsdotters tahl. Deras fader Erik Olofsson bekänner sigh juultijden höra i prästegården säijas, att Maria kallas Sällakroka som skedde förr än barnen förhördes i prästegården, och under examen höra sin son Daniel säija, att herr Peder kallas Strand-stryckell, och sedan att han missade och skulle wara Sijssellskijthen: förmenandes dhet Lars Eriksson i Håxås [Hökzåβen] dhet för sig sagt, men han nekar.

Anna Persdotter examinerades och berättar sigh allenast sagt widh prästegårdz porthen till Joon Ersson, att hon är icke allena beskylt. Så må dee andra gå in medh, att hon icke allena om öknambnen är, och kommande heem sagt för Britta Jonsdotter i Björnsgård [Biänsgården] att Pastor sagt, att hon kallas Brudhen, och frågat om hon förluppit kronan: tillståendes sigh samma affton warit i leekstufwa hoos Israel Hansson, huars dörr war igenstängt, och wid denne och Britta wille gå bort, blef dörren öpnat af dragon Olof Flink, Olof Bothwedson och dragon Clas Bengtsson. Jon Månss Anna på Åsen spelte på långharpan, der dee woro in på natten. 1684 om sommaren war Anna och Kerstin Edfastsdotter tillijka med Elin Hansdotter och Daniell Anderson wid fäbodarne, då Elin wridit ihoop af kläde een tingst och lagdt sigh på Daniell och lågh stilla, och samma tijdh enär de wallade boskapen på een myra, då lyfftade Elin och Anna kläderne öfwer knäna och luppo effter Daniell ett stycke. Anna sade sigh wähl på narri som ungdomen göra plägar löpa effter Daniell, huartill Elin nekar, och förgifwer sigh huarken wridit ihoop kläderne eller legat på gåssenn. Daniel Andersson om sina sexton åhr berättar, att Elin och Anna luppo effter sigh på myren: hållandes kläderne upp under midian skrattandes som högst. Item att Elin på buwallen wridit ihoop een tingest af strijgan och lade sig öf:r honom, och hon låg intet stilla. Brita Jonsdotter berättar sigh fierde dagh juhl föllia till Israels då dörren war stängd och pijgan wille intett opplåtha, då Clas Bengtson och Oluff Flinck brachte opp dörren och der med gingo dee inn och töfwade een stund på natten, och förr än hon gick dijth war Anna hoos henne och sagdt, att prästen dehlat på sigh för öknambnen, och der iempte att herr Pehrs hustru kallas Steengräfwa, och att Oloff Bothwedson kallat Erik Samssons son Oloff, Böldann. Henrich Rumor berättade Britta Jonsdotter fråga Anna huad prästen sade och fått till swaar, att han wille gifwa henne krohnan, och der hoos att H. Pehrs hustru kallas Steengräfwa, då Britta sade dhet är gått att bruka för winöghat.

Kerstin Ersdotter på Åsen på 14:de åhret berättar sigh om nyåhrs-dagzmorgon wara hoos Erik Samuelsson i Hökzåssen, och höra af hans folk, att pastoris hustru kallas Långsijda och Kinfagh. Dragon Olof Kåck, att leuttnant Curis hustru kallas Rosengårdh: beropandes sigh på Oluf Nilssons hustru Kerstin Jonsdotter och bondsystren Lisbetta. Hust. Kerstin tillstår sitt tahl och sägher g:la pijgan Gunilla Olsdotter sin sagusmann wara. Medelst Oluff Bothwedsons och fleeras bortowarande som ransakningen förmår, kan saken denna gånghen icke komma till sluth.

Källa: Jämtlands domsagas häradsrätts arkiv, vol. A I:11, sid. 152v–156v, ÖLA.

Nya gamla ord

Adalkonubarn Adalkonu är ett gammalt ord för hustru och ett adalkonubarn är ett barn fött inom äktenskap. Funnet i ett tingsprotokoll från Ångermanland 1705. 

Pajta   ....och funnit så hennes paita uthij badstugun... Så står det i ett tingsprotokoll från Folkare härad 1687, och paita är ett ord jag inte stött på tidigare. I SAOB stavas det pajta: "i vissa trakter, bygdemålsfärgat: skjorta eller linne (linntyg); särskilt i uttrycket i bara pajtan (eller pajten)". Det betyder alltså särk och är det finska ordet för skjorta - paita. 

Kärmsläda  Ett slags enklare släde med karm baktill; äv. om själva karmen. Järvsö 1673.

Bör-fast  ... är en farkost som är kvarhållen i hamn av motvind eller i brist på medvind. Det ligger bör-fast. Bör är ett annat ord för vind.

Jätta  Betyder önska eller utlova men jag har stött på ordet i bemärkelsen hota - jätta ont -  i en dom från 1600-talet mot en kvinna som anklagats för att kunna skada andra genom att önska att det ska hända. I domen står uttrycket: "Dy den är illa troendes som androm ondt jättar" och det uttrycket finns även i andra liknande rättsfall.

Täfwa  Hynda. Används ofta som skällsord.

Stackot  Kort. Om t ex hår eller kläder etc.  SAOB: Hwar man skulle dragha stackot håår,..(1613)

Sekvestera  Beslagta egendom

Hungrig hund i Bjärme, Medelpad 1655

Påll Olufsson i Biärme gaf klageligen tillkenna, att Joen Perssons hund hafuer upättit 4 stycken skin, tu sköne fårskin och 2 kalfskin, och mer i detta åhr grof han hol under wäggen och ått up 2 ½ pund smör.

(källa: Medelpads domsaga (Y) AIa:2 (1640-1665) Bild 2620 / sid 248)

(Pål Olufsson i Bjärme gav klageligen tillkänna, att Joen Perssons hund haver uppätit 4 stycken skinn, två fina fårskinn och 2 kalvskinn, och dessutom, tidigare i år, grävde han ett hål under väggen och åt upp 2 ½ pund smör)

Förolämpningar och öknamn ur domböckerna

Storskäggott prackare (Östergötland 1670) (SAOB: Prackare är it wedernamn, som brukas om then ther är odugelig, och med lån och lögn hielper sig fram, och likwäl altid skryter)

Romperidare (Ångermanland 1630)

Spetelske-diefwull (Medelpad 1655)

Från Jönköping 1638 ger Ragnel Jonsdotter sina bidrag:

Gåswinge

Windöga

Armuskropp

Talgöga och 

Krängzhätta

Kusleri i Jönköping. Lite 1600-talsspråk.

 Jönköpings rådstuga 1680

Mr. Jöran Rut angaf een käringh Anna Larssdotter ben:d Barnfödd i Walsta by, warit der i huset på hans swärmoders kallelse, och neder i fähuset och när hon kom derifrån möte Ruten henne widh Mr: Håkon Larssons fönster som och bär under i samma gårdh, då hon togh honom i armen och frågade hwarss Mågh han war, säijandes, Jagh har warit och kuslat Eder koo, derföre i skolen gifua migh ½ Richzdaler. Denna kiäringh förhördes, som bekiände att Stibsa sendt efter henne, att gifua sina koor in för fä-sjukan, hwilket hon efterkom och blandade tillhopa Ollsten, hwijtlöök, uthi malt, och gaf kon in och leste fader wår, hwilket hon sade på åthfrågan hon lärt af sine föräldrar; wijdare wille hon intet bekiänna hon giort något mehra.

R: efter egen bekiennelsse plichtar hon för sitt kusslerij 6 timmar i stochen och sedan remitteres hon till kyrkioherdens förhör och Correction. Förmantes och gemene Man att taga sigh wara för sådant Signeri emoth Gudz lagh och sitt eget samwete.

Liten ordlista

Liten 1500 och 1600-talsordlista:

Teriak: Motgift bestående av många olika ingredienser. Kallas även Träackelse och Teriakelse. Venedisk Träackelse, tillverkad i Venedig var extra verksamt.

Humsmål misstanke, att vara misstänkt för något. Ur SAOB: Karin Håkans .. ähr i hummemål för truldom och går nödigt till kyrkio. (1596). 

Modstig (Mot-stig) ligga i bakhåll för någon. SAOB: Håkan lågh i mootstijgh för honom, och slogh ned honom medh een staake.

Skjut Ett sto. Ordet kommer från början från skjutshäst och fick sen överförd betydelse sto. SAOB: Ifrå hans landbo togh han en hest och ett skiut.(1591)

Gellerduk  fint sidentyg från Geldern, en stad i Nordrhein-Westfalen. Kom senare också att betyda fint linnetyg. 

Verbror och Versyster - svåger och svägerska. 

Kyrkospännare - egentligen kyrkospånare, en som lägger spån på kyrkotak

Enspännare: (om en man) Beriden soldat av visst slag. Kan också betyda vagn som körs med endast en häst.

Däcker - Tio stycken (som tjog - 20) användes mest om hudar eller skinn.

Vicina partui - latin; Nära min födelse (någon som snart skall föda)

Huxa, hugsa, hågsa - Fundera över något, överväga

Inkommodera - Störa, genera, vålla besvär, vara i vägen

Älve-bläst - Kliande utslag. Man trodde att man råkat komma för nära älvorna som blåst på en så att man fått eksem eller någon annan hudsjukdom. Det kunde också vara olika djur som blåst, bland annat finns ett exempel från Medelpad 1655: Älge-bläst.

Posserij - Skoj, skämt

Utöka ditt öknamnsordförråd

 Denna gång från 1600-talets Västerbotten.

I juni 1674 hölls ting i Bygdeå socken och där rullades en härva av öknamns-kallande upp. Många i trakten var anklagade och det hela startade med att Prosten fick tag i en lapp där någon skrivit en lista över alla öknamn som florerade i bygden. Prosten fick också tag i den som skrivit listan. Det var en pojke på 14 år som hette Isack Zackrisson, men han sa att han inte var den som hittat på namnen, utan att det var hans fars piga Karin Joensdotter som bett honom skriva ner dem efter hennes diktering. Karin stod nu inför rätten och fick förklara sig. Hon sa att inte heller hon hade hittat på namnen utan fått dem berättade för sig av lite olika personer. I ett par fall kunde Karin till och med berätta när och var hon fått höra namn, till exempel då hon en gång gått förbi Hustru Barbros kornlada med famnen full av mossa, och inne i kornladan hade då Barbro berättat att Hustru Brijta skulle kallas Dårka. Hustru Barbro nekade bestämt till att detta skulle ha hänt. Hustru Barbro sades ha varit i farten en annan gång också, på en åker, och sagt till Karins husmor Lussia att Karin Olofsdotter skulle heta Knuppa, vilket Hustru Barbro nekade till. När Karin framhärdade och kunde peka ut exakt var detta uttalande skett, nämligen på åkern och norr om Mårtens lada, så nekade Hustru Barbro ändå.

Förutom Dårka och Knuppa nämndes också öknamn som Slabben, Blåflabba, Leekatt, Spijra, Tjärhufwud, Pisshöfwelen, Juuthkongen, Blötpössen, Gudzmansenn, Twillbårn, Karin Bröne och HwippeJönssen.

 

Herr Proubsten gaf och tillkiänna, huru såssom åthskillige i socknen äre Ökenampn gifne, och innlade een förtächning der opå som Zacharias Perssons son i Edhfastmark, Isack skrifwit hafwer. Begärandes att sådant nu kunna Lagligen Corrigerat blifwa. Isack Zachrisson om sine 14 åhr, tillspordes, Om han förtächningen skrifwit hafwer, swarade Ja, Sedan efter hwars begiäran dett är skiedt, Swarade att hans Faders Leegopijgha Karin Joensdotter ifrån Ulterwatnet sig bedit dett giöra, och efter hennes taal hafwer han det skrifwit, och behållit een Wecka, tå Pijparen Lars Olofsson den tagit, Karin skall sagt sig den willia wijsa för Prästen, men sedan sedelen eij begiärat. Karin tillstod sigh bedit Isack den samma skrifwa, henne frågades hwarest hoon samma Ökenambn tagit? Swarande dee wara kombne af Barnen, henne tillsades skaffa sägesman, så frampt hon wille sielf komma der ifrån, tå hon ropade på Peer Joensson i Edfastmark om sine 17 åhr, Och berättade dett han för sigh sagt, 1:o Att Anders Larsson i Sijkåå heetr Slabben, Peer neekade i förstonne, men enär Karin begiärte att han wille giöra Eedh, och om eij han wille dett giöra, tå sade Peer att Olof Håkanssons döttrar Annika och Margeta om sine 15 åhr, hwilka icke tillstädes wore, för sigh dett sagt; 2:o Att Olof Håkanssons hustro Barbro Nilsdotter sagt, att Hustro Brijtha heetr Dårka, hwar till Hustro Barbro neekar, Karin sade henne för sigh säija, dett uti sin egen Kornladu enär Karin med Måssa skulle gåå der förbij, Hustro Barbro neekar som förr. Karin begiärte att hoon måtte Eedeligen sigh befrija, och der hon dett eij giöra wille, begiärte att kunna sigh tillåtas, Hustro Barbro sadhe sigh wäll kunna giöra Eeden, att hon minnas eij dett sagt hafwa. 3:o Att Hustro Barbro hafwer sagt Mårten Andersson heeta Leekatten, hwartill honn neekade, Karin sade henne i sin stugu säija, honom wara snabb som een Leekatt, 4:o att Isack hafwer kallat Jöran Joensson i Siklå hwippe Jönssen, han sade att Olof Håkanssons son Zacharias om sine 11 åhr, som absens är, för de-- berättat. 5:o Sammaledes Anders Östenssonn Gudzmanssonn, R: Ja. 6:o Erich Olofsson Jönssen sade Karin att Olof Håkanssons son, Zachrias sagt, och der hoos frågat Zachris Pärssons dottren, Ingeborgh om hon wille hafwa antingen Hwippe Jönssen, Blötpössen, Gudzmansenn, heller Jönssen. 7:o Isack Zachriassonn som kallas Twillbårn, sade honn honom sielf sigh så kalla, han sade dett Anders sigh dett nampnet gifwit, 8:o Peer Zachriesson Pisshöfwelen, sammaledes af Isack. R. Ja. 9:o Lars Pederssonn JuuthKongen säger Karin sin Mattmoder Hustro Lussia sagt som absens är 10.o Karin Olofzdotter Knuppa, af Hustro Barbro, hwar till hoon neekar, Karin sade dett skier på Åkeren, Norr om Mårtens ladha Hustro Barbro neekade lijkwäll, 11:o Mariat Olofzdotter kallas Tiäruhufwud aff Olof Håkans döttrar Annika och Margeta, absentis, 12:o Karin Bröne /: är den samma som för desse Öknampn beskylles:/ säger sigh af Hustro Barbro så wara kallat, hwilken neekade der till, 13:o Brijta Zachrisdotter heeter Spijra, af Dito som och der till neekade. 14:o Margeta Zachrisdotter Blåflabba dito, hwar till och neekas. Emedan som Olof Håkanssons Barn som beskylles Ökenampn uthgifwit, eij äre tillstädes eij heller altijd närwarande, att Edeligen afhöras i sambl. måhl; altså disteres saken till näste Tingh.

Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län (AC) EXIe:3965 (1672-1674)

De skulle ju bara till Memel

Utanför våra kuster ligger hundratals gamla vrak på havets botten. Ett av dem är skutan Laxen från Gotland, som sjönk utanför Karlskrona 1688. Hur det gick till när hon sjönk berättas i ett rådstuguprotokoll från Visby Rådstuga i september 1688. Man skulle rannsaka hur det egentligen gått till och vad som hänt med lasten under hennes seglats i Baltiska havet.  

Den gotländske köpmannen Johan Lönn skulle sälja kalk i handelsstaden Memel, som numera heter Klaipeda, i Litauen. Frakten hade han ordnat på tullnären Sven Orres skuta Laxen som lastades med 87 läster kalk och utgick från Sandviken på Östergarnslandet. Hon skulle gå rakt över till Memel. Det var inte särskilt lång väg, bara 130 sjömil – cirka 24 mil, och resan beräknades ta högst en vecka. Men seglatsen skulle visa sig bli mycket, mycket längre än så, och Memel nådde de aldrig.

Hans Gråsteen var lejd som skeppare. Med ombord var också Gråsteens gode vän, borgaren Pär Sörensson, en liten besättning på 3 båtsmän, nämligen Christoffer Mickelsson Kämpe, Olof Pärsson från Hogrän samt Paul Springer och så kocken Olof Olofsson som var från Hälsingland. Hans Gråsteen och Pär Sörensson framstår inte i rådstuguprotokollet som några vidare trevliga typer, och de var inte så bra på att segla heller verkar det som.

De hade seglat i många dagar och båtsmannen Christoffer Kämpe började ana oråd när han tyckte att de borde varit framme i Memel för längesen. Han gick till Gråsteen och Sörensson och sa att han trodde att de gått förbi Memel, men fick en utskällning till svar. ”Håll mun! Du är bara en kronobåtsman och vi är borgare och vet bättre! Och det är vi som svarar för både skepp och gods!” Men det visade sig snart att Kämpe hade rätt. Laxen hade verkligen seglat förbi Memel. Gråsteen hade inte känt igen den memelska vallen utan gått för långt söderut ner i bukten. Där irrade de omkring i drygt en vecka, ända till en hård nordostvind tvingade dem därifrån. Gråsteen befallde att skutan skulle gå till Danzig, nu Gdansk i Polen, i stället så man styrde västerut. Men i tjockan missade de även Danzig och gick förbi med bortåt 6 sjömil.  Då försökte de nå hamnen i Colberg, nu Kolobrzeg men missade ännu grövre och hamnade ända borta i tyska Ruden (trol. Rügen). De ankrade vid Gripswald där de låg i 8 dagar och funderade på hur de skulle fortsätta resan. Brödet var nu nästan slut. De hade fortfarande ärter, gryn och fisk ombord men det skulle bara räcka i ett par veckor till. Gråsteen och Sörensson bestämde då att man skulle gå till Wolgast och försöka sälja lasten där så att man kunde köpa mat. En läcka i skrovet hade uppstått också och den behövde repareras. Vid Wolgast blev man liggande i 7 veckor. Till slut vände vinden till väst-sydväst och var helt idealisk för att segla till Memel med. Den ordentlige Christoffer Kämpe påpekade detta men fick återigen en utskällning och värre än så – Pär Sörensson bet honom i näsan! Detta kunde Christoffer sedan visa upp ett läkarintyg på vid rättegången.

Gråsteen och Sörensson var nu ordentligt trötta på att vara ombord på Laxen och ville bara bli av med lasten och segla hem. De tog ombord en lyftare som lossade kalken i Wolgast men de höll hemligt för besättningen hur mycket de sålt. Gråsteen berättade dock senare vid rättegången att 20 läster kalk blivit förstörda vid läckan men att de sålt resten för 3 riksdaler lästen.  Båtsmännen blev hotade av den tydligen ganska våldsamme Sörensson att om de så mycket som knystade om hur mycket som lastats av skutan skulle han hugga huvudet av dem med skeppsyxan! Det måste ha varit en riktigt otrevlig resa. Lite att äta och hot och våld. Men nu skulle de äntligen hem. När skutan nu var tom hittades en skada under krysshultet, ett hål stort som en hand, som kunde lagas någorlunda så att läckan minskade.  Bakstammen hade gett med sig något också men kunde lagas med järnskenor. Och så bar det i väg mot nordost. Då brast roderhaken och rodret blev hängande på sidan men det gick att styra med focken och mesanseglet, (i protokollet kallas de fåken och missan) så att man ändå tog sig upp till Blekingekusten på tre dagar. Vad som sedan hände råder det delade meningar om i rådstuguprotokollet.

Gråsteen och Sörensson hävdade att det blåste upp till storm och att skutan tog in mer vatten än de kunde pumpa. Klockan var 5 på eftermiddagen och man befann sig 3 eller 5 sjömil utanför Kristianopel. Gråsteen befallde att man skulle gå i livbåten och överge Laxen. Det hela gick så fort att besättningen bara fick med sig sina kistor och lite bröd och dricka. Alla redskap och annat blev kvar ombord.

Men besättningen hade en annan version. Kocken Olof berättade att då han varit längst ner i skutan för att tappa upp dricka så hade han då inte sett någon läcka, där var alldeles torrt.  De hade visst blivit beordrade att gå i livbåten, men där hade Pär Sörensson sagt att det bästa vore om de högg skutan i sank ”så att inga främmande skulle lägga beslag på henne”, vad nu det skulle spela för roll om hon ändå var övergiven. Så de rodde tillbaka och besättningen fick gå ombord och hugga hål i skrovet och skära sönder seglen. När de kom tillbaka till livbåten blev de hotade med skeppsyxan igen, denna gång om de berättade vad de gjort. I stället skulle de hålla sig till Gråsteen och Sörenssons historia om att skutan var gravt läck och att det blåst upp till storm. Därefter rodde man till Öland och gick iland.

Kocken tyckte att Gråsteen skulle samla ihop några bönder som kunde hjälpa dem att bärga åtminstone redskapen, speciellt köksredskapen, från Laxen, men Gråsteen svarade irriterat: ”bönderna äre så elaka och skielmska att man intet kan lijta dem till”. Och så var seglatsen äntligen över, den som skulle varat i högst en vecka men som hållit på hela sommaren 1688. Och Laxen, hon sjönk väl rakt ner och sällade sig till den stora vraksamlingen utanför Blekinges kust. 

Vad hände vid rättegången? Berättelserna gick ju i sär och inga brott kunde bevisas fast vi tycker kanske idag att besättningens vittnesmål borde vägt tyngre. Hans Gråsteen blev ålagd att göra upp ekonomiskt bäst han kunde med Johan Lönn och med skutans ägare Sven Orre, men hur det gick förtäljer inte rådstuguprotokollet. 

Ill. av Anne-Marie Nilsson på en karta av Anders Bure ca 1635

Källa:
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gotlands län EXId:989 (1688-1689)

Varför benådades så många från dödsstraff under 1600-talet?

I tingsprotokollen från 1600-talets början delas det frikostigt ut dödsstraff enligt Mose lag. Men i nästan alla fall skickas ärendet vidare till Hovrätterna för en slutlig bedömning och man kan ofta se att domarna mildras där. Men varför var det så här? 

Karl IX lät i början av 1600-talet trycka Kristoffers landslag för att försöka få ett enhetligt lagsystem för Sveriges landsbygd, men också för att kunna skicka med en appendix – Mose lag. Det var ett  åläggande till domstolarna att de skulle döma efter Guds lag vid grövre brott, så kallade livsmål och högmål – våldtäkt, tidelag, incest, mord m fl. Mose lag var framförallt utdrag ur tredje Mosebok, Leviticus, där lagen om lika för lika finns, den så kallade talionsprincipen:  ”Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden; och den som slår ihjäl ett boskapsdjur ska ersätta det liv för liv. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte så skall man göra mot honom såsom han själv har gjort; vissa bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.”

Anledningen till det här hårda och religiösa tillägget var att den nya religionen och därmed kungens makt måste genomdrivas med tvång. 1527 togs beslutet att Sverige skulle övergå från katolicism till lutherdom, men den katolska kyrkan gav sig inte frivilligt. En religionskamp utbröt och den  pågick ända till Uppsala möte, 1593, då lutherdomen till slut segrade. Därefter inleddes ett strängt lutherskt program som skulle utplåna alla spår av den gamla religionen. Kyrkorna rensades på kvarvarande katolska helgonbilder (Gustav Vasa hade redan samlat in en hel del under sin tid). Gamla inrotade katolska vanor som helgontillbedjan kallades vidskepelse och motarbetades hårt. Bibelns ord skulle vara det enda rättesnöret.

De grövre brotten som skulle dömas efter Mose lag dömde man först i underrätterna enligt lagtexten, och sen skickades målet till hovrätterna för prövning. Men i hovrätterna hade man reagerat starkt mot den nya hårda lagstiftningen ända från början och det blev praxis att hovrätterna dömde mildare straff än dem som lagen föreskrev. De letade förmildrande omständigheter och bytte antingen ut det straff som underrätten utdömt, eller satte ner det. Det här sättet att jobba på kallades leuteration. Det blev så vanligt att man utövade leuteration att överrätterna till slut ansåg att man borde ändra  lagstiftningen och införa mildare domar redan i underrätterna. Förslaget lades fram till drottning Kristina som biföll och införde Drottning Kristinas straffordning 1653, en enhetlig straffrättspraxis som gällde vid alla landets domstolar.

 

Källa: Inger, Göran, Svensk rättshistoria, Malmö, 2011

Läsövning på 1600-talsspråk: Då Nicolas Noe var rädd för sin fru ett tag.

 

Den 6 mars 1671 kom bergmästaren i Falun, Olof Larsson, till tinget i Ovansjö socken i Gästrikland. Han var mycket upprörd å sin dotter Britas vägnar. Hon var gift med bruksförvaltaren på Högbo bruk, Nicolas Noe. Just nu låg hon i barnsäng i en by i grannsocknen Hedesunda (varför just där får man inte veta) och var förbjuden av sin man att komma hem. Olof hade nyss fått ett brev från svärsonen där han skrev att Brita inte skulle få komma hem, åtminstone inte förrän hon kunde bevisa att det onda ryktet om henne var osant. Nu ville hennes far ta upp det hela på tinget och rentvå henne så att allt kunde återgå till det normala igen. Vad sa då det onda ryktet? Jo, dels att Brita ville förgifta sin man och dels att hon var otrogen mot honom med sin svåger Peder Johansson. Mycket allvarliga anklagelser som verkligen måste redas ut.

Nicolas Noe erkände att han skickat brevet och att han gjort det för att han var rädd för sitt liv. Det var parets piga Karin Mickelsdotter som hade berättat för Nicolas att Brita hade planer på att förgifta honom. Sedan drog Karin med sig Nicolas till källaren och lade fram sitt bevis: ett vitt salt. ”Det där saltet har Brita blandat giftet i!” sa hon.  Om det var Karin som också berättade att Brita var beryktad för otrohet sägs inte i tingsprotokollet. Hur som helst blev nu Nicolas så förfärad att han genast satte sig att skriva det där brevet för att hålla hustrun på avstånd. Men han måste ändå ha haft något tvivel eftersom hon ju skulle få komma hem om det visade sig att ryktet inte var sant.

Det blev ingenting av detta mål förutom att Brita blev helt och hållet rentvådd, dels för att Nicolas medgav att han knappast kunde tro att hans hustru var förmögen till så onda gärningar och dels för att tingsrätten frågade den församlade allmogen om deras åsikt och alla då sa att de omöjligt kunde tro att Brita skulle varit otrogen eller haft mord i tankarna. Sen förmanade rätten alla att inte lyssna på skvaller och inte tro på allt de hörde om det inte fanns uppenbara bevis.

Här är hela målet avskrivet: 

Angaf bem:te Kongl: Berghmästare wed Fahlun Olof Larsson klageligen sigh wara före bracht, att hans dotter hustru Brita Olofzdotter Bruukz förwaltarens Niclas Noes hustro skall wara fast illa och hastel: uthförder och berychtadt för een grooff missgierningh Nembl: att hon skulle hafwa hafft i tanckarna och i sielfwa werkedt att förgiöra sin Mann be:te Niclas Noe medh een förgiftig drich, och hafwer ingen till sagzman mera än sin egen Mågh och dotterman förbem:te Niclas Noe, och thet förmedelst ett breff som han har skickat till Löfåssen då hustro Britha Olofzdotter lågh der i barnsäng, wthi hwilket som nu eij tillstädes är, wthan wedh berörde Lööfåssen; Bergmäst.n sager så wara förmält att Noe förbiuder henne komma hem till sig till Högbo, innan hon lägger ifrån sigh dhet rychtet. Nicolaus framkallades, och tillspordes om han ett sådant breff hafr skrifwidt, och wthaf hwad orsach, swara han fuller så hafa skrift och thet effter sin legopigas Karin Mickelsdotters Ordh, som för sådant angifwande och begångit tiuffwerij hafr rymbdt dehrifrån, och skal nu wistas i Stockholm. Tillspordes altså Nicolaus Noe om han misstänker sin hustru för en sådan missgierningh och om han will eller kan sådant hänne öfrtyga och bewisa och om hon dertill några skiähl hafr, swarade han Neij. hafr och dertill inthet annat tecken än ett saltzer som han fann i kiällaren der wthi pigan Karin skulle för honom sagdt, förgifftedt waritt beredt.

Nu såssom hwarken Niclas Noe will eller kann sin hustro Britha Olofzdotter denna owennersingifwande och missförstand, hafr derom skref:t sin swärfader och hustro till, pigan Karin Mickelsdotter war och eij heller tillstädes. spordes Nembden och heela församblingen hwadh dhe här om hade att säija tå swarades att dhe inthet hade dher om att tahla effter dhe aff sådant inthet wetta. Sedan tillfrågade och Hr Berghmästaren offtabem:te sin Mågh Niclas Noe om han wthi någon måtto haar att beskylla sin hustro för otroheet i sitt Echtenskap, serdeles om han täncker och kan beskylla hänne för någon Oloffl: sammangångh och beblandelsse medh annat Manfolck, såssom serdeles med hännes swåger Peder Johansson, thet Niclas Noe och skall hafa förmält wara rychtbart. dertill swara Noe offentl:n att han om sådant hänne inthet troo mindre will eller kan hänne sådant tillwita;

Tå tillspordes widare och änn till öfrflöd församblingen om en eller annan hade någodt om ett så groofft rychte att tahla eller säija, swarade församblingen och Allmogen Neij, och att dhet dhe inthet hafa hördt eller sedt thet, wetta eller kunna dhe eij heller omtahla, förbe:te Niclas Noe förmantes än wijdare att der han hade någodt att säija eller wppenbara, han wille dhet nu reent wth framföra och sin klagan behörigen angifa, eller och aldeles slåå sådanna tanckar wthur sinnedt, och eij mera låta förmerkia sådan afwogheet och illwillia emot sin Maka, han swarade tå såssom tillförende att han war förledder till sådanne tanckar och hwarken wille eller kunde troo sin hustro om sådanne stycken fastmindre hänne slicht tillwita och bewisa. dermedh förelästes Niclas Noe och hela försambl: dz 26 och nästeffterfölliande Puncter aff domare Reglorne medh förmaningh att hwar och een taga sigh tillwara och icke så lattel: förer enom ondt rychte wppå, wthan han hafr der till desto bättre skiähl och bewijs.

källa: Gästriklands domsaga (X) AIa:5 (1671-1674) Bild 540 (AID: v422440.b540, NAD: SE/HLA/1040018)

Svärmors- och svärfarsproblem i Hanebo 1655

Ur domboken för Segersta och Hanebo tingslag den 22 oktober 1655

Omkring 1527 inleddes reformationen då Sverige gick från att vara ett katolskt land till ett lutheranskt. Men svenskarna ville inte alls byta religion och det blev en flera decennier lång kamp innan lutherdomen till slut segrade 1593. För att verkligen pränta in den nya läran blev kyrkan ortodox och sträng. 1608 tog kungen, Karl IX, till hårdhandskarna och införde att den Mosaiska lagen skulle gälla vid sidan av de gamla landslagarna, vilket innebar att man vid vissa rättsfall vände sig till Bibelns Gamla Testamente för att se vilket straff som borde utmätas – ofta var det dödsstraff. Men Hovrätten som hade det sista ordet kunde mildra straffet och ge till exempel böter i stället. Och det var tur det, för Hindrich Simmesson. 

Hindrich Simmesson var finne till ursprunget och bodde på Bollnäs finnskog i byn Raman i Hanebo socken. Han var gift och tycks ha varit en skötsam bonde, han önskade sig säkert inget annat än att få ta hand om sin gård och sin familj i lugn och ro. Men så var det svärföräldrarna.... På tinget med Segersta och Hanebo tingslag i oktober 1655 stod Hindrichs svärfader Mats Persson och anklagade sin måg för att ha överfallit hans hustru, Hindrichs svärmoder Anna. Mats återberättade den förskräckliga händelsen då Hindrich hade bitit och sargat sin svärmoder i ”framfingret” (pekfingret?) på hennes vänstra hand. Hindrich bekände brottet utan omsvep. Men han fick också chansen att själv berätta hur det hela gått till. I ett härbre på gården förvarade Mats och Anna lite saker och nu ville Hindrich riva härbret och flytta det, så han bad Anna att ta ut grejorna. Hon vägrade. Hindrich gjorde det i stället; det var ett fiskenät, en jacka och en kjol, och han lade dem i fähuset. När Anna fick se det gick hon till honom och ”slogen med en Kiäpp någre slagh”. Hindrich tog av henne käppen och kastade den, Anna fick tag i en annan käpp som hon åter blev ifråntagen. Hon rusade på Hindrich för att klösa honom i ansiktet och råkade då stoppa sitt finger i hans mun varvid han bet henne. Vittnen bekräftade: ”thet war betit öfwerst på fingret et blodewijte”. 

Brottet var av ett sånt slag - brott mot en svärförälder – att Rätten måste söka straffet i Bibeln enligt Mose lag. Där stod att svärfolk skulle hållas i samma ära som föräldrar, och ”Denn som slår sin fader och moder han skall döden döö”! Men nu fick kyrkoherden och andra sockenbor komma in och vittna om hur Hindrich många gånger hade fått vika sig för svärföräldrarna, speciellt svärmodern som ofta ”retade sina barn till vrede”. Svärföräldrarna bodde inhyses utan inbjudan hos mågen och dottern och de blev inte av med dem. Både Rätten och kyrkoherden hade beordrat dem att flytta, men det hade de inte gjort.”...emot måågens willja sitter der i huset, honom till stort mehn och förtreet”. Rätten ansåg att det var förmildrande omständigheter och skickade ärendet vidare till Hovrätten som instämde. Hindrich kom undan med böter. Historien förtäljer tyvärr inte om han blev av med svärföräldrarna.

Källor: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3137 (1655-1656)

Inger, Göran; Svensk Rättshistoria

 

Husfinnar

Inhyses-finne eller husfinne kallades de finnar utan egen jord som bodde hos finska bönder. De jobbade oftast för mat och husrum men var inte anställda drängar eller pigor. Svenska inneboende kallades inhyses eller husman.

Öknamn i Visby 1649

Inger Larsdotter i Visby var osams med sin man och för att hämnas skvallrade hon för några grannar om de fula öknamn maken hade roat sig med att hitta på till kända Visbybor (det var ju straffbart att kalla någon för öknamn)

Amiralen Håkan Ulfsparre - En gammal swänsk skälm

Superintendenten Hans Nilsson Strelou - tallerkeslickare (tallrikslickare)

förre Borgmästare Hans Olofsson - Suröga

Borgmästaren Jöns Nilsson - Småplåck

Borgmästarens hustru - Skatthöna

förre Rådman Jöns Olofsson - Purpurskägg

Rådman Bert Bertelsson - Storhufwud

Rådman Hans Marcusson - Tiockhalss och Kiällarkatt

Rådman Schröder - Herre öfwer Landet

Borgaren Hindrik Strithorst - Skithos

Vill du veta ditt hus historia? Läshjälp finns här

Är du nyfiken på ditt hems historia? I våra svenska offentliga arkiv finns många ledtrådar till vem som bott i ditt hus före dig; när huset byggdes; hur platsen sett ut och så vidare. Du kanske till och med har dokument hemma som handlar om fastigheten eller släkten. Om papperen är handskrivna kan de vara svåra att tolka, och även om man kan tyda bokstäverna, kan svenskan vara krånglig och föråldrad så att det som står är obegripligt.

Nu finns hjälp att få. Om du har egna dokument kan du skanna eller fotografera dem och skicka till mig. Jag gör en kostnadsfri bedömning av hur mycket tid som behövs för att göra avskrifter och därefter kommer vi överens om ett pris.

Om du inte har egna dokument får vi leta i arkiv, och du gör antingen det själv och skickar mig länkar eller bilder av dokument, eller så gör jag hela jobbet från research till avskrift. Här finns massor av källor att ösa ur; gamla kartor, brandförsäkringar, mantalslängder och kyrkböcker för att bara nämna några.

Läs mer på min hemsida Minneri

För frågor: hör av dig i kontaktformuläret eller skriv till minner(at)gmail.com