Varför benådades så många från dödsstraff under 1600-talet?

I tingsprotokollen från 1600-talets början delas det frikostigt ut dödsstraff enligt Mose lag. Men i nästan alla fall skickas ärendet vidare till Hovrätterna för en slutlig bedömning och man kan ofta se att domarna mildras där. Men varför var det så här? 

Karl IX lät i början av 1600-talet trycka Kristoffers landslag för att försöka få ett enhetligt lagsystem för Sveriges landsbygd, men också för att kunna skicka med en appendix – Mose lag. Det var ett  åläggande till domstolarna att de skulle döma efter Guds lag vid grövre brott, så kallade livsmål och högmål – våldtäkt, tidelag, incest, mord m fl. Mose lag var framförallt utdrag ur tredje Mosebok, Leviticus, där lagen om lika för lika finns, den så kallade talionsprincipen:  ”Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden; och den som slår ihjäl ett boskapsdjur ska ersätta det liv för liv. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte så skall man göra mot honom såsom han själv har gjort; vissa bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.”

Anledningen till det här hårda och religiösa tillägget var att den nya religionen och därmed kungens makt måste genomdrivas med tvång. 1527 togs beslutet att Sverige skulle övergå från katolicism till lutherdom, men den katolska kyrkan gav sig inte frivilligt. En religionskamp utbröt och den  pågick ända till Uppsala möte, 1593, då lutherdomen till slut segrade. Därefter inleddes ett strängt lutherskt program som skulle utplåna alla spår av den gamla religionen. Kyrkorna rensades på kvarvarande katolska helgonbilder (Gustav Vasa hade redan samlat in en hel del under sin tid). Gamla inrotade katolska vanor som helgontillbedjan kallades vidskepelse och motarbetades hårt. Bibelns ord skulle vara det enda rättesnöret.

De grövre brotten som skulle dömas efter Mose lag dömde man först i underrätterna enligt lagtexten, och sen skickades målet till hovrätterna för prövning. Men i hovrätterna hade man reagerat starkt mot den nya hårda lagstiftningen ända från början och det blev praxis att hovrätterna dömde mildare straff än dem som lagen föreskrev. De letade förmildrande omständigheter och bytte antingen ut det straff som underrätten utdömt, eller satte ner det. Det här sättet att jobba på kallades leuteration. Det blev så vanligt att man utövade leuteration att överrätterna till slut ansåg att man borde ändra  lagstiftningen och införa mildare domar redan i underrätterna. Förslaget lades fram till drottning Kristina som biföll och införde Drottning Kristinas straffordning 1653, en enhetlig straffrättspraxis som gällde vid alla landets domstolar.

 

Källa: Inger, Göran, Svensk rättshistoria, Malmö, 2011

En röst från 1718

 I mars 1718 när det stora nordiska kriget rasade för fullt och Karl XII ännu levde, hölls en spionrättegång i Åre. Häradshövdingen hade mottagit ett brev från Generalmajor Horn där han berättade att man tagit två bönder och satt dem i arrest i Duved Skans, misstänkta för spionage. Horn begärde nu rannsakning i målet. Svenskarna litade fortfarande inte på folket i Jämtland som man hade haft så svårt att kuva och införliva i svenska staten efter freden i Brömsebro 1645. Bonden Nils Jonsson i Sta i Åre socken hade angivit Pehr Olufsson i Duved och Joen Pehrsson i Forsa för att de 1714 skulle ha träffat två ”Baggar”, det vill säga norrmän/danskar (i tingsprotokollet görs ingen skillnad) och för att inte ha rapporterat detta. I Duved skans hade löjtnant Brunnberg hållit förhör med bönderna och en avskrift lämnades till tinget. 

Det är inte själva rättegången som fångat mitt intresse egentligen, utan en av böndernas redogörelse för vad som hände den där kvällen på hösten 1714 och det var inget spännande alls. Men i hans berättelse får man en chans att höra en människa i tidigt 1700-tal, i krigstid och ändå vardagsliv berätta litegrann med egna ord - det är ganska sällsynt i tingsprotokollen. Jag har skrivit av förhöret här, lite omskrivet och med moderniserad stavning (så ingen läsövning i gammalsvenska här alltså) Varsågod att lyssna på en jämtländsk röst från år 1718:

Pehr Olufsson och Joen Pehrsson var på fisketur i Eneforsen vid Handöl. De sov över på Eneforsvallen och dagen efter var det snöyra och så dåligt väder att de bestämde sig för att stanna inomhus hela dagen. Fram emot aftonen efter att de gjort upp eld, började hunden skälla. Efter en liten stund hörde de hur någon ropade utanför fönstergluggen och ville komma in. Där ute stod två män med bössor och  frågade vem som var inne i stugan. Pehr och Joen sade sina namn ”av häpenhet” och så låste de upp dörren och de båda främlingarna kom in och stampade av sig snön.

Joen Persson berättar: ”…när de inkommit och slagit av sig snön säger Pehr Olufsson till mig: ’se, det är Bängt Simonsson, din svåger’ men den andre var en okänd man, en Bagge eller norsk soldat. De satte sig och tog upp sin matsäck och åt och sen tog de upp pipa och tobak och gav oss lite tobak var till våra pipor. Så började min svåger Bängt Simonsson att tala med mig eftersom vi inte träffat varandra sedan jag gifte mig med hans syster. Och som jag varit på seglation i Holland  och på andra orter men nu bosatt mig i Åre socken på fadershemmanet berättade jag om mina resor på främmande orter och så talade vi om vårt tillstånd å bägge sidor och vi hade inget skadligt tal oss emellan. Något sade vi väl om kriget, men inte något som skadligt var. Jag minns att de sade att det fanns nog med manskap i Norge och att de i Norge anlagt en ny skans vid Röros. De lade sig på laven för att vila och det gjorde vi också. Jag kände inte att jag skulle mäkta med att övermanna dem för de var båda stora och starka karlar, speciellt Baggen och de var ju försedda med bössor. Jag var svagare av mig och gubben Pehr Olufsson ännu mera, så vi var glada att vi fick vara i fred och lade oss vi också. Men nästa morgon medan de sov, talade vi sins emellan om att det inte vore rådligt att tro dessa män om gott så Pehr Olufsson gick till Handöl för att försöka dra ihop lite folk till hjälp. När baggarna vaknade och steg upp, frågade de var Pehr Olufsson var. Särskilt den okände baggen verkade orolig och sa till Bängt, min svåger, att det vore rådligt att gå därifrån och det gjorde de också och jag tog avsked av min svåger. Efter en stund kom Pehr Olufsson tillbaka med Pehr Andersson från Handöl och eftersom baggarna då var borta, fortsatte vi vårt fiske och berättade inte det här för någon för vi trodde inte det var viktigt.”

(något spioneri kunde inte bevisas så de släpptes)

källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Jämtlands län (Z) EXIe:3834 (1718)

Läsövning på 1600-talsspråk: Då Nicolas Noe var rädd för sin fru ett tag.

 

Den 6 mars 1671 kom bergmästaren i Falun, Olof Larsson, till tinget i Ovansjö socken i Gästrikland. Han var mycket upprörd å sin dotter Britas vägnar. Hon var gift med bruksförvaltaren på Högbo bruk, Nicolas Noe. Just nu låg hon i barnsäng i en by i grannsocknen Hedesunda (varför just där får man inte veta) och var förbjuden av sin man att komma hem. Olof hade nyss fått ett brev från svärsonen där han skrev att Brita inte skulle få komma hem, åtminstone inte förrän hon kunde bevisa att det onda ryktet om henne var osant. Nu ville hennes far ta upp det hela på tinget och rentvå henne så att allt kunde återgå till det normala igen. Vad sa då det onda ryktet? Jo, dels att Brita ville förgifta sin man och dels att hon var otrogen mot honom med sin svåger Peder Johansson. Mycket allvarliga anklagelser som verkligen måste redas ut.

Nicolas Noe erkände att han skickat brevet och att han gjort det för att han var rädd för sitt liv. Det var parets piga Karin Mickelsdotter som hade berättat för Nicolas att Brita hade planer på att förgifta honom. Sedan drog Karin med sig Nicolas till källaren och lade fram sitt bevis: ett vitt salt. ”Det där saltet har Brita blandat giftet i!” sa hon.  Om det var Karin som också berättade att Brita var beryktad för otrohet sägs inte i tingsprotokollet. Hur som helst blev nu Nicolas så förfärad att han genast satte sig att skriva det där brevet för att hålla hustrun på avstånd. Men han måste ändå ha haft något tvivel eftersom hon ju skulle få komma hem om det visade sig att ryktet inte var sant.

Det blev ingenting av detta mål förutom att Brita blev helt och hållet rentvådd, dels för att Nicolas medgav att han knappast kunde tro att hans hustru var förmögen till så onda gärningar och dels för att tingsrätten frågade den församlade allmogen om deras åsikt och alla då sa att de omöjligt kunde tro att Brita skulle varit otrogen eller haft mord i tankarna. Sen förmanade rätten alla att inte lyssna på skvaller och inte tro på allt de hörde om det inte fanns uppenbara bevis.

Här är hela målet avskrivet: 

Angaf bem:te Kongl: Berghmästare wed Fahlun Olof Larsson klageligen sigh wara före bracht, att hans dotter hustru Brita Olofzdotter Bruukz förwaltarens Niclas Noes hustro skall wara fast illa och hastel: uthförder och berychtadt för een grooff missgierningh Nembl: att hon skulle hafwa hafft i tanckarna och i sielfwa werkedt att förgiöra sin Mann be:te Niclas Noe medh een förgiftig drich, och hafwer ingen till sagzman mera än sin egen Mågh och dotterman förbem:te Niclas Noe, och thet förmedelst ett breff som han har skickat till Löfåssen då hustro Britha Olofzdotter lågh der i barnsäng, wthi hwilket som nu eij tillstädes är, wthan wedh berörde Lööfåssen; Bergmäst.n sager så wara förmält att Noe förbiuder henne komma hem till sig till Högbo, innan hon lägger ifrån sigh dhet rychtet. Nicolaus framkallades, och tillspordes om han ett sådant breff hafr skrifwidt, och wthaf hwad orsach, swara han fuller så hafa skrift och thet effter sin legopigas Karin Mickelsdotters Ordh, som för sådant angifwande och begångit tiuffwerij hafr rymbdt dehrifrån, och skal nu wistas i Stockholm. Tillspordes altså Nicolaus Noe om han misstänker sin hustru för en sådan missgierningh och om han will eller kan sådant hänne öfrtyga och bewisa och om hon dertill några skiähl hafr, swarade han Neij. hafr och dertill inthet annat tecken än ett saltzer som han fann i kiällaren der wthi pigan Karin skulle för honom sagdt, förgifftedt waritt beredt.

Nu såssom hwarken Niclas Noe will eller kann sin hustro Britha Olofzdotter denna owennersingifwande och missförstand, hafr derom skref:t sin swärfader och hustro till, pigan Karin Mickelsdotter war och eij heller tillstädes. spordes Nembden och heela församblingen hwadh dhe här om hade att säija tå swarades att dhe inthet hade dher om att tahla effter dhe aff sådant inthet wetta. Sedan tillfrågade och Hr Berghmästaren offtabem:te sin Mågh Niclas Noe om han wthi någon måtto haar att beskylla sin hustro för otroheet i sitt Echtenskap, serdeles om han täncker och kan beskylla hänne för någon Oloffl: sammangångh och beblandelsse medh annat Manfolck, såssom serdeles med hännes swåger Peder Johansson, thet Niclas Noe och skall hafa förmält wara rychtbart. dertill swara Noe offentl:n att han om sådant hänne inthet troo mindre will eller kan hänne sådant tillwita;

Tå tillspordes widare och änn till öfrflöd församblingen om en eller annan hade någodt om ett så groofft rychte att tahla eller säija, swarade församblingen och Allmogen Neij, och att dhet dhe inthet hafa hördt eller sedt thet, wetta eller kunna dhe eij heller omtahla, förbe:te Niclas Noe förmantes än wijdare att der han hade någodt att säija eller wppenbara, han wille dhet nu reent wth framföra och sin klagan behörigen angifa, eller och aldeles slåå sådanna tanckar wthur sinnedt, och eij mera låta förmerkia sådan afwogheet och illwillia emot sin Maka, han swarade tå såssom tillförende att han war förledder till sådanne tanckar och hwarken wille eller kunde troo sin hustro om sådanne stycken fastmindre hänne slicht tillwita och bewisa. dermedh förelästes Niclas Noe och hela försambl: dz 26 och nästeffterfölliande Puncter aff domare Reglorne medh förmaningh att hwar och een taga sigh tillwara och icke så lattel: förer enom ondt rychte wppå, wthan han hafr der till desto bättre skiähl och bewijs.

källa: Gästriklands domsaga (X) AIa:5 (1671-1674) Bild 540 (AID: v422440.b540, NAD: SE/HLA/1040018)