4 juli 2017

De fyra lakejerna i Västerås





I Västerås rådhus april 1614 rannsakades dråpet på borgaren Per Larssons hustru.
På våren 1614 befann sig  den unge kungen, Gustav II Adolf, på Väsby kungsgård i Sala. Han hade kanske ett av sina hemliga kärleksmöten med Ebba Brahe – de brukade mötas här - eller så såg han bara till sin silvergruva. Hur som helst. Samtidigt, i Västerås, var fyra kungliga lakejer på väg att gå till fots till Sala för att betjäna kungen på Väsby gård. En var tysk, Jacob Smitho, och de andra tre svenskar; Per Persson, Michil Andersson och Anders Andersson. De hade druckit en hel del. När de kommit till backarna vid Västerås utkant började de ”träta och parlamentera” och så kom värjorna fram. De började fäktas mot varandra och just då klev en ung köpsven, Anders Isachsson, ut genom porten till borgaren Per Larssons gård. Köpsvennen tyckte att han hamnat i en riktigt spännande föreställning och ställde sig att betrakta fäktningen. I protkollet står det: ”...hvilken ock stannade och wille see på dem hvad de skulle hava för händer.” En av lakejerna tappade sin svärdsslida på gatan och ropade till Anders Isachsson att han skulle ta upp den, men Anders stod stilla och gjorde inget. Då blev lakejen arg och ropade: ”Du din motvillige bov, håller du dig för god för att ta upp henne?” och så slog han mot Anders och träffade mössan som flög av. Köpsvennen tog det lugnt och böjde sig ner för att plocka upp sin mössa men då anföll lakejen med värjan! Han högg två sår i huvudet och ett på axeln och nu fick köpsvennen bråttom. Blödande sprang han in tillbaka i Per Larssons port och stängde igen den efter sig. Nu hade de fyra lakejerna helt glömt att de var så osams nyss så att de slogs med värjorna. I stället vände de sig allihop mot den nya fienden, köpsvennen, och gav sig på porten. Slog och bröt tills den gick upp. Under tiden hade köpsvennen retirerat in i Per Larssons stuga och där möttes han av frun i huset, Per Larssons hustru, som kom springande för att se vad som stod på. Lakejerna rusade in på gården och hustrun och köpsvennen skyndade sig att dra igen farstudörren och höll emot allt vad de kunde. Nu kom också Per Larsson och tillsammans försökte de alla tre hålla igen dörren för lakejerna som gjorde allt de kunde för att komma in. I dörren fanns ett borrat hål. Det upptäckte snart en av lakejerna så där stack han in sin värja, och strax efter stack en av de andra in sin värja där också. En av värjorna träffade rakt i hustruns hjärta och hon föll ner på golvet. Per Larsson skrek till lakejerna att de hade stuckit hans hustru och det tycktes bara egga dem mera, för nu började de bryta ännu mer i dörren, med stänger och störar som de hittat på gården. Hustrun låg på golvet och plågades och Per Larsson förstod att han måste försöka hämta hjälp annars skulle de alla dö. Han tog sig ut genom ett takfönster och hoppade från taket ner på gatan. Han fick tag i några grannar som lyckades övermanna de fyra lakejerna. Hustruns liv gick inte att rädda.
Vid tinget fick man bekymmer för det gick inte att bevisa vem som stuckit in just den värjan som dödat Per Larssons hustru. Tysken Jacob Smitho ansågs vara den ledande, men ingen visste ju säkert hur det gått till. Tingsrätten enades till slut om att straffa alla fyra lakejerna lika. Vad de fick för straff framgår inte av protokollet, men brottet var ett edsöresbrott, det vill säga allvarligt, så straffet blev nog ganska hårt.
 (Artikel publicerad i Kvällsstunden september 2016)

Jag måste ta med originaltexten ur Västerås dombok också, för det här tidiga sextonhundratalsspråket är så vackert! Formuleringarna och ordföljder som:  som med bara werione rende på döronne ther... Eller:  Först haffuer thett händt sålunda.....Och smaka på en mening som: Och efter thett att han bockade sigh neder till jorden och wille gerna igen sin mössa uptaga, högh han honom tuu hugh i huffuudet....

1614 den 11 april i Västerås Rådstuga
Samma dagh kom Per Larsson, Borgare i Westeråhs för Retten och höghelighen nu som tilförende och storligen sigh beklagade öffuer dedh store öfuerwåld och modtwillighe hemgångedt som honom i hans egen gård och hus wederfaren war, aff några K. Mjts tienare och lackeijer, der igenom han fattige man hade mijst sine käre hustru den de ihiel stucken hade uthan all skuld och brått der till huarken han eller hans saligh hustru i minste motto icke hade waridt upphoffuett medan sådant wart skedt uthan någon theras tillgiffuin orsack och thenne saken haffuer aff begynnelsen begiffuit och till dragit sigh som här effter förmäles.
Först haffuer thett händt sålunda att desse här efterschrefne K:Mjt fyre lackeijer ued Nampn Jacob Smitho, En tysk, med tre sine stalbröder Per Persson, Michil och Anders Andersson som woro Suenske, desse woro i selskap och fölie med huar andre och woro på wägen att the skulle draga här ifrån staden effter höglf. Wår aldra nådigaste herre K. Mjt till Wäsby gård. Men när the woro kompne på backarne ytterst i staden, hafuer the sin emillan begyndt parlamentera och träta och kommidt till hopa med theras werrior, Nu mädan the så samman woro att träta kom en köpsuen benemdt Anders Isachsson gåendes uthur Per Larssons borgares gårdh oförwarandes, aff huilka han iche wijste uthaff deras buller och parlamente. Huilken och stanade och wille see på them huad the skulle haffua för händer, Och aldenstundh att thå en ibland lackeijerne hade fäldt sin suerdtaaska huilken logh på gatone, så hade för thenskuld den ene lackeen Anders sagdt till denne köpsuennen Anders Isachsson der han stogh på gatun uth för porthen: Kom och tagh up denne suerdtaskan! Men aldenstundh ahn icke drijstade sigh henne uptaga, uthan stoogh stijller, sprangh förbemälte Anders lackej till köpsuennen, Anders Isachsson, och sade till honom: Du din Mottwillighe boof, håller tu digh för godh henna att uptaga!? Slogh så medh thett samma ååth honom att hans mössa –öörk utaff huufudett hans, huilken föl neder på gatona, Och efter thett att han bockade sigh neder till jorden och wille gerna igen sin mössa uptaga, högh han honom tuu hugh i huffuudet och ett tridie på axlen så att då bemelte köpsuen Anders Isachsson wart trängder och nödgades att begiffua sigh undan dem in igenom porten der han tillförende war uthkommen och strax stengde så porthen igen efter sigh menandes willia söckia och haffua der –aan och hemfridh men thett motte icke bliffua der uedh wthan Anders Lackej med alle sine stallbröder kommo löpandes efter spronge på porthen och honom wåldsamblighen uprende och bröthe, och således kommo igenom porthen in uthu gården som köpsuennen Anders Isachsson i trångemål sin tillsökningh hade och flyder war der att säker wara och hemfrijdh för denn der nödgades han yterligare tåå giffua till flychten och rende in i stugunne, efter han såågh thett wille gelle honom, När nu hustrun i gården förnam sorlidt och fich höra, doch icke uiste fulkomlighen huad som på färde war, Kom hon uthur sina stuffuuo och mötte så denne köpsuennen Anders Isachsson uthi hennes farstuuffuu och fich see de andre efterkommo och honom fuldfölde, Sprangh hon strax till och stängde farstugudörren igen stanade och så uedh dörenne och henne igen höldt medh Anders Isachsson. När nu bemelte Lackejer thette fingo see att dören för dem igen stängdt bleff rende en deel aff dem med sine werrior /huilken thett war kan man icke wijste förnimma efter den ene skiuther på den andre/ på dörren, och aldenstund att på samma dör war ett naffuars hooll båratt ther samme werria kunde genom gåå haffua han werkatt rapparet eller werian igenom samme hool och mädan hustrun stogh der innan för dören bleff hon efter dören igen höldt drabbatt geendt emott hiertatt så att på samma stundene der aff upgaff sin anda och siälades och nu säger Per Larsson som ähr hustrunes man, som och med i stuffuone war, och dören igen halp att hålla, och föregiffuer och berättar att hans hustru ähr wordett drabbatt aff dett förste styngett genom dörenne ähr inwärkatt före giffuer att haffua seedt tuå werrior instuckne, och ehuru uel man på thett flyt the l—ste sigh hafuer uinlagdtoch beflijthatt att urlewatt huilken dere thett förstes stingett hade giortt och werkijtt igenom dörenne, eller den första wara skulle som med bara werione rende på döronne ther kunde de ingendera wetta som innom för dörr war haffua efter de dem icke see kunde.
------
Och när nu Per Larsson, hustrunes man som med sine hustru och köpsuennen Anders Isachsson war annan innom dören förnam och hörde att hans hustru ropade och illa gaff wijder samma styngh hon hade fådt och att hon war till döds stucken ropandes han till, säijandes till dem som der uthan för dörenne woro: du haffuer stuchett min hustru som en stycke (phelm) När som då desse lackeijer thetta höra finge haffuer the begyndt både med stånger och stöör stuffuo dörenne att upbryta och emädan the ähn nu woro i farstuguun togh köpsuennen Anders Isachsson ett kaffuelspiudt u handenne der med han wille och achtade mötha dem i sielffua stugu dörenne så att de icke skulle komma der in. När nu huswerden Per Larsson såågh uthi huad farligheet hans hustru och han wa stadder, nödgat han att han moste begiffua sigh uth op igenom fönsträdt på taaken både för deras ---samlige gerning och öfuerwåld såsom och för sine fattige hustros skuld som då lågh för hans ögon och pijnades och qualdes medh döden dy att sågh hon siälades och inthe mera lijff war att förwenta så woro the och sammaledes uthe emodt honom så adt han med stora mödho undslap aff takett och uillie sökia hielp hoss sine grannar och någrannar. Och i så mott kommo då grannarna honom till hielp och förlossade honom och antastade dem som tillstädes woro aff lackeijerne.