Min lilla mormorsmormor

 En fin bild på min lilla mormorsmormor i Holmsveden, Ramsjö. Hon hette Margreta Larsdotter Lindell, och var född den 23 oktober 1857 i Lindsjön, Hassela i en syskonskara på nio.  Hon gifte sig med Per Persson Levin från Kölfors, Hassela och så fick de åtta barn. Tre av dem emigrerade till Amerika, precis som fyra av hennes syskon gjort tillsammans med deras far Lars Erik Lindell, samma år som modern dog, 1893. Per och Margreta flyttade till Holmsveden där deras yngsta dotter Betta bodde. Kortet är taget i potatisupptagningen och hon har ett pär-ål i händerna.

Länktips: Gävleborgs fäbodförenings nya webbplats

Igår hade jag nöjet att vara med och skapa en ny webbplats till Gävleborgs fäbodförening tillsammans med ett par av dess medlemmar som lär sig att blogga. Än så länge finns inte så mycket inlägg och sidor, men det kommer att fyllas på vartefter så bokmärk den här adressen och följ föreningens inlägg: Gävleborgs Fäbodförening

Här är min egen farmors mormor på ett foto från Torkelsbovallen i Ljusdals kommun där hon var vallpiga för en gård i Kolsvedja. Hon hette Ingrid Edsberg och levde 1846 - 1929, dotter till en soldat i Ljusdal och gift med Lars Lööv i Snäre.

Blixtnedslag och vägar 1762

Den här unge bonden från Kläppa i Ljusdal hade väl maximal otur: En dag i juni 1762 var han på väg till Hudiksvall med häst och vagn när han och hans reskamrater överraskades av ett åskväder och sökte skydd i en gård i Sjömyra, Delsbo, men just när han åkte genom portlidret, slog blixten ner och både han och hästen tvärdog. Ingen kunde se någon skada på kroppen, men brättet på hatten skildes från hattkullen och hans halsduk var som avklippt. Håret var lite bränt. Så här skriver prästen i dödboken:

”Bonde-Sonen Olof Larsson ifrån Kläppa 28 år gl. Fadren är Bonden Lars Andersson och modren Hustru Sigrid Olsdotter. Gifte sig 1761 med sin efterlefwerska Merta Pärsdotter ifrån Söderkämsta. Har fördt en stilla och saktmodig lefnad. Den 12 hujus war han sinnad at resa til Staden, men kom ej längre än till Sjömyra i Delsbo, derest han med de andre sine rese Kamrater flytte in uti en gård undan det häftiga regnet och åskan som då om aftonen gick. Men så snart han kom in i Port-Lidret slog åskan neder genom taket och i ett ögonblick ändade hans lif. Hästen blef ock ther död liggande och kiärran satt i brand. Af sina Kamrater, som ej utan känning, dock oskadde undankommo, blef han straxt till sina anhöriga hemförd, som med största bestörtning och hjärtans sorg hans döda kropp emottaga måste. NB Brettet af hatten som han hade på hufwudet fants wara skildt ifrån kullen allt omkring, allenast litet widhängande på den ena sidan. Halsduken likasom twärt afklipt och håret något afswedt. I öfrigit märktes på kroppen ingen skada."

(källa: Ljusdals kyrkoarkiv F:1 sid 162)

Det jag mest undrar över i texten är vad han gjorde i Sjömyra? Det verkar som om de skulle ta vägen mellan Dellensjöarna till Hudiksvall men varför då? Det blir ju en ganska lång omväg i stället för att åka vägen som nu är riksväg 84, som jag antar borde haft en liknande sträckning även på 1700-talet. Eller hur var det? Se själv - på kartan är byn Sjömyra märkt med en röd ring (och Ljusdal ligger västerut och Hudiksvall österut längs riksväg 84).

Jag har inte alls kollat upp detta med hur de gamla vägarna gick. Lämna gärna en kommentar om du är insatt i frågan!

En dråprättegång 1730

I den första födelseboken för Ljusdal, 1680 – 1731, har prästerna ibland antecknat när personerna dött i marginalen. När jag hittade min förfader Mårten Jonssons födelsedag, stod där också hans dödsdatum, 1732. Och så stod det ”halshuggen”! Ljusdals dödbok börjar inte förrän 1739 så jag måste gå in i domböckerna och ta reda på  vad som hade hänt. Jag hittade ett långt protokoll från ett extraordinarie ting som jag ska referera här. Jag har moderniserat stavning och språk lite för att det ska bli lättare att läsa. När jag citerar ordagrant gör jag det med kursiv text. Vissa uttryck och repliker har fått stå som de gör i protokollet.

Extraordinarie ting
Anno 1730 den 30 september förrättades Extraordinarie ting i Ljusdals socken och Åkersta gästgivaregård. Närvarande var länsmannen välaktad Johan Lindgren i Onsäng, dannmännen Per Jonsson i Onsäng, Lars Ersson i Simanbo, Per Larsson i Rolfhamre, Måns Persson i Ångsäter och Jon Mårtensson i Storhaga.
S.D. (samma dag) angav berörde länsman Johan Lindgren hur den olyckliga händelsen ägt rum söndagen den 13 september om aftonen, ungefär klockan 10 eller 11, då bonden Erik Persson i Norrkämsta, Ljusdals socken, blivit så illa hamlad och slagen av sin granne, bonden Mårten Jonsson i samma by och hans egen stuga, att han 2 dygn därefter död blivit. Länsmannen berättade att det hela hade sin grund i en stridighet emellan dem om gräsbetet uti täkten, Kalkstiget kallat, uti vilken de bägge är intresserade. Denne Mårten Jonsson kallades fram och förmanandes att hålla sig till den rena och rätta sanningen. 
Mårtens vittnesmål
Mårten berättade att han den 13 september först bevistat gudstjänsten och ätit middagsmåltid hemma och därefter hade han gått till sin granne Nils Olofsson och träffat honom på hans gård. Då gick Erik Persson – som död är – förbi och ropade till Mårten att han ville prata med honom om en sak. Mårten gick då från Nils Olofssons gård och hem till Erik Persson som bjöd honom på en sup brännvin ur en liten brännvinsflaska. Tre gånger fick Mårten en sup och sedan skildes de med vänskap och kärlek, utan vidare tal. Erik Persson begav sig till Nore by för att tala med den avskedade soldaten Joen Bäck, men inemot natten, klockan 10 eller 11, kom han hem till Mårtens stuga där Mårten lagt sig med sin hustru och somnat. Erik Persson började då tala med hustrun om att Mårten brukade släppa  sin häst på bete på den berörda täkten, och låtit hästen beta mycket mer än sin del. Erik Persson tyckte att Mårten skulle ta bort sin häst från betet och vid ordväxlingen mellan Erik och hustrun vaknade nu Mårten. Han sa att om Erik Persson tyckte sig lida skada av betet så kunde de i så fall sätta upp en gärdsgård och skilja sina delar åt. Men Erik Persson svarade inte på detta utan svor istället och sa att han nån  gång skulle dänga Mårten så att han aldrig skulle glömma det. Mårten svarade då ”du skall dängia i helfwitet och icke mig!” och så hoppade han ur sängen, fram till Erik Persson som stod mitt på golvet och sa ”Erich will du vara med freden så vill iag och.” (eller, som länsman senare återgav: ”vill du wara som folck så will iagh”) Men Erik tog tag i Mårtens skjorta och arm, slet sönder skjortbanden vid halsen varvid Mårten blev ”beifrat och fotad uti Erich” (”jättearg på Erik” skulle jag tro att det betyder.  Mårten slog nu Erik till golvet och gav honom 4 örfilar med knytnäven, samt grep honom med bägge nävarna i kindbenen och knubbade huvudet 3 gånger i golvet.

Nu klev Mårtens hustru upp och gick ut och ropade på pigan Kerstin Eriksdotter att komma och göra upp eld. Under tiden talade Mårten med Erik och erbjöd honom vänskap och förlikning och undrade om han skulle följa med honom hem. Men Erik låg kvar på golvet och svarade inte. Mårten lade en liten kudde under hans huvud och lät honom ligga, då han trodde att Erik sov och var för full för att kliva upp. Mårten trodde också att Erik skulle vara återställd på morgonen.

Men då morgonen kom låg Erik kvar på samma sätt och förmådde varken tala eller röra sig, förutom att han kastade benen hit och dit. Mårten lyfte upp honom och skulle bära hem honom till hans gård, men en bit efter vägen orkade han inte längre utan var tvungen att lägga ner Erik på marken. Mårten gick hem till Erik för att få hjälp. Den enda som vara hemma var legohjonet pigan Märta Olofsdotter och hon följde med Mårten till Erik. Men när hon fick se hur illa tilltygad Erik var i ansiktet, så hämtade hon grannens dräng Jon Persson som tillsammans med rekryten Jon Jonsson bar Erik till hans gård. Mårten gick hem. Dagen efter begav sig Mårten till sina fäbodar på skogen och där hämtade Länsmannen honom nästa dag. 
Länsmans förhör
Länsmannen frågade Mårten om han och Erik varit ovänner förut, men Mårten svarade nej. Han sa att de alltid kommit väl överens, förutom en eller annan gång när Erik druckit för mycket,  då han brukade dra upp att Mårten köpt och fått tillträde till Eriks fädernehem innan hela  köpesumman var erlagd. Länsmannen frågade om Mårten sett om Erik haft med sig ”någre skadelige instrumenter” varmed han ämnade göra skada  i Mårtens stuga. Nej svarade Mårten. Länsmannen frågade då hur Mårten kunnat se det eftersom det var mörkt, och Mårten svarade att månen skinit in så att han kunnat se att Erik inte hade något i händerna.  Mårten fick nu redogöra för hur bråket gått till och länsmans berättelse är ungefär som Mårten berättade tidigare. 

Hustrun Gölin Persdotters vittnesmål
Nu inkallades Mårtens hustru Gölin Persdotter och tillfrågades om ”huru med detta owäsende till gådt”. Gölin berättade att när Erik Persson kommit in till dem i stugan hade han hälsat god afton och frågat om hennes man sov, vartill hon svarade ja.  Då hade Erik frågat vad deras häst hade att göra på betet Kakstegen, varpå hon svarade att hädanefter skulle de inte ha hästen på den täkten eftersom Erik tydligen tog så illa upp för det, och hon förklarade också för Erik att hästen gått på det betet enbart därför att Mårten skulle till fäbodarna dagen efter och att det var närmast och mest bekvämt att hämta hästen där på morgonen.  Men Erik började nu prata om hur Mårten lät sin häst beta på Eriks täkter och att den först åt upp allt gräs på ena sidan och sen på den andra, och att Erik nu minsann skulle gå och släppa ut Mårtens häst. Mårten hade nu vaknat. Han frågade vad han gjort Erik varpå Erik kom närmare sängen och upprepade det han sagt samt tillagt att ”han gnager och skafwer honom på alla sidor.”  Gölin som låg framför Mårten med ett litet barn som nu börjat skrika, försökte fösa undan Erik med händerna. Erik flyttade sig tillfälligt men kom återigen fram till sängen, slog ihop händerna och sa att han skulle” dängia och klappa Mårten”. Mårten sa  ”i hälfwetet skall du dängie.” Han hoppade upp ur sängen utan att ta på sig några kläder, gick fram till Erik, som backade, och sa ”will du wara folck heller intet?” vartill Erik svarat något hon inte mindes. Gölin hade inte kunnat se i mörkret vem som tog i den andra först, och hon hörde mer än hon såg hur Erik slogs ner och hur hans huvud dunkades mot golvet.
Drängen Jon Perssons vittnesmål
Jon Persson var den dräng som hjälpte till att bära hem Erik Persson från marken. Han vittnade om vad som hänt tidigare på dagen den 13 september.  Jon hade då hämtat och lämnat tillbaka Erik Perssons häst som varit utlånad till Järvsö. Erik Persson bad honom sätta hästen i den så kallade Hornstäkten, men Jon bad att få släppa den i Kalkstigen i stället eftersom den låg så mycket närmare, och dessutom hade hästen gått där förut tillsammans med Mårten Jonssons häst.  Men Erik sade nej och började prata om vilken skada Mårtens häst gjort på den täkten med sitt ätande. Erik sade att han var inte rädd för Mårten Jonsson och tillade att ”han fådt för 12 öre i hufwidet och 12 öre skall han haft till.” Jon Persson och Erik gick in i stugan tillsammans och därinne tog Erik Jon om halsen och anmodade honom att komma tillbaka nästa dag och hjälpa honom med en sak. När Jon inte kunde lova något tog Erik sin tobaksdosa och kastade den hårt ner på bordet, sägandes att han tamigfan skulle säga Mårten några sanningens ord, han var minsann inte rädd för honom. Sen gick han ut för att gå till Mårten och slog igen dörren hårt efter sig. Rätten frågade Jon om Erik varit drucken, och det var han väl, men inte värre än att han kunde gå. Därefter bekräftade Jon Persson Mårtens berättelse om hur det gått till att bära hem Erik Persson och att Mårten bekänt att han slagit honom men också varför.
Pigan Märta Olofsdotters vittnesmål
Pigan Märta Olofsdotter, står som legohjon och dagsverkshjon i protokollet. Hennes vittnesmål gäller vad som hände under kvällen den 13 september. Ungefär klockan 7 om aftonen hade Erik Persson frågat henne om vem som givit Mårten Jonsson lov att släppa sin häst i täkten Kalksteget. Märta svarade då att Mårten Jonsson kan giva sig själv lov till det eftersom han äger andelar i samma täkt.  Erik Persson hade då svurit och sagt ”jag tör gå till honom och säga honom sanningen”. Märta hade varnat honom för att gå den dagen och han hade då satt sig på bänken i stugan och lagt tobakspipan på bordet, och just då kom drängen Jon Persson in och de båda männen gick ut för att bese hästen som Jon lånat och nu lämnade tillbaka. I allt övrigt bekräftade Märta det Jon berättade tidigare. Hon kunde också vittna om att Erik och Mårten alltid varit vänner tidigare samt att Erik inte haft något tillhygge med sig eller att han sagt att han skulle slå Mårten. Men hon berättade också att när Erik gått hade hon och Jon Persson pratat om Erik och båda tyckte att hans drickande blivit värre och värre med åren men att det inte syntes så mycket på honom hur full han egentligen var.
Pigan Kerstin Eriksdotters vittnesmål (utan ed)
Mårten Jonssons piga fick nu berätta vad som hänt på natten.  Kerstin låg i en bod väster på gården, och hennes matmor Gölin kom ut ur farstugan och ropade: ”Kierstin, kom in emedan Mårten håller uppå och slå ihiähl Erich Pärson”.  Hon hade då stigit upp ur sängen och sprungit in i stugan där hon tände upp eld och lade en kudde under Erik Perssons huvud på sin matmoders befallning. Den olyckliga händelsen hade så gått hennes husbonde till hjärtat att han utbrustit i tårar och önskade att det var ogjort. Hon berättade att hon under de 3 år som hon varit i tjänst hos Mårten, aldrig hade hört eller sett någon osämja mellan Erik och Mårten. På frågan om golvet var blodigt svarade hon ja, förutom på golvet där han blivit slagen var det också blodstänk på dörren och på en liten trästol.  Detta bestyrktes av länsman Johan Lindgren och nämndemannen Måns Persson i Ångsäter som besiktigade stugan dagen efter händelsen. De berättade också att Erik Persson vid besiktningen låg som död och rörde bara lite på ett ben. Hans ansikte var svullet och att han haft ett hål på det vänstra kindbenet, alldeles vid tinningen.  Komminister nådige Herr Wahlman beklagade högeligen att Erik Perssons tiillstånd varit så svårt att han inte kunnat ge något ord till svar om själens beredelse. Likbesiktningen några dagar senare gav resultatet att man hittat 4 sår runt vänster öga, 3 sår på näsan, överläppen var helt blå, halsgropen hade en stor blånad och ansiktet var svullet. Halsen var knäckt, vilket besiktningsmännen kunnat konstatera då de kunde vrida huvudet över axeln.
Resultat
Erik Perssons änka var inte med på tinget. Den dagen det hände hade hon varit i fäbodarna, och när hon fick veta vad som hänt hade hon blivit så överväldigad av sorg och ängslan att hon måst intaga sängen. I sitt ställe hade hon skickat sin släkting Jon Stensson från Rångstra, och lät hälsa med honom att hon önskade och bad  att Mårten Jonsson skulle förskonas från dödsstraffet eftersom hennes sorg redan var så stor och inte skulle hjälpas av att Mårten Jonsson också skulle sätta livet till. Och rätten och allmogen höll enhälligt med. De betygade sin medömkan med Mårten Jonsson som i alla sina dagar fört ett kristligt och stilla leverne samt aldrig tidigare varit inblandad i slagsmål eller någon annan förseelse. Han hade dessutom  3 små barn och hustrun var havande med deras fjärde.

Nämndemännen frikände Mårten Jonsson från dödstraff, men häradhövdingen kunde inte göra det eftersom alla vittnesmål tydde på att Erik kommit in i stugan utan att vilja slåss eller göra skada och att Mårten och hans familj inte varit i livsfara. Nämnden överröstade häradshövdingen och mer står inte i detta protokoll, men jag vet ju att Mårten två år senare blev halshuggen, så saken kanske fördes till högre rätt.

Efterspel
Jag tror att alla inblandade såg på den här händelsen som en stor tragedi, till och med prästen. För 13 år senare, under den hemska blodsotsepidemin som drog över socknen på sommaren 1743, dog två av Mårtens barn. Det var dottern Emfrid, då 24 år och så sonen Jonas, 12 år och 3 månader. Jonas var det fjärde barnet som var på väg då det hände. Så här ser hans dödsruna ut och man förstår att Gölin måste haft ett tungt liv:

Ur dödboken Ljusdal F:1 24 juni 1743
”Norrkämsta Enkans Hustru Giölin Persdotters son Jonas, 12 år och 3 månader gammal. Dennes fader warit en Beskedlig Bonde, ofwannämnde Hustru Giölins man, Mårten Jonsson wid namn, som råkat i olycka at ihielslå sin granne, hwarföre han sedan blifwit belagd med dödsstraff och här på Kyrckwallen afrättad. Efter hans död blef denna sonen född men aldeles utan förstånd och begrep til at något fatta och läsa, ganska litet kunnandes tala. Utan twifwel sådant förkommit af den sorg och ängslan som warit öfwer Modren medan hon gått med honom. Dödde i Blodsoten.”

Hemskt (1743)

Den 1 september 1743 hände den här hemska saken i Ljusdals socken, avskrivet ur dödboken:

Afl. Soldat Hans Klubbas och hustru Anna Jonsdotters 2nne söner, den äldre Jonas, 8 år och 4 månader gammal, den yngre Nils, 5 år och 7 månader gammal, som bägge på en gång drunknade i Ede Strömmen, af tilfälle at de fölgt sin moder dit, til en qwarn, och då hon gått ett ärende tilbaka til Båten, lemnade dem sittiande på qwarnbron, hade de bägge under hennes frånwaro kommit i Strömmen utan at någon kunde weta huru det burits til. Blefwo straxt bägge döde igenfundne. 

Ur Död- och Begravningsboken för Ljusdal 1743 (F:1 (1739-1791) sid 39.

En brottsutredning år 1698

"Såsom en soldat under Helsinge Regementet och Capiteinens wälborne Hr Anders von Schwartzhoffz Compagnie, Oluff Eriksson i Åkerstad benemnd, är här i Ljusdahls Sockn dz 9 Augusti sistlidne, uthi Kyrkosiön wedh stranden straxt nedanför sitt qwarter döder igenfunnen, och dz 12 dhärpå fölliande till Landet dragen, och uthi en åkerren nedgrafwen.Ty framstego Soldatens änka Sigrid Hansdotter och hennes swåger Bonden Oluff Hansson i Hybo, anhållandes Tingzrätten behagade afledne Soldatens huswärdh Bonden Anders Larsson i Åkerstad under förhör taga om icke han wore densamme som Lördagen tillforene dz 6 Augusti medh någre yxhammars slänger Soldaten af daga taget, emedan dher till stora lijkheter finnas lähra, förmenhade Oluff Hansson elliest dhett Anders Larsson 3die (--) Böndagztiden ifrån honom stulet några mathsaker, hwilket Anders Larsson eij wehlat tillstå, uthan på alt sätt sökt öfwertahla Soldaten Oluff Ersson tyfwersaken på sigh taga, men enär Soldaten eij wille dhär till samptycka, synes som Bonden dhenne ellacka gärningh skall hafwa wärkstält."

Ja så inleds rättegången i juni 1698 om mordet på soldaten Olof Eriksson i byn Åkersta i Ljusdal. Tinget hade samlats i Länsmansgården i Färila och alla vittnen var tillkallade. Hans kapten, Anders von Schwartzhoff, vittnade om Olofs karaktär. Enligt både kaptenen och hela kompaniet hade Olof alltid varit tyst och stilla och skickat sig väl så att ”ingen öfwer honom något haft att klaga.” Och en lång rannsakning rullas upp.Vi får följa alla vittnesmål och brottsutredningen, och med jämna mellanrum låter Rätten den anklagade uttala sig. Häng med i turerna och gör dig din egen uppfattning: var Anders Larsson skyldig eller ej?

Brottet och anklagelsen

Tisdagen den 9 augusti 1697 hittades en död kropp en bit ut i vattnet i sjön Kyrksjön i Ljusdal av ”allmogen”. Kroppen togs inte genast upp utan man förankrade den vid botten med en stör genom kläderna och först tre dagar senare drog man upp kroppen, examinerade den och grävde sedan ner den i en åkerren tills vidare. Den döde var soldaten Olof Eriksson som bodde med hustru och barn i en stuga på bonden Anders Larssons gård, strax intill Kyrksjön i Ljusdal. (För den som känner till bygden låg gården, tillsammans med en granngård, ungefär där Rosins begravningsbyrå nu ligger, 2014.)

Olof Erikssons hustru Sigrid Hansdotter och hennes svåger Olof Hansson i Hybo, hade genast efter upptäckten av kroppen fattat misstankar mot bonden och nu ville de att Tingsrätten skulle utreda om det kunde vara han som mördat soldaten (förmodligen med en yxhammare). Motivet skulle enligt Sigrid och Olof varit att denne Anders Larsson stulit mat av Olof Hansson, fast det ville han inte erkänna.  Denna stöld skulle upp till rannsakning i tinget på söndagen den 8:e och Anders hade försökt få soldaten att ta på sig brottet. Men då han nekade skulle Anders alltså ha slagit ihjäl honom med sin yxhammare. 

Det första vittnet var bonden Olof Hansson i Hybo. Han berättade om matstölden. Den 11 juli 1697 förde Olof Hansson hem nyproducerad mat, smör och ost, ifrån sin fäbodvall, För transporten hade han lånat sadel och ”benne” (tyglar) av Anders Larsson. Olof Hansson menade att det var då han lämnade tillbaka sakerna till Anders Larsson som denne hade fått nys om att Olof hade smör och ost i sitt härbre. Olof trodde vidare att Anders Larsson någon av de nästföljande nätterna tagit med sig en stege, klättrat upp i härbret och stulit maten. Den 15:e juli upptäckte Olof att det saknades 1½ pund smör och 1 pund 14 marker ost. Olof visste att Anders Larsson hade åkt till Hudiksvall dagen före med smör och ost….Han skickade bud till Hudiksvall med en förfrågan och svaret han fick var att Anders Larsson sålt just sådana varor i staden. Nu konfronterade Olof Anders Larsson och frågade var han fått smöret och osten ifrån och då svarade Anders: av Olof Eriksson!

Så var det dags för Anders Larsson att uttala sig för rätten för första gången. Han förklarade nu att smöret och osten som han sålde i Hudiksvall den 14 juli hade han fått av soldaten Olof Eriksson som betalning för tobak och säd, men vad dråpet angick var han oskyldig. Den aftonen då Olof Eriksson blev mördad hade Anders inte träffat honom alls, utan han hade varit upptagen med att tjudra sin häst.

Rättsmedicinsk undersökning

Enligt vittnesmål hade Olof Eriksson denna lördagskväll den 6:e augusti gått ner till sjön i bara skjortan och byxorna för att tvätta sig. Han behövde inte gå långt för Anders Larssons gård, där Olof bodde,  låg bara ”vid pass tre stenkast” från stranden. Då kroppen hittades på tisdagskvällen, förankrades den som sagt vid botten med en stör genom kläderna. Den 12:e kom tolvmännen till platsen, och tillsammans med allmogen drogs kroppen nu upp och examinerades. Då fann man tre skador; den första var ett fyrkantigt hål över höger öga. Hålet såg ut precis som när man slagit med en yxhammare. I protokollet står att "ögonstenen" åkt ut och låg ner mot kinden.Ögonsten är ett gammalt ord för ögongloben och som senare övergick till att beteckna pupillen (och nuförtiden någon man tycker mycket om).  De båda andra skadorna satt dels över vänstra örat och dels i bakhuvudet och där var hud och hår avskalat som av yxhugg. Skjortan var sönderriven fastän den var alldeles ny.

Ett klent alibi

Anders Larssons alibi granskades nu. Han skulle alltså ha varit upptagen med att tjudra sin häst och man frågade vid vilken tid det var. Han svarade att det hade skett innan folket lade sig och innan det blev mörkt.

Pigan Märtha Olsdotter framkallades att vittna och hon fick avlägga sin ed. Denna kväll  just när det började skymma, hade Märtha gått till Anders Larssons gård för att hälsa på hans hustru Gölin Hansdotter.  Märtha träffade Gölin i stugan där hon låg på sängen med sina barn, men någon Anders såg Märtha inte till. När Märtha gått hem till sig, (troligen till granngården även om det inte sägs i protokollet) hade hon sett genom fönstret att klockaren Peder Olsson gick förbi, ledandes Anders Larssons häst. Nästa morgon kom Gölin Hansdotter och frågade Märtha om hon sett till soldaten Olof Eriksson. Nej, svarade Märtha, inte på långan tid. Då börjad Gölin gråta och sa ”han gick till sjön i går afton för att tvätta sig och sen har ingen sett honom.”  Sedan tillade hon att det var tur att Anders inte talat mer med Olof i går än då de pratade om rannsakningen om stölden.

Rätten frågade Anders Larsson var han hållit hus under mordkvällen då Märtha var på besök hos hustrun och han svarade  att han gått ut med sin yxa för att tjudra hästen. Rätten påpekade nu att hans berättelse var ostadig – han ägde ju bara en häst och den hade vittnet sett senare på kvällen ledas hem av klockaren. Anders svarade att han inte visste vad han skulle svara, bara att "han kunde väl ha varit någon annanstans".

Anders hustru Gölin Hansdotter fick frågan varför hon gråtit om söndagsmorgonen och hon förklarade att hon träffat Olof Erikssons son, omkring 10 år gammal, som gråtit efter sin försvunne far, och att Gölin tyckt att det var så ”ynkeligt” att hon grät för pojkens skull. Hon berättade också om det samtal hon hört mellan maken och soldaten över den rannsakning om stölden som de båda skulle ställas inför i Ljusdals sockenstuga.

Anders Larsson kunde nu inte neka till att ha träffat Olof på lördagskvällen och talat med honom om stölden, men till dråpet sade han sig återigen vara alldeles oskyldig.

Drängen Mårten Svensson i Gärde hade på lördagskvällen varit ute tillsammans med systern Gertrud Svensdotter just när solen gick ner. Båda såg Anders Larsson ståendes på en sten nere vid Kyrksjön,vid samma ställe där kroppen senare hittades. Denna sten låg söder om Anders Larssons badstuga och strax öster om backen. På stenen stod alltså Anders Larsson och han såg sig omkring. Lite senare, då det blivit mörkt, såg de återigen Anders Larsson och då tjudrade han sin häst en bit ifrån stenen. När rätten frågade Anders vad det var han stod och såg efter, svarade han att han inte alls varit där.

Mer rättsmedicin och bevisning

Rätten stack här emellan med lite mer bevisföring om Olof Erikssons skador. Tolvmännen som besiktat kroppen vittnade återigen om att skadan över ögat var fyrkantigt (och att Anders Larssons yxhammare passade precis i hålet.) Vidare jämfördes de andra skadorna med de som uppstår då man ”dänger och slår i bahra isen” och nu ansågs det bevisat att det verkligen var en yxhammare som orsakat de dödliga skadorna.

På söndagen efter predikan skulle Anders Larsson och Olof Eriksson til sockenstugan för att höras om smör- och oststölden. Och fastän Anders mycket väl visste att Olof kvällen före gått ner till sjön för att tvätta sig och sedan inte setts till, sprang han nu runt kyrkan och letade högljutt efter Olof bland folket.  

Soldaten Per Ersson från Söderkämsta framropades för att vittna eftersom han hade något att berätta i saken. På måndagen eller tisdagen före mordet hade Per Ersson varit i bodelandet Holänna, en mil från Ljusdal, där också Olof Eriksson var tillsammans med sin syster Margareta Eriksdotter. Per hade då hört systern förmana Olof: ”Du måste hem i Socknen och förswara dig, ty Anders Larsson will wita dig för tyf” (tjuv) varpå Olof svarat: ”Då hafwer jag rätt på den hunden för dett jag hulpit honom arbeta hela sommaren, om han nu skall skylla mig för sådant. Jag hafwer sagt ått Olof Hansson  /ifrån hwilken stuhlet blef/ det ingen annor giordt dett än Anders Larsson.”

Försök till att blanda bort korten

På måndagsmorgonen började man söka efter Olof Eriksson. Fänrik Thörnefeldt tillkallade Olofs rotebonde Olof Månsson i Onsäng och gav honom i uppdrag att hitta soldaten. Olof Månsson gick runt bland grannarna, men det gav ju inget resultat så han gick till fänrik Thörnefeldt och berättade det. Fänriken tyckte att man då skulle låta sökandet bero tills han kunde få tag i manskap som kunde hjälpa till. Anders Larsson hade stått en bit ifrån och sett de båda tala och nu kom han fram till Olof Månsson och frågade vad fänriken sagt om soldaten. Olof Månsson berättade det och då sa Anders Larsson att soldaten var i livet, han hade blivit sedd på söndagskvällen i Hallen, en plats som låg en liten bit från Anders Larssons hemman , mellan två soldatstugor där.

Fler indicier

Nu hördes klockaren, Peder Olsson i Västernäs. Han berättade att han på mordkvällen, strax efter solens nedgång, fört hem Anders Larssons häst. Den hade varit på rymmen ner mot älven och klockaren hade tagit fast den vid färjestället. Väster om gården hade han då mött Anders Larsson med en tobakspipa i munnen.

På morddagens morgon hade soldaten Jöns Persson Oxe varit på vägen vid Gryttiesbron och där mötte han Olof Eriksson som kom från bodelandet Holänna där han varit under veckan. Olof skulle nu hem till Åkersta. De hade då bland annat pratat om matstölden och Jöns frågade om Olof var skyldig, men till det svarade Olof: ”Nej, men nogsamt vet jag att Anders Larsson stulit dem, emedan han för en tid sedan tillböd mig stuga och stugutomt däräst jag ville ärkänna mig till samma stöld bråttzlig.”

Vem var då Anders Larsson?

Här lade nu tingsrätten in en karaktärsbeskrivning av Anders Larsson. Både länsman, tolvmännen och den närvarande allmogen kunde enhälligt vittna om att Anders Larsson var av en ”ganska ellak frägdh”. Han slog både folk och kreatur och var av en styv och oböjlig natur. Och fastän både häradshövdingen och prästen försökte få honom att erkänna dråpet så nekade han ihärdigt. Men rannsakningen avrundades nu så här: Olof Erikssons hustru, Sigrid Hansdotter, hade under hela lördagskvällen varit på andra ställen och tjänat födan, och hon kunde inte vittna om vad som hänt. Det man säkert visste var att soldaten om aftonen den 6:e augusti, i sin stuga på Anders Larssons gård, klätt av sig alla kläder utom skjortan och byxorna, gått ner till sjön för att tvätta sig ”och blef sedan aldrigh mehra lefwande synter.”  Man konstaterade också att Anders Larsson måste ha varit den som talade med Olof sist. Det hade inte varit något oväder som kunnat föra omkring kroppen i vattnet, utan den återfanns invid den sten i Kyrksjön där Olof hade som vana att tvätta sig varje lördagkväll – samma sten som två vittnen såg Anders Larsson på.

Ja, nog verkar det som om Anders Larsson var skyldig.  Ingen gick på hans försök att låtsas som om han inte visste att Olof var saknad, eller att han skulle ha blivit sedd på söndagen. Hans alibi var ingenting att ha och han kunde inte hitta på något bättre. Han hade både motiv och tillfälle, han sågs på brottsplatsen och hans yxhammare passade in i skadan på Olofs huvud. Men tingsrätten kunde inte döma honom. I resolutionen säger man att eftersom Anders Larsson nekar till brottet och ingen kunde bevisa att han faktiskt utfört själva gärningen, så måste rätten fria honom. Men man skulle lämna ärendet till en högre rättsinstans för omprövning. Jag vet inte om han klarade den. Åren som följer, 1699 - 1702 står han fortfarande i mantalslängderna som bonde för hemmanet i Åkersta, men 1703 är det en ny bonde på gården.

Vad gäller Olof Erikssons kropp, som vid rättegången nu nästan ett år efter mordet, fortfarande låg begravd i åkerrenen, beslutade rätten att den skulle tas upp och begravas på kyrkogården eftersom det kunde bevisas att han inte begått självmord.

källa: Dombok för Ljusdals tingslag 1698 samt mantalslängder för Ljusdal 1698-1703; "Ögonsten": http://runeberg.org/svetym/1319.html

Gullig liten historia om småfolk

Avskrift ur Landsmålsföreningarnas tidskrift "Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen" sjätte bandet (1885-1889)

"I Sillerbo bodde Greks. Hans barn lekte ofta med  trollbarnen, som voro klädda i grå kläder med röda toppmössor. En gång bådo de små Greksarna de underjordiske att deltaga i deras måltid. Nej, sade dessa, mor eran kringlar och krånglar öfver tråget, så vi ingen mat få; men kommen I med oss! Ock de gingo till den stora stenen, som ligger ej långt från gården där. I ett foro de underjordiske under stenen ock försvunno. Små Greksarna stodo där ock gapade efter dem. De försökte inte komma efter, ock sprungo så hem."

Greks eller Greigs hette Jonsson i efternamn och levde i Sillerbo i Ljusdals socken 1720 - 1808. En av de "små Greksarna" var min morfars farmors farmor och hette Märta Greigsdotter. Och Mor, som kringlade och krånglade över mattråget hette Karin Andersdotter, levde 1727 - 1793 och kom från gården Ol-Ors i Välje. Namnet Greks, Greigs är lite ovanligt. I SOFI.s namndatabas över medeltida namn i Sverige, säger man att det härstammar från namnet Gregers och längre tillbaka Gregorius. En annan och vanligare form är  Grels. Min Greigs härstammade på sin mammas sida från Grelsgården i Byberget i Haverö socken.