Bokhållare Grimberg och Karin Arfvidsdotter 1753

 På sommaren 1753 började ryktet gå om pigan Karin Arfwidsdotter från Röbäck i Umeå. Ryktet sa att Karin varit med barn och att hon intagit något gift för att bli av med det (och att hon hade lyckats). Det var många omkring henne som trodde på ryktet. Bondehustrun Margta, till exempel, hon var helt säker på att det var sant för hon hade sett att Karin var fläckig i ansiktet ”så som havande kvinnor brukar vara”, som hon sa. Margta hade frågat Karin rakt på sak, men Karin nekade. Karin hade sin egentliga tjänst hos bokhållaren på glasbruket, Grimberg, men var utlånad över sommaren till bonden Daniel Danielsson i Röbäck för att hjälpa till med slåttern. Där var det flera som såg hur Karin brukade smussla med en liten flaska med något vitt i som hon brukade blanda i sin dryck, och dessutom hade hon en gåspenna som hon hade kvicksilver i - den stod ibland i ett fönster och ibland hade hon den i kjortelsäcken och bonden Daniel kunde vittna om att innehållet tycktes minska. Sjuk var hon också nästan hela sommaren, blek och dyster. En morgon när hon blandad sitt flaskinnehåll i brännvin blev hon så sjuk att hon inte kunde följa med ut och arbeta den dagen. Sen kryade hon plötsligt på sig omkring Mickelsmässotiden i början av september och då började ryktet verkligen växa om att hon gjort sig av med ett barn. Till slut kom ryktet till länsmans öron, och nu stod Karin inför tinget i januari 1753 för att rannsakas.

Det blev en lång rättegång med många vittnen. Bland annat trädde hennes matmoder, Madam Grimberg fram och berättade att då hon frågat Karin om hon ville vara kvar i sin tjänst ett år till, svarade Karin nej, jag är rådd med barn av glasblåsaren Wander här på glasbruket så jag kan inte arbeta. Bonden Olof Persson i Teg vittnade om att Karin köpt kvicksilver av honom. Karin hade då sagt att hon köpte det på sin matmoders vägnar och att det skulle användas till ohyra på ett svin. Flera vittnen berättade att de under sommaren sett hur bokhållaren Grimberg kommit till Röbäck flera gånger och pratat i enskildhet med Karin. Och hur var det egentligen med Karin? Bonden Daniel Danielsson berättade att en dag när han hjälpte Karin att lyfta några tunga säckar vid kvarnen hade hon varit så sorgsen och han hade frågat henne vad det var för fel. Då hade hon svarat att ”Det är inte bra med mig! Gud nåde mig för Grimberg när Madam Grimberg är bortrest!”

Karin själv nekade bestämt. Nej, hon hade absolut inte varit med barn. Det hon sagt till Madam Grimberg var en lögn för att slippa ur tjänsten som hon inte trivdes med. Denne Wander hade hon visserligen haft samlag med en gång, sa hon, men inte blivit med barn. Efteråt hade hon inte vågat berätta om det för någon för Wander hade hotat att ta livet av henne om hon gjorde det. Kvicksilvret var VISST till Madam Grimberg och det vita pulvret i flaskan var mot ryggvärk som hon haft hela sommaren. Den flaskan hade bokhållare Grimberg köpt till henne och det var därför han kommit och pratat med henne, bara för att höra hur det gick med värken. Men hur hårdnackat Karin än nekade och hur många bra förklaringar hon hade, så var det ingen som trodde henne. Man förmanade henne allvarligt att tänka över sina svar och skickade ut henne ur tingsstugan tillsammans med prästen och länsman som ägnade en lång stund till att övertala henne att säga sanningen. 

Och det bestämde hon sig till slut för att göra. När hon kom tillbaka in berättade hon allt. Det där med Wander, det var rent påhitt. Det var bokhållare Grimberg som sagt åt henne att skylla på Wander. Ja det var förstås Grimberg som var boven i dramat. Från första stund hon kom i hans tjänst hade han försökt få ligga med henne. Han hade tjatat och tjatat, kommit på nätterna och lagt sig bredvid henne, tjatat i fähuset och varhelst de var ensamma. Och så en natt då Madam Grimberg hade rest in till Umeå och skulle vara borta en vecka, hade Karin till slut givit med sig. När Karin vid midsommartiden berättade för Grimberg att hon inte fått sin mens, hade Grimberg skickat henne att köpa kvicksilver och det vita ämnet på apoteket i stan. Detta skulle om allt gick bra, förgifta fostret så att hon blev av med det. Om det inte fungerade skulle hon som sagt skylla på Wander. Karin hade så lånats ut till slåttern i Röbäck och tagit kvicksilvret och flaskinnehållet varje dag och Grimberg hade varit där och fyllt på förrådet.

Bokhållare Grimberg togs fram och nekade till precis allting, utom det att han betalat giftet men förklarade att det skulle man ha i hushållet för att tillverka lussalva av till barnet. 

Apotekaren, Bengt Hagstedt från Umeå fick i uppdrag att undersöka Karin Arfwidsdotter samt det som var kvar av de vita dropparna i hennes flaska. Han kunde inte säga om hon varit gravid, det var alltför längesen i så fall och för sent för att se till exempel om hon skulle haft mjölk i brösten. Däremot kunde han se att hon någon gång haft samlag, för hon hade ”märken på bröstet”. Flaskans innehåll identifierade han som Mixtura Simplex, en vanlig apotekardrog för allmänt välbefinnande, bestående av bland annat kamfer.

Rättegångsprotokollet är mycket långt och varje vittne förhördes omsorgsfullt. Det var noga att man fick fram sanningen, för straffet för barnamord var döden. Och detta kom till slut Häradsrätten fram till: Karin Arfwidsdotter hade uppenbarligen haft samlag utanför äktenskapet och det betydde att hon måste straffas för lönskaläge som det hette. Men hennes mens upphörde vid midsommar 1752 och kom tillbaka ungefär 10 veckor senare. Enligt den här tidens uppfattning skulle ett foster då inte hunnit få liv ännu. Så vare sig hon försökt abortera det eller ej, kunde hon inte anses skyldig till barnamord. Lönskaläget gav henne straffet 100 daler, en förmögenhet som hon inte kunde betala så det omvandlades till 27 par ris med trij slag.  Det innebar att Karin bands med händerna så högt upp vid en påle att hon knappt nådde ner till marken. Profossen, den som skulle verkställa straff, piskade henne så på den bara ryggen med 27 par ris (ihopbundna två och två) och efter tre slag byttes risparet mot ett nytt. Allt som allt piskades alltså Karin med 82 slag. Maxstraffet för kvinnor var 30 par ris med tre slag. 

Grimberg, han kom undan helt. Det fanns inte ett enda bevis som kunde fälla honom för något. Men bonden Olof Persson, som sålt kvicksilver till Karin, han fick böter eller fängelse i 16 dagar på vatten och bröd för att han borde förstått att Karin skulle ha kvicksilvret till fosterfördrivning. 

Strömbäcks glasbruk (först Ströms glasbruk) var Norrlands första glasbruk. Det grundades 1748 av Olof Malmerfelt i byn Ström 18 km söder om Umeå. Man rekryterade en glasmästare från Tyskland och glasblåsare från Böhmen och tillverkade bruksföremål och grönt fönsterglas. Längre fram fick bruket sin storhetstid och producerade då även lyxigare varor som vitt glas och ljuskronor. Men i längden kunde man inte konkurrera med priserna i Tyskland och Belgien och i början av 1880-talet lades verksamheten ner. Numera inrymmer några av de gamla byggnaderna, tillsammans med nybyggnationer, Strömbäcks Folkhögskola. 

Publicerad i Västerbottens-Kuriren 2021

Lek med tråkigt slut, Öland 1683

I februari år 1683 var det ting i Bläsinge med Ölands Södra Mots härad. Den sörjande bonden Anders Nilsson i Össby i Gräsgårds socken, kom fram och begärde att kronobåtsmannen Per Söderut skulle dömas för att han dräpt hans son Olof. Och det blev ett enkelt fall för häradsrätten för dråpet hade skett inför många vittnens närvaro, och båtsmannen blev gripen strax efteråt. Och med faderns och vittnenas hjälp berättades historien om hur det hela gått till.

Det var fyra dagar efter jul 1682 och Anders skickade sin son Olof Andersson, som var omkring 20 år gammal,  i ett ärende till befallningsmannen i Västerstad. När Olof kom tillbaka var han hungrig och letade efter sin styvmor för att be henne laga lite mat men då han inte hittade henne skickade han en tjänstepojke att söka på byn. Olof väntade länge och väl men pojken kom aldrig, så Olof gav sig ut själv. I en båtsmansstuga hade det anordnats lekstuga. Det var inte riktigt samma sak som det vi idag menar med lekstuga, utan betydde att någon upplät en lokal där man träffades och lekte olika lekar och dansade. Det var mest för ungdomar men alla kunde vara med. Olof tittade in där och såg att det var där tjänstepojken hamnat och blivit kvar. Och Olof bestämde sig för att stanna en stund han också.

I samma lekstuga befann sig den 19-årige kronobåtsmannen Per Söderut. Tidigare på dagen hade han varit på gudstjänst i Väntlinge och sedan följt med sin rotebonde och fått sig brännvin. Sedan hade han gått hem till Össby. Nu träffades han och Olof och satte igång en lek som hette ”Stjäla Fläsk”. Det står tyvärr ingenting om hur leken gick till, förutom att de båda lekande skulle hålla i en varsin ände av en stång som tydligen var ganska lång och tung. Vittnet Jöns Jonsson, bonde i Össby berättar att han gått in i stugan för att se på hur ungdomarna lekte, fick se att de båda lekande vinglade och vred så mycket med den där stången så Jöns måste hoppa in och hålla upp den för den hotade att ramla ner på ett par små gossar. Alla var glada och Per Söderut och Olof Andersson tycktes bara ha roligt och vara sams. Efteråt var det många vittnen som kunde berätta att de båda faktiskt aldrig varit osams utan alltid kommit bra överens. Därför var det väldigt märkligt det som hände. När leken var slut släppte Per sin ände av stången och gick undan och det tycks ha förargat Olof Andersson en hel del, för han ”sticknade” som det står i protokollet, och mumlade ”Sjöhora” om Per Söderut. Det var kanske inte meningen att Per skulle höra det, men det gjorde han och svarade ”Fanen vare din hora!” och ”Sjöfi—a, will tu skita?” Per gick hotfullt nära Olof, ansikte mot ansikte men Olof sa: ”Iag tror tu will icke slåss, stryk digh om munnen.” (ungefär: ”du vill inte slåss med mig, torka dig runt munnen!”) Per tog tag om Olofs armar som om han ville brottas, men Olof var både större och starkare och knuffade Per i bröstet så att han ramlade baklänges över kvinnorna som satt på en bänk.  Olof skrattade, och det gjorde nog alla andra också. Per var nu rasande , säkert mycket förödmjukad, och tog en stol som han började svinga mot Olof, men någon tog ifrån honom stolen. Per försökte då återigen att brottas men Olof tog Per om axlarna och förde honom bort till väggen. Då sprang Per ut. I dörren vände han sig om och sa ”Ästu en ährlig poike så töfwa en liten stund!” (ungefär: ”Om du är en hederlig pojke så väntar du här!”) Folket i stugan sa till Olof att nu fick han kanske akta sig eftersom Per Söderut troligen sprang och hämtade sina kamrater för att hjälpa till att slå Olof, men Olof var helt lugn och svarade att han inte hade något otalt med de kamraterna så det var ingen fara.

Per Söderut gick in till grannen där det också var gästabud. Karlarna som satt där inne och drack, hade alla lagt sina knivar på bordet. Per tog först upp en liten kniv, men sen valde han i stället en stor täljkniv. Och så gick han tillbaka till lekstugan.

Därinne stod Olof och pratade med ryggen mot dörren. Per smög sin in helt tyst och högg kniven i ryggen på Olof, ett dödligt hugg strax under högra skulderbladet. Sen gick han ut och strax utanför dörren blev han gripen.

I tingsprotokollet avslutas vittnesförhören med att man konstaterar att ”denne dråparen skall wara af skalkachtigt sinne och af elacka och wanartige föräldrar i Resmo Sochn född, som för tiufwerij skola hafwa rymbt ifrån landet.” Och domen måste man avvakta med eftersom målet först skulle granskas av Amiralen.

 

källa: Ölands södra mots häradsrätt (H) AIa:4 (1683-1689)

Hemskheter i Nordingrå - läsövning på 1600-talssvenska

 

I Nordingrå blev man tvungna att hålla ett extraordinarie ting den 27 september 1669. En förfärlig skandal hade uppdagats och det var allvarliga saker det handlade om. Johan Joensson var nygift sedan i våras med sin hustru Brita Jönsdotter. De hade träffats när de båda tjänade hos Befallningsman Knut Ingelsson och inlett ett förhållande som resulterat i att Brita blev med barn. Barnet föddes bara två månader efter bröllopet så det uppenbarade ju brottet: olovlig beblandelse. Men det bleknade betydligt i jämförelse med vad som mer kom fram i rättegången. Hos Befallningsmannen tjänade även Britas faster Sarah som var halvsyster med Britas fader och troligen mer jämngammal med Brita än med honom. Strax efter att Johan gjort Brita med barn hade han samlag med Sarah. Som en ursäkt berättade Johan att han vid den tiden inte vetat om att Brita redan var med barn. Vid nyårstiden hade han återigen samlag med Sarah och nu blev även hon med barn. När han gift sig med Brita började graviditeten att synas på Sarah och Johan och Brita frågade henne var för sig om hon var med barn, men Sarah nekade. Men på natten mellan den 10 och 11 september hade hon fött en pojke som levde och var fullgången. Hon tog ett strumpeband och ströp honom och sedan bar hon kroppen till storstugan och lade den i ett skåp. Sarah dömdes till döden. Och det gjorde även Johan eftersom han haft samlag med en släkting.

Avskrift, källa:  Norra Ångermanlands domsaga AIa:1 (1669-1670)

Extraordinarie ting Säbrådh giäldh 27 september (7tris)

Dato. Stältes för Rätten Johan Joensson barnfödd i Röchstadh och Nordingerådh sochn, som i nestlidne wåhras giffte sigh tillhopa mz Brijta Jönssdotter i Landtiern och Stigsiöö sochn, huilken några weckor effter wijgningen födde barn, han bekänner först hafft oloflig beblandelsse medh sin hustro då dhe tiente hoos Befallningsman Knut Ingelsson, något dher effter dersammastädhes begynte hafua oloflig beställningh med Sahra Olofzdotter och barnfödd i bem:te Landtiern /som och då tiente hoos Befallningsman/ huilken Sahra och Be:te Johans hustro Brijtas fadher, ähre halff syskon på fäderne, Sedhan nestlidne Nyårstijdh åther hafft oloflig gärning med Sarah då hon tiente i Hällgoms by, owethandhes at han tillförende hade giordt Brijta medh barn som han till hustro togh, han Johan tillståår och wettat dhem warit shylde då han dhem lägradhe, men huru när dhe shylde wore wiste han intet, han och /hans hustro huar för sigh särshilt hafue frågatt henne/ i nestlidne sommars, om hon war medh barn? Hon suaradhe Neij, som hon och nu tillståår sitt swar warit.

Bem:te Sarah bekänner och frijwilleligen, effter som hon och medh ferscha gärningen ähr befunnin, at hon om Natten emillan dhen 10 och 11 Nestlidne Septembris hembligen wthj een Cammar födt ett fullgångit Piltebarn dhet strax medh sitt strumpebandh om halssen knytt och stryypt och såledhes afhände dess lijff, sedhan burit dhet i stoorstugun dher i Helgom och hembligen thet förwarat wthj ett skååp, huarest länssmannen medh andre godhe män dhet igenfandt då dhe dagen effter ransaakadhe dher om, huilka betyga barnet warit fullgångit effter som kåhnan och thet tillståår. Dhenna Sahra bekiänner och hafft oloflig beställningh medh tuenne Studenter, Nestlidne Juulas medh Johannes Calicis Sahl: kyrkioherdens son i Nordmahlingh, och nestlidne Påsk medh een ben:d Wilhelm barnfödd i Jämptl: huilka Studenter nu för tijdhen på dhenne ortten eij ähre stadte wthan här ifrån förreeste. Och emädan kåhnan Sahra frijwilligt tillståår syndagärningen för ingen sin bråt wppenbarat för födhzlen, hembligen barnett /som fullgånget war/ födt och thet dödat så och å löhn lagt; alt derföre / och effter 1 och 2 af högmålis Balcken sampt Kongl: resolutioner om barnamordh/ kunde dhenna ringa rätten henne Sahra ifrån lijfzstraffet icke befrija.

Johan Joensson belangande, som Jämpte sin nuwarande hustro hafwer belägrat och barn aflat i lönsheläge medh sin hustros fadhers halfsyster ben:te Sahra kundhe dhenna ringa rätten icke heller, emoth Guds lagh Leviticij 20 och 19 wersen ifrån lijfsstraffet befrija.

Doch heemställes saaken hovrätten

En stökig kväll på stan - Söderhamn 1692

En kväll i februari 1692 gick det lite snett för några kamrater i Söderhamn. En historia med många namn - man får veta att en handelsman hette Michell Olsson Krook, att postmästaren hette Petter Budd, en krögare hette Lars Herdeman och många fler. Man får också en liten inblick i hur man kunde tillbringa en vanlig kväll, att det var fältskären och bråcksnidaren man vände sig till för att få vård med mera. En massa små fakta om Söderhamn 1692 helt enkelt. Efter berättelsen finns hela avskriften av tingsprotokollet. 

I Söderhamn var det full fart 1692. Staden hade återhämtat sig efter den stora branden 1675 och den nya kyrkan, Ulrika Eleonora, stod snart färdig efter sju års byggande. Rådstugan var också helt ny och låg mitt på nuvarande Rådhusgatan på västra sidan av torget.  Den skulle komma att brännas ner av ryssarna 1721.

Den sista juni hade Grells Persson dött efter fyra månaders lidande. Den 20:e juli stod hans gråtande mor, änkan Älla, i rådstugan och krävde att rätten skulle ställa postmästaren Petter Budd till svars för hennes ende sons död. I ett flera sidor långt tingsprotokoll rullas händelserna upp.

Den 10 februari 1692 träffades några goda vänner hos handelsman Mickel Krook för att spela kort och dricka brännvin. Det var Postmästare Petter Budd, Grells Persson, Erik Persson, Olof Önnesson och Hans Mårtensson.  Vännerna tycks ha hållit sams hela aftonen och bland annat spelat om ett par skor som Budd vann.  Efter ett kortspel om de 12 öre som brännvinet skulle kosta drog gänget vidare till krögaren Lars Herdeman för att köpa mer, men fick nej för att klockan var över 9 på kvällen.* 

En viss irritation kunde nu märkas. Hans Mårtensson hade inte betalt sin spelskuld så honom började de andra nu riva och slita i, men Hans värjde sig. Sedan ville han inte vara med längre utan gick hem.  De andra fortsatte och när de kommit till planket vid kyrkoherdens gård, mitt emot Per Anders Parsjös, vände sig Erik, Grells och Olof till Budd med samma anklagelse om obetald spelskuld och försökte ta av honom de skor han vann i kortspelet. Grells fick tag i skorna men Budd drog  sin stora täljkniv och högg den i bröstet på Grells som skrek ”Hielp i Jesu Nampn!”  Olof Önnesson tog tag i Petter Budd och höll fast honom. Stadsvakten Mickel  Bältare som hört oväsendet kom springande och  arresterade genast Petter Budd. Grells Persson blev hjälpt hem. 

Eftersom Grells fortfarande levde släpptes Petter Budd direkt, men dagen efter insåg han allvaret i det han gjort. Nu försökte han rädda sig själv genom att anlita fältskären att komma och sköta om såret, och det blev också grunden till Budds försvarslinje i rättegången. Han ville visa att Grells dött av fältskärens vanvård och inte direkt av knivhugget. Fältskären skötte Grells genom att ge honom medikamenter (tyvärr ej specificerade i protokollet). Budd tyckte inte att tillfrisknandet gick särskilt bra så i desperation anlitade han nu en bråcksnidare, en slags kirurg kan man säga, som mot dyr betalning försökte skära rent i såret. Budd påstår att det kom ut stora ruttna köttstycken ur såret vid operationen vilket skulle tyda på att det blivit vanvårdat och att det kommit kallbrand däri, men Grells moder vittande att det bara var blodlevrar och inget annat.  Och så blev till slut rättens beslut att Grells inte blivit vanvårdad till döds utan att Petter Budd måste anses vara helt ansvarig.

För detta blev han dömd till döden. 

*(Enligt gästgiveriförordningen från 1733 fick man inte servera brännvin efter kl. 21 och tydligen gällde liknande lagar även tidigare).

Här är avskriften av hela fallet:

Anno 1692 den 20 Julij hölts Rådstugu, närwarande Borgemester och Råd.

Samma dag kom för Rätten hustru Älla, sal. Per Grells, klageligen gifwandes tillkenna, huruledes hennes son Grells Pedersson benemd, af det skadeliga styngn som Påstmästare Petter Budd den 10 Februarij sistledne, med en tälgknijf tillfogade, och omsijder efter uthstånden långsam wärk och sweeda, den 31 (står så i originalet) Junii måst sättia sitt lif till hwilket frånfälle dess moder med stoor sårg och bittra tårar begråter, helst emedan den afledne hwar hennes endaste sohn, påståendes hårdeligen att bem:t (anm.bemälte, dvs den omnämnde) Budd må derföre undgiälla hwad lag öfwer sådan gerning innehåller och förmåhr. Påstmästaren Petter Budd inlade een deduction, hwaruthinnan han berättar sig uthaf Sal. Grells Pärsson wara ombudin att speela på ett par skoor, som nu skiedde, hwilka Budden want, och så mycket uthlagdt, som till laget borde gifwas, och fast om der som i laget  woro, wille ytterligare speela om skone, wägrade sig Budd det samma. Altså spelte de om 12 öre penningar till brännwijns hwilket skiedde hoos handelsman Michell Olsson Krook, des 12 öre Brännwins Penningar wille laget af honom hafwa, men som wärden dem det nekade, gingo de till Borggaren och Krögaren Lars Herdeman, men kunde eij eller hoos honom få något Brännwijn emedan tijden war för senter, och Klåckan 9 slagen. Sedan gick Budd derifrån med sine Cammerater, som war Olof Önnesson, Erich Persson och Grells Persson, som med war i speelet, men Hans Mortensson gick hem en annan wägh, föregifwandes der andra wille med raggande och rifwande taga af honom skoorna emedan han intett hade betalt brännwijnet som han genom kortspeel tappade, ehuruwähl han begiärtte delation till anderdagz morgonen. 

Rätten förhölt Budden huru det wore icke honom anständigt, att han som een Påstmästare skulle ställa sig ibland sådant Partir Jämbewähl haf—åther hålla från sitt dageliga huus, med mera som honom förhöldts.

Buddz Cammerater wittnade det Grells Persson gaf Budd delation till andra dagen, säijandes att brännwinet skulle smaka mycket bättre om mårgonen än så seent på aftonen, hwar på Budd sloog Grells Persson i bröstet wed högra warttan med förbem:t tälgknijf, då Grells Persson ropade: Hielp i Jesu Nampn.

Bem:t Budd säger wijdare, att han skone wunnit, sedan komma dess Cammerater och wille honom wåldsammeligen öfwerfalla, först uthi Erlig Mans huus och seedan de finge honom uth på gaatan, fullfölgde der detsamma, hwar af den olyckan och skadan kom; Men beklagar att det skulle hända den som war hans synnerliga gode Wän, och skulle så illa blifwa sårader af honom; 

Andra dagen begärte Budd det wille Rådman Carl Hansson Geflebo, föllia honom till Grells Persson och med honom förlijkas, hwilken begiäran bem:t geflebo efterkom, säijandes Budd, att Grells Persson beiakade allt det samma som förlijkningzskriften af den 13 Februarij sidstledne, innehåller, det gode män hafwa Attesterat, säijandes och att slutet blef sålledes att han Budd skulle wara ändtledigat att stå uthi något answar för Grells Perssons lijf, men håller sig likwähl att willia sin saak in för Rätta uthföra Lit. A. Beroopandes sig och på Regementz fäldtskiären Andreas Beniamin  Teüffenwisser hurulunda han bekändt för reedelige Män så rätt med medicamenter blef ansader af fäldtskiären, mera hade oftabem:t Budd denna gången intet att förewända eller säija.

Budd blef af Rätten tillfrågat hwem som skrifwit förlijkningzskriften och af hwad orsak den eij ähr å Rätten opwist? Swarade sig den siälf Componerat uthan at till een så nödig skrift Carta Sigillata.

Buddz speel Cammerat Erich Pärsson efter aflagd Edh wittnade, det Budd fick åth Grells Persson skona sedan han har huggit honom med knijfwen, och kunde intet förmärkia, att någon owänskap war dem emellan, uthan blef ombuden af Grells att bära hem skona emedan han sielf icke förmådde det giöra. Meera hade icke Erich Persson i detta fallet att wittna.

Olof Önnesson wittnade efter aflagd Edh med hand å book att när Budd gick ifrån Mickell Krook låfwade hanwillia gå till Hedmans och der få både brännwin och penningar att lösa skona med, dijt dhe och ginge. Men såsom det war seent på aftonen, fick Budd hwarken brännwin eller Penningar hoos bem:t Heedman, altså gingo dhe derifrån och när Budd kom mitt för Hans Erwyrdigheet Kyrkioherdens gård, och Peder Anders Parsiös, högg Budd Grells Persson med Knijfwen i bröstätt, hwar med Grells Persson ropade Hielp i Jesu Nampn. Då Oof Önnesson roopet hörde och då han kom, förnam det Grells med Knijfwen huggen war af Budden, fick han Budden fatt och höll honom till dess Wachten kom och tog bårt Budd i Arrest. Meera hade Olof Önnesson icke att wittna. 

Såsom Bem:t Budd beroopade sig på wittnen, hwilka nu icke hemma i staden stadde ähro, altså upskiötz  saaken till nästa Rådstugudag innom hwilken tijd wittnen skulle wid handen skaffas.

 Den 23 Julij Continuerades

Samma dagh kom för Rätten Vice Pastor Wyrdig och Wällärde Hr Morten Portuán som hafwer hördt Grells Perssons berättellse på hans yttersta, wed det han begick Herrens Högtwärdiga Nattward, wittnadhe det Grells Persson sagdt att han då om aftonen när skadan skiedde tog bem:t. Budd i råcken och sagdt: Låt mig få skoorna emedan I dem intet fyllest har betalt och med det samma wänder Budd sig om och sade: Willien I öfwerfalla mig? Och med det samma stack Budd Grels Persson i bröstet med knijfwen.

Wijdare wittnade Hans Wyrdighet Hr Mårten att samma afton som denna olyckan hände, war han hoos Borgaren Claes Kram med några flera godha wänner. Då inkommer Budd i kiöket medh wachten som honom för sin onda gierning antastatt och wille kiöpa öhl; hwilket honom neekades.Har Budd då sagdt att om han har haft den karlen för sig, som han har kunnat med wärija träffat så hade han då lust andra dagen räcka hallsen på tårgätt. Hwilket tahl hans Wyrdigheet hafr hördt af Johan Andersson Bältare och Peder Olsson, Claes Kraams dräng som då woro med Budd i kiöket.

Claes Krams dräng Peder Olsson inkallades och efter aflagd Edhwittnade, att samma afton som Budd stack Grells Persson kom Budd med någre fleera med sig till des huusbonde i des kiök, williandes kiöpa öhl, som honom neekades, sade Budd dhe orden: om iag hafwer hafft  [---] Carl för mig så har iagh haft ähra före all fått räcka hallsen på tårgätt. Meera hade drängen icke att wittna.

Emedan fleere wittnen åberopades, som icke ännu woro tillstädes, uppskiötz åther  denne saaken till nästa Rådstugu dag, dåck för än Rätten åtskilldes inlade Petter Budd skafferligen i Rätten sitt beswär emot Regementz fältskiären, der med han berättar huruledes han har anlijta fäldtskiären att Courera bem:t Grells Persson hwilket bem:t fäldtskiär honom låfwat och sagdt att sårät som han högg Grells Persson war intet dödeligit, som gode män wittna kunna, beroopandes sig på Erich Ersson Skomakare sampt des hustru och Grells Pers Moder att wittna det fäldtskiären intet förswarligen har Courerat, uthan honom inn och uthwärttes uthrött så att stoora Ruttnande Köttstycken fallit aff Grells Perssons bröst, Män Grells Perssons Moder neekar alldeles sådant sagdt, att fäldtskiären honom uthrödt, uthan berättat att det war blodlefwår och intet döökiött som kom uthur sårätt.  Bemelte Budd förmäler och det skulle kallbrand kommit in i såret, Till hwilket Regemäntz fältdtskiären alldeles neekar, förebärandes det Budd hafwa lijtet förstånd om kallbrand, dy om deen hoos den skadde warit inkommin, hade han intet så lång tijd ja intet många dagar lefwat kunna. Budd säger sig  blefwen förorsakatt att anlijta een Bråcksnijdare som nyligen war hijt till staden anländt att taga honom Grells Persson an och Courera, då Bråcksnijdaren sagt om han fått honom med färst sår omhänder, skulle han Näst Gudz hielp honom läckt.

Oftabem:te Budd tillägger fäldtskiären warar wållande till Grells Perssons död och berättar att fäldtskiären, enär han på sin embetes beställning bortrest, har han lembnat sin hustru att patienten opwagta, will altså Budd föregifwa, att föremedeslt färldtskiärens hustrus courerande skall patienten blifwit förderfwat. 

Regementz fältskiären Anders Beniamin Teüffenwisser begiärde Communication af Buddz ingifne skrift, llt.B., så wille han sigh till nästa Rådstugudag deröfwer skrifteligen förklara.

Den 30 Julij

Samma dagh kom för Rätten Factorie Bookhållaren Olaus Trälod och uppå Regementz fäldtskiärens wägnar som frånwarandes [- -] dess förklaringz skrift emot Påstmästaren Petter Budd deri han berättar att strax efter Grells fick skadan blef han af Stadz-Magistraten an[-]itter bem:t patient att besiktiga om såret wore dödeligit eller eij, och eftersom då skadan befans, hafwer han utgifwit sin Attest, att såwit intet syntes dödligit och han hwarken med Budd eller patientens moder giordt något accord eij eller för obligerat sig bem:te skada antaga och Courera, [ ---] han för sin tienst skull icke fick stadigt wara hemma, och såsom han fick sal. Hr Öfwerste Lieutenantens Silfwersporres Bref och order ifrån Hambrånge, att han skulle genom natt och dag efter sin tienstz skyldighet honom uppwachtat som dödz siuuk war, kunde han intet Grells Persson upwachta . af medömkan tillreder han hwad lijkwähl till patientens skada tiena kunde, och anbefalte sin hustru att gå till patienten afton och morgon och bruka de Medicamenter som han henne föreskrifwit hafde. Hwilket hon så länge hon war hemma med flijt giorde och ingen betahlning derföre begiärt såsom fäldtskiären intet fick på 14 dagars tijd wara hemma uthan måste uppwachta Wälb. Hr Öfwerst Leutnanten till dess död, Imedlertijd hafr Budden och Grells Pärs moder accorderat med Bråcksnijdaren att han skulle patienten courera, hwilket han och dem låfwade och för sitt omak begiärtt 4 RD för Couren, men som Bråcksnijdaren såg och förmärkte att wed den skadda intz stod till att giöra, reste han härifrån orten och till Hudwizwall; Efter hans utresa blef fäldtskiären med böön öfwerwunnen att see uppå patienten hwilket han och giorde, men befant honom wara förwärrat af Bråcksnijdaren, hwilken  fäldtskiärens förklarningz skrift Lit.C. wijdare uthwijsar.

Michell Michellsson Bältare som gick wacht om natten enär skadan skiedde, uppå aflagd Edh wittnade, huruledes han med sin Cammerat, då han kom till Lars Herdemans om aftonen, hörde han een swärija :salva venia: Tage mig diefwulen, men hwilken som det sagt wiste han intet, men enär Budd med sine föllieslagare kommo emot Kyrkioherdens Plank roopade Budden Hielp, då går Michell Michellsson till däm, sade Grells Persson ”det är allenast Buddens skiälmerij, att han roopar, men mig hafwer han huggit med knijfwen”, tager wacht på karlen, mer hade han intet att wittna.

Erich Ersson Skomakare upp aflagd Edh wittnade intet förstå sig på dee Medicamenter som fäldtskiären gaf Grells in, efter patienten låg hoos honom uthi 10 weckors tijd, wittnar att fäldtskiären gaf patienten in 6 gånger ungefehr som han såg, ehuruwäll han intet åfta fick wara hemma, och då bem:t fäldtskiär hafwer han lembnad medicamenter framme och sagdt för Erich Ersson huru han skulle dem bruuka och så länge som fäldtskiärens hustru war hemma courerade hon patienten och seedan hon afreste har hon fått medicamenterne med [- -] åth Erich Ersson och äfwen sagdt huru han medicamenterne bruka skulle.

Budden anförer och att han under patientens lijfstijd kåstat på honom och Bråcksnijdaren 55 skilling 4 dr kopparmynt det och modren tillstår wara skiedt.

Rätten tillfrågade sal. Grells Pärs Moder som rätta Måhlsägaren är om hon wille gifwa honom Budd efter hwad henne wedkommer? Där till hon alldeles neekade säijandes sigh hafwa een sådan stoor ynka sedt på sin Sohn att hon intet kunde gifwa åftabem:t Budd efter hwad han henne i detta måhl emot brutit.

Tillspordes wijdare Parterna om de hade något mera att berätta och angifwa hwartill de swarade neij. Altså efter långsam ransakande och betänkiande skred rätten till efterfölliande dom.

Efter långsam Ransakning och noga förhör på båda sijdor, är denne ringa Rådstugu Rättens tankar och sluuth öfwer dätta högmåhlsärendet, som här undan före förmähles.

Ändåck Petter Budd under hwariehanda inwänningar söker att skudda skulden dijthän hafwa giordt skadan i nödwärn, hwartill intet bewijs kan framtaas, som och in på Regementz fäldtskiären Andreas Beniamin Teuffenwiser som skulle den stuckne Grells Persson af wanskiöttzell lijdit döden, så gitter Budden det eij med skiähl honom öfwerbewijsa, hälst emedan han Budd medh fäldtskiären intet Contract ingåt eller giordt det honom fäldtskiären för dess tijdiga opwachtning eijd Regementet ogiörligen ähr, uthan som Budd alldeles i oträngde måhl och öfwerdådigheet gifwit sal. Grells Pärsson dödzhugget af des stoora tälgknijf, fördt då skadan wa skiedt ett sälsampt och gudlöst tahl som ransakningen bredare innehåller, dy kan rätten honom Budd från uth straffet icke befrija uthan föllier Gudz lag 2 Mosti Book 9, 3 Mostbook 24 och 4 Mosibook 25 Capit: sampt det 1 Capit: dråpmåhla B. Med willia st st lagen skylldig till döden dåck at i allsom största underdån- ödmiukheet den högl. Kongl. Håfrättens ytterligare och nådiga ompröfwande saaken hemställa, warandes och bem:t Budd medellös och med sin hustru och barn lefwa uthi ett fattigt och miserabelt tillstånd.

Bomärken från Nordingrå

 Ett par fina bomärken i slutet av detta brev från domboken 1648 där tre syskon säljer ett hemman i Näs till ett syskonbarn: Bekienner wij oss Oloff Jöransson Hans Jöransson Malin Jöransdotter att haffua sålt wårt syskonebarn Oloff Johansson i Nääss wår kiöpjord uti förbemelte by Nemligen trij sädzlandz jord och bekiänner oss haffua fått wår fulla betalning utij een godh nöija huarföre och wij honom medh egendom tillägnade så ock wij aldrig ther uppå en penning mera haffua till att kräffia till en wijss och sandferdig försäkring giffuer wij wårt nampn och bomerkije här under

Domine Böön [--] Anno 1647 den 4 september

Oloff Jöransson Hans Joransson  Malin Jörans Dotter

Ångermanlands domsaga (Y) AIa:3 (1647-1648) Bild 560 / sid 83

Omkullkörd och maskplågad

 Herr Gabriel Ekeroths lille son blev bara 2 ½ år gammal och han fick ett förfärligt öde. Den 14 augusti år 1750 var han ute och lekte på gatan utanför sitt hem i Eksjö. Gevaldigern Carl Johan Mogren kom körandes med två stutar i sakta mak på samma gata. Utan att Mogren märkte det, fastnade ena hjulnavet på vagnen i pojkens kjortel så att han föll omkull och skrek. Men inget hjul gick över honom. Borgarhustrun Cajsa Pauhoffer som såg vad som hände, skyndade fram och reste upp pojken. Han grät och var rädd, men blödde inte. Han ramlade omkull igen så Cajsa tog upp honom och bar in honom. Då kräktes han lite. Sen dog han efter tre dagar och då måste man undersöka om dödsfallet kunde bero på omkullkörningen. Men pojkens far vittnade om att pojken varit uppe och lekt dagen efter, och dessutom hade han nyss haft mässlingen samt maskfeber, det vill säga var plågad av inälvsmask och efter att han blivit omkullkörd hade det kommit ut en jättestor mask. Då hade pojken blivit lite svullen samt blött näsblod och sen dött dagen efter. Så gevaldigern Mogren friades från ansvar. 

Bomärken från Nyköping 1641

Några ovanligt distinkta och snygga bomärken från Nyköping. Tillhörande: Larss Anderssonn, Anderss Erichsson, Oloff Joenssonn, Carll Oloffssonn, Oloff Bärthillson, Oloff Pehrsson i Stäk och Pehr Oloffssonn. 

Svärdottersproblem i Acktjära 1666. Läsövning på 1600-talsspråk.

Här är en liten text om hur illa det kunde gå när man som nygift flyttade in i sin mans hem om hans föräldrar levde och bodde kvar, och man inte kunde komma överens. Svärmor och svärfar skulle anses som ens egna föräldrar (såsom i Tobiae Book af dhet 10 Cap: förmäles, att swärfolck i lika ähra hålles böhra, som rättzliga förälldrar), och det var dödsstraff på att skada dem fysiskt. Men det här är då också ett exempel på hur man ute i häradsrätterna skickade sådana fall med dödsdomar vidare till hovrätterna som hade sista ordet. I detta fall mildrade de straffet för "sohnkonan" Brijta till att stå i kyrkans vapenhus med ris i handen 3 söndagar i rad och skämmas samt fungera som avskräckande exempel för andra, "till skyy och warnagell".

Tinget med Segersta och Hanebo den 7 februari 1666 

Dato wardt angifwit och af en Änkia hustru Gunnilla i Acktjära klagadt, att hännes sohnkona hustru Brijta Ibidem hafwer förhållit sigh medh slagzmål emoth hänne, således förorsakadt, att näst för framwecka Juul, thå thet ledh inemoth aftonen och thet andra gårdzfolcket inthet wore tillstädes, wille swärmodren att sohnkonan skulle gå i fäähusset och stilla boskapen. Thå swarade sohnkonan som sitt barn hade att sytha, och sade ey willia gå i fähuset, hon hafr nogh den dagen giordt och bestält. Men swärmodren sade: gå och beställ om boskapen, jagh syther fuller barnet, och efter hon inthet wille gå, slogh modren henne widh örat, och sohnkonan slogh hänne igän widh örat. Thå fick modren hänne i håret och sohnkonan togh hänne i håret igän och drogo huarandra. Imedlertijdh kom dottren Gärtrudh heem och förtyckte att sohnkonan så skulle handtera hännes moder, huar om the och kijfwade, och ehuru the förde sin ordh ihoop, fik sohnkonan uthi en Torffspån och kastade swärmodren dher hon afsijdes i stuffwan stodh mitt i ansichte, dher af hon undfick ett blodhwijthe ofwan ögat och på nässan, som nu sohnkonan hustru Brijta ey kunde neeka till; Uthan dhet ena medh det andra tillstodh, doch nu på dhet Ödmiukaste detta sitt förehafwande hoos sin swärmoder afbedt, lofwandess och försäkrandess, ey så här efter mehre göra, huilket modren och såwijda Rätten dhet tillåta kan eftergaff och badh för hänne om nåde och ickie högsta Rätten. Denne saak lades till Nämbdens  Öfwerwägande, och wahr så theras betänkande, att såsom i Tobiae Book af dhet 10 Cap: förmäles, att swärfolck i lika ähra hålles böhra, som rättzliga förälldrar, och hustru Brijta sigh sålunda emoth sin swärmoder förhållit hafr medh hugg och håårdragh, dy dömbdes hon efter Gudz Lagh Exod: 21 Cap: ifrån lijfwet till wijdare den höglofl. Kongl. Hoffrättz Nådiga förklaring hurur medh hänne handlas skall, dhet hafr, inthet tillförende hördtz någon owänskap dhem emellan, som grannarne wittnade, och dher medh ähr hon på lijffelöss gifwin.

Öfwer denna Ransakningh och domb, ähr ahnkommin den Högl. Kongl. Hoffrättz Resolution, att hustru Brijta skall androm till skyy och warnagell stå 3 söndagar å raadh i wapenhusset medh Rijss i handen.

Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3148 (1665-1668) Bild 3220 / sid 342 (AID: v421281.b3220.s342, NAD: SE/RA/42042202)

Bomärkesfynd från Umeå 1678

 Bomärken tillhörande: Olof Persson i Rööbäck, Hendrich Andersson i Ansmark, Jakop Hinnersson i Baggböle, Önde Joensson i Degernääs, Anders Ersson i Wästerbergh, och Lars Nilsson i Klabböhle

1600-talsspråkövning. Oskyldigt kuckleri i Rångedala 1664

Ur domboken för Ås härad oktober 1664

Dito kom för Rätten hustru Ingridh Andersdotter i Hallunn Rångedallss socken å frellsse och bekende sig huru såssomm nestförledne missommers natt trij åhr sedan, hennes gårdqwinna hustru Christin Suensdotter ibid. badh henne gåå medh sigh uppå Gierddet och upgiorde een elldh på Joen Swenssons åker i Wäffwellhullt, sagt sig taget hår aff all hans boskapp at lägga der påå såssom och badh henne hempta ogräss aff sin mans åker det hon giorde och lade der på elldeen men hustru Cirstin der till aldelles nekadhe, sagt sigh (eij) hafft håår aff hans boskaph eij heller lade det på ellden, utan sade at en löösdrifwere kom och sade sigh wara klook, fick ått henne något lijtet inlagt utij eth papper, och badh henne giöra elldh på bend: åker så skulle den framkomma som war orsaken till den olycka dhe hade på sin boskapp såsom och denn som hade borttaget eth stoo ifrån be:te h. Ingredh och den som hadhe bortstullet een stutt för henne när bortkommen skulle fram komma men ingen framkom som sigh bekände sådant tagit. Ben:de Spåman sagdt sigh warit hemma i Kindz H: men icke wiste hanss nampn eller huadt gårdh han war hemma utij eij heller wiste hwadt utij papperet war, huilket papper medh dhet där utij war inswept som ladhe på ellden, och ben:de Jöns bekende sigh deer aff ingen skada niutit på sin åker der  bemd:de Elldh wpgiordes, tillfrågades Heradzboerne och Tingzallmogen om någon fans som hade förnumet denne quinnor tillförende pläga fara medh sådant kocklerij, suarade helher tingzallmogen sigh aff dem det aldrig förnumet, wtan fast mera hålldnne för Ereliga och hedersamma quinnor utan huadt dhe nu sinie Män aldeles owittterliget hade således aff eenfaldighet aff ben:tt löösdrifwarens löngachtige ordh låtet sigh bedrägeligh inbilla, ty sakfälltes bägge tillhopa för samma koklerij och förgörningh at böta 40 marker silfuermynt till s 3skifftes arg: 15 Cap: i Högm: B: och löösdriffuaren wpspanna och Tingföra låta.

Hungrig perukmakare i Sala 1729

"Peruquemakaren Rudolph Wagner har uti sitt fängelsse på Wattn och bröd, för oqwädisord på hustru Brita Anders dotter, förtärdt 16 öre silfwermt. hwilka komma af wederbörande medell att betalas." Sala rådhusrätt och magistrat (U) A1A:2 (1729-1730) 

Först tänkte jag faktiskt att han hade ätit upp pengarna.  Men sen kom jag på att förtära kan ju också betyda förbruka, göra slut på. 

Läsövning på 1600-talsspråk. Om framfusiga tonårstjejer och öknamn i Hammerdal 1686.

Här är en avskrift av ett tingsprotokoll som handlar om några fräcka tonårstjejer som hittar på öknamn till en massa folk i bygden och retas med en yngre pojke. 

Anno 1686, den 29 och 30 Martij utj Hammardahl,

8.Pastor loci wyrdige Herr Jonas Sahlijn, regementtz pastor Herr Peder Gestrinius och leuttnant Anders Curi, inlade skriffteligh klagemåhl emot åthskillige unga drängiar och pijghor som förledne höst skola gifwit folk ökenambn, och enär een ibland dem Anna Persdotter ifrå Lit sochn och Hökbäck by aff pastor loci blifwit der om tiltalt, skall hon kommande om een söndagz affton heem sagt för sina leeksystrar, att så wida hon kallas brudh will prästen gifwa eller lähna henne cronan: gåendes samma affton i leekstufwan med full dantz och språngh: brytandes upp een ährlig mans huus i hans och des hustrus frånwaru som sträfwar emooth Kongl. förordningh och all redeligheet. Sedan göra dee och sigh manfolkz naturs redskap och öfwerflögd een pojke der med som een mann och quinna som Kerstin Edfastsdotter ifrå Aspås sochn och Ren weet betyga, med huad mehra som dee under ransakninghenn willia producera och bewijsa, huarföre togz saken före. 

Nembl: Pojken Anders Månsson ifrå Åsen på sitt ellofte åår, examinerades och bekände såsom först, att Erik Olofssons i Ede, Daniel benembd förledne sommar för honom sagt, att Daniel Andersson i Ede heter och kallas Propheten, och Olof Stensson ib:m Kampen, Jon Eriksson i Grubbgården kallas Brådd, och af Olof Botvidsson, Daniell Andersons drängh hört, dhet Per Månsson i Ede nämbnes Linkhussen. Daniell hafwer och kallat Daniell Anderssons son Anders, Herr Anders. Item af Erich Olssons söner i Ede, Oluf, Hemming och Daniell, att Herr Per Gestrini hustru kallas Steengräfwa och Bugådz. Daniell haar och kallat Peder Månssons hustru, Ingeborg, Blodkamssen. Daniel Eriksson ifrå Ede om sina fiortton åår förehöltz Anders Månssons relation, att han kallat Daniell Andersson Prophet, der till han nekade, och Anders som förr berättade, sedan att Oloff Steenson kallas Kampen. Rp; att Daniell Anderssons drängh Oluff Bothwedson dhet för sigh sagt. 3. Joon Ersson för Brådde. Rp. nekar sigh det sagt, doch berättar, att han aff ungdomen dhet nambnet hafft, men Olof Bothwedsson kallat honom Knufweren. 4. Nekar sig kallat herr Peders hustru Steengräfwa och Bugåtz. 5. Item Daniell Anderssons sonn Herr Anders. 6. Peder Månssons hustru, Blodkamsa: tillståendes sig sagt, att Pastoris dotter Maria kallas Sählakrook och Skackellträ och Herr Peder Gestrinius, Sijsselskijthen: föregifwandes sin fader kommande ifrå prästgården sagt sig der höra Marias och herr Pehrs öknambn. Item att Olof Bothwedson kallat Pastoren Godgubben.

Hemming Ersson nekar sigh huarken kallat herr Pehrs hustru Steengräfwa och Bugåtz, heller hört henne fått dhet nambnet. Oloff säger sigh intett wetta af någras öknambn, utan af sin broder, Daniell hört, att herr Pehr kallas Strandstryckell, dhet Daniel tilstår sig sagt effter Kerstin Botvidsdotters tahl. Deras fader Erik Olofsson bekänner sigh juultijden höra i prästegården säijas, att Maria kallas Sällakroka som skedde förr än barnen förhördes i prästegården, och under examen höra sin son Daniel säija, att herr Peder kallas Strand-stryckell, och sedan att han missade och skulle wara Sijssellskijthen: förmenandes dhet Lars Eriksson i Håxås [Hökzåβen] dhet för sig sagt, men han nekar.

Anna Persdotter examinerades och berättar sigh allenast sagt widh prästegårdz porthen till Joon Ersson, att hon är icke allena beskylt. Så må dee andra gå in medh, att hon icke allena om öknambnen är, och kommande heem sagt för Britta Jonsdotter i Björnsgård [Biänsgården] att Pastor sagt, att hon kallas Brudhen, och frågat om hon förluppit kronan: tillståendes sigh samma affton warit i leekstufwa hoos Israel Hansson, huars dörr war igenstängt, och wid denne och Britta wille gå bort, blef dörren öpnat af dragon Olof Flink, Olof Bothwedson och dragon Clas Bengtsson. Jon Månss Anna på Åsen spelte på långharpan, der dee woro in på natten. 1684 om sommaren war Anna och Kerstin Edfastsdotter tillijka med Elin Hansdotter och Daniell Anderson wid fäbodarne, då Elin wridit ihoop af kläde een tingst och lagdt sigh på Daniell och lågh stilla, och samma tijdh enär de wallade boskapen på een myra, då lyfftade Elin och Anna kläderne öfwer knäna och luppo effter Daniell ett stycke. Anna sade sigh wähl på narri som ungdomen göra plägar löpa effter Daniell, huartill Elin nekar, och förgifwer sigh huarken wridit ihoop kläderne eller legat på gåssenn. Daniel Andersson om sina sexton åhr berättar, att Elin och Anna luppo effter sigh på myren: hållandes kläderne upp under midian skrattandes som högst. Item att Elin på buwallen wridit ihoop een tingest af strijgan och lade sig öf:r honom, och hon låg intet stilla. Brita Jonsdotter berättar sigh fierde dagh juhl föllia till Israels då dörren war stängd och pijgan wille intett opplåtha, då Clas Bengtson och Oluff Flinck brachte opp dörren och der med gingo dee inn och töfwade een stund på natten, och förr än hon gick dijth war Anna hoos henne och sagdt, att prästen dehlat på sigh för öknambnen, och der iempte att herr Pehrs hustru kallas Steengräfwa, och att Oloff Bothwedson kallat Erik Samssons son Oloff, Böldann. Henrich Rumor berättade Britta Jonsdotter fråga Anna huad prästen sade och fått till swaar, att han wille gifwa henne krohnan, och der hoos att H. Pehrs hustru kallas Steengräfwa, då Britta sade dhet är gått att bruka för winöghat.

Kerstin Ersdotter på Åsen på 14:de åhret berättar sigh om nyåhrs-dagzmorgon wara hoos Erik Samuelsson i Hökzåssen, och höra af hans folk, att pastoris hustru kallas Långsijda och Kinfagh. Dragon Olof Kåck, att leuttnant Curis hustru kallas Rosengårdh: beropandes sigh på Oluf Nilssons hustru Kerstin Jonsdotter och bondsystren Lisbetta. Hust. Kerstin tillstår sitt tahl och sägher g:la pijgan Gunilla Olsdotter sin sagusmann wara. Medelst Oluff Bothwedsons och fleeras bortowarande som ransakningen förmår, kan saken denna gånghen icke komma till sluth.

Källa: Jämtlands domsagas häradsrätts arkiv, vol. A I:11, sid. 152v–156v, ÖLA.

I lyxförbudens tid. Läsövning på1700-talsspråk.

AndersTrast vill ha sin svartvita silkeshalsduk!

Umeå sockens tingslag 1768 Then 7 April
S.D. Angaf kronolänsman wälaktad Åke Lindström att sochneskräddaren Anders Trast skall den 31 sidstl. Martii här på Tingsplatsen å halsen burit en swart och hwit silkeshalsduk, samt när Länsman welat honom samma halsduk, såsom för socknehandtwärkare ej tillåten att bruka, fråntaga, Trast bem:te Länsman skuffat och emot honom otidig warit, så att Länsman, hwilken ej welat bruka wåld, icke fådt af Trast halsduken, utan måst låta bero therwid, att öfwer hwad som skedde, åberopa witnen. Trast erkände att han berörde dag haft en gammal swart och hwit sidenhalsduk ikring halsen, upwisande och lefwererande nu then samma till Länsman, som sade att Trast haft en nyare halsduk på sig, än then nu upwiste, hwilket åter Trast nekade samt af Länsman ej eller wisas kunde, och ingaf härjemte Trast följande på 1/8 ark skrefne samt erhållne tillstånd att bruka sidentyg, neml.: Uppå then grund som min resolution af den 13 nästledne febr: innehåller, får skräddaren Trast samt hans hustru nyttja och bruka the sidentygsplagg, som the innehafwa, och för gesäller tillåteliga äro, hwarefter Länsman sig har att rätta. Gran den 4:de Maii 1767. Olof Malmerfelt.

Och beträffande otidigheter emot Länsman, så sökte Trast i början theremot neka, men sedan herr fenriken Wälborne Gustaf Enhskiöld och Landsfiscalen Wälbetrodde Lars Hedström samt tvenne i Nämnden såsom åsyna witnen blifwit hörde, och intygat thet Trast, tå Länsman welat taga halsduken af Trast, dragit sig undan och med handen, hwari Trast hållit en käpp, stödt Lindström ifrån sig, tå Lindström äfwen tagit i käppen och Trast therunder warit nog ifrig samt Länsman raglat någre steg tillbaka, och Trast sagt att han sielf betalt sin halsduk sampt att Lindström med then samma ej hade att giöra, så kunde ej eller Trast neka, att så som nyssberördt är, tilgådt. För öfrigit anförde Länsman Lindström, att honom skal okunnigt warit thet Högwälb:ne H. Landshöfdingen sedan Trasts hustru wid förledit års Wårting för sidenplaggs brukande, blifwit till böter fäld, gifwit Trast ytterligare tillstånd at bruka sidentyg, och skall Länsman i anseende til thet answar som kongl: Mts: allernådigste förordning, af år 1766 för kronobetjänte som ej åtala slika förbrytelser, stadgar, ej wåga att nu med sin käran afstå, utan påstods af Lindström att Trast måtte få för thet ena som andra med böter anses.

Trast nämde härpå att han skal öfwer HäradsRättens förledit år gifne utslag, therigenom hans hustru blifwit til böter fäld, anfördt beswär i höglofl: kongl: Swea Hofrätt, som än ej skolat afgiorde blifwit.

Och Afsades:

Som Anders Trast sedan lång tid warit samt är sockneskräddare och gierningsman samt Kongl: förordningen af år 1766 7.8. tydligt förbiuder ryttare, dragoner, soldater, laquayer, kuskar, drängar och theras wederlikar at bruka siden halsband, wisande 6 § i högstbem:te kongl. förordning att gierningsmän äro theras wederlikar; altså finner Häradsrätten skäligt det bör sockneskräddaren Trast för sin förbrytelse med sidenhalsduks nyttjande, böta Tiugu daler Silfwermt: Och emedan Trast therjemte tå Länsman Lindström halsduken af Trast ta skulle, samt således i och för ämbetes skull honom med käpp hött och otidighet öfwat; ty skal Trast therföre enligit 9 § i 18 Cap: Missg.B: böta Tijo daler Silfrmt.

Hungrig hund i Bjärme, Medelpad 1655

Påll Olufsson i Biärme gaf klageligen tillkenna, att Joen Perssons hund hafuer upättit 4 stycken skin, tu sköne fårskin och 2 kalfskin, och mer i detta åhr grof han hol under wäggen och ått up 2 ½ pund smör.

(källa: Medelpads domsaga (Y) AIa:2 (1640-1665) Bild 2620 / sid 248)

(Pål Olufsson i Bjärme gav klageligen tillkänna, att Joen Perssons hund haver uppätit 4 stycken skinn, två fina fårskinn och 2 kalvskinn, och dessutom, tidigare i år, grävde han ett hål under väggen och åt upp 2 ½ pund smör)

Förolämpningar och öknamn ur domböckerna

Storskäggott prackare (Östergötland 1670) (SAOB: Prackare är it wedernamn, som brukas om then ther är odugelig, och med lån och lögn hielper sig fram, och likwäl altid skryter)

Romperidare (Ångermanland 1630)

Spetelske-diefwull (Medelpad 1655)

Från Jönköping 1638 ger Ragnel Jonsdotter sina bidrag:

Gåswinge

Windöga

Armuskropp

Talgöga och 

Krängzhätta

Kusleri i Jönköping. Lite 1600-talsspråk.

 Jönköpings rådstuga 1680

Mr. Jöran Rut angaf een käringh Anna Larssdotter ben:d Barnfödd i Walsta by, warit der i huset på hans swärmoders kallelse, och neder i fähuset och när hon kom derifrån möte Ruten henne widh Mr: Håkon Larssons fönster som och bär under i samma gårdh, då hon togh honom i armen och frågade hwarss Mågh han war, säijandes, Jagh har warit och kuslat Eder koo, derföre i skolen gifua migh ½ Richzdaler. Denna kiäringh förhördes, som bekiände att Stibsa sendt efter henne, att gifua sina koor in för fä-sjukan, hwilket hon efterkom och blandade tillhopa Ollsten, hwijtlöök, uthi malt, och gaf kon in och leste fader wår, hwilket hon sade på åthfrågan hon lärt af sine föräldrar; wijdare wille hon intet bekiänna hon giort något mehra.

R: efter egen bekiennelsse plichtar hon för sitt kusslerij 6 timmar i stochen och sedan remitteres hon till kyrkioherdens förhör och Correction. Förmantes och gemene Man att taga sigh wara för sådant Signeri emoth Gudz lagh och sitt eget samwete.

Det hände i Vännäs 1844

På kvällen den 17 oktober 1844 kom ett bud till kronolänsman i Vännäs, Nordström: en kvinna, bondhustrun Greta Stina Olofsdotter var försvunnen från sitt hem i och man hade sökt efter henne i två dagar. Tidigt om morgonen den 18:e for länsman dit i sällskap med pastor Söderlindh och ett uppbåd karlar för att hjälpa till att söka, både i Umeälven och skogen. Pastorn gick in till hennes man Jon Pehrsson medan resten av folket satte igång sökandet vid älvstranden, i skogen och i byns hus och lador. Efter ett tag kom länsman Nordström upp till gården och bad att någon skulle tillverka stora krokar som man kunde dragga i älven med. Men snart blev det mörkt och man måste ge upp sökandet. Det fortsatte dagen därpå och i flera dagar därefter. Under den tiden började det pratas bland folket att Jon Pehrsson hade något att göra med försvinnandet. Han uppträdde något nervöst och verkade inte speciellt ledsen. Kroppen hittades till slut i älven. Nu var ryktesspridningen så stark att  länsman och pastorn tog in Jon Pehrsson för förhör och efter några timmars pressande, och hans moders gråtande uppmaning att bekänna, berättade Jon Pehrsson:  

Det var ett överlagt mord. Planen var att dränka hustrun i Umeälven som rann strax förbi gården. På kvällen den 15:e oktober hade han sagt att han skulle gå och hugga enris, men istället rodde han efter en flotte som han hade på andra sidan älven. Flotten förtöjde han vid stranden strax nedanför gården och tanken var att det skulle vara lättare att knuffa i Greta Stina från den än från en båt. Sedan gick han upp till gården för att vänta på att hustrun skulle komma ut då hon skulle till ladugården, så att han kunde få med henne till älven utan att väcka någons uppmärksamhet.  Så kom hon ut med ett ljus i handen. Jon låtsades träffa på henne i förbigående och bad henne hjälpa till att ta upp något ur älven. Det gjorde hon gärna, och gick först till ladugården och satte in ljuset där. Ombord på flotten bad han henne dra upp staken som fäste yttre änden av flotten och när hon lutade sig fram försökte han knuffa henne i älven. Men hon ramlade inte i helt utan höll sig fast i flottens ledstång, tog sig upp och sprang in mot land men halkade där på den leriga marken så Jon hann upp henne. Han tog ett stryptag på henne, höll fast en stund och släpade henne sedan ut på flotten igen och kastade henne i vattnet.

Men varför ville Jon Pehrsson dränka sin hustru?

Jon var en ung bonde som för några år sedan tagit över föräldragården. I tingsprotokollet får man veta att han var ganska liten till växten, hade ett runt, ljust ansikte, brunt hår och blå ögon. Han var vid mordet 23 år gammal, född 1821 och gift med Greta Stina Olofsdotter sedan tre år tillbaka. Hon var 31 år och de hade träffats då Greta Stina var piga hos Jons föräldrar. Greta Stina hade länge försökt förföra Jon och när hon till slut lyckades blev hon snart med barn och de gifte sig. De hade fått två söner, nu tre och ett år gamla. I pastor Söderlindhs vittnesmål kan man läsa att ”deras sammanlefnad har ej warit alldeles skuggfri”. Äktenskapet blev bråkigt och dåligt ända från början. Greta Stina sägs ha haft en misslynt personlighet och Jon kände sig lurad in i äktenskapet. Jon umgicks tidigt med planer på att döda hustrun. För två år sedan hade de fått en ny piga i gården, Maja Greta Jacobsdotter som var född i Jämteböle och nu var 19 år. Hon hade brunt hår och ljusblå ögon kan man läsa i tingsprotokollet. Jon och Maja Greta blev snart kära i varandra och han invigde henne i sina mordplaner. De talade ofta om hur de skulle gå till väga men det blev inget av det. Inte förrän början av oktober då Greta Stina hade börjat förstå hur det stod till mellan dem. Hon meddelade då Maja Greta att hennes tjänst skulle upphöra den 24:e oktober, så mordet måste ske innan dess.  

Vid obduktionen av Greta Stina Olofsdotter fann man att hon varit gravid och att hon hade stora blåmärken runt halsen. Jon Pehrsson dömdes till döden och halshöggs på ”Sandkammen” i Vännäs i november 1845. Pigan Maja Greta Jacobsdotter häktades för medhjälp till mordet och satt i fängelse en tid på vatten och bröd, men hennes vidare öden är okända.

Källor:

Umeå tingslags häradsrätt (AC) AIb:5 (1840-1844)

Västerbottens Museum

 

 

 

Liten ordlista

Liten 1500 och 1600-talsordlista:

Teriak: Motgift bestående av många olika ingredienser. Kallas även Träackelse och Teriakelse. Venedisk Träackelse, tillverkad i Venedig var extra verksamt.

Humsmål misstanke, att vara misstänkt för något. Ur SAOB: Karin Håkans .. ähr i hummemål för truldom och går nödigt till kyrkio. (1596). 

Modstig (Mot-stig) ligga i bakhåll för någon. SAOB: Håkan lågh i mootstijgh för honom, och slogh ned honom medh een staake.

Skjut Ett sto. Ordet kommer från början från skjutshäst och fick sen överförd betydelse sto. SAOB: Ifrå hans landbo togh han en hest och ett skiut.(1591)

Gellerduk  fint sidentyg från Geldern, en stad i Nordrhein-Westfalen. Kom senare också att betyda fint linnetyg. 

Verbror och Versyster - svåger och svägerska. 

Kyrkospännare - egentligen kyrkospånare, en som lägger spån på kyrkotak

Enspännare: (om en man) Beriden soldat av visst slag. Kan också betyda vagn som körs med endast en häst.

Däcker - Tio stycken (som tjog - 20) användes mest om hudar eller skinn.

Vicina partui - latin; Nära min födelse (någon som snart skall föda)

Huxa, hugsa, hågsa - Fundera över något, överväga

Inkommodera - Störa, genera, vålla besvär, vara i vägen

Älve-bläst - Kliande utslag. Man trodde att man råkat komma för nära älvorna som blåst på en så att man fått eksem eller någon annan hudsjukdom. Det kunde också vara olika djur som blåst, bland annat finns ett exempel från Medelpad 1655: Älge-bläst.

Posserij - Skoj, skämt

Månabarn

I en dombok från Bygdeå tingslag 1713 stötte jag på ett ord jag inte hört förut: Månabarn. Enligt SAOB betyder det tidigt missfall:

"...benämningen kan syfta dels på att missbörden sker i havandeskapets första månader, dels på att den ansågs ha samband med månens olika faser.."

utöka ditt ordförråd

Om du vill få någon att vara tyst kan du prova att använda detta uttryck från 1713: "Tig din skrafla!" (som väl ska uttalas skravla). Alternativ: Skräppa.