Varför benådades så många från dödsstraff under 1600-talet?

I tingsprotokollen från 1600-talets början delas det frikostigt ut dödsstraff enligt Mose lag. Men i nästan alla fall skickas ärendet vidare till Hovrätterna för en slutlig bedömning och man kan ofta se att domarna mildras där. Men varför var det så här? 

Karl IX lät i början av 1600-talet trycka Kristoffers landslag för att försöka få ett enhetligt lagsystem för Sveriges landsbygd, men också för att kunna skicka med en appendix – Mose lag. Det var ett  åläggande till domstolarna att de skulle döma efter Guds lag vid grövre brott, så kallade livsmål och högmål – våldtäkt, tidelag, incest, mord m fl. Mose lag var framförallt utdrag ur tredje Mosebok, Leviticus, där lagen om lika för lika finns, den så kallade talionsprincipen:  ”Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden; och den som slår ihjäl ett boskapsdjur ska ersätta det liv för liv. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte så skall man göra mot honom såsom han själv har gjort; vissa bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.”

Anledningen till det här hårda och religiösa tillägget var att den nya religionen och därmed kungens makt måste genomdrivas med tvång. 1527 togs beslutet att Sverige skulle övergå från katolicism till lutherdom, men den katolska kyrkan gav sig inte frivilligt. En religionskamp utbröt och den  pågick ända till Uppsala möte, 1593, då lutherdomen till slut segrade. Därefter inleddes ett strängt lutherskt program som skulle utplåna alla spår av den gamla religionen. Kyrkorna rensades på kvarvarande katolska helgonbilder (Gustav Vasa hade redan samlat in en hel del under sin tid). Gamla inrotade katolska vanor som helgontillbedjan kallades vidskepelse och motarbetades hårt. Bibelns ord skulle vara det enda rättesnöret.

De grövre brotten som skulle dömas efter Mose lag dömde man först i underrätterna enligt lagtexten, och sen skickades målet till hovrätterna för prövning. Men i hovrätterna hade man reagerat starkt mot den nya hårda lagstiftningen ända från början och det blev praxis att hovrätterna dömde mildare straff än dem som lagen föreskrev. De letade förmildrande omständigheter och bytte antingen ut det straff som underrätten utdömt, eller satte ner det. Det här sättet att jobba på kallades leuteration. Det blev så vanligt att man utövade leuteration att överrätterna till slut ansåg att man borde ändra  lagstiftningen och införa mildare domar redan i underrätterna. Förslaget lades fram till drottning Kristina som biföll och införde Drottning Kristinas straffordning 1653, en enhetlig straffrättspraxis som gällde vid alla landets domstolar.

 

Källa: Inger, Göran, Svensk rättshistoria, Malmö, 2011

Almanackan

I farfarsfarfars gamla almanacka finns några intressanta namn de första veckorna i maj, Blomster-månaden som den kallades.

Som man ser så var det faktiskt inte Valborg som hade namnsdag första maj, utan Philippus. Valborg kom in i almanackan först 1901, men innan dess var det en gammal apostladag, fram till 1772 var det halv helgdag, vigd åt apostlarna Filippus och Jakob d.y. 

I almanackan står det Korsmässa vid den 3 maj. Det var en helgdag som firade den dag år 326 då man trodde att man återfunnit Kristi kors. Det fanns en Korsmässa till, den 14 september, som också firar händelser med korset från några århundraden senare.

Monika låter ju som ett modernt namn, men så hette faktiskt kyrkofadern Augustinus mor, Monika av Hippo som levde år 331-387. Hon blev helgonförklarad och hennes helgondag har varit den 4 maj ända sen 1200-talet. Här i Sverige kom det in i almanackan 1704.

Den 5 maj har Gotthard namnsdag, efter den tyske biskopen som blev helgonet Sankt Gotthard (960 – 1038). Gotthard har fått ge namn till ett av de mest kända bergspassen i Alperna, Sankt Gotthard-passet som förenar Italien och Schweiz. Där finns för övrigt världens längsta järnvägstunnel, 57 kilometer lång! 

Achatius den 8 maj, han var en grekisk centurion som blev kristen och martyr i Konstantinopel där han halshöggs för att han vägrade att ge upp sin kristna tro i början av 300-talet.

Den 14 maj var det det här almanacksåret Kristi Himmelsfärds dag, men till höger ser man att det var Corona som hade namnsdag. Hon var en tidig martyr som hjälpte en annan martyr vid namn Viktor, som fick ögonen utstuckna, och i de katolska länderna firas deras dag gemensamt, Viktor och Corona. Hon dog genom att man band henne vid två ihopspända palmträd och när man släppte på repen slets Corona i två halvor. Hu! Sankta Corona är skyddshelgon för skattjägare. 

Den 15 maj har Sofia namnsdag och kom in i almanackan som ett helgon, men hon har antagligen inte funnits på riktigt utan var en allegori – för namnet betyder ju visdom på grekiska och enligt legenden avrättades Sofia tillsammans med sina tre döttrar Fides, Spes och Caritas som betyder Tro, Hopp och Kärlek. Att namnet står med stora bokstäver i almanackan, liksom Charlotta, beror på att de är namn på kungligheter.

Sophia, Fides, Spes och Caritas

Peregrinus den 16 maj hette en missionär som efter sin död på 200-talet blev utnämnd till biskop i Auxerre, (mellan Paris och Dijon) Den här dagen var en av böndernas märkesdagar förr. I vissa delar av landet skulle man sätta potatis den 16 maj, troligen delvis för att potatis heter pära på dialekt. En annan händelse var att djuren skulle ut på bete efter vintern, och för att skrämma bort alla rovdjur innan, gick man i markerna den här dan, förde oväsen och ropade ”Peregrinus, bind dina hundar!”

Övning i 1600-talssvenska

Återskapat från januari 2017

Här är en ordagrann och exakt (med reservation för slarvfel) avskrift ur en dombok från Örebro Rådhusrätt 1641. Bra övning i 1600-talssvenska. Efter avskriften finns en artikel jag skrivit till Kvällsstunden om detta mål så att man kan kolla om man fattat rätt.

Örebro i Suecia Antiqua et hodierna

Örebro rådhusrätt 15 februari 1641

En oreda haffwer sigh tilldragitt emellan Tullmästaren öfwer Port tullen och Accisen Hans Persson och Erich Hanssons hustru i Östgötagården H. Brijta medh skällzord och slagzmål som är skiett fiärdedagh Jul den 28 Decembris. Och är Begynnelsen således, att en piga ifrån Herregården Ekebergh, Kerstin Raffwaldsdotter bd: war på samma dagh förMiddagen insäntt i staden medh lass fersk fijsk kunne wara till 3 skålpund stor fijsk och wed pass 1 tunna gerss.Men dessförinnan Pigan kom till att berätta huru altt tillgick thet hon sågh och hörde motte hon gööra sin eed å bok. Så är nu detta hennes berättelse, att när hon kom till tullporten aflade hon der inga tullpennningar, oansett gossen som der achtar sade henne huru mycket thet sig belopp i tull, tychte henne wara för högtt, derföre sade sigh gossen wille fölia fram till tullenären som han giorde, och den gården som han sitt tillhold hafuer, är näst wed östgötagården. När nu pigan kom till Porten der han inne war, komme och dhe straxt som fijsk kiöpa wille, Iblandh huilka war och H. Brijta. Men pigan diärfdes icke fölgia förrän tullen war aflagd, och begynte säija huad gossen begärade, och war rätt uti sigh sielft efter ordningen. Men H. Brijta giorde en annan Wärderingh upå efter sitt godtycke: om han schulle mehr taga än ett Runstycke efter dalers wärde war thet orätt, derföre må tullenären sielf behålla efter han så högtt satter är, thetta war så H. Brijtas ord. När Hans Persson kommer ut och hörer huru H. Brijta håller för taal om tullen, säger han till henne; huem hafuer satt digh till att Wärdera Cronones tull din stadzsqualra; H: Brijta gifuer honom dessa ord igen: War du en skälm till dess du bewijsar mig en stadzsqualra; och wijker der medh af ifrån fijskesläden in åt sin gårdh, Hans Persson stijger efter henne några steg och slår henne 2 eller 3 pustar; detta är nu Pigones Wijttne och körde bätter fram med det hon hade att sälia.

Landzhöffdingens Sadelmakare Mr Hans hafuer warit der samma stunden och welat köpt fijsk, han hafuer berättat för en Rådman Jöns Simonsson och för Per Eskilsson huru det tillgick, att när Hans hade kallatt henne Stadzsqualra, och hon honom igen en skälm till dess bewijstes, säges wara 3 skältzord hon honom kallade, derföre slogh han henne 3 pustar, en pust för huarttera, men nu är intet Salmakaren tillstädz.

När nu altt detta alarm angick in widh östgötagårdsporten och h. Brijtas Mann Erich Hansson förnam hwad som å färde war, kommer han utspringandes med en eldgaffel i handen, Men H. Brijta förhindrar sin man att han intet sigh göra något. Detta blef så denna gången afluppitt.

Sedan går H. Brijta in i stuffuun sin, och Hans Persson hem till sitt Nästegårdz: En liten stund der efter hade h. Brijta några huss sysslor, ställer sigh till Brunnen in i sin gård att hämpta en såå watn; då hon på gården kommer, låter hon höra sin Onyttiga Mun. Och emellan bägge gårdarna är icke mehr än en liten lågh planck. Hans Persson får altt sådant höra utaf henne. När de nu sågo huar annan, Hans uti sin gård och h. Brijta uti sin; säger h. Brijta till honom: Käre frändekar, achta tigh att du icke slår någon hund på gatan, nu på stunden slogst du käringar; sade Hans: Kalla du migh iche en skälm, swarade hon: kalla du migh icke en stadzsqualra. I theras ordkastande fatta Hans Persson till några stycken wedträ och kastande åt henne utur sin gård och i hennes: och eftersom Hans säger drabbade hänne intet utan i källewijnden, Men hon säger att tu trää fattade henne nu om Bältes sladan. Änn wijdare uti theras förehaffwande äre falne några oqwädens ord som Per Olofssons twänne stora leyegossar Hans Engilbrichtsson och Anders Gunnarsson hwardera för sigh beretta som der nerworo och hörde och sågo: att Hans Persson och h. Brijta haffwa fattat huar sin stång och Räntt åt huar annan öfuer plancket, men ingen annan drabbatt: Dhe säija att dhe Wedeträn som Hans kastade drabbade henne intet. Lijchuel h. Brijta skälle Hans för en tiuff, skälm och en galgryttare: Du har stått på tridie Pinnen, repet slap löst och du drogst fanin i wåll: sade Hans : War du hora till dess du bewijser migh en skälm och en tiuff, och en hora Mun hafuer du. Anna Hansdotter som der när boendes är hafuer berättat för kämnären Lasse Persson haffua hörtt att h. Brijta hafuer skältt Hans Persson en tiuff, skälm och en galgryttare.

Tridie reesan theras sammangång sedan dhe wore åtskijlde och hwar gått hem till sitt: hafuer sigh så tildragitt och skedde emot folcket skulle gå i aftonsången. Då är h. Brijta gången till sin grannquinna h. Karin Anders Skaffars, huadh ährende hon hade, och till talss kommit. Ibland annatt wore twå unga personer, en bd: Jon Swensson, stadzbåtsman och den andra Erich Jöransson och warit stadzbåtsman. Desse twänne wore uti den gården som Erich Jöranssons moder boor. Dersammastädz hafuer tullenären Hans Persson sitt tilholld. Bem:te Erich sade till Jon: wele wij gå till h. Karin Skaffars köpa oss ett stop öl; stodo så en stund betänckte sig omsijder gingo åstadh: När dhe kommo nedh i gården till Porten fingo the höra att h. Brijta och h. Karin taltes wedh uti den gården ty han ligger näst: h. Brijta hade inga andra ord än som förra, skällandes Hans Persson för en tiuff, skälm och galgeryttare. Då sade Erich till Jon: Hörer tu huru skamliga Östgöta-Brijta skäller Hans Persson, wela wij gå up och säija honom, Jon wille intet så straxt gå, den andra mante honom dess mehr och togh uti Jon att han måste gå. När dhe kommo up till stuffuun hade dhe meent wilia ropa åt Hans genom fönstret: Öffuergåfuo thet och gingo in i stuffuun och Hans satt och skref. Dhe sade honom hurudan Mun hon brukar; sade Hans: Gör hon thet. Der med stijger han straxt up, tager sin hatt och sin Carbass, går ut, the andra hade täncktt gått medh. Men efter Erich war der hemma, och ett ölstop står på bordet, säger han till den andra: Töfua inne så länge, wij drijcka ut ölstopet, som dhe och giorde. Men Hans Persson war straxt uttgången och hörde samma ordh som honom af the twänne personerna sagtt war /: Doch oförmärchte af quinnorna:/ Och efter thet led, skyndade sig h. Karin åt kyrkian och gick ifrån h. Brijta att hon blef litett efter in i gården. Men Hans Persson höltt sigh uthan att hon wijsste utaf honom. Och i thet samma h. Brijta kom utstijgandes, kommer och Hans Persson möter henne: frågar hans henne till: Är iagh en tiuff och en skälm: hon swarade iaa; då slår han hänne twå pustar att föll straxt i gatan nedh, och när hon lågh omkull spar(k)a han henne på låret: detta bekänner han sielff. Jon Swensson wijttnade med giordan eed så mychet han hörde och sågh/ Erich Jöransson berättade och hwad han såg och hörde. Men intet tillstädes göra eed för frändsämio skull, eij heller giordes något Wijttne behoff, ty gärningen upå bägge sijdor nekade ingen till. H. Karin, Anders Skaffars, wijttnade det hon hörde h. Brijtas skältzord. Detta upskötts ännu till Nästa Rådstuffuu.

Nästa dag föll domen:

De fick böta för oqwädinsord, pustar och träkastande mm dryga böter.

I Örebro stads rådhusrätt den 15 februari  år 1641, skrev man i tingsprotkollet, ordagrant: ”En oreda hafwer sigh tilldragitt emellan Tullmästaren öfwer Porttullen och Accisen, Hans Persson och Erich Hanssons hustru i Östgötagården, H. Brijta, medh skällzord och slagzmål som är skiett fiärdedagh Jul den 28 Decembris.”  Det var alltså Örebros tullmästare, eller tullnär, Hans Persson som kom ihop sig med Hustru Brita i Östgötagården. Bråket började med att en tjänstepiga från herrgården Ekeberg kom in till staden med en släde full med fisk, bland annat gärs, som hon skulle sälja för herrgårdens räkning.  Landstullar hade införts i Sveriges städer år 1622 och innebar att alla som kom till staden för att sälja varor måste passera en tullport och betala en avgift till den så kallade tullnären.  Just idag var det i stället en pojke som tog emot tullavgiften och när pigan skulle betala tyckte hon att pojken sagt en alldeles för hög summa och pojken fick springa och hämta tullnären själv. Medan han var borta hade det samlats en del folk kring pigans fisksläde och ville handla av henne.  Pigan vågade inte sälja något förrän hon betalt avgiften och hon berättade för folket vad pojken begärt. Hustru Brita i Östgötagården hade också kommit fram och hon hade en bestämd åsikt om tullavgiften. Den var alldeles för hög, sa hon, och antagligen behöll tullnären mellanskillnaden! Just då kom tullnären, Hans Persson och hörde vad hon sa. ”Vem har satt dig att värdera Kronans tull, din stads-skvallra!” utropade han. ”Du kan vara en skälm du, tills du bevisar att jag är en stads-skvallra!” svarade Brita och började gå hemåt, men tullnären var efter henne och gav henne tre örfilar. Ett vittne vid rättegången kunde berätta att Brita kallat tullnären tre skällsord och att han givit henne ett slag för varje. Britas man som hört larmet kom rusande med en eldgaffel i högsta hugg men Brita lugnade honom så att han inte skulle göra sig olycklig på tullnären och så gick de hem till sitt och tullnären till sitt, i granngården. En stund senare gick Brita ut på sin gård till brunnen för att hämta en så vatten. Mellan hennes gård och tullnärens var bara ett lågt plank och eftersom tullnären var ute så fick de genast syn på varann och började bråka igen.  Tullnären sa ”Kalla mig inte för skälm!” och Brita sa ”Kalla mig inte för stads-skvallra!” Tullnären kastade några vedträn mot Brita men träffade henne inte. Alltjämt grälande fick de tag i varsin stång som de nu försökte slå varandra med men båda missade. Brita skrek att tullnären var en tjuv, en skälm och en galgryttare. ”Du har stått på tredie pinnen, repet slapp löst och du drog fan i våld!”. Tullnären svarade ”Du kan vara en hora till dess du bevisar att jag är en skälm och en tjuv!” Men även detta bråk rann ut i sanden. Fram emot kvällningen skulle två unga båtsmän, Erik och Jon, gå till Britas granne Karin Skaffars för att köpa öl. När de kom dit var också Brita på besök, och så hörde de hur Brita berättade för Karin Skaffars om bråket och hur hon återigen kallade tullnären för tjuv, skälm och galgryttare. Erik sa till Jon: ”Hör du hur den skamliga Östgöta-Brita skäller Hans Persson, ska vi inte gå och berätta det för honom?” Och det gjorde de. Tullnären satt och skrev i sin kammare när de kom och han blev mycket bister när han fick höra att Brita pratade bakom ryggen på honom. Han tog sin hatt och sin karbas (piska av flätat läder) och gick ut. Han hittade Brita ensam på gården och sa: ”Är jag en skälm och en tjuv?” ”Jaa” svarade Brita och då slog tullnären ner henne på gatan och sparkade henne på låret. Sedan tycks det inte ha hänt mera mellan dem, för i tingsprotokollet gick man nu till råd och domen föll dagen därpå – båda fälldes på flera punkter, för okvädingsord och slagsmål, och båda fick dryga böter.

Källa: Arkiv Digital, Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Kopparbergs län EXIe:2722 (1636-1641)

Barsmässa - nu börjar hösten

Återskapat från den 24 augusti 2016

Idag, den 24 augusti är det Barsmässa (kallades också t ex bersmässa, bartelsmässa mm) Det är aposteln Bartolomeus dag. Bartolomeus missionerade i bland annat Indien och Azerbadzjan och sedan blev han flådd med en kniv i Armenien. Därför är han alla läderarbetares, garvares och bokbindares skyddshelgon. Längre tillbaka var det här den första höstdagen i bondens år.

Skogsfinska anor, Mackia, Tarvainen, Sorrainen...

Jag hittade tidigt en hel skogsfinsk släktgren på min mormors sida från Hassela, de välkända "Hasselafinnarna" som det skrivits en hel del böcker om. Men jag har aldrig gått på djupet med den forskningen utan bara fyllt på uppgifter när jag råkat snava över dem, till exempel att de första nybyggarnas finska efternamn var Tarvainen. I kyrkböckerna ser man för det mesta bara de svenska namn de fick när de kom hit. Men nu, mest tack vare Jeanette Karlsson - tack Jeanette! - har jag blivit intresserad av att ta reda på mer. Jeanette visade mig att jag är släkt med Mackia-släkten som bodde i Mackia-torpet i Hassela. Det är sånt som inte står i kyrkböckerna utan kommer från andra källor, och det är just det jag börjat röra i när det gäller mina finska anor. Jag får ju nästan skämmas lite över att jag är så lite insatt i det här, men i min släktforskning finns det oändligt många såna här lösa trådar som jag lämnat "till sen" och det är ju jätteroligt att börja plocka upp dem nu! Jag har skaffat den fantastiska avhandlingen av Maud Wedin, "Den skogsfinska kolonisationen i Norrland" (Finnbygdens förlag 2007). Den läser jag just nu.
Nästa steg blir att koppla ihop de finska namnen med mina svenska i släktdatabasen. Jag har finska anor i fler grenar också, så det kan bli rätt mycket nytt. Jag kanske upptäcker finska anor som jag inte visste att jag hade också eftersom deras finska namn bytts ut. Det blir ett roligt projekt! Jag återkommer nog säkert i detta ämne, och så småningom ska jag uppdatera min släkttavla på nätet med finska namn.

Maud Wedins avhandling finns att köpa på Finnskogsmuseet som har massor med annan litteratur också, se: http://finnskogsmuseet.se/bocker.htm .

En dråprättegång 1730

I den första födelseboken för Ljusdal, 1680 – 1731, har prästerna ibland antecknat när personerna dött i marginalen. När jag hittade min förfader Mårten Jonssons födelsedag, stod där också hans dödsdatum, 1732. Och så stod det ”halshuggen”! Ljusdals dödbok börjar inte förrän 1739 så jag måste gå in i domböckerna och ta reda på  vad som hade hänt. Jag hittade ett långt protokoll från ett extraordinarie ting som jag ska referera här. Jag har moderniserat stavning och språk lite för att det ska bli lättare att läsa. När jag citerar ordagrant gör jag det med kursiv text. Vissa uttryck och repliker har fått stå som de gör i protokollet.

Extraordinarie ting
Anno 1730 den 30 september förrättades Extraordinarie ting i Ljusdals socken och Åkersta gästgivaregård. Närvarande var länsmannen välaktad Johan Lindgren i Onsäng, dannmännen Per Jonsson i Onsäng, Lars Ersson i Simanbo, Per Larsson i Rolfhamre, Måns Persson i Ångsäter och Jon Mårtensson i Storhaga.
S.D. (samma dag) angav berörde länsman Johan Lindgren hur den olyckliga händelsen ägt rum söndagen den 13 september om aftonen, ungefär klockan 10 eller 11, då bonden Erik Persson i Norrkämsta, Ljusdals socken, blivit så illa hamlad och slagen av sin granne, bonden Mårten Jonsson i samma by och hans egen stuga, att han 2 dygn därefter död blivit. Länsmannen berättade att det hela hade sin grund i en stridighet emellan dem om gräsbetet uti täkten, Kalkstiget kallat, uti vilken de bägge är intresserade. Denne Mårten Jonsson kallades fram och förmanandes att hålla sig till den rena och rätta sanningen. 
Mårtens vittnesmål
Mårten berättade att han den 13 september först bevistat gudstjänsten och ätit middagsmåltid hemma och därefter hade han gått till sin granne Nils Olofsson och träffat honom på hans gård. Då gick Erik Persson – som död är – förbi och ropade till Mårten att han ville prata med honom om en sak. Mårten gick då från Nils Olofssons gård och hem till Erik Persson som bjöd honom på en sup brännvin ur en liten brännvinsflaska. Tre gånger fick Mårten en sup och sedan skildes de med vänskap och kärlek, utan vidare tal. Erik Persson begav sig till Nore by för att tala med den avskedade soldaten Joen Bäck, men inemot natten, klockan 10 eller 11, kom han hem till Mårtens stuga där Mårten lagt sig med sin hustru och somnat. Erik Persson började då tala med hustrun om att Mårten brukade släppa  sin häst på bete på den berörda täkten, och låtit hästen beta mycket mer än sin del. Erik Persson tyckte att Mårten skulle ta bort sin häst från betet och vid ordväxlingen mellan Erik och hustrun vaknade nu Mårten. Han sa att om Erik Persson tyckte sig lida skada av betet så kunde de i så fall sätta upp en gärdsgård och skilja sina delar åt. Men Erik Persson svarade inte på detta utan svor istället och sa att han nån  gång skulle dänga Mårten så att han aldrig skulle glömma det. Mårten svarade då ”du skall dängia i helfwitet och icke mig!” och så hoppade han ur sängen, fram till Erik Persson som stod mitt på golvet och sa ”Erich will du vara med freden så vill iag och.” (eller, som länsman senare återgav: ”vill du wara som folck så will iagh”) Men Erik tog tag i Mårtens skjorta och arm, slet sönder skjortbanden vid halsen varvid Mårten blev ”beifrat och fotad uti Erich” (”jättearg på Erik” skulle jag tro att det betyder.  Mårten slog nu Erik till golvet och gav honom 4 örfilar med knytnäven, samt grep honom med bägge nävarna i kindbenen och knubbade huvudet 3 gånger i golvet.

Nu klev Mårtens hustru upp och gick ut och ropade på pigan Kerstin Eriksdotter att komma och göra upp eld. Under tiden talade Mårten med Erik och erbjöd honom vänskap och förlikning och undrade om han skulle följa med honom hem. Men Erik låg kvar på golvet och svarade inte. Mårten lade en liten kudde under hans huvud och lät honom ligga, då han trodde att Erik sov och var för full för att kliva upp. Mårten trodde också att Erik skulle vara återställd på morgonen.

Men då morgonen kom låg Erik kvar på samma sätt och förmådde varken tala eller röra sig, förutom att han kastade benen hit och dit. Mårten lyfte upp honom och skulle bära hem honom till hans gård, men en bit efter vägen orkade han inte längre utan var tvungen att lägga ner Erik på marken. Mårten gick hem till Erik för att få hjälp. Den enda som vara hemma var legohjonet pigan Märta Olofsdotter och hon följde med Mårten till Erik. Men när hon fick se hur illa tilltygad Erik var i ansiktet, så hämtade hon grannens dräng Jon Persson som tillsammans med rekryten Jon Jonsson bar Erik till hans gård. Mårten gick hem. Dagen efter begav sig Mårten till sina fäbodar på skogen och där hämtade Länsmannen honom nästa dag. 
Länsmans förhör
Länsmannen frågade Mårten om han och Erik varit ovänner förut, men Mårten svarade nej. Han sa att de alltid kommit väl överens, förutom en eller annan gång när Erik druckit för mycket,  då han brukade dra upp att Mårten köpt och fått tillträde till Eriks fädernehem innan hela  köpesumman var erlagd. Länsmannen frågade om Mårten sett om Erik haft med sig ”någre skadelige instrumenter” varmed han ämnade göra skada  i Mårtens stuga. Nej svarade Mårten. Länsmannen frågade då hur Mårten kunnat se det eftersom det var mörkt, och Mårten svarade att månen skinit in så att han kunnat se att Erik inte hade något i händerna.  Mårten fick nu redogöra för hur bråket gått till och länsmans berättelse är ungefär som Mårten berättade tidigare. 

Hustrun Gölin Persdotters vittnesmål
Nu inkallades Mårtens hustru Gölin Persdotter och tillfrågades om ”huru med detta owäsende till gådt”. Gölin berättade att när Erik Persson kommit in till dem i stugan hade han hälsat god afton och frågat om hennes man sov, vartill hon svarade ja.  Då hade Erik frågat vad deras häst hade att göra på betet Kakstegen, varpå hon svarade att hädanefter skulle de inte ha hästen på den täkten eftersom Erik tydligen tog så illa upp för det, och hon förklarade också för Erik att hästen gått på det betet enbart därför att Mårten skulle till fäbodarna dagen efter och att det var närmast och mest bekvämt att hämta hästen där på morgonen.  Men Erik började nu prata om hur Mårten lät sin häst beta på Eriks täkter och att den först åt upp allt gräs på ena sidan och sen på den andra, och att Erik nu minsann skulle gå och släppa ut Mårtens häst. Mårten hade nu vaknat. Han frågade vad han gjort Erik varpå Erik kom närmare sängen och upprepade det han sagt samt tillagt att ”han gnager och skafwer honom på alla sidor.”  Gölin som låg framför Mårten med ett litet barn som nu börjat skrika, försökte fösa undan Erik med händerna. Erik flyttade sig tillfälligt men kom återigen fram till sängen, slog ihop händerna och sa att han skulle” dängia och klappa Mårten”. Mårten sa  ”i hälfwetet skall du dängie.” Han hoppade upp ur sängen utan att ta på sig några kläder, gick fram till Erik, som backade, och sa ”will du wara folck heller intet?” vartill Erik svarat något hon inte mindes. Gölin hade inte kunnat se i mörkret vem som tog i den andra först, och hon hörde mer än hon såg hur Erik slogs ner och hur hans huvud dunkades mot golvet.
Drängen Jon Perssons vittnesmål
Jon Persson var den dräng som hjälpte till att bära hem Erik Persson från marken. Han vittnade om vad som hänt tidigare på dagen den 13 september.  Jon hade då hämtat och lämnat tillbaka Erik Perssons häst som varit utlånad till Järvsö. Erik Persson bad honom sätta hästen i den så kallade Hornstäkten, men Jon bad att få släppa den i Kalkstigen i stället eftersom den låg så mycket närmare, och dessutom hade hästen gått där förut tillsammans med Mårten Jonssons häst.  Men Erik sade nej och började prata om vilken skada Mårtens häst gjort på den täkten med sitt ätande. Erik sade att han var inte rädd för Mårten Jonsson och tillade att ”han fådt för 12 öre i hufwidet och 12 öre skall han haft till.” Jon Persson och Erik gick in i stugan tillsammans och därinne tog Erik Jon om halsen och anmodade honom att komma tillbaka nästa dag och hjälpa honom med en sak. När Jon inte kunde lova något tog Erik sin tobaksdosa och kastade den hårt ner på bordet, sägandes att han tamigfan skulle säga Mårten några sanningens ord, han var minsann inte rädd för honom. Sen gick han ut för att gå till Mårten och slog igen dörren hårt efter sig. Rätten frågade Jon om Erik varit drucken, och det var han väl, men inte värre än att han kunde gå. Därefter bekräftade Jon Persson Mårtens berättelse om hur det gått till att bära hem Erik Persson och att Mårten bekänt att han slagit honom men också varför.
Pigan Märta Olofsdotters vittnesmål
Pigan Märta Olofsdotter, står som legohjon och dagsverkshjon i protokollet. Hennes vittnesmål gäller vad som hände under kvällen den 13 september. Ungefär klockan 7 om aftonen hade Erik Persson frågat henne om vem som givit Mårten Jonsson lov att släppa sin häst i täkten Kalksteget. Märta svarade då att Mårten Jonsson kan giva sig själv lov till det eftersom han äger andelar i samma täkt.  Erik Persson hade då svurit och sagt ”jag tör gå till honom och säga honom sanningen”. Märta hade varnat honom för att gå den dagen och han hade då satt sig på bänken i stugan och lagt tobakspipan på bordet, och just då kom drängen Jon Persson in och de båda männen gick ut för att bese hästen som Jon lånat och nu lämnade tillbaka. I allt övrigt bekräftade Märta det Jon berättade tidigare. Hon kunde också vittna om att Erik och Mårten alltid varit vänner tidigare samt att Erik inte haft något tillhygge med sig eller att han sagt att han skulle slå Mårten. Men hon berättade också att när Erik gått hade hon och Jon Persson pratat om Erik och båda tyckte att hans drickande blivit värre och värre med åren men att det inte syntes så mycket på honom hur full han egentligen var.
Pigan Kerstin Eriksdotters vittnesmål (utan ed)
Mårten Jonssons piga fick nu berätta vad som hänt på natten.  Kerstin låg i en bod väster på gården, och hennes matmor Gölin kom ut ur farstugan och ropade: ”Kierstin, kom in emedan Mårten håller uppå och slå ihiähl Erich Pärson”.  Hon hade då stigit upp ur sängen och sprungit in i stugan där hon tände upp eld och lade en kudde under Erik Perssons huvud på sin matmoders befallning. Den olyckliga händelsen hade så gått hennes husbonde till hjärtat att han utbrustit i tårar och önskade att det var ogjort. Hon berättade att hon under de 3 år som hon varit i tjänst hos Mårten, aldrig hade hört eller sett någon osämja mellan Erik och Mårten. På frågan om golvet var blodigt svarade hon ja, förutom på golvet där han blivit slagen var det också blodstänk på dörren och på en liten trästol.  Detta bestyrktes av länsman Johan Lindgren och nämndemannen Måns Persson i Ångsäter som besiktigade stugan dagen efter händelsen. De berättade också att Erik Persson vid besiktningen låg som död och rörde bara lite på ett ben. Hans ansikte var svullet och att han haft ett hål på det vänstra kindbenet, alldeles vid tinningen.  Komminister nådige Herr Wahlman beklagade högeligen att Erik Perssons tiillstånd varit så svårt att han inte kunnat ge något ord till svar om själens beredelse. Likbesiktningen några dagar senare gav resultatet att man hittat 4 sår runt vänster öga, 3 sår på näsan, överläppen var helt blå, halsgropen hade en stor blånad och ansiktet var svullet. Halsen var knäckt, vilket besiktningsmännen kunnat konstatera då de kunde vrida huvudet över axeln.
Resultat
Erik Perssons änka var inte med på tinget. Den dagen det hände hade hon varit i fäbodarna, och när hon fick veta vad som hänt hade hon blivit så överväldigad av sorg och ängslan att hon måst intaga sängen. I sitt ställe hade hon skickat sin släkting Jon Stensson från Rångstra, och lät hälsa med honom att hon önskade och bad  att Mårten Jonsson skulle förskonas från dödsstraffet eftersom hennes sorg redan var så stor och inte skulle hjälpas av att Mårten Jonsson också skulle sätta livet till. Och rätten och allmogen höll enhälligt med. De betygade sin medömkan med Mårten Jonsson som i alla sina dagar fört ett kristligt och stilla leverne samt aldrig tidigare varit inblandad i slagsmål eller någon annan förseelse. Han hade dessutom  3 små barn och hustrun var havande med deras fjärde.

Nämndemännen frikände Mårten Jonsson från dödstraff, men häradhövdingen kunde inte göra det eftersom alla vittnesmål tydde på att Erik kommit in i stugan utan att vilja slåss eller göra skada och att Mårten och hans familj inte varit i livsfara. Nämnden överröstade häradshövdingen och mer står inte i detta protokoll, men jag vet ju att Mårten två år senare blev halshuggen, så saken kanske fördes till högre rätt.

Efterspel
Jag tror att alla inblandade såg på den här händelsen som en stor tragedi, till och med prästen. För 13 år senare, under den hemska blodsotsepidemin som drog över socknen på sommaren 1743, dog två av Mårtens barn. Det var dottern Emfrid, då 24 år och så sonen Jonas, 12 år och 3 månader. Jonas var det fjärde barnet som var på väg då det hände. Så här ser hans dödsruna ut och man förstår att Gölin måste haft ett tungt liv:

Ur dödboken Ljusdal F:1 24 juni 1743
”Norrkämsta Enkans Hustru Giölin Persdotters son Jonas, 12 år och 3 månader gammal. Dennes fader warit en Beskedlig Bonde, ofwannämnde Hustru Giölins man, Mårten Jonsson wid namn, som råkat i olycka at ihielslå sin granne, hwarföre han sedan blifwit belagd med dödsstraff och här på Kyrckwallen afrättad. Efter hans död blef denna sonen född men aldeles utan förstånd och begrep til at något fatta och läsa, ganska litet kunnandes tala. Utan twifwel sådant förkommit af den sorg och ängslan som warit öfwer Modren medan hon gått med honom. Dödde i Blodsoten.”

Perpetua, 40 martyrer och vädret (och en ko)

Perpetua och 40 martyrer, den 7:e och 9:e mars  är viktiga väderdagar i Bondepraktikan. Det är nämligen nu som våren börjar och man kan förutspå hur vädret ska bli i 40 dagar framåt.  I Bondepraktikan sägs det: ”Vad Blasius broat, Perpetua stör. I havet hon varma stenar utströr”. Med Blasius kom kylan i början på februari och ”broade”, det vill säga gjorde isarna säkra, men med Perpetua kommer vårvärmen och isarna blir osäkra. Och som vädret är på de 40 martyrernas dag, så ska det bli i 40 dagar framåt. Det finns också en annan betydelse och det är att om det är frost på denna dag ska det frysa 40 dagar före midsommar, alltså i mitten av maj.

Perpetua var en adelsdam i Karthago som blev martyr då hon tillsammans med en grupp andra kristna bröt mot kejsaren Septimius Severus lag som förbjöd konvertering till judendom och kristendom. Hon dog martyrdöden år 203 i Karthago. Hon brukar avbildas tillsammans med sin slav Felicitas som ingick i den här kristna gruppen. De 40 martyrerna var 40 romerska soldater som blivit kristna. När man försökte tvinga dem att avsäga sig sin tro fick de tillbringa natten nakna på en is i en damm och då frös de ihjäl. Alla utom en som svek tron, men han dog ändå då han fick bada varmt. Och i hans ställe hoppade en av soldaternas fångvaktare in och dog med de andra så det blev 40 i alla fall.

40 Martyrer. Konstnären måste ha missuppfattat lite, för här står de ju upp till fotknölarna i
vatten och inte på en is. Undrar om det är den där avfällingen som är på väg in genom
dörren för att ta sig ett varmt bad?

Det står ju i rubriken också "och en ko". Almanacksbilden kommer från min gamla ärvda almanackssamling som består av många almanackor inbundna i ett läderomslag. De är från 1870-1899 och där har min farfarsfarfar skrivit in namn på sina kor och jag tror att det är minnesanteckningar som har med kalvning att göra. På det här bladet står det Sjöna med blyerts.