På kvällen den 17 oktober 1844 kom ett bud till kronolänsman i Vännäs, Nordström: en kvinna, bondhustrun Greta Stina Olofsdotter var försvunnen från sitt hem i och man hade sökt efter henne i två dagar. Tidigt om morgonen den 18:e for länsman dit i sällskap med pastor Söderlindh och ett uppbåd karlar för att hjälpa till att söka, både i Umeälven och skogen. Pastorn gick in till hennes man Jon Pehrsson medan resten av folket satte igång sökandet vid älvstranden, i skogen och i byns hus och lador. Efter ett tag kom länsman Nordström upp till gården och bad att någon skulle tillverka stora krokar som man kunde dragga i älven med. Men snart blev det mörkt och man måste ge upp sökandet. Det fortsatte dagen därpå och i flera dagar därefter. Under den tiden började det pratas bland folket att Jon Pehrsson hade något att göra med försvinnandet. Han uppträdde något nervöst och verkade inte speciellt ledsen. Kroppen hittades till slut i älven. Nu var ryktesspridningen så stark att länsman och pastorn tog in Jon Pehrsson för förhör och efter några timmars pressande, och hans moders gråtande uppmaning att bekänna, berättade Jon Pehrsson:
Det var ett överlagt mord. Planen var att
dränka hustrun i Umeälven som rann strax förbi gården. På kvällen den 15:e
oktober hade han sagt att han skulle gå och hugga enris, men istället rodde han
efter en flotte som han hade på andra sidan älven. Flotten förtöjde han vid
stranden strax nedanför gården och tanken var att det skulle vara lättare att
knuffa i Greta Stina från den än från en båt. Sedan gick han upp till gården
för att vänta på att hustrun skulle komma ut då hon skulle till ladugården, så
att han kunde få med henne till älven utan att väcka någons uppmärksamhet. Så kom hon ut med ett ljus i handen. Jon
låtsades träffa på henne i förbigående och bad henne hjälpa till att ta upp
något ur älven. Det gjorde hon gärna, och gick först till ladugården och satte
in ljuset där. Ombord på flotten bad han henne dra upp staken som fäste yttre
änden av flotten och när hon lutade sig fram försökte han knuffa henne i älven.
Men hon ramlade inte i helt utan höll sig fast i flottens ledstång, tog sig upp
och sprang in mot land men halkade där på den leriga marken så Jon hann upp
henne. Han tog ett stryptag på henne, höll fast en stund och släpade henne
sedan ut på flotten igen och kastade henne i vattnet.
Men varför ville Jon Pehrsson dränka sin hustru?
Jon var en ung bonde som för några år sedan tagit över
föräldragården. I tingsprotokollet får man veta att han var ganska liten till
växten, hade ett runt, ljust ansikte, brunt hår och blå ögon. Han var vid
mordet 23 år gammal, född 1821 och gift med Greta Stina Olofsdotter sedan tre
år tillbaka. Hon var 31 år och de hade träffats då Greta Stina var piga hos
Jons föräldrar. Greta Stina hade länge försökt förföra Jon och när hon till
slut lyckades blev hon snart med barn och de gifte sig. De hade fått två söner,
nu tre och ett år gamla. I pastor Söderlindhs vittnesmål kan man läsa att ”deras
sammanlefnad har ej warit alldeles skuggfri”. Äktenskapet blev bråkigt och
dåligt ända från början. Greta Stina sägs ha haft en misslynt personlighet och
Jon kände sig lurad in i äktenskapet. Jon umgicks tidigt med planer på att döda
hustrun. För två år sedan hade de fått en ny piga i gården, Maja Greta
Jacobsdotter som var född i Jämteböle och nu var 19 år. Hon hade brunt hår och
ljusblå ögon kan man läsa i tingsprotokollet. Jon och Maja Greta blev snart
kära i varandra och han invigde henne i sina mordplaner. De talade ofta om hur
de skulle gå till väga men det blev inget av det. Inte förrän början av oktober
då Greta Stina hade börjat förstå hur det stod till mellan dem. Hon meddelade då
Maja Greta att hennes tjänst skulle upphöra den 24:e oktober, så mordet måste
ske innan dess.
Vid obduktionen av Greta Stina Olofsdotter fann man att hon
varit gravid och att hon hade stora blåmärken runt halsen. Jon Pehrsson dömdes
till döden och halshöggs på ”Sandkammen” i Vännäs i november 1845. Pigan Maja
Greta Jacobsdotter häktades för medhjälp till mordet och satt i fängelse en tid
på vatten och bröd, men hennes vidare öden är okända.
Källor:
Umeå tingslags häradsrätt (AC) AIb:5 (1840-1844)
Västerbottens Museum
