1600-talsspråkövning. Oskyldigt kuckleri i Rångedala 1664

Ur domboken för Ås härad oktober 1664

Dito kom för Rätten hustru Ingridh Andersdotter i Hallunn Rångedallss socken å frellsse och bekende sig huru såssomm nestförledne missommers natt trij åhr sedan, hennes gårdqwinna hustru Christin Suensdotter ibid. badh henne gåå medh sigh uppå Gierddet och upgiorde een elldh på Joen Swenssons åker i Wäffwellhullt, sagt sig taget hår aff all hans boskapp at lägga der påå såssom och badh henne hempta ogräss aff sin mans åker det hon giorde och lade der på elldeen men hustru Cirstin der till aldelles nekadhe, sagt sigh (eij) hafft håår aff hans boskaph eij heller lade det på ellden, utan sade at en löösdrifwere kom och sade sigh wara klook, fick ått henne något lijtet inlagt utij eth papper, och badh henne giöra elldh på bend: åker så skulle den framkomma som war orsaken till den olycka dhe hade på sin boskapp såsom och denn som hade borttaget eth stoo ifrån be:te h. Ingredh och den som hadhe bortstullet een stutt för henne när bortkommen skulle fram komma men ingen framkom som sigh bekände sådant tagit. Ben:de Spåman sagdt sigh warit hemma i Kindz H: men icke wiste hanss nampn eller huadt gårdh han war hemma utij eij heller wiste hwadt utij papperet war, huilket papper medh dhet där utij war inswept som ladhe på ellden, och ben:de Jöns bekende sigh deer aff ingen skada niutit på sin åker der  bemd:de Elldh wpgiordes, tillfrågades Heradzboerne och Tingzallmogen om någon fans som hade förnumet denne quinnor tillförende pläga fara medh sådant kocklerij, suarade helher tingzallmogen sigh aff dem det aldrig förnumet, wtan fast mera hålldnne för Ereliga och hedersamma quinnor utan huadt dhe nu sinie Män aldeles owittterliget hade således aff eenfaldighet aff ben:tt löösdrifwarens löngachtige ordh låtet sigh bedrägeligh inbilla, ty sakfälltes bägge tillhopa för samma koklerij och förgörningh at böta 40 marker silfuermynt till s 3skifftes arg: 15 Cap: i Högm: B: och löösdriffuaren wpspanna och Tingföra låta.

Kusleri i Jönköping. Lite 1600-talsspråk.

 Jönköpings rådstuga 1680

Mr. Jöran Rut angaf een käringh Anna Larssdotter ben:d Barnfödd i Walsta by, warit der i huset på hans swärmoders kallelse, och neder i fähuset och när hon kom derifrån möte Ruten henne widh Mr: Håkon Larssons fönster som och bär under i samma gårdh, då hon togh honom i armen och frågade hwarss Mågh han war, säijandes, Jagh har warit och kuslat Eder koo, derföre i skolen gifua migh ½ Richzdaler. Denna kiäringh förhördes, som bekiände att Stibsa sendt efter henne, att gifua sina koor in för fä-sjukan, hwilket hon efterkom och blandade tillhopa Ollsten, hwijtlöök, uthi malt, och gaf kon in och leste fader wår, hwilket hon sade på åthfrågan hon lärt af sine föräldrar; wijdare wille hon intet bekiänna hon giort något mehra.

R: efter egen bekiennelsse plichtar hon för sitt kusslerij 6 timmar i stochen och sedan remitteres hon till kyrkioherdens förhör och Correction. Förmantes och gemene Man att taga sigh wara för sådant Signeri emoth Gudz lagh och sitt eget samwete.

Spöket i Föstorp, en läsövning på 1600-talssvenska

 

I följande avskrift av ett tingsprotokoll från Ale härad i Västergötland 1693 tas ett speciellt fall upp - några personer i Föstorp har pratat flera gånger med ett spöke! Ett väldigt ovanligt rättsfall, men det finns andra intressanta saker i protokollet också, nämligen trådar till Norge och ett par ålderdomliga, fornnordiska ord fastän det här utspelade sig så sent som 1693.  När rätten ska avkunna dom faller de tillbaka på något som kallas ”JulaTingzLagen” som jag tror ska betyda Gulatingslagen - ett norskt tingsområde som omfattade hela Bergens och Kristiansands stift. (Och tydligen kallas fortfarande Högre Domstolen i Bergen för ”Gulating lagmannsrett”.) Man nämner också var exakt i lagtexten man hittar underlaget och det är i Kristendomsbalken och i Manheligibalken - manhelgi var den frie mannens rättigheter. Man har till och med skrivit ett utdrag från originaltexten på fornnordiska. Sedan talas det också om att det här inte är ett brott som kan straffas världsligt - det är ”obotamal”.

Andra intressanta saker i texten är att Merit Månsdotter som är huvudpersonen, är lite över 30 år gammal bara men gift med en 90-årig man som är så pass pigg att han är ute i bygderna och tigger så länge att Merit ledsnar på att vara ensam. Stor åldersskillnad där. Och varför följde inte hon med och tiggde förresten? Det berättas också att Merits första kontakt med spöken skedde i Wallby några år tidigare och att det då förekom mycket "spökerier" där just då. Jaha, undrar vad som menades med det? 

Eftersom tingsrätten inte kunde döma ut något världsligt straff fick de inblandade bara stå kyrkoskrift och det betyder att de skulle stå i kyrkan en söndag och bekänna sina synder inför hela församlingen (samt därmed då skämmas och bli förlåtna)

Jag är inte insatt i Västergötlands historia så om någon läsare vet mer om detta: dömde man efter Gulatingslagen i vanliga fall? Vad var det för spökerier i Vallby på 1680-talet? så är ni välkomna att skriva - kommentera eller maila.

Här är avskriften i sin helhet - jag har som vanligt satt stor bokstav i början på egennamn för lättläshetens skull men i övrigt inte ändrat nåt.

 

Ting med Ale härad 10 - 12 oktober 1693

nr. 43.

Företogs efter hans högEhrerewyrdigheets H Doctorens och biskopen Carlbergz remiss till TingzRätten dz 26 septembris sidstwekne at undersökias och ransakas om det här i häradet Skieplanda giäld och Föstorp byy förelupne uti een för någon tijd sedan död hambns lijknelse, samtahl emellan någre där i byyn boendes och et spöke, hwilket een hustru Merit Månsdotter omsijder på des anmodan fölgdt om nattetijd till Hålanda Kyrkiogård och derest fåt på tillfrågan swar uhr grafwen af sin moder som för ungefähr 30 åhr tillförende war blefwen död med mehra, som hans Ehrewyrdigheet Kyrkioherden i Skieplanda Hr Per Brun först på een allmen sochnestämma Don 8 Trinitatis förehaft och sedermera uti venerando consistoris (Det ärevördiga konsistoriet, d.v.s. domkapitlet) angifwit, förewettandes heela hantellen som föllier.

Een qwinnes persohn Merit Månsdotter i Föstorp om sine någre och 30 åhr gammal som för 4 åhr sedan trädt i ächtenskap med gamble Pär Anderssom om sine 90 åhr, är af een gammal hustru som bodt tillförende i Föstorp och blifwet för mehra än 1 ½ åhr sedan död, Karin Börjesdotter ben. worden kallat och utroopat för en Trollpacka och annor odygd, hwaröfwer een stoor oenigheet och splijt dem emellan då upwuxen som dock wed Karins död alldeles förswunnen är. Wed förledne fastetijden 1693 när om en Torsdags natt Pär Andersson och hans hustru Merit uti sin lilla backstugu wed Föstorp låge, han wakande men hon sufwit har det utföre wäggen strax dhe lagt sig med ynkelig och lijka som gråtande röst roopat Merit, Merit, Merit, hwar på Pär stött på sin hustru at hon waknade, då hon frågt hwem där wore, där efter utan före wäggen är worden som dhe begge hört, swarat, iag är Karin Ingeborgz moder, ach! gie mig till i Jesu nampn för det Jag skylte dig och din moder för utan saak och ingen brått, iag fåår förr ingen roo i Jordenen; der på Merit swarat iag haar gifwet dig till, Ney swarade spöket, du har intet giet mig till af hiertat, gie mig till af hiertat i Jesu nampn, hwar med deras taal den gången ändades.

Een annan tijd där efter när Pär Andersson dwäldes något borto i byggden med sit tiggerij och det war för Merit ledosampt att liggia eensammen hemma, har hon gått up till byyn och Börje Börjesson den afledne Karins sohn, begärandes at få liggia där, till dess hennes gubbe kom hem; som blef efterlåtit, då där på een natt eller twå intet hördes något ondt, men när Börje war reester till qwarns och hans hustru Kirstin Andersdotter gick om natten och skulle laga till backning, har det begynt tala framme hoos Merit dåvt och nedrigt lijka som wore det under hennes kiortell där öfwer Kirstin blef häpen frågandes hwad det war. Gissandes om sijder till som skulle hennes man wara råkat i olycka wed Qwarnströmmen och detta wore hans wålnad som ginge hem; begynte så gråta och wille springa ut och see efter honom; Men Merit swarade neij, han är intet drunknat, intalandes henne wist och säkert at han wore behållen, hwarefter Merit flötte sig ifrån skrijnet till kannestolen och det talet alt efter henne som hon dock icke kunde förstå hwad dät war, utan lät ynkel:n då hon åter sport Merit hwad där wore hoos henne, och hon swarade iag wet det intet, wijs det bort sin koos, men Kirstin swarade wijss du det, iag wijsert(?) ingenstädes, där på Merit sagt, gå fanen i wåld, hwar efter dhe intet mehra den gången hörde af henne; Wppå tillfrågan swarar  Merit at det äfwenwäll då bedit henne om tillgift, som kan hända den andre hustrun för ängzlan icke kunde så just märcka.

Där efter åter een annan natt Tijsdagen för Palmesöndagen när Merit låg där, har Börje och hans hustru Kirstin medan hon såf hört at det packade på wäggen, hwar efter sedan dhe henne wäckt hördes een dåv och ynkelig röst säijandes Merit giv mig till i Jesu nampn, Merit swarade, iag haar giet dig till, Spöket sade wijdare neij, du haar intet giet mig till af hiertat; Hwar efter det inlätt sig med Börje i samtaal, hwilken frågat, haar Merit bannat dig min Moder, och spöket swarade Ja, iag hade det förskyllat af henne med mehra annat som dhe nu så egentelig eij kunna sig påminna; Äntel: säger Spöket till Merit, fölg mig till min hwiloplatz, till hwilket Merit swarade, hwem troo har underkient henne at Jag skulle föllia henne, förr mister iag mit lijf änn iag det giör? Spöket swarade, åh du, det skall intet hufwud håår skada dig, mina barn skohla betala dig, Merit sade iag begär intet om det wore till godo giort, så willa iag gå till Giöteborg; då sade Börje och hans hustru Kirstin, om wij wiste det wore hon som går, så wille wij gierna gie, Spöket swarade, Oh, jo, wist är det iag, gie henne hon är een willfogell, om I gie någon så gie Merit, hwar på Kirstin låfwat Merit een hfwa, säyandes hon wore så skrämbder at hon gierna wille gie hwad det wore om det komme sin wäg; Men Spöket sade om gåfwan det är för litet. Efter detta een lång stund nestan moot ottemåhlet med Spöket håldne samtahlet, går Börje ut till sin gårdboe Jöns Larsson, een redelig man öfwer sine 40 åhr gammal med gråtande tårar bediandes honom at han wille komma in i hans stufwa och höra något på det taalet, hwar till Jöns först neekade, säyandes at han intet törs gå dijt, hwem weet hwad det är, det lär giöra mig ondt, omsijder blef han dock öfwertalder och fölgde så Börje inn;

När dhe först kommo in stodo Merit och Kirstin wed grufwan och som ingenting hördes af, tände Jöns och Börje på sine Tobacks pijpor och när dhe hade så pass som halfdruckit dem, knappade borto på bordet hwarest ingen menniska då war, lijka som med fingrarne, då Börje sade nu will det tala igen, begynnandes så fråga, haar icke du warit min Moor, hwar på Spöket långsambligen och dåvt swarade ja, wijdare frågade han, haar iag giort dig något emot och fick till swars neij, sedan, har du giort mig något emot, hwar på swarandes ja, noch Börje, har Jöns giort dig något emoot, där till det swarade, neij, sidst frågade han, har du giort Jöns något emot, swarade hon ja, därefter hon in moot dagningen wände igen at tala sluutandes med desse orden gud tröste mig, hwilket alt så Börje  som Jöns ärbördige äre med eed besanna om påträngandes skulle så passerat och tillgångit wara.

Om morgonen därefter när detta som om natten hänt war, sades för den andre Karins måg Ryttaren Måns Andersson om sine 40 åhr och hans hust: Ingeborg Börjesdotter, jempte det Spöket och om natten bedit at Börje skulle säya åt Måns och dotter Ingeborg at dhe skulle betala honom den fierding korn hon på bröllopet tillsagt honom med förmaning at dhe skulle förlijkas wäll, haa dhe låfwat Merit 1 mark smör och 1 mark ost om hon af hiertat wille gie Karin deras moder efter, som hon Merit och sedermehra een tijd därefter bekommit.

Sidsta gången om Palmlögerdag afton, sädan Ryttaren Måns Andersson förr om dagen kommit från länsmans gården Swalered, och på wägen runnit honom i hugen at gierna willia wetta om Spöket hade talt om den ¼ korn och at dhe som wore owänner skulle förlijkas, har Merit kommit till honom och begiert liggia där öfwer natten, då uti sielfwa myskningen när dhe skulle läggia sig, haar Ryttaren hört dåvt och långsambligen säyas Merit wille tu föllia mig hwar på Merit swarade , Ja, tillspörjandes så Ryttaren om han hade något at fråga efter, så skulle han man nu fråga, därpå Ryttaren frågade hwad hon wore för een, om hon wore hans swära, Spöket swarade åh ja min sohn, Ryttaren frågade wijdare, huru är det wulet medan du intet kommer till mig, och du gör till dhe andre Spöket swarade iag haar intet med dig beställa; Ryttaren frågade wijdare komstu till din graaf och swepning som sig borde, där på det swarade ja, Ryttaren frågade, hwar har du i medlertijd warit, Spöket swarade iag har wandrat genom torra platzer, Ryttaren frågade har du warit i himmeligen, Spöket swarade ja, Ryttaren; hwarföre blef du icke där, neij swarade hon Merits Moder drifwer ut mig, wijdare frågade Ryttaren, det du har gifwit mig under händer får iag niuta det? Spöket, ja och barn efter dig, Ryttaren frågade hwar är det du togst på Tinget nembl. där domen hwarutinnan hon updragit Ingeborg Månses hustru för 5 åhrs föda någon dehl af 1/6 skatterättigheet i Föstorp efter protocollets lydelse dz 8 och 9 Junij 1691 Spöket swarade, tala med lensmannen så får du det, sedan detta war ändat och Spöket skulle gå till sit hwilerum önskade Ryttaren lycka på reesan, bediandes at Gudz heliga Englar måtte lägra sig och giöra een wangborg omkring henne, så hon måtte få liggia med roo i jordenenn, där på fick Ryttaren Merit een een Käpp och bad henne föllia med, säyandes Spöket till Merit, war intet rädd m- d--ka, det skall intet hufwudhåår skadas tig, fölgde altså Merit Spöket åt Hålanda Kyrkiogård, det förut och hon efter gångandes genom wanlige Kyrkiostetten. Merit bekänner sig fuller stundum blifwit rädder, men Spöket förmante henne med denne orden, war intet kleentrogen, kom i Jesus nampn det skall intet hufwudhåår skadas tig, troo intet på mig, troo på Gud i himmel: när dhe nu kommo på kyrkiogården war grafwen öpen och syntes som hade den nyhl: warit upkastat. Spöket som hade nu fått förlåtelse af dotteren Merit men intet af hennes Moder den för ungefähr 30 åhr sedan är worden död, och jämbwäll warit af Karin beskylter, frågade Merit om hon wiste war hennes graf war, där på hon swarade neij, går för denskull Spöket till grafwen, bediandes Merit där kalla i Jesu nampn, det Merit giorde säijandes Moor, Moor, Moor och swarades lijka som uhr grafwen ja, då Merit wijdare sade min K. Moor gie Karin i Föstorp till i Jesus napmn för det hon har skyllat mig förutan saak och ingen brått, I grafwen swarades Ja för din skuld medan du äst här, Gud gie Gud wille elliest gie henne till, därpå Spöket wende sig till sin egen graaf, säijandes till Merit, när iag wender mig så wendt du dig, därmed fölgdes dhe både till grafwen, tå Merit sade, Nu har iag fölgt dig, nu går iag hem i Jesus napmn; Men Spöket swarade töfwa något litet, wår Herre Jesus Christus Sänningebod är intet kommit ännu: rätt nu kommer wår Herres Jesus Christus Sänningebod som iag haar länge wäntat efter: warandes Merit medan detta påstod som henne tycktes lijka som i een fiärtunna satter så at hon intet kunde komma bort, och war blött och miukt kring henne, uti alt detta kom een Engel som hon mente ur luften från himmelen och syntes för Merits ögon som et litet barn hwitt och degeligit uti sådant skijn och med slijk klarheet som sielfwa solen at Kyrkioemuren och det ringaste på Kyrkiogården war, kunde synas och säijer Merit sig sedt hwar tråå på sine kläder, ja ringaste gran på marken: Då lade Spöket af sin yttersta hamn som war gråachtig, uti hwilken hon det alt från Föstorp men alldrig någonsin förr sedt, stijgandes uti een hwijt hamn som hon hade under den andra neder uti grafwen, då Engelen den igenkastade och klappade slätt med sine wackra små händer, hwilke wore efter Merits utsago så snälle och snörde som een Kiettlunges när han snellaste leeker, där efter hörde Merit uti grafwen talas, gack nu hem i Jesus nampn, Herren är wisserligen med dig; hwar på hon gick åt Föstorp tilbakars et litet stycke allenast från Kyrkiogården, kommandes dijt efter Ryttarens utsagu in emot dager om morgonen sedan hon strax efter Myskningen gåt bort.

Förutan detta är och Merit som hon nu säger för ungefähr 8 elr 9 åhr sedan hent när hon tiente i Wallby hoos sin Moster Börta Månsdotter, at om een natt hon låg uti stufwan skall et flijtt Spöke kommit till henn uti ber: Börtas mans Börjes hamn som uti Grötåå med een annan drunknade och bekänt för henne at Jöns i Walby wore wållande det han föll i åån, bediandes at hans sohn sådant skulle hwarsna, om hwilken passage man dock nu efter dhe mäst som här upräcknas äre döde, intet kan få någon underrättelse wijdare änn at dhet bekännes et faarligit spökerij den tijden war uti Wallby.

Merit Månsdotters lefwerne elliest igenom belangande kan ingen nu säija sig annat af henne hört och förspordt än at hon fört tillförende et stilla och oförargeligit lefwerne, icke i bygden med signerij eller annat sådant kringfarit, at man däraf kunde få tillfälle wijdare i detta måhlet at eftersökia; men om hennes Moorfader som för månge åhr sedan är blefwen död, haar warit et taal utspridt som kunde han någon diefwulskap. Wti sine Christendomsstycken är hon efter Ehrewyrdige Hr Kyrkioherdens berättelse mächta swag och oförfaren, wettandes föga om Gudz wäsende och willia at swara.

Mera har TingzRätten eij kunnat i denne handellen och samtalet med Spöket rättel: utfårska och utleeta tagandes fördenskull detta inom lychta dörar före hwarest först öfwerwägades under hwad titul eller nampn man detta skulle ansee och föra, befinnandes fuller sedan man säkerl: troor 1. at andar så fara kring som Christus sielf hoos Luc: 24 bekänner och 2. at detta samtalet sanfärdeligen är hållit hwaremoot man oförgrijpel: icke något synnerligit finner, helst så månge persohner särskilt därutinnan öfwerens stämma, det Gud sielf Deut: 18 v: 11 och Esa: 8.v: 19 förbudit fråga dhe döda sättiandes den ibland Trullkarlar som det giör, men där wed står icke något werldsligit straff, utan Gud säger willia utroota dem därföre, och uti den gambla Jula Tingz Lagen Kristendoms balk. c. 1 och Manheligis balk c. 2 står så sua fyri fordae duskap oc spafarar allar, oc utisetr at wekia troll upp oc fremia med tui hridin, det Sahl. Profess: Verelius sålunda verterar, eandem paenam merentur veneficia, divinationum et fortium explorationes, et excubiae nocturnis ad exutandos Lemures et exercedam Ethnicam Superstionem, räknandes detta ibland obotamal; Men som sådant alt dock oförgrijpel: synes wara een kannerl: sagt om dem som genom diefwulens konst uppwäckia den döda, frågandes honom som Qwinnan 1 Sam: 28 och icke den som warder af eenfaldigheet till samtaal med Satan brachter, utan att wetta något ondt där med såsom åfwanber: persohner, dem man lijkligare jemförer emoot en sådan Menniska som genom een spåqwinna frågar een dödan, hwarigenom afgudadyrkan af den gamble här i Swerige wanlige hedensomens med den fåwiska willfarelsen den mycket sådanne kringflygande andar förswarar, twert emoot Guds egne ord Luc: 16, styrktes och befästes, Drucknerus ad cap: 28 1 Sam: detta eenfaldige folket och kan hända icke här tills så egentl: kunnat förstått eller hört om slijka andars natur och egenskap; Altså kan Tingz Rätten intet annat see och finna änn böra lijkmätigt Kongl. Maijts nådige stadga om Eeder och Sabbatsbrått § 2 Merit Månsdotter, Börje Börjesson och Ryttaren Måns Andersson för detta med diefwulen håldne samtalet stå exemplariter Kyrkioskrift; Wnderställandes dock först Tingz Rätten ödmiukel: denna ransakning och domb under den Höglåfl: Kongl. Giöta HåffRätts rättwijssligaste censur och omdöme.

 

Källa: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Älvsborgs län (P) EVIIAAAB:73 (1691-1693) Bild 3750 (AID: v190235.b3750, NAD: SE/VALA/0382503)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gulatingslagen

Att hitta en tjuv med ett såll

 En berättelse ur domboken från 1665

Hustru Gunneborg i Näsbyn i Alfta socken hade inte sin mans fulla förtroende. Under en tid hade det försvunnit säd ur bonden Joen Perssons förråd, och han misstänkte starkt att det var hans egen hustru som stulit, lite i taget, och fraktat bort det till deras dotter som hette Margareta och var gift i byn Gundbo. Gunneborg nekade häftigt, men hon lyckades inte övertyga mannen. Hon gick till sin granne Anna, änka efter knekten Mårten Mickelsson,  och beklagade sig. Då visade det sig att Anna hade en lösning på problemet. Med hjälp av ett såll skulle de båda kvinnorna utföra en ritual som skulle avslöja den verklige tjuven! Det här hade Anna lärt sig i Kopparberget, det vill säga i Falun. Att spå med såll går till så här: man tager ett såll och lägger där i 1. en ullsax, 2. en borste och 3. en slända. Sen håller man upp sållet med bara pekfingrarna och så säger man ett påstående som ”den och den är tjuven”. Om sakerna på sållet då inte rör sig utan ligger helt stilla, så är påståendet inte sant, men om sakerna rör sig har man hittat tjuven! Och det var precis så Anna och Gunneborg i Näsbyn nu gjorde. De satte sig med såll, ullsax, borste och slända och så påstod Anna: ”Jag hafuer tagit bårt säden.” tre gånger, men sållet stod stilla. Sedan sade Anna, återigen tre gånger: ”Hustru Gunneborg hafuer dhen borttagit och gifuit sin dotter.” men inte heller nu rörde sig sållet. Anna fortsatte: ”Gunneborgs dotter Margareta hafuer dhen borttagit.” Sållet stod stilla, och nu hade de klarat sig igenom själva uppstarten genom att fråga om de som de visste var oskyldiga, och det var kanske ett sätt att prova sållets förmåga. Nu tog den egentliga undersökningen vid och de båda kvinnorna gick igenom varenda granne i Näsbyn, men sållet rörde sig inte. Det vill säga inte förrän de kom till soldaten Joen Olufsson...Då började sållet ”ränna omkring” som det står i tingsprotokollet. Kvinnorna lade det på minnet och fortsatte att fråga om resten av grannarna i byn och sedan fortsatte de med grannarna i byn Långhed som ligger strax bredvid Näsbyn – ”sunnan åån”. Men sållet rörde sig inte mera och därmed var kvinnorna övertygade om att de hittat tjuven. Soldaten Joen Olufsson alltså. Denna sanning delade de med sig i byn och det var därför de båda nu stod inför rätta på tinget i Alfta den 27 januari år 1665. För Joen Olufsson var borta i krigstjänst och kunde inte försvara sig så hans hustru Anna hade anmält Gunneborg och Anna för förtal.

Gunneborg och Anna tillfrågades om de hade något verkligt bevis för sina beskyllningar men det hade de naturligtvis inte. Så tingsrätten dömde dem för förtal att betala 40 marker var, men dessutom, för att ha utövat lövjeri, det vill säga spådomskonst, och vidskepelse fick de särskild bestraffning av kyrkan.

Källa: Arkiv Digital, Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3146 (1664-1665) 

Såll. Foto Digitalt Museum, Nordiska Museet

Spökerier i Delsbo 1734

Jobbigt! En massa spökande  djur som springer omkring och "hwäser och fräser i knutarne", och slår på skorstenen på dagarna. Och på nätterna kommer det små vita personer med röda kronor och fäktas mot svarta kreatur på golvet.

Broman, 1734: "Bonden ifrå Dilsbo Socken och Wäster-tholbo Jon Olofsson berättade huru åtskillige slags Spökerier som oftast höras och wisa sig uti hans gård både nätter och dagar; i synerhet för hans älsta Son Päder, nu 15 åra gamal; v.g. Blacka koor, swarte hundar, röda swin, etc. om liusa dagen, winter och somar, springa kring och genom gården. Klappar, dånar, bultar och slår, här och ther i wäggerna; hwäser och fräser i knuterne; slamrar i skorstenen och på fenstren. Om nätterna synas små hwita personer som hafwa röda kronor på hufwuden, och fächta starckt med andra swarta och stygga Creatur, på gålfwet. Stundom och stå ther stora Soldater med full mundering; etc. etc. [---] All tiänstehion och annat folk som någon tid i gården wistas hafwa ingen trefnad, utan warda siuke; in summa: hwad ther arbetas på åker och ängd med boskap, miölk, ost, etc. lyckas litet eller alzintet. N.B. Bonden inbillade sig att grannehustrun Cherstin Påls Erssons Enka, nu 70 åra gamul, som warit länge ena häxa, uträttat sådant."

Gullig liten historia om småfolk

Avskrift ur Landsmålsföreningarnas tidskrift "Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen" sjätte bandet (1885-1889)

"I Sillerbo bodde Greks. Hans barn lekte ofta med  trollbarnen, som voro klädda i grå kläder med röda toppmössor. En gång bådo de små Greksarna de underjordiske att deltaga i deras måltid. Nej, sade dessa, mor eran kringlar och krånglar öfver tråget, så vi ingen mat få; men kommen I med oss! Ock de gingo till den stora stenen, som ligger ej långt från gården där. I ett foro de underjordiske under stenen ock försvunno. Små Greksarna stodo där ock gapade efter dem. De försökte inte komma efter, ock sprungo så hem."

Greks eller Greigs hette Jonsson i efternamn och levde i Sillerbo i Ljusdals socken 1720 - 1808. En av de "små Greksarna" var min morfars farmors farmor och hette Märta Greigsdotter. Och Mor, som kringlade och krånglade över mattråget hette Karin Andersdotter, levde 1727 - 1793 och kom från gården Ol-Ors i Välje. Namnet Greks, Greigs är lite ovanligt. I SOFI.s namndatabas över medeltida namn i Sverige, säger man att det härstammar från namnet Gregers och längre tillbaka Gregorius. En annan och vanligare form är  Grels. Min Greigs härstammade på sin mammas sida från Grelsgården i Byberget i Haverö socken.