22 april 2015

Länktips

Vet du inte vad Aleppo-nötter är? (handelst., bästa sortens pistacier) eller att Maladress betyder tölpaktighet ( fr. {1. -drä’ss), oskicklighet, tölpaktighet) så skulle du kunna slå upp det i Ekbohrns ordlista på nätet.  "Förklaringar över 100 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, av C.M. Ekbohrn 1936". Finns som faksimil och renskrift under Projekt Runeberg. Jag har även lagt en länk dit i min länklista i högermenyn.

21 april 2015

Länsman Lindell i Delsbo

Inte släkt till mig vad jag vet, men den här dödsrunan fångade min blick när jag bläddrade i Delsbos dödbok eftersom den var mycket mer utförlig än de andra. 1748 skrev prästen i Delsbo denna runa över en död länsman som verkligen inte varit guds bästa barn.

 ”Afsatte Länsmannen Lars Lindell på Heden, war i sin embetes wälmacht nog egennyttig och högdragen, wiljande då gierna pråla, panketera och storfälas. När åter hans Länsmannamyndighet ophörde, gaf han sig til at handla uti Hudikswall. Men som han sin credit illa nyttiade, så drögde ei länge förrän han ock där spelte aldeles ut. Han kom sedan hit i sochnen tilbaka, och tog sig åtskillig städes hemmansbruk an. Men han gick ock derifrån, såsom sparf ifrån ax, genom de täta utmätningar, som för giäld honom öfwergå månde. När då hans fordna wälmåga således ansenligen krympte, blef han nog spakfärdigare. Men at ändå hielpa sig fram, grep han til åtskillig annan födekrok, dels genom brytande i magra grufwor at af rika Bruksherrar narra sig til penningar, dels genom målsmanskap för Enkor och omyndiga barn at miölka och suga deras egendom, dels genom advocerande wid Tingen, då han ofta skref för bägge parterna, att lugga och klippa dem bägge, dels ock genom sötord at låna sig både ett och annat, det han aldrig betalte eller opsåt hade at någonsin betala. Omsider lade Gud honom på sotesängen, då han snart i 16 weckor af många krämpor beswärades, de där stadnade i en twinsot, som så aftacklade honom Kiöttet, at på slutet war ei mer än ben och skinn på honom öfrigit. Dock nöt han under alt detta Guds stora nåd, at han på sotesängen fick sin förra lefnad ransaka och besinna, och til hädanfärden sig wäl bereda.”

Jag gjorde en (väldigt) liten efterforskning om Lars Lindell och hans familj. Han var född 1692 eller 1693 beräknat efter hans ålder vid dödsdatumet den 25 januari 1748 (55 år). Han var gift med Margareta Brask, född 1689 i Delsbo och änka efter länsmannen Erik Wahlberg i Delsbo. Margareta, eller Greta som hon tycks ha kallats, fick tre barn med förste maken men alla dog. Sedan fick hon tre barn med Lars. Efter att hon blivit änka igen flyttade hon och dottern Anna Greta till grannsocknen Bjuråker där Anna Greta gifte sig med länsmannen Erik Gerdberg. I Anna Gretas dödsruna 1785 står att hon är född av ”hederlige föräldrar, fadern Crono Länsman Lars Lindell och modern Margareta Brask.” så Lars rykte kanske inte spred sig utanför Delsbo? Eller så var han förlåten vid det laget.

Källa: Delsbo C:2 sid. 440-441 (Lars), Bjuråker C:2 sid. 314 (Anna Greta), Bjuråker C:2 sid. 269 (Margareta)


11 april 2015

Soldatforskning

Under rubriken Sidor till höger ligger nu en informationssida jag gjort till mina släktforskningskurser, en introduktion till hur man forskar om soldater.

4 april 2015

En dråprättegång 1730



I den första födelseboken för Ljusdal, 1680 – 1731, har prästerna ibland antecknat när personerna dött i marginalen. När jag hittade min förfader Mårten Jonssons födelsedag, stod där också hans dödsdatum, 1732. Och så stod det ”halshuggen”! Ljusdals dödbok börjar inte förrän 1739 så jag måste gå in i domböckerna och ta reda på  vad som hade hänt. Jag hittade ett långt protokoll från ett extraordinarie ting som jag ska referera här. Jag har moderniserat stavning och språk lite för att det ska bli lättare att läsa. När jag citerar ordagrant gör jag det med kursiv text. Vissa uttryck och repliker har fått stå som de gör i protokollet.
Extraordinarie ting
Anno 1730 den 30 september förrättades Extraordinarie ting i Ljusdals socken och Åkersta gästgivaregård. Närvarande var länsmannen välaktad Johan Lindgren i Onsäng, dannmännen Per Jonsson i Onsäng, Lars Ersson i Simanbo, Per Larsson i Rolfhamre, Måns Persson i Ångsäter och Jon Mårtensson i Storhaga.
S.D. (samma dag) angav berörde länsman Johan Lindgren hur den olyckliga händelsen ägt rum söndagen den 13 september om aftonen, ungefär klockan 10 eller 11, då bonden Erik Persson i Norrkämsta, Ljusdals socken, blivit så illa hamlad och slagen av sin granne, bonden Mårten Jonsson i samma by och hans egen stuga, att han 2 dygn därefter död blivit. Länsmannen berättade att det hela hade sin grund i en stridighet emellan dem om gräsbetet uti täkten, Kalkstiget kallat, uti vilken de bägge är intresserade. Denne Mårten Jonsson kallades fram och förmanandes att hålla sig till den rena och rätta sanningen. 
Mårtens vittnesmål
Mårten berättade att han den 13 september först bevistat gudstjänsten och ätit middagsmåltid hemma och därefter hade han gått till sin granne Nils Olofsson och träffat honom på hans gård. Då gick Erik Persson – som död är – förbi och ropade till Mårten att han ville prata med honom om en sak. Mårten gick då från Nils Olofssons gård och hem till Erik Persson som bjöd honom på en sup brännvin ur en liten brännvinsflaska. Tre gånger fick Mårten en sup och sedan skildes de med vänskap och kärlek, utan vidare tal. Erik Persson begav sig till Nore by för att tala med den avskedade soldaten Joen Bäck, men inemot natten, klockan 10 eller 11, kom han hem till Mårtens stuga där Mårten lagt sig med sin hustru och somnat. Erik Persson började då tala med hustrun om att Mårten brukade släppa  sin häst på bete på den berörda täkten, och låtit hästen beta mycket mer än sin del. Erik Persson tyckte att Mårten skulle ta bort sin häst från betet och vid ordväxlingen mellan Erik och hustrun vaknade nu Mårten. Han sa att om Erik Persson tyckte sig lida skada av betet så kunde de i så fall sätta upp en gärdsgård och skilja sina delar åt. Men Erik Persson svarade inte på detta utan svor istället och sa att han nån  gång skulle dänga Mårten så att han aldrig skulle glömma det. Mårten svarade då ”du skall dängia i helfwitet och icke mig!” och så hoppade han ur sängen, fram till Erik Persson som stod mitt på golvet och sa ”Erich will du vara med freden så vill iag och.” (eller, som länsman senare återgav: ”vill du wara som folck så will iagh”) Men Erik tog tag i Mårtens skjorta och arm, slet sönder skjortbanden vid halsen varvid Mårten blev ”beifrat och fotad uti Erich” (”jättearg på Erik” skulle jag tro att det betyder.  Mårten slog nu Erik till golvet och gav honom 4 örfilar med knytnäven, samt grep honom med bägge nävarna i kindbenen och knubbade huvudet 3 gånger i golvet.
Nu klev Mårtens hustru upp och gick ut och ropade på pigan Kerstin Eriksdotter att komma och göra upp eld. Under tiden talade Mårten med Erik och erbjöd honom vänskap och förlikning och undrade om han skulle följa med honom hem. Men Erik låg kvar på golvet och svarade inte. Mårten lade en liten kudde under hans huvud och lät honom ligga, då han trodde att Erik sov och var för full för att kliva upp. Mårten trodde också att Erik skulle vara återställd på morgonen.
Men då morgonen kom låg Erik kvar på samma sätt och förmådde varken tala eller röra sig, förutom att han kastade benen hit och dit. Mårten lyfte upp honom och skulle bära hem honom till hans gård, men en bit efter vägen orkade han inte längre utan var tvungen att lägga ner Erik på marken. Mårten gick hem till Erik för att få hjälp. Den enda som vara hemma var legohjonet pigan Märta Olofsdotter och hon följde med Mårten till Erik. Men när hon fick se hur illa tilltygad Erik var i ansiktet, så hämtade hon grannens dräng Jon Persson som tillsammans med rekryten Jon Jonsson bar Erik till hans gård. Mårten gick hem. Dagen efter begav sig Mårten till sina fäbodar på skogen och där hämtade Länsmannen honom nästa dag. 
Länsmans förhör
Länsmannen frågade Mårten om han och Erik varit ovänner förut, men Mårten svarade nej. Han sa att de alltid kommit väl överens, förutom en eller annan gång när Erik druckit för mycket,  då han brukade dra upp att Mårten köpt och fått tillträde till Eriks fädernehem innan hela  köpesumman var erlagd. Länsmannen frågade om Mårten sett om Erik haft med sig ”någre skadelige instrumenter” varmed han ämnade göra skada  i Mårtens stuga. Nej svarade Mårten. Länsmannen frågade då hur Mårten kunnat se det eftersom det var mörkt, och Mårten svarade att månen skinit in så att han kunnat se att Erik inte hade något i händerna.  Mårten fick nu redogöra för hur bråket gått till och länsmans berättelse är ungefär som Mårten berättade tidigare. 

Hustrun Gölin Persdotters vittnesmål
Nu inkallades Mårtens hustru Gölin Persdotter och tillfrågades om ”huru med detta owäsende till gådt”. Gölin berättade att när Erik Persson kommit in till dem i stugan hade han hälsat god afton och frågat om hennes man sov, vartill hon svarade ja.  Då hade Erik frågat vad deras häst hade att göra på betet Kakstegen, varpå hon svarade att hädanefter skulle de inte ha hästen på den täkten eftersom Erik tydligen tog så illa upp för det, och hon förklarade också för Erik att hästen gått på det betet enbart därför att Mårten skulle till fäbodarna dagen efter och att det var närmast och mest bekvämt att hämta hästen där på morgonen.  Men Erik började nu prata om hur Mårten lät sin häst beta på Eriks täkter och att den först åt upp allt gräs på ena sidan och sen på den andra, och att Erik nu minsann skulle gå och släppa ut Mårtens häst. Mårten hade nu vaknat. Han frågade vad han gjort Erik varpå Erik kom närmare sängen och upprepade det han sagt samt tillagt att ”han gnager och skafwer honom på alla sidor.”  Gölin som låg framför Mårten med ett litet barn som nu börjat skrika, försökte fösa undan Erik med händerna. Erik flyttade sig tillfälligt men kom återigen fram till sängen, slog ihop händerna och sa att han skulle” dängia och klappa Mårten”. Mårten sa  ”i hälfwetet skall du dängie.” Han hoppade upp ur sängen utan att ta på sig några kläder, gick fram till Erik, som backade, och sa ”will du wara folck heller intet?” vartill Erik svarat något hon inte mindes. Gölin hade inte kunnat se i mörkret vem som tog i den andra först, och hon hörde mer än hon såg hur Erik slogs ner och hur hans huvud dunkades mot golvet.
Drängen Jon Perssons vittnesmål
Jon Persson var den dräng som hjälpte till att bära hem Erik Persson från marken. Han vittnade om vad som hänt tidigare på dagen den 13 september.  Jon hade då hämtat och lämnat tillbaka Erik Perssons häst som varit utlånad till Järvsö. Erik Persson bad honom sätta hästen i den så kallade Hornstäkten, men Jon bad att få släppa den i Kalkstigen i stället eftersom den låg så mycket närmare, och dessutom hade hästen gått där förut tillsammans med Mårten Jonssons häst.  Men Erik sade nej och började prata om vilken skada Mårtens häst gjort på den täkten med sitt ätande. Erik sade att han var inte rädd för Mårten Jonsson och tillade att ”han fådt för 12 öre i hufwidet och 12 öre skall han haft till.” Jon Persson och Erik gick in i stugan tillsammans och därinne tog Erik Jon om halsen och anmodade honom att komma tillbaka nästa dag och hjälpa honom med en sak. När Jon inte kunde lova något tog Erik sin tobaksdosa och kastade den hårt ner på bordet, sägandes att han tamigfan skulle säga Mårten några sanningens ord, han var minsann inte rädd för honom. Sen gick han ut för att gå till Mårten och slog igen dörren hårt efter sig. Rätten frågade Jon om Erik varit drucken, och det var han väl, men inte värre än att han kunde gå. Därefter bekräftade Jon Persson Mårtens berättelse om hur det gått till att bära hem Erik Persson och att Mårten bekänt att han slagit honom men också varför.
Pigan Märta Olofsdotters vittnesmål
Pigan Märta Olofsdotter, står som legohjon och dagsverkshjon i protokollet. Hennes vittnesmål gäller vad som hände under kvällen den 13 september. Ungefär klockan 7 om aftonen hade Erik Persson frågat henne om vem som givit Mårten Jonsson lov att släppa sin häst i täkten Kalksteget. Märta svarade då att Mårten Jonsson kan giva sig själv lov till det eftersom han äger andelar i samma täkt.  Erik Persson hade då svurit och sagt ”jag tör gå till honom och säga honom sanningen”. Märta hade varnat honom för att gå den dagen och han hade då satt sig på bänken i stugan och lagt tobakspipan på bordet, och just då kom drängen Jon Persson in och de båda männen gick ut för att bese hästen som Jon lånat och nu lämnade tillbaka. I allt övrigt bekräftade Märta det Jon berättade tidigare. Hon kunde också vittna om att Erik och Mårten alltid varit vänner tidigare samt att Erik inte haft något tillhygge med sig eller att han sagt att han skulle slå Mårten. Men hon berättade också att när Erik gått hade hon och Jon Persson pratat om Erik och båda tyckte att hans drickande blivit värre och värre med åren men att det inte syntes så mycket på honom hur full han egentligen var.
Pigan Kerstin Eriksdotters vittnesmål (utan ed)
Mårten Jonssons piga fick nu berätta vad som hänt på natten.  Kerstin låg i en bod väster på gården, och hennes matmor Gölin kom ut ur farstugan och ropade: ”Kierstin, kom in emedan Mårten håller uppå och slå ihiähl Erich Pärson”.  Hon hade då stigit upp ur sängen och sprungit in i stugan där hon tände upp eld och lade en kudde under Erik Perssons huvud på sin matmoders befallning. Den olyckliga händelsen hade så gått hennes husbonde till hjärtat att han utbrustit i tårar och önskade att det var ogjort. Hon berättade att hon under de 3 år som hon varit i tjänst hos Mårten, aldrig hade hört eller sett någon osämja mellan Erik och Mårten. På frågan om golvet var blodigt svarade hon ja, förutom på golvet där han blivit slagen var det också blodstänk på dörren och på en liten trästol.  Detta bestyrktes av länsman Johan Lindgren och nämndemannen Måns Persson i Ångsäter som besiktigade stugan dagen efter händelsen. De berättade också att Erik Persson vid besiktningen låg som död och rörde bara lite på ett ben. Hans ansikte var svullet och att han haft ett hål på det vänstra kindbenet, alldeles vid tinningen.  Komminister nådige Herr Wahlman beklagade högeligen att Erik Perssons tiillstånd varit så svårt att han inte kunnat ge något ord till svar om själens beredelse. Likbesiktningen några dagar senare gav resultatet att man hittat 4 sår runt vänster öga, 3 sår på näsan, överläppen var helt blå, halsgropen hade en stor blånad och ansiktet var svullet. Halsen var knäckt, vilket besiktningsmännen kunnat konstatera då de kunde vrida huvudet över axeln.
Resultat
Erik Perssons änka var inte med på tinget. Den dagen det hände hade hon varit i fäbodarna, och när hon fick veta vad som hänt hade hon blivit så överväldigad av sorg och ängslan att hon måst intaga sängen. I sitt ställe hade hon skickat sin släkting Jon Stensson från Rångstra, och lät hälsa med honom att hon önskade och bad  att Mårten Jonsson skulle förskonas från dödsstraffet eftersom hennes sorg redan var så stor och inte skulle hjälpas av att Mårten Jonsson också skulle sätta livet till. Och rätten och allmogen höll enhälligt med. De betygade sin medömkan med Mårten Jonsson som i alla sina dagar fört ett kristligt och stilla leverne samt aldrig tidigare varit inblandad i slagsmål eller någon annan förseelse. Han hade dessutom  3 små barn och hustrun var havande med deras fjärde.
Nämndemännen frikände Mårten Jonsson från dödstraff, men häradhövdingen kunde inte göra det eftersom alla vittnesmål tydde på att Erik kommit in i stugan utan att vilja slåss eller göra skada och att Mårten och hans familj inte varit i livsfara. Nämnden överröstade häradshövdingen och mer står inte i detta protokoll, men jag vet ju att Mårten två år senare blev halshuggen, så saken kanske fördes till högre rätt.
Efterspel
Jag tror att alla inblandade såg på den här händelsen som en stor tragedi, till och med prästen. För 13 år senare, under den hemska blodsotsepidemin som drog över socknen på sommaren 1743, dog två av Mårtens barn. Det var dottern Emfrid, då 24 år och så sonen Jonas, 12 år och 3 månader. Jonas var det fjärde barnet som var på väg då det hände. Så här ser hans dödsruna ut och man förstår att Gölin måste haft ett tungt liv:
Ur dödboken Ljusdal F:1 24 juni 1743
”Norrkämsta Enkans Hustru Giölin Persdotters son Jonas, 12 år och 3 månader gammal. Dennes fader warit en Beskedlig Bonde, ofwannämnde Hustru Giölins man, Mårten Jonsson wid namn, som råkat i olycka at ihielslå sin granne, hwarföre han sedan blifwit belagd med dödsstraff och här på Kyrckwallen afrättad. Efter hans död blef denna sonen född men aldeles utan förstånd och begrep til at något fatta och läsa, ganska litet kunnandes tala. Utan twifwel sådant förkommit af den sorg och ängslan som warit öfwer Modren medan hon gått med honom. Dödde i Blodsoten.”