En röst från 1718

 I mars 1718 när det stora nordiska kriget rasade för fullt och Karl XII ännu levde, hölls en spionrättegång i Åre. Häradshövdingen hade mottagit ett brev från Generalmajor Horn där han berättade att man tagit två bönder och satt dem i arrest i Duved Skans, misstänkta för spionage. Horn begärde nu rannsakning i målet. Svenskarna litade fortfarande inte på folket i Jämtland som man hade haft så svårt att kuva och införliva i svenska staten efter freden i Brömsebro 1645. Bonden Nils Jonsson i Sta i Åre socken hade angivit Pehr Olufsson i Duved och Joen Pehrsson i Forsa för att de 1714 skulle ha träffat två ”Baggar”, det vill säga norrmän/danskar (i tingsprotokollet görs ingen skillnad) och för att inte ha rapporterat detta. I Duved skans hade löjtnant Brunnberg hållit förhör med bönderna och en avskrift lämnades till tinget. 

Det är inte själva rättegången som fångat mitt intresse egentligen, utan en av böndernas redogörelse för vad som hände den där kvällen på hösten 1714 och det var inget spännande alls. Men i hans berättelse får man en chans att höra en människa i tidigt 1700-tal, i krigstid och ändå vardagsliv berätta litegrann med egna ord - det är ganska sällsynt i tingsprotokollen. Jag har skrivit av förhöret här, lite omskrivet och med moderniserad stavning (så ingen läsövning i gammalsvenska här alltså) Varsågod att lyssna på en jämtländsk röst från år 1718:

Pehr Olufsson och Joen Pehrsson var på fisketur i Eneforsen vid Handöl. De sov över på Eneforsvallen och dagen efter var det snöyra och så dåligt väder att de bestämde sig för att stanna inomhus hela dagen. Fram emot aftonen efter att de gjort upp eld, började hunden skälla. Efter en liten stund hörde de hur någon ropade utanför fönstergluggen och ville komma in. Där ute stod två män med bössor och  frågade vem som var inne i stugan. Pehr och Joen sade sina namn ”av häpenhet” och så låste de upp dörren och de båda främlingarna kom in och stampade av sig snön.

Joen Persson berättar: ”…när de inkommit och slagit av sig snön säger Pehr Olufsson till mig: ’se, det är Bängt Simonsson, din svåger’ men den andre var en okänd man, en Bagge eller norsk soldat. De satte sig och tog upp sin matsäck och åt och sen tog de upp pipa och tobak och gav oss lite tobak var till våra pipor. Så började min svåger Bängt Simonsson att tala med mig eftersom vi inte träffat varandra sedan jag gifte mig med hans syster. Och som jag varit på seglation i Holland  och på andra orter men nu bosatt mig i Åre socken på fadershemmanet berättade jag om mina resor på främmande orter och så talade vi om vårt tillstånd å bägge sidor och vi hade inget skadligt tal oss emellan. Något sade vi väl om kriget, men inte något som skadligt var. Jag minns att de sade att det fanns nog med manskap i Norge och att de i Norge anlagt en ny skans vid Röros. De lade sig på laven för att vila och det gjorde vi också. Jag kände inte att jag skulle mäkta med att övermanna dem för de var båda stora och starka karlar, speciellt Baggen och de var ju försedda med bössor. Jag var svagare av mig och gubben Pehr Olufsson ännu mera, så vi var glada att vi fick vara i fred och lade oss vi också. Men nästa morgon medan de sov, talade vi sins emellan om att det inte vore rådligt att tro dessa män om gott så Pehr Olufsson gick till Handöl för att försöka dra ihop lite folk till hjälp. När baggarna vaknade och steg upp, frågade de var Pehr Olufsson var. Särskilt den okände baggen verkade orolig och sa till Bängt, min svåger, att det vore rådligt att gå därifrån och det gjorde de också och jag tog avsked av min svåger. Efter en stund kom Pehr Olufsson tillbaka med Pehr Andersson från Handöl och eftersom baggarna då var borta, fortsatte vi vårt fiske och berättade inte det här för någon för vi trodde inte det var viktigt.”

(något spioneri kunde inte bevisas så de släpptes)

källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Jämtlands län (Z) EXIe:3834 (1718)

Hur Enångers prästgård klarade sig från att plundras

I Enångers gamla kyrkbok från 1710-1755 kan man läsa en liten skildring om hur tre hjältemodiga män från socknen vågade skrämma fem ryska kosacker på flykten och därmed också rädda Enångers prästgård från att plundras och brännas. Det är kyrkoherden i Enånger, Anders Bäckner, som själv skrivit ner den här berättelsen. Jag ska återge den med hans egna ord, men i modernare tappning så att det blir lättare att följa med. Vill man läsa historien i sitt original så finns boken på nätet hos SVAR.(www.svar.se) Den har beteckningen C:2 1710-1755. En av de tre männen var min förfader, Mickel Persson i Östby.

Bakgrund
Vid slutet av det stora nordiska kriget, 1700-1721, härjades och brändes Österjökustens städer av den ryska flottan. Alliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland hade år 1700 förklarat krig mot Karl XII:s Sverige. Till att börja med gick det bra för Sverige. Redan i augusti var Danmark ute ur kriget genom freden mellan Danmark och Sveriges allierade Holstein-Gottorp, och därefter besegrades Sachsen-Polen. I november besegrade Sverige Ryssland vid Slaget vid Narva.

Men Tsar Peter I gav inte upp utan fortsatte att erövra mark i Sveriges Östersjöprovinser och 1703 grundade han staden Sankt Petersburg för att ännu mer stärka Rysslands tillgång till Östersjön – sjöpassagen ut mot väst. 1707 tågade Karl XII in i Ryssland för att återta sina provinser, men nu gick det mindre bra. Ryssarna använde sig av den brända jordens taktik, de drog sig tillbaka och brände allt efter sig så att den svenska armén ingenstans kunde finna mat och värme. Vintrarna 1707 och 1708 var dessutom ovanligt kalla och bistra och den svenska armén försvagades. Den 28 juni 1709 led Sverige stort nederlag vid Poltava. Med resterna av armén flydde Karl XII till staden Bender i Turkiet där han blev kvar och levde i exil (sedan även i fångenskap) medan han försökte förmå den turkiska sultanen att starta krig mot Ryssland. Under tiden passade Danmark-Norge och Sachsen-Polen på att gå med i kriget igen och fick med sig Hannover och Preussen. Tillsammans kunde de nu erövra Sveriges besittningar i Baltikum och Tyskland. Danmark-Norge attackerade sen från väster och Ryssland från öster och hela Finland ockuperades 1714. Karl XII återvände från Turkiet och gick in i Norge för att avvärja Danmarks attack, men där dog han som bekant 1718. Nu inleddes långdragna fredsförhandlingar men då Sverige förhalade dem tyckte ryssarna att de behövde utöva lite påtryckningar för att få svenskarna att återuppta förhandlingarna. Alltså började ryska flottan 1719 åka upp och ner längs svenska Östersjökusten och plundra och bränna kuststäder och bruk, Umeå drabbades till och med två gånger.

Detta pågick - med uppehåll under 1720 – fram till den 25 maj 1721 då det Stora Nordiska krigets sista slag stod vid Selånger. (Sverige förlorade.)

Anders Bäckners berättelse
”Hvad sällsynt i Sochnen sig tilldragit Om Ryska rupturet och oväsendet 1721.
Den 21 Maj, som var en söndags afton, kom ryska galärflottan till Långvinds Bruk och satte bruket i brand. Långvinds by brändes icke, utan boskap, kläder och annat som behagade, tog fienden bort. En hammarsmed vid namn Johan Thunman fångades, men ingen mera eftersom alla i hela socknen var bortflyttade till skogs och upp till sina fäbodar. Natten emot måndagen for kosackerna, över 300 man, upp till Nora, Hede och Myra, skövlade och brände upp alltsammans utom en gård i Västermyra. Fem av dessa 300 man ryckte vid midnattstid över bergen hit till Prästegården; men hur underligt den, liksom kyrkan, räddades skall rätt nu berättas. Ingen befästning fanns det här, utan allenast länsman, Mickel Engman, klockaren Halfvar Hedin (som förut varit underofficerare vid E –Regementet) Mickel Persson i Östby, Per [ skada ] -sson i Grängsjö och Erik Persson i Rössånger. De gick efter midnatt hit till prästgården, för att se efter hur det stod till, ty de väntade främmande sedan de sett att bruket och byarna brändes. Bönderna gick ned till not-löten för att bära stornoten till skogs, medan länsman och klockaren gick in i prästgården och tog Pastors ur och bar det något söder om gården för att förvara det under en stor sten icke långt från vägen som går till Myra. Med det samma kom de förut nämnde 5 kosackerna ridande i sakta mak, med oskodda hästar, på väg mot prästgården. När länsman och klockaren såg det, väntade de en stund, och då de märkte att det inte kom någon mer, gick de en krok västerut, och så ned genom gatan till kyrkan, för att träffa på bönderna igen som nu kom från skogen.

När bönderna fick höra att det var ryssar i prästgården, så flydde de alla. En enda, Mickel i Östby, blev kvar med länsman och klockaren. Dessa 3 gick så upp till prästgården, och de hörde hur det bultade och slamrade. De tog mod till sig, och Gud var med dem. De öppnade lilla porten som vetter mot kyrkan, för att se hur det stod till. Så fort ryssarne märkte det, satte de sig på hästarna, lämnade alltsammans som de hade burit ut på gården och skyndade sig ut genom storporten. Där stannade de vid stora kornladan, s[krittande] med hästarna av och an, samt mycket ållade. De våra ställde sig i motvärn väst om gården, mindre än ett halvt stenkast ifrån fienden. Så ropade klockaren med mycken frimodighet till fienden: dobra, dobra Monsieur Panil! /Kom hit, Käre Bror! gå på ästu karl! (ung.kom an om du törs) Ryssarna pladdrade emot på sitt språk så mycket de kunde, men ingen av grupperna tog något steg framåt. 

När de sålunda hade manat varandra vid pass 3/4 timma, sade länsman till bonden Mickel i Östby: Skjut! Han sköt, men träffade inte ty det var mörkt. Sedan sköt länsman, och genast började en av ryssarna råma och skrika illa. Vidare sköt en av ryssarna, men Gudi lof! träffade ingen. Sist sköt också klockaren, men vet inte om han träffade; för i detsamma som klockaren sköt, så bar det av med ryssarna. Två av dem stöttade en tredje emellan sig. Men eftersom de tog fel väg väster ut, så måste de vända tillbaka hit till prästgården. De våra stod ännu stilla, och när de såg ryssarna komma tillbaka trodde de att fienden ville hämnas. Då ropade åter klockaren: Russiker, i [ - ] öfver alt! (anm.:det är tyvärr en skada i originaltexten här) Men ryssarna, som nu hittat igen vägen de kom, for av i mycken räddhåga, lämnande en yxa och en säck efter sig, och fick ingenting med sig bort härifrån. På den tiden stridde Herren för Enångers kyrka och prästgård! Utan all tvekan hade fienden planerat att röva och bränna. Måndagen litet före middag kom hela Galärflottan hit in i Kyrkofjärden och lade sig vid Våtnäs där de låg stilla på grund av stiltjen. Men underligt var det, att de icke for hit upp utan istället nattetid for norrut till Njutånger där de brände Iggesunds Bruk samt många byar, och klockstapeln lades i aska, men Gud bevarade templet. Fienden var inne i kyrkan, men kom ej ut i sakristian hur än de med järnstörar och spett stötte på dörren. Hålen efter spetten kan ännu ses på dörren til vedermäle för efterkommanderna.”


Ni undrar kanske hur det gick för den stackars skjutne ryssen. Och vad hände med Enångers ende fånge, hammarsmeden Thunman? Jo det kan Anders Bäckner faktiskt berätta. Thunman fick åka med ryska flottan upp till Medelpad och där släppte de av honom. Jag antar att han gick till fots hem, förmodligen ganska lättad. Och han berättade när han kommit hem, att den skjutne ryssen, ”den af the 5 Cossacker som råmade efter skottet af Länsman”, han dog och blev begravd på Leskär i Enångers skärgård. Platsen kallas än i dag för Ryssgraven.

Nordiska kriget

Släktforskar man i Sverige kommer man troligen att hitta soldater och speciellt då karoliner. Jag tycker att det hjälper mycket att veta något om omständigheterna kring krigen, och det är inte självklart att man fått lära sig det i skolan nuförtiden! Jag gick i skolan på 1970-talet och det var inte riktigt modernt då att "rabbla kungar och krig" och den inställningen från skolans håll har nog knappast förändrats med tiden. Men vill man forska om människor på djupet, då måste man ta reda på ganska mycket om samhället och händelserna som har påverkat dem.

Ett krig som lämnat många spår efter sig i kyrkböcker och krigsarkiv var det Stora nordiska kriget 1700 - 1721 då Karl XII var kung. Det kan vara både nyttigt och roligt att veta lite mer om själva kriget då man till exempel hittar uppgifter om anfäder som "förfrusit bägge fötterna på fjället" eller varit "i fångenskap i Ryssland". Så här har jag försökt göra en kort resumé med hjälp av källor som Nationalencyklopedin och Armémuseum:

I februari 1700 anföll Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland Sverige för att vinna tillbaka de stora landområden de förlorat till Sverige under 1600-talet. Karl XII hade nyss blivit kung, bara 15 år gammal år 1697 och man trodde nog att Sverige var ett ganska lätt byte. August av Sachsen-Polen anföll Riga i februari, sen anföll Danmark Holstein-Gottorp i april och i augusti anföll Ryssland Estland och Livland. Men svenska soldater skeppades snabbt till Danmark där de besegrade danskarna och i Narva i november samma år besegrades Rysslands armé av 10 000 svenska soldater.Därefter ägnade sig Karl XII i sex år åt att kriga i Polen. Under tiden omorganiserade Peter den store i Ryssland sin armé och började tränga fram mot Östersjön tills Karl XII beslutade sig för att stoppa dem och marscherade mot Moskva, men då retirerade ryssarna och använde sig av "den brända jordens taktik", det vill säga de brände ner alla byar och åkrar efter sig. Svenskarna tvingades då söderut för att inte svälta ihjäl och armén försvagades så pass att Ryssland till slut kunde besegra dem i slaget vid Poltava år 1709. Karl den XII lyckades fly tillsammans med 1300 soldater men alla andra togs som fångar av ryssarna. Av de 25 000 svenskar - soldater, kvinnor och barn som följde marschen, kom bara 5 000 hem till Sverige igen. Inte underligt då att kyrkböckerna ibland har sida upp och sida ner med namn på stupade soldater.

Efter detta nederlag begav sig Karl den XII till Osmanska riket, Turkiet för att försöka få dem till allierade mot Ryssland, och till att börja med var turkarna vänligt inställda. Kungen och hans lilla armé fick bo i Bender. Turkarna miste ganska snart intresse för en allians med Sverige och till slut fick de nog av sina gäster och drev bort dem med våld 1711 i det som kallas Kalabaliken i Bender. Kungen tillfångatogs men släpptes 1714 och var tillbaka i Sverige 1715. Men i stället för att ge upp samlade han återigen sina styrkor 1716 för att försöka återa de man förlorat mot Danmark. Han vände sig mot Norge som tillhörde Danmark och gjorde två försök, 1716 och sedan det norska fälttåget 1718 då han ju blev skjuten i Fredrikshald i Norge. Det norska fälttåget gjordes på två fronter, ett i söder över Värmland och ett i norr över Jämtland in mot Trondheim. Det norra leddes av General Carl Gustav Armfeldt och brukar kallas armfeldtska fälttåget. När det nu avbröts skulle man ta sig hem tillbaka över fjället men överraskades av snöstorm och svår köld på nyårsnatten 1718-19. Många dog här och i den följande hemmarschen.

Under tiden härjade ryssarna lite som de ville i Finland. I ett tidigare inlägg har jag berättat lite om finska flyktingar i Sverige från den här tiden. Och så brände de städer och bruk längs Östersjökusten. Umeå hann de förstöra tre gånger till och med. Det här är ju också händelser som avspeglar sig i arkiven och som kan förklara flyttningar till exempel.

Finska flyktingar från den stora ofredens tid

Under den stora ofreden - den finska benämningen på kriget mot Ryssland 1700- 1721, kom en stor mängd finska flyktingar till Sverige. De betraktades som svenskar och många kunde försörja sig själva här, men många var förstås utfattiga och hade flytt utan att få någonting med sig hemifrån. De som behövde fattighjälp och understöd hamnade i svenska rullor och här är en sammanställning av dem. I förordet står det:
"Föreliggande flyktingförteckning är sammanställd av basmaterialet till Johanna Aminoff-Winbergs prograduavhandling Flyktingströmmar under stora nordiska kriget och licentiatavhandling Finska flyktingar i Sverige under åren 1710-1721 (Åbo Akademi, Historiska institutionen, Nordisk historia, 1984 och 1990)."

Till förteckningen