17 mars 2014

En brottsutredning år 1698


Såsom en soldat under Helsinge Regementet och Capiteinens wälborne Hr Anders von Schwartzhoffz Compagnie, Oluff Eriksson i Åkerstad benemnd, är här i Ljusdahls Sockn dz 9 Augusti sistlidne, uthi Kyrkosiön wedh stranden straxt nedanför sitt qwarter döder igenfunnen, och dz 12 dhärpå fölliande till Landet dragen, och uthi en åkerren nedgrafwen.Ty framstego Soldatens änka Sigrid Hansdotter och hennes swåger Bonden Oluff Hansson i Hybo, anhållandes Tingzrätten behagade afledne Soldatens huswärdh Bonden Anders Larsson i Åkerstad under förhör taga om icke han wore densamme som Lördagen tillforene dz 6 Augusti medh någre yxhammars slänger Soldaten af daga taget, emedan dher till stora lijkheter finnas lähra, förmenhade Oluff Hansson elliest dhett Anders Larsson 3die (--) Böndagztiden ifrån honom stulet några mathsaker, hwilket Anders Larsson eij wehlat tillstå, uthan på alt sätt sökt öfwertahla Soldaten Oluff Ersson tyfwersaken på sigh taga, men enär Soldaten eij wille dhär till samptycka, synes som Bonden dhenne ellacka gärningh skall hafwa wärkstält.


Ja så inleds rättegången i juni 1698 om mordet på soldaten Olof Eriksson i byn Åkersta i Ljusdal. Tinget hade samlats i Länsmansgården i Färila och alla vittnen var tillkallade. Hans kapten, Anders von Schwartzhoff, vittnade om Olofs karaktär. Enligt både kaptenen och hela kompaniet hade Olof alltid varit tyst och stilla och skickat sig väl så att ”ingen öfwer honom något haft att klaga.” Och en lång rannsakning rullas upp.Vi får följa alla vittnesmål och brottsutredningen, och med jämna mellanrum låter Rätten den anklagade uttala sig. Häng med i turerna och gör dig din egen uppfattning: var Anders Larsson skyldig eller ej?

Brottet och anklagelsen
Tisdagen den 9 augusti 1697 hittades en död kropp en bit ut i vattnet i sjön Kyrksjön i Ljusdal av ”allmogen”. Kroppen togs inte genast upp utan man förankrade den vid botten med en stör genom kläderna och först tre dagar senare drog man upp kroppen, examinerade den och grävde sedan ner den i en åkerren tills vidare. Den döde var soldaten Olof Eriksson som bodde med hustru och barn i en stuga på bonden Anders Larssons gård, strax intill Kyrksjön i Ljusdal. (För den som känner till bygden låg gården, tillsammans med en granngård,ungefär där Rosins begravningsbyrå nu ligger, 2014.)

Olof Erikssons hustru Sigrid Hansdotter och hennes svåger Olof Hansson i Hybo, hade genast efter upptäckten av kroppen fattat misstankar mot bonden och nu ville de att Tingsrätten skulle utreda om det kunde vara han som mördat soldaten (förmodligen med en yxhammare). Motivet skulle enligt Sigrid och Olof varit att denne Anders Larsson stulit mat av Olof Hansson, fast det ville han inte erkänna.  Denna stöld skulle upp till rannsakning i tinget på söndagen den 8:e och Anders hade försökt få soldaten att ta på sig brottet. Men då han nekade skulle Anders alltså ha slagit ihjäl honom med sin yxhammare. 

Det första vittnet var bonden Olof Hansson i Hybo. Han berättade om matstölden. Den 11 juli 1697 förde Olof Hansson hem nyproducerad mat, smör och ost, ifrån sin fäbodvall, För transporten hade han lånat sadel och ”benne” (tyglar) av Anders Larsson. Olof Hansson menade att det var då han lämnade tillbaka sakerna till Anders Larsson som denne hade fått nys om att Olof hade smör och ost i sitt härbre. Olof trodde vidare att Anders Larsson någon av de nästföljande nätterna tagit med sig en stege, klättrat upp i härbret och stulit maten. Den 15:e juli upptäckte Olof att det saknades 1½ pund smör och 1 pund 14 marker ost. Olof visste att Anders Larsson hade åkt till Hudiksvall dagen före med smör och ost….Han skickade bud till Hudiksvall med en förfrågan och svaret han fick var att Anders Larsson sålt just sådana varor i staden. Nu konfronterade Olof Anders Larsson och frågade var han fått smöret och osten ifrån och då svarade Anders: av Olof Eriksson!

Så var det dags för Anders Larsson att uttala sig för rätten för första gången. Han förklarade nu att smöret och osten som han sålde i Hudiksvall den 14 juli hade han fått av soldaten Olof Eriksson som betalning för tobak och säd, men vad dråpet angick var han oskyldig. Den aftonen då Olof Eriksson blev mördad hade Anders inte träffat honom alls, utan han hade varit upptagen med att tjudra sin häst.

Rättsmedicinsk undersökning
Enligt vittnesmål hade Olof Eriksson denna lördagskväll den 6:e augusti gått ner till sjön i bara skjortan och byxorna för att tvätta sig. Han behövde inte gå långt för Anders Larssons gård, där Olof bodde,  låg bara ”vid pass tre stenkast” från stranden. Då kroppen hittades på tisdagskvällen, förankrades den som sagt vid botten med en stör genom kläderna. Den 12:e kom tolvmännen till platsen, och tillsammans med allmogen drogs kroppen nu upp och examinerades. Då fann man tre skador; den första var ett fyrkantigt hål över höger öga. Hålet såg ut precis som när man slagit med en yxhammare. I protokollet står att "ögonstenen" åkt ut och låg ner mot kinden.Ögonsten är ett gammalt ord för ögongloben och som senare övergick till att beteckna pupillen (och nuförtiden någon man tycker mycket om).  De båda andra skadorna satt dels över vänstra örat och dels i bakhuvudet och där var hud och hår avskalat som av yxhugg. Skjortan var sönderriven fastän den var alldeles ny.


Ett klent alibi
Anders Larssons alibi granskades nu. Han skulle alltså ha varit upptagen med att tjudra sin häst och man frågade vid vilken tid det var. Han svarade att det hade skett innan folket lade sig och innan det blev mörkt.
Pigan Märtha Olsdotter framkallades att vittna och hon fick avlägga sin ed. Denna kväll  just när det började skymma, hade Märtha gått till Anders Larssons gård för att hälsa på hans hustru Gölin Hansdotter.  Märtha träffade Gölin i stugan där hon låg på sängen med sina barn, men någon Anders såg Märtha inte till. När Märtha gått hem till sig, (troligen till granngården även om det inte sägs i protokollet) hade hon sett genom fönstret att klockaren Peder Olsson gick förbi, ledandes Anders Larssons häst. Nästa morgon kom Gölin Hansdotter och frågade Märtha om hon sett till soldaten Olof Eriksson. Nej, svarade Märtha, inte på långan tid. Då börjad Gölin gråta och sa ”han gick till sjön i går afton för att tvätta sig och sen har ingen sett honom.”  Sedan tillade hon att det var tur att Anders inte talat mer med Olof i går än då de pratade om rannsakningen om stölden.
Rätten frågade Anders Larsson var han hållit hus under mordkvällen då Märtha var på besök hos hustrun och han svarade  att han gått ut med sin yxa för att tjudra hästen. Rätten påpekade nu att hans berättelse var ostadig – han ägde ju bara en häst och den hade vittnet sett senare på kvällen ledas hem av klockaren. Anders svarade att han inte visste vad han skulle svara, bara att "han kunde väl ha varit någon annanstans".

Anders hustru Gölin Hansdotter fick frågan varför hon gråtit om söndagsmorgonen och hon förklarade att hon träffat Olof Erikssons son, omkring 10 år gammal, som gråtit efter sin försvunne far, och att Gölin tyckt att det var så ”ynkeligt” att hon grät för pojkens skull. Hon berättade också om det samtal hon hört mellan maken och soldaten över den rannsakning om stölden som de båda skulle ställas inför i Ljusdals sockenstuga.
Anders Larsson kunde nu inte neka till att ha träffat Olof på lördagskvällen och talat med honom om stölden, men till dråpet sade han sig återigen vara alldeles oskyldig.

Drängen Mårten Svensson i Gärde hade på lördagskvällen varit ute tillsammans med systern Gertrud Svensdotter just när solen gick ner. Båda såg Anders Larsson ståendes på en sten nere vid Kyrksjön,vid samma ställe där kroppen senare hittades. Denna sten låg söder om Anders Larssons badstuga och strax öster om backen. På stenen stod alltså Anders Larsson och han såg sig omkring. Lite senare, då det blivit mörkt, såg de återigen Anders Larsson och då tjudrade han sin häst en bit ifrån stenen. När rätten frågade Anders vad det var han stod och såg efter, svarade han att han inte alls varit där.

Mer rättsmedicin och bevisning
Rätten stack här emellan med lite mer bevisföring om Olof Erikssons skador. Tolvmännen som besiktat kroppen vittnade återigen om att skadan över ögat var fyrkantigt (och att Anders Larssons yxhammare passade precis i hålet.) Vidare jämfördes de andra skadorna med de som uppstår då man ”dänger och slår i bahra isen” och nu ansågs det bevisat att det verkligen var en yxhammare som orsakat de dödliga skadorna.
På söndagen efter predikan skulle Anders Larsson och Olof Eriksson til sockenstugan för att höras om smör- och oststölden. Och fastän Anders mycket väl visste att Olof kvällen före gått ner till sjön för att tvätta sig och sedan inte setts till, sprang han nu runt kyrkan och letade högljutt efter Olof bland folket.  

Soldaten Per Ersson från Söderkämsta framropades för att vittna eftersom han hade något att berätta i saken. På måndagen eller tisdagen före mordet hade Per Ersson varit i bodelandet Holänna, en mil från Ljusdal, där också Olof Eriksson var tillsammans med sin syster Margareta Eriksdotter. Per hade då hört systern förmana Olof: ”Du måste hem i Socknen och förswara dig, ty Anders Larsson will wita dig för tyf” (tjuv) varpå Olof svarat: ”Då hafwer jag rätt på den hunden för dett jag hulpit honom arbeta hela sommaren, om han nu skall skylla mig för sådant. Jag hafwer sagt ått Olof Hansson  /ifrån hwilken stuhlet blef/ det ingen annor giordt dett än Anders Larsson.”

Försök till att blanda bort korten
På måndagsmorgonen började man söka efter Olof Eriksson. Fänrik Thörnefeldt tillkallade Olofs rotebonde Olof Månsson i Onsäng och gav honom i uppdrag att hitta soldaten. Olof Månsson gick runt bland grannarna, men det gav ju inget resultat så han gick till fänrik Thörnefeldt och berättade det. Fänriken tyckte att man då skulle låta sökandet bero tills han kunde få tag i manskap som kunde hjälpa till. Anders Larsson hade stått en bit ifrån och sett de båda tala och nu kom han fram till Olof Månsson och frågade vad fänriken sagt om soldaten. Olof Månsson berättade det och då sa Anders Larsson att soldaten var i livet, han hade blivit sedd på söndagskvällen i Hallen, en plats som låg en liten bit från Anders Larssons hemman , mellan två soldatstugor där.

Fler indicier
Nu hördes klockaren, Peder Olsson i Västernäs. Han berättade att han på mordkvällen, strax efter solens nedgång, fört hem Anders Larssons häst. Den hade varit på rymmen ner mot älven och klockaren hade tagit fast den vid färjestället. Väster om gården hade han då mött Anders Larsson med en tobakspipa i munnen.

På morddagens morgon hade soldaten Jöns Persson Oxe varit på vägen vid Gryttiesbron och där mötte han Olof Eriksson som kom från bodelandet Holänna där han varit under veckan. Olof skulle nu hem till Åkersta. De hade då bland annat pratat om matstölden och Jöns frågade om Olof var skyldig, men till det svarade Olof: ”Nej, men nogsamt vet jag att Anders Larsson stulit dem, emedan han för en tid sedan tillböd mig stuga och stugutomt däräst jag ville ärkänna mig till samma stöld bråttzlig.”

Vem var då Anders Larsson?
Här lade nu tingsrätten in en karaktärsbeskrivning av Anders Larsson. Både länsman, tolvmännen och den närvarande allmogen kunde enhälligt vittna om att Anders Larsson var av en ”ganska ellak frägdh”. Han slog både folk och kreatur och var av en styv och oböjlig natur. Och fastän både häradshövdingen och prästen försökte få honom att erkänna dråpet så nekade han ihärdigt. Men rannsakningen avrundades nu så här: Olof Erikssons hustru, Sigrid Hansdotter, hade under hela lördagskvällen varit på andra ställen och tjänat födan, och hon kunde inte vittna om vad som hänt. Det man säkert visste var att soldaten om aftonen den 6:e augusti, i sin stuga på Anders Larssons gård, klätt av sig alla kläder utom skjortan och byxorna, gått ner till sjön för att tvätta sig ”och blef sedan aldrigh mehra lefwande synter.”  Man konstaterade också att Anders Larsson måste ha varit den som talade med Olof sist. Det hade inte varit något oväder som kunnat föra omkring kroppen i vattnet, utan den återfanns invid den sten i Kyrksjön där Olof hade som vana att tvätta sig varje lördagkväll – samma sten som två vittnen såg Anders Larsson på.

Ja, nog verkar det som om Anders Larsson var skyldig.  Ingen gick på hans försök att låtsas som om han inte visste att Olof var saknad, eller att han skulle ha blivit sedd på söndagen. Hans alibi var ingenting att ha och han kunde inte hitta på något bättre. Han hade både motiv och tillfälle, han sågs på brottsplatsen och hans yxhammare passade in i skadan på Olofs huvud. Men tingsrätten kunde inte döma honom. I resolutionen säger man att eftersom Anders Larsson nekar till brottet och ingen kunde bevisa att han faktiskt utfört själva gärningen, så måste rätten fria honom. Men man skulle lämna ärendet till en högre rättsinstans för omprövning. Jag vet inte om han klarade den. Åren som följer, 1699 - 1702 står han fortfarande i mantalslängderna som bonde för hemmanet i Åkersta, men 1703 är det en ny bonde på gården.

Vad gäller Olof Erikssons kropp, som vid rättegången nu nästan ett år efter mordet, fortfarande låg begravd i åkerrenen, beslutade rätten att den skulle tas upp och begravas på kyrkogården eftersom det kunde bevisas att han inte begått självmord.

källa: Dombok för Ljusdals tingslag 1698 samt mantalslängder för Ljusdal 1698-1703; "Ögonsten": http://runeberg.org/svetym/1319.html