De skulle ju bara till Memel

Utanför våra kuster ligger hundratals gamla vrak på havets botten. Ett av dem är skutan Laxen från Gotland, som sjönk utanför Karlskrona 1688. Hur det gick till när hon sjönk berättas i ett rådstuguprotokoll från Visby Rådstuga i september 1688. Man skulle rannsaka hur det egentligen gått till och vad som hänt med lasten under hennes seglats i Baltiska havet.  

Den gotländske köpmannen Johan Lönn skulle sälja kalk i handelsstaden Memel, som numera heter Klaipeda, i Litauen. Frakten hade han ordnat på tullnären Sven Orres skuta Laxen som lastades med 87 läster kalk och utgick från Sandviken på Östergarnslandet. Hon skulle gå rakt över till Memel. Det var inte särskilt lång väg, bara 130 sjömil – cirka 24 mil, och resan beräknades ta högst en vecka. Men seglatsen skulle visa sig bli mycket, mycket längre än så, och Memel nådde de aldrig.

Hans Gråsteen var lejd som skeppare. Med ombord var också Gråsteens gode vän, borgaren Pär Sörensson, en liten besättning på 3 båtsmän, nämligen Christoffer Mickelsson Kämpe, Olof Pärsson från Hogrän samt Paul Springer och så kocken Olof Olofsson som var från Hälsingland. Hans Gråsteen och Pär Sörensson framstår inte i rådstuguprotokollet som några vidare trevliga typer, och de var inte så bra på att segla heller verkar det som.

De hade seglat i många dagar och båtsmannen Christoffer Kämpe började ana oråd när han tyckte att de borde varit framme i Memel för längesen. Han gick till Gråsteen och Sörensson och sa att han trodde att de gått förbi Memel, men fick en utskällning till svar. ”Håll mun! Du är bara en kronobåtsman och vi är borgare och vet bättre! Och det är vi som svarar för både skepp och gods!” Men det visade sig snart att Kämpe hade rätt. Laxen hade verkligen seglat förbi Memel. Gråsteen hade inte känt igen den memelska vallen utan gått för långt söderut ner i bukten. Där irrade de omkring i drygt en vecka, ända till en hård nordostvind tvingade dem därifrån. Gråsteen befallde att skutan skulle gå till Danzig, nu Gdansk i Polen, i stället så man styrde västerut. Men i tjockan missade de även Danzig och gick förbi med bortåt 6 sjömil.  Då försökte de nå hamnen i Colberg, nu Kolobrzeg men missade ännu grövre och hamnade ända borta i tyska Ruden (trol. Rügen). De ankrade vid Gripswald där de låg i 8 dagar och funderade på hur de skulle fortsätta resan. Brödet var nu nästan slut. De hade fortfarande ärter, gryn och fisk ombord men det skulle bara räcka i ett par veckor till. Gråsteen och Sörensson bestämde då att man skulle gå till Wolgast och försöka sälja lasten där så att man kunde köpa mat. En läcka i skrovet hade uppstått också och den behövde repareras. Vid Wolgast blev man liggande i 7 veckor. Till slut vände vinden till väst-sydväst och var helt idealisk för att segla till Memel med. Den ordentlige Christoffer Kämpe påpekade detta men fick återigen en utskällning och värre än så – Pär Sörensson bet honom i näsan! Detta kunde Christoffer sedan visa upp ett läkarintyg på vid rättegången.

Gråsteen och Sörensson var nu ordentligt trötta på att vara ombord på Laxen och ville bara bli av med lasten och segla hem. De tog ombord en lyftare som lossade kalken i Wolgast men de höll hemligt för besättningen hur mycket de sålt. Gråsteen berättade dock senare vid rättegången att 20 läster kalk blivit förstörda vid läckan men att de sålt resten för 3 riksdaler lästen.  Båtsmännen blev hotade av den tydligen ganska våldsamme Sörensson att om de så mycket som knystade om hur mycket som lastats av skutan skulle han hugga huvudet av dem med skeppsyxan! Det måste ha varit en riktigt otrevlig resa. Lite att äta och hot och våld. Men nu skulle de äntligen hem. När skutan nu var tom hittades en skada under krysshultet, ett hål stort som en hand, som kunde lagas någorlunda så att läckan minskade.  Bakstammen hade gett med sig något också men kunde lagas med järnskenor. Och så bar det i väg mot nordost. Då brast roderhaken och rodret blev hängande på sidan men det gick att styra med focken och mesanseglet, (i protokollet kallas de fåken och missan) så att man ändå tog sig upp till Blekingekusten på tre dagar. Vad som sedan hände råder det delade meningar om i rådstuguprotokollet.

Gråsteen och Sörensson hävdade att det blåste upp till storm och att skutan tog in mer vatten än de kunde pumpa. Klockan var 5 på eftermiddagen och man befann sig 3 eller 5 sjömil utanför Kristianopel. Gråsteen befallde att man skulle gå i livbåten och överge Laxen. Det hela gick så fort att besättningen bara fick med sig sina kistor och lite bröd och dricka. Alla redskap och annat blev kvar ombord.

Men besättningen hade en annan version. Kocken Olof berättade att då han varit längst ner i skutan för att tappa upp dricka så hade han då inte sett någon läcka, där var alldeles torrt.  De hade visst blivit beordrade att gå i livbåten, men där hade Pär Sörensson sagt att det bästa vore om de högg skutan i sank ”så att inga främmande skulle lägga beslag på henne”, vad nu det skulle spela för roll om hon ändå var övergiven. Så de rodde tillbaka och besättningen fick gå ombord och hugga hål i skrovet och skära sönder seglen. När de kom tillbaka till livbåten blev de hotade med skeppsyxan igen, denna gång om de berättade vad de gjort. I stället skulle de hålla sig till Gråsteen och Sörenssons historia om att skutan var gravt läck och att det blåst upp till storm. Därefter rodde man till Öland och gick iland.

Kocken tyckte att Gråsteen skulle samla ihop några bönder som kunde hjälpa dem att bärga åtminstone redskapen, speciellt köksredskapen, från Laxen, men Gråsteen svarade irriterat: ”bönderna äre så elaka och skielmska att man intet kan lijta dem till”. Och så var seglatsen äntligen över, den som skulle varat i högst en vecka men som hållit på hela sommaren 1688. Och Laxen, hon sjönk väl rakt ner och sällade sig till den stora vraksamlingen utanför Blekinges kust. 

Vad hände vid rättegången? Berättelserna gick ju i sär och inga brott kunde bevisas fast vi tycker kanske idag att besättningens vittnesmål borde vägt tyngre. Hans Gråsteen blev ålagd att göra upp ekonomiskt bäst han kunde med Johan Lönn och med skutans ägare Sven Orre, men hur det gick förtäljer inte rådstuguprotokollet. 

Ill. av Anne-Marie Nilsson på en karta av Anders Bure ca 1635

Källa:
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gotlands län EXId:989 (1688-1689)

Pina död!, sa Ingeward

Dags för en läsövning i 1600-talssvenska igen! Denna gång från Blekinge år 1686. Berättelsen bjuder bland annat på ett kraftuttryck - Pina död! - som du till exempel kan börja använda om du är trött på gamla vanliga svärord...

Året var 1686. I Gemsjö by i Gemsjö socken ( som numera heter Jämshög) och Listers härad, bodde bonden Ingeward Larsson med frun Sissa Sibbesdotter. Ingeward var stor och stark, ja han beskrivs som den starkaste i hela socknen. Han hade en vän,( eller vad man ska kalla honom, för Ingeward verkar inte ha behandlat honom speciellt snällt genom åren) som hette Per Bengtsson och bodde i grannbyn Hässlehult. 

En dag i juli, den 22 närmare bestämt, kom Per hem till Ingeward för att låna lite råg. Så blev han bjuden på ett stop öl och blev kvar. Sissa Sibbesdotter tycks ha haft onda aningar för hon sa ganska snart till Per att han borde gå hem, men Ingeward protesterade och de båda vännerna fortsatte dricka både öl och brännvin i allra bästa sämja. De satt bredvid varandra på tröskeln till farstugan och såg ut över gårdstunet i sommarkvällen. Så fick de se ett par karlar som genade över Ingewards gård. Det var båtsmännen Hans Drake och Per Larsson från Gränum som var på väg till en vän. Men Ingeward kände igen Hans Drake och ropade: ”Kom hit, jag vill giva dig ett stop öl!” och då ropade Per Bengtsson att han skulle bjuda Drakes kamrat på ett stop öl också, bara för att de var kronans båtsmän. De båda nykomlingarna fick ta plats på tröskeln och Ingeward och Per Bengtsson satte sig bredvid varandra på en bänk inne i farstugan.

 Drickandet fortsatte och Ingeward kvad något ur en bok (tyvärr vet vi inte vad). Så kom Sissa förbi och Ingeward drog henne till sig och tvingade henne att sitta ner. ”Här skall du sitta, jag är din man och mig skall du lyda eller skall jag slå dig sönder!” Han höll fram kannan och befallde henne att dricka. Men han var så pass full att han snart glömde bort henne och då passade hon på att smita iväg. Per Bengtsson var inte nöjd. ”Du må icke göra så mot din hustru!” sa han. Och så var det slut med sämjan och de började skrika och svärja till varann. ”Pina död!” sa Ingeward, ”ästu inte karl att slå mig, jag är inte rädd för någon man!”. ”Ingeward” sa Per, ”du har bjudit in mig och då ska du inte slå mig – men det har du gjort förr. Du har hubbat och slagit mig förr så att jag är en skröplig människa i resten av mitt liv och gett mig tarmelopp (bråck). Så pruckla inte på mig när du har bjudit in mig!”

De lugnade sig en liten stund och räckte varann handen men plötsligt blossade ilska upp igen. ”Jag vill gå hem” sa Per ”Och rågen får du tillbaka bara du inte slår mig!” Ingeward svarade ”Jag är inte rädd för nån, och om jag skulle slå dig med bara min ena hand skulle du stupa, men jag håller mig för vis för att slå dig!” Hade Per Bengtsson varit lite nyktrare hade han kanske tagit tillfället i akt nu och rest sig och gått hem, men i stället sa han kaxigt: ”Slår du mig så slår jag dig tillbaka för du har slagit mig förr!”. Då tog Ingeward ett stadigt tag i Pers skägg och vred honom mot väggen.”Lät mig vara, din Snapphane!” skrek Per. Ingeward reste sig, stampade i golvet och sa ”Pina död, jag är ingen Snapphane!” Den fortfarande kaxige Per sa ”Var har du fått allt ditt silver ifrån då?” Då slog Ingeward. Den stora handen träffade rakt över Pers mun och näsa och blodet rann. Per drog sin kniv och stack den i bröstet på Ingeward, men den gjorde ingen större skada utan Ingeward sprang in i stugan och hämtade sin yxa medan Per gav sig ut på gården. Sissa försökte hindra Ingeward men han var förblindad av vrede. ”Pina död, han skall aldrig gå levandes från min gård!” röt han och sprang ut med yxan höjd i vädret. Per lyckades få tag om yxan med ena handen och med den andra höll han fram sin kniv. Ingeward såg den och sa ”Jag vet att du inte sticker mig nu” men det gjorde Per. Han högg ett stort sår i magen på Ingeward som segnade ner. 

Nu blev det förstås stor uppståndelse, ungarna skickades iväg att hämta prästen och Ingewards bröder och båtsmännen tog fast Per och band honom. Ingeward levde ännu och han bad dem att släppa Per. ”Släpp Per Bengtsson och lät honom gå hem” sa han. Sedan dog han.

Vid rättegången i september 1686 gick man noga igenom händelserna med vittnena. Men den skyldige själv var inte där. Någon gång under kvällen lyckades Per Bengtsson ta sig ur repen och smita och sedan dess hade ingen sett honom i vare sig Hässlehult eller Jämshög. Men man skulle inte ge upp efterspaningarna, för han hade nog inte kommit så långt. Han bar ju ”magen och alla inälvorna på sidan” av ett knivstick han fått för längesen – troligen det tarmelopp han pratade om, och troligen tillfogat av Ingeward.

Och så här ser historien ut i original i domboken:

Anno 1686 denn 1 septembris höltz i Berkenähs  Extraordinarie laga ting närwarande under fogden Hans Frijes och wanl. Häradznembd.

S.D. Efter Hans Excelles och den högkongl. HoffRättens bref af den 3 Aug: sidstleden till wälborne Hr Landzhöfdingen Hr Erich Siöbladh och deruppå högb.e högw. Hr Landzhöfdingens bref till mig undertecknadt af den 27 Augusti företog sig Rätten att efter föregången laga stembning uppå parterna och slächten på begge sidor samt de bekante wittnen, ransaka om det dråp som Pehr Bengtsson i Heslehult i Jemsiö sochn har begådt uppå Ingeward Larsson i Jemsiö by och dess egen gård denn 22 Julij sistledne.

Att Pehr Bengtssons hustru och barn war befullmechtigadt och comparerade - - fogden wäll.t Christopher Hansson, att Ingeward Larssons hustru Sissa Sibbesdotter som och sielf tillstädes wahr och dess barn befullmechtigat comparerade fogden wäll-tt Hans Jöransson och den dödes Broder Hans Larsson i Örlycke.

De wittnen som efter föregången laga stemning äre citerade blefwo framkallade, då först framkom Pehr Larsson fast båtzman i Grenum (Gränum) och efter aflagd eedh wittnade att Mårmässo dag som war den 22 Julij kom hans kammerat Hans Drake till honom i Grenum och efter der intet öhl war gingo de emot aftonen till gemsiö by som ligger straxt der wijd och ärnade fuller intet gå in till Ingewardz men när de skulle gå öfwer hans gård blefwo de sedda af Ingeward Larsson i Gemsiö och Pehr Bengtsson i Heslehult, då Ingeward ropade till Hans Drake och sade ”Kom hijt, iag will gifwa dig ett stoop öhl” som och skedde, och denne Pehr Larsson fölgde medh; Då sade Pehr Bengtsson: ”iag skall gifwa hans kammerat ett stoop öhl, ty de ähro Cronones karlar både.” När de fingo öhlet drucko de om med desse twå bönderne, som och hemptade äfwen för sig mehra öhl, sittiandes desse Båtzmennen på farstugu tröskelen och de bemte Bönderne på ett säte i farstugun,  och nähr Båtzmennen druckit uth hemptade de mehr öhl, då wij kiöpt hwar sitt stoop gich hann efter eldh och tende på tobakzpipan och när han kom igenn hörde hann intet ondt förr änn Ingeward begynt med sinn hustru, tager i henne och sätter henne på bänken, war ond och sade: ”Pina dödh sitter du intet hoos mig skall iag slå hufwudet sönder på dig” då hon swarade ”Kiära mann lät mig dricka så mycket som iag tyar.”

Elliest war der een annan kanna medh hwilken de drucko om och der igenom förglömde han truga sin hustru dricka så mycket ty hann war hehl drucken. Sedan begynte de bägga träta säyandes Pehr Bengtsson: ”du skulle intete låta så illa på dinn hustru!” menn hwad Ingeward swarade gaf hann intet acht uppå, och han wiste intet af förrän Pehr Bengtsson sade: ”iag weet du will intet begynna något efter du har budit mig inn”, då Ingeward räcker honom handen att de skulle wara goda wänner, och intete tahla om något mehra. När de een gång åter omdruckit begynte de åter; då Pehr Bengtsson sade: ”iag weet du må intet slå mig, du har iu budit mig inn, och du har nog slagit mig tillförende att iag der af är een skröpelig menniska så länge iag lefwer och giodt mig tarmelopp; om du slår mig slår iag dig igenn. ” ”Pina dödh” swarade Ingeward, ”ästu intet karl att slå mig, iag reder ingen karl i werlden!” ”Iag will gå från dig” sade Pehr Bengtsson ”och iag will gifwa dig igenn rågen om iag kan slippa dig wähl, om du träter på mig derföre / ty han hade kiöpt hoos honom 2 sk: rågh och länt 2 sk:/ Då tog Ingeward Pehr Bengtsson i skiägget der de sutto med hwarannan och wrijder honom emoth wäggen. Pehr Bengtsson sade: ”Lät wara mig din snapphane!” Ingeward stiger upp och stampar, säyandes: ”Pina dödh är iag ingen snapphane!” Per bengtsson sade: ”Hwar har du fått det myckna sölfret du har?” Då slog Ingeward Pehr Bengtsson på munnen med afwiga handen men Pehr tog till knifwen och högg honom i högra brystet; När desse Båtzmenn det sågo sprungo de undan för dem och Pehr kom efter dem åth brunnen. Ingeward kom ut uhr stugun med een yxa, hafwandes doch hans hustru wehlat hindra honom gå uth men förmåtte intet utan Ingeward sade: ”Pina dödh skall hann intet gå lefwandes uhr min gård!” och lopp uth, hinnandes Pehr bengtsson emot brunnen hafwandes yxan i högd som Pehr emottog med den ena handen och stack honom med , andra och i det Ingeward såg att Pehr hade i yxan sade hann: ”iag weet du sticker mig intet nu” men han stack honom i det samma att magen gick ut nästan mitt i bröstet. I det samma hade barnen luppit under till kyrkioherden som kom dijt och Båtzmennen höllo Pehr qwar. Då Pehr sade: ”Herr Jöns, troor I han kommer sig?” Sedan hade de honom inn och woro där enn stund till dess bönderne kommor; till hwilka kyrkioherden sade de skulle laga hann blefwe qwar och wille desse båtzmenn gå hemm; bekymbrandes sigh intet mehr om honom.

Enn liten stund der efter sade Ingeward: ”släppa Pehr Bengtsson och lät honom gå hem”.

Båtzmannen Hans Olsson Drake efter aflagd edh wittnade att hann och hans kamerath kommo till Giemsjö att dricka een kanna öhl, kommandes att gå igenom Ingeward Larssons gård; då Ingeward som med Pehr Bengtsson i heslehult satt och drack i denn wästra fahrstugun; ropade till demme måtzmannen och sade: ”Hans Drake, iag seer du lefwer änn, kom hijt, iag skall gifwa dig ett stoop öhl”. Pehr Bengtsson sade: ”Gifwer du honom ett stoop öhl skall iag gifwa hans Camerat ett stoop öhl, de äro Cronones karar begge.” När de hade druckit ut de tu stoopen taga bönderne hwar sitt der emot och dess båtzmän kiöpa sig enn kanna, och då de drucko på den kannan säger Ingeward åt sin hustru: ”Här skall du sittia, iag är dinn mann och mig skall du lyda eller skall iag slå dig sönder!”, tagandes enn full kanna och sade till henne: ”Om du intet dricker så mycket som hann ett stycke märkte, skall iag slå hufwudet sönder på dig!”. Hon sade: ”Kiära mann, iag skall giärna dricka så mycket iag tyar.” Båtzmennen som hade ett stoop ehuru wähl de drucko i ett lag, drucko med sitt omkring och han glömde truga sinn hustru så mycket som han sade, och hon gick gienast ut. Då han begiynte med Pehr bengtssonm som sade: ”Du må icke så giöra mot dinn hustru” begynnandes att träta och swäria. Ingeward sade: ”iag reder ingen mann”. Pehr swarade: ”Ingeward du har budit mig inn, du må intet giöra mig någon skada för du har hubbat och slagit mig förr, att iag är een skröplig menniska der af så länge iag lefwer.” hwilket nembden betygade sant wara, säyandes Per bengtsson någre gånger: ”Pruckla intet på mig efter du budit mig inn!” Då de rächte hwar annan handen, att de ey skulle giöra något. Åter begiynte de, då Pehr Bengtsson sade: ”iag will giärna gifwa efter Rågen som iag fått af dig om du will låta mig wäll komma hädan och intet tråckla på mig, för ty du har budit mig inn.” Ingeward sade: ”iag reder ingen karl på alla Jordenm hwad skulle iag reda dig, iag tröster slå dig med min ena hand att du skulle stupa, men iag håller mig för wijs att slå dig.” Pehr Bengtsson swarade: ”slår du mig så slår iag dig igenn för du har slagit mig förr”. Då Ingeward tager honom i skegget och wrider näsan emot wäggen. Pehr Bengtsson sade: ”Lät wara mig din snapphane!” Då swarar Ingeward: ”iag är ingen snapphane!” Per bengtsson sade: ”Hwar har du fått det myckna sölfret du har?” Då Ingeward slog honom på munnen att hann blödde ur näsan men Pehr Bengtsson stinger honom straxt med knijfwen i högra bröstet och går gienast ut på gården utur farstugun der de woro. Ingeward springer inn och tager een yxa i kammaren eller stugan, warandes alla ut på gården. Ingeward kom ut när han fått yxan och hans hustru bödh till att hindra honom i fartsugun, men hon kunde intet. Han sade: ”Pijna död skall han aldrig gå lefwandes utur min gårdh!” och lopp så uth. När han kom till Pehr Bengtsson hölt hann yxann upp i wädret äfwen som hann skulle hugga till. Då fick Per Bengtsson i yxan och gifwer honom det andra stinget. I det Pehr Bengtsson fick i yxan sade Ingeward: ”iag weet du stinger mig intet.” Sedan då Pehr Bengtsson war tagen sade Ingeward: ”Släpp Per Bengtsson, bind honom intet!” Och säger denne Båtzmann att hann wahr och kiöpte ett stoop öhl när Pehr Bengtsson kom bort, men före tog han wara på honom enn stund och hade inn honom tillbaka som han wille gå bordt; och de budo honom binda Pehr Bengtsson, men han sade sig intet wara någon prophoss utan Ingewards broor bandt honom.

Sibba Sissesdotter (N.B. ska väl vara Sissa Sibbesdotter) Ingeward Larssons änka berättade att Pehr Bengtsson kom dijt Mårmeesse dag och wille kiöpa 2 Sk: Roug och begiärte till läns 2 Sk: hwilket hann och fich och satt deer och drack om dagen brännewijn och öhl som Ingeward gaf honom; hon badh Pehr Bengtsson draga hem; då Ingeward sade: ”I sku intet beda någon gå hem”. Elliest sade hon sant wara det Båtzmannen wittnat, allenast hon sade sig intet ondt hördt dem emellan förr änn Pehr Bengtsson slog een book uhr handen på Ingeward som han hade qwädit uhr och då tog Ingeward honom i skiägget, men båtzmannen sade sig intet weta om någon Book; då hon sade efter Pehr Bengtsson kallade hennes man snapphaneskiälm, slog han honom wed öhrat och då stack Pehr Bengtsson Ingeward i mörkret och sade hoon Ingeward fuller inn efter yxan men hoon hade wähl kunnat hindra honom gå uth om icke Pehr Bengtsson fordrat honom det Båtzmannen sade sig ey hördt och sade hon när Pehr Bengtsson tagit i yxan bad Ingeward för sig, och sade ”iag har fått nog redan”, men han stach honom ändå.

Kyrkioherden Hr Jöns Sorbonius såsom panthafware af frelseshemmanet det Ingeward Larsson åbodt, berättar att samma aftonen efter sohl war neder och hans h – stefolch war inne och skulle äta, kom Jon Börgessons hustru Gunnill till honom på gården bland h(ö)stefolket och sade: ”Gud bättre oss, det är gådt illa till, Pehr Bengtsson i Heslehult har stucket Ingewardh att intet hopp är om lijfwet! Kiäre går upp och seer huru det är!” Som han kom till Ingeward kunde hann intet ord swara till det han talte till honom. Pehr Bengtsson stod utan dören då kyrkioherden frågade honom, Pehr Bengtsson, hwad han nu bestält, bediandes Båtzmennen som woro hoos, att wille taga wara på honom; då swarade Pehr Bengtsson: ”Dee haa intet behof att taga wara på mig, har iag giordt så illa att han döör, will iag giärna mista mitt lijf”. Der efter gich kyrkioherden ut och kallade samman een dehl bönder och bad dem taga wara på honom till dess Ingewardz bröder kommo; gåendes hann hemm och weet intet mehra här af.

Ingewardz Broder Hans Larsson, Öhrlycke, efter tillfrågan säger att hann weet intet huru Pehr Bengtsson kom undan, utan det kom bud till honom om nattetijd att hann skulle komma till sinn Broder som hade skadan; då han red dijt och när han kom satt Pehr Bengtsson bunden och een hel hoop karlar kring honom, ty gich hann inn och talte med Broderen efter hann änntå ey talt med honom och sedt skadan, och förr änn han fich Brodren ifrån sig war Pehr Bengtsson bortsluppen och begge hans söner woro med honom. Målsäganden lofwar om hans undankomst bettre efterrättelse till nästa ting och will hafwa sinn regreth af dem som släpte honom efter laga medfart står på sinn rätt och will ey läta förlijka sig.

Underfogden säger att prophosserne och Ingeward Larssons bröder hafwa giordt största flijt om Pehr Bengtssons igenfinnande men ey fått spaning om honom ehuruwähl hann ey kann wara allena emedan hann emedan hann bär magen och alla inelfwerna på sidan utaf knifwestick som hann fått för länglig tijd sedan. Pehr bengtssons söner säya sig ey weeta enten han är inrijkes eller utrijkes. Nembden säyer att Ingewars war een stark karl och wähl den starkaste i hela denn sochnenn. Mehra war ey för denne gången i denne saken att påminna eller förrätta.

Källa: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Blekinge län EVIIAAAI:2 (1686-1690)