Det hände i Vännäs 1844

På kvällen den 17 oktober 1844 kom ett bud till kronolänsman i Vännäs, Nordström: en kvinna, bondhustrun Greta Stina Olofsdotter var försvunnen från sitt hem i och man hade sökt efter henne i två dagar. Tidigt om morgonen den 18:e for länsman dit i sällskap med pastor Söderlindh och ett uppbåd karlar för att hjälpa till att söka, både i Umeälven och skogen. Pastorn gick in till hennes man Jon Pehrsson medan resten av folket satte igång sökandet vid älvstranden, i skogen och i byns hus och lador. Efter ett tag kom länsman Nordström upp till gården och bad att någon skulle tillverka stora krokar som man kunde dragga i älven med. Men snart blev det mörkt och man måste ge upp sökandet. Det fortsatte dagen därpå och i flera dagar därefter. Under den tiden började det pratas bland folket att Jon Pehrsson hade något att göra med försvinnandet. Han uppträdde något nervöst och verkade inte speciellt ledsen. Kroppen hittades till slut i älven. Nu var ryktesspridningen så stark att  länsman och pastorn tog in Jon Pehrsson för förhör och efter några timmars pressande, och hans moders gråtande uppmaning att bekänna, berättade Jon Pehrsson:  

Det var ett överlagt mord. Planen var att dränka hustrun i Umeälven som rann strax förbi gården. På kvällen den 15:e oktober hade han sagt att han skulle gå och hugga enris, men istället rodde han efter en flotte som han hade på andra sidan älven. Flotten förtöjde han vid stranden strax nedanför gården och tanken var att det skulle vara lättare att knuffa i Greta Stina från den än från en båt. Sedan gick han upp till gården för att vänta på att hustrun skulle komma ut då hon skulle till ladugården, så att han kunde få med henne till älven utan att väcka någons uppmärksamhet.  Så kom hon ut med ett ljus i handen. Jon låtsades träffa på henne i förbigående och bad henne hjälpa till att ta upp något ur älven. Det gjorde hon gärna, och gick först till ladugården och satte in ljuset där. Ombord på flotten bad han henne dra upp staken som fäste yttre änden av flotten och när hon lutade sig fram försökte han knuffa henne i älven. Men hon ramlade inte i helt utan höll sig fast i flottens ledstång, tog sig upp och sprang in mot land men halkade där på den leriga marken så Jon hann upp henne. Han tog ett stryptag på henne, höll fast en stund och släpade henne sedan ut på flotten igen och kastade henne i vattnet.

Men varför ville Jon Pehrsson dränka sin hustru?

Jon var en ung bonde som för några år sedan tagit över föräldragården. I tingsprotokollet får man veta att han var ganska liten till växten, hade ett runt, ljust ansikte, brunt hår och blå ögon. Han var vid mordet 23 år gammal, född 1821 och gift med Greta Stina Olofsdotter sedan tre år tillbaka. Hon var 31 år och de hade träffats då Greta Stina var piga hos Jons föräldrar. Greta Stina hade länge försökt förföra Jon och när hon till slut lyckades blev hon snart med barn och de gifte sig. De hade fått två söner, nu tre och ett år gamla. I pastor Söderlindhs vittnesmål kan man läsa att ”deras sammanlefnad har ej warit alldeles skuggfri”. Äktenskapet blev bråkigt och dåligt ända från början. Greta Stina sägs ha haft en misslynt personlighet och Jon kände sig lurad in i äktenskapet. Jon umgicks tidigt med planer på att döda hustrun. För två år sedan hade de fått en ny piga i gården, Maja Greta Jacobsdotter som var född i Jämteböle och nu var 19 år. Hon hade brunt hår och ljusblå ögon kan man läsa i tingsprotokollet. Jon och Maja Greta blev snart kära i varandra och han invigde henne i sina mordplaner. De talade ofta om hur de skulle gå till väga men det blev inget av det. Inte förrän början av oktober då Greta Stina hade börjat förstå hur det stod till mellan dem. Hon meddelade då Maja Greta att hennes tjänst skulle upphöra den 24:e oktober, så mordet måste ske innan dess.  

Vid obduktionen av Greta Stina Olofsdotter fann man att hon varit gravid och att hon hade stora blåmärken runt halsen. Jon Pehrsson dömdes till döden och halshöggs på ”Sandkammen” i Vännäs i november 1845. Pigan Maja Greta Jacobsdotter häktades för medhjälp till mordet och satt i fängelse en tid på vatten och bröd, men hennes vidare öden är okända.

Källor:

Umeå tingslags häradsrätt (AC) AIb:5 (1840-1844)

Västerbottens Museum

 

 

 

Liten ordlista

Liten 1500 och 1600-talsordlista:

Teriak: Motgift bestående av många olika ingredienser. Kallas även Träackelse och Teriakelse. Venedisk Träackelse, tillverkad i Venedig var extra verksamt.

Humsmål misstanke, att vara misstänkt för något. Ur SAOB: Karin Håkans .. ähr i hummemål för truldom och går nödigt till kyrkio. (1596). 

Modstig (Mot-stig) ligga i bakhåll för någon. SAOB: Håkan lågh i mootstijgh för honom, och slogh ned honom medh een staake.

Skjut Ett sto. Ordet kommer från början från skjutshäst och fick sen överförd betydelse sto. SAOB: Ifrå hans landbo togh han en hest och ett skiut.(1591)

Gellerduk  fint sidentyg från Geldern, en stad i Nordrhein-Westfalen. Kom senare också att betyda fint linnetyg. 

Verbror och Versyster - svåger och svägerska. 

Kyrkospännare - egentligen kyrkospånare, en som lägger spån på kyrkotak

Enspännare: (om en man) Beriden soldat av visst slag. Kan också betyda vagn som körs med endast en häst.

Däcker - Tio stycken (som tjog - 20) användes mest om hudar eller skinn.

Vicina partui - latin; Nära min födelse (någon som snart skall föda)

Huxa, hugsa, hågsa - Fundera över något, överväga

Inkommodera - Störa, genera, vålla besvär, vara i vägen

Älve-bläst - Kliande utslag. Man trodde att man råkat komma för nära älvorna som blåst på en så att man fått eksem eller någon annan hudsjukdom. Det kunde också vara olika djur som blåst, bland annat finns ett exempel från Medelpad 1655: Älge-bläst.

Posserij - Skoj, skämt

Månabarn

I en dombok från Bygdeå tingslag 1713 stötte jag på ett ord jag inte hört förut: Månabarn. Enligt SAOB betyder det tidigt missfall:

"...benämningen kan syfta dels på att missbörden sker i havandeskapets första månader, dels på att den ansågs ha samband med månens olika faser.."

utöka ditt ordförråd

Om du vill få någon att vara tyst kan du prova att använda detta uttryck från 1713: "Tig din skrafla!" (som väl ska uttalas skravla). Alternativ: Skräppa.

Skylt vid Kesudalen

Nu är skylten som jag har målat, uppsatt vid den gamla fäbodvallen Kesudalen som ligger på leden mellan Kläppen och Helags i Härjedalen. Den är beställd av Joni och Eva Lidberg som har skrivit texterna, och finansierad av Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Utöka ditt öknamnsordförråd

 Denna gång från 1600-talets Västerbotten.

I juni 1674 hölls ting i Bygdeå socken och där rullades en härva av öknamns-kallande upp. Många i trakten var anklagade och det hela startade med att Prosten fick tag i en lapp där någon skrivit en lista över alla öknamn som florerade i bygden. Prosten fick också tag i den som skrivit listan. Det var en pojke på 14 år som hette Isack Zackrisson, men han sa att han inte var den som hittat på namnen, utan att det var hans fars piga Karin Joensdotter som bett honom skriva ner dem efter hennes diktering. Karin stod nu inför rätten och fick förklara sig. Hon sa att inte heller hon hade hittat på namnen utan fått dem berättade för sig av lite olika personer. I ett par fall kunde Karin till och med berätta när och var hon fått höra namn, till exempel då hon en gång gått förbi Hustru Barbros kornlada med famnen full av mossa, och inne i kornladan hade då Barbro berättat att Hustru Brijta skulle kallas Dårka. Hustru Barbro nekade bestämt till att detta skulle ha hänt. Hustru Barbro sades ha varit i farten en annan gång också, på en åker, och sagt till Karins husmor Lussia att Karin Olofsdotter skulle heta Knuppa, vilket Hustru Barbro nekade till. När Karin framhärdade och kunde peka ut exakt var detta uttalande skett, nämligen på åkern och norr om Mårtens lada, så nekade Hustru Barbro ändå.

Förutom Dårka och Knuppa nämndes också öknamn som Slabben, Blåflabba, Leekatt, Spijra, Tjärhufwud, Pisshöfwelen, Juuthkongen, Blötpössen, Gudzmansenn, Twillbårn, Karin Bröne och HwippeJönssen.

 

Herr Proubsten gaf och tillkiänna, huru såssom åthskillige i socknen äre Ökenampn gifne, och innlade een förtächning der opå som Zacharias Perssons son i Edhfastmark, Isack skrifwit hafwer. Begärandes att sådant nu kunna Lagligen Corrigerat blifwa. Isack Zachrisson om sine 14 åhr, tillspordes, Om han förtächningen skrifwit hafwer, swarade Ja, Sedan efter hwars begiäran dett är skiedt, Swarade att hans Faders Leegopijgha Karin Joensdotter ifrån Ulterwatnet sig bedit dett giöra, och efter hennes taal hafwer han det skrifwit, och behållit een Wecka, tå Pijparen Lars Olofsson den tagit, Karin skall sagt sig den willia wijsa för Prästen, men sedan sedelen eij begiärat. Karin tillstod sigh bedit Isack den samma skrifwa, henne frågades hwarest hoon samma Ökenambn tagit? Swarande dee wara kombne af Barnen, henne tillsades skaffa sägesman, så frampt hon wille sielf komma der ifrån, tå hon ropade på Peer Joensson i Edfastmark om sine 17 åhr, Och berättade dett han för sigh sagt, 1:o Att Anders Larsson i Sijkåå heetr Slabben, Peer neekade i förstonne, men enär Karin begiärte att han wille giöra Eedh, och om eij han wille dett giöra, tå sade Peer att Olof Håkanssons döttrar Annika och Margeta om sine 15 åhr, hwilka icke tillstädes wore, för sigh dett sagt; 2:o Att Olof Håkanssons hustro Barbro Nilsdotter sagt, att Hustro Brijtha heetr Dårka, hwar till Hustro Barbro neekar, Karin sade henne för sigh säija, dett uti sin egen Kornladu enär Karin med Måssa skulle gåå der förbij, Hustro Barbro neekar som förr. Karin begiärte att hoon måtte Eedeligen sigh befrija, och der hon dett eij giöra wille, begiärte att kunna sigh tillåtas, Hustro Barbro sadhe sigh wäll kunna giöra Eeden, att hon minnas eij dett sagt hafwa. 3:o Att Hustro Barbro hafwer sagt Mårten Andersson heeta Leekatten, hwartill honn neekade, Karin sade henne i sin stugu säija, honom wara snabb som een Leekatt, 4:o att Isack hafwer kallat Jöran Joensson i Siklå hwippe Jönssen, han sade att Olof Håkanssons son Zacharias om sine 11 åhr, som absens är, för de-- berättat. 5:o Sammaledes Anders Östenssonn Gudzmanssonn, R: Ja. 6:o Erich Olofsson Jönssen sade Karin att Olof Håkanssons son, Zachrias sagt, och der hoos frågat Zachris Pärssons dottren, Ingeborgh om hon wille hafwa antingen Hwippe Jönssen, Blötpössen, Gudzmansenn, heller Jönssen. 7:o Isack Zachriassonn som kallas Twillbårn, sade honn honom sielf sigh så kalla, han sade dett Anders sigh dett nampnet gifwit, 8:o Peer Zachriesson Pisshöfwelen, sammaledes af Isack. R. Ja. 9:o Lars Pederssonn JuuthKongen säger Karin sin Mattmoder Hustro Lussia sagt som absens är 10.o Karin Olofzdotter Knuppa, af Hustro Barbro, hwar till hoon neekar, Karin sade dett skier på Åkeren, Norr om Mårtens ladha Hustro Barbro neekade lijkwäll, 11:o Mariat Olofzdotter kallas Tiäruhufwud aff Olof Håkans döttrar Annika och Margeta, absentis, 12:o Karin Bröne /: är den samma som för desse Öknampn beskylles:/ säger sigh af Hustro Barbro så wara kallat, hwilken neekade der till, 13:o Brijta Zachrisdotter heeter Spijra, af Dito som och der till neekade. 14:o Margeta Zachrisdotter Blåflabba dito, hwar till och neekas. Emedan som Olof Håkanssons Barn som beskylles Ökenampn uthgifwit, eij äre tillstädes eij heller altijd närwarande, att Edeligen afhöras i sambl. måhl; altså disteres saken till näste Tingh.

Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län (AC) EXIe:3965 (1672-1674)

De skulle ju bara till Memel

Utanför våra kuster ligger hundratals gamla vrak på havets botten. Ett av dem är skutan Laxen från Gotland, som sjönk utanför Karlskrona 1688. Hur det gick till när hon sjönk berättas i ett rådstuguprotokoll från Visby Rådstuga i september 1688. Man skulle rannsaka hur det egentligen gått till och vad som hänt med lasten under hennes seglats i Baltiska havet.  

Den gotländske köpmannen Johan Lönn skulle sälja kalk i handelsstaden Memel, som numera heter Klaipeda, i Litauen. Frakten hade han ordnat på tullnären Sven Orres skuta Laxen som lastades med 87 läster kalk och utgick från Sandviken på Östergarnslandet. Hon skulle gå rakt över till Memel. Det var inte särskilt lång väg, bara 130 sjömil – cirka 24 mil, och resan beräknades ta högst en vecka. Men seglatsen skulle visa sig bli mycket, mycket längre än så, och Memel nådde de aldrig.

Hans Gråsteen var lejd som skeppare. Med ombord var också Gråsteens gode vän, borgaren Pär Sörensson, en liten besättning på 3 båtsmän, nämligen Christoffer Mickelsson Kämpe, Olof Pärsson från Hogrän samt Paul Springer och så kocken Olof Olofsson som var från Hälsingland. Hans Gråsteen och Pär Sörensson framstår inte i rådstuguprotokollet som några vidare trevliga typer, och de var inte så bra på att segla heller verkar det som.

De hade seglat i många dagar och båtsmannen Christoffer Kämpe började ana oråd när han tyckte att de borde varit framme i Memel för längesen. Han gick till Gråsteen och Sörensson och sa att han trodde att de gått förbi Memel, men fick en utskällning till svar. ”Håll mun! Du är bara en kronobåtsman och vi är borgare och vet bättre! Och det är vi som svarar för både skepp och gods!” Men det visade sig snart att Kämpe hade rätt. Laxen hade verkligen seglat förbi Memel. Gråsteen hade inte känt igen den memelska vallen utan gått för långt söderut ner i bukten. Där irrade de omkring i drygt en vecka, ända till en hård nordostvind tvingade dem därifrån. Gråsteen befallde att skutan skulle gå till Danzig, nu Gdansk i Polen, i stället så man styrde västerut. Men i tjockan missade de även Danzig och gick förbi med bortåt 6 sjömil.  Då försökte de nå hamnen i Colberg, nu Kolobrzeg men missade ännu grövre och hamnade ända borta i tyska Ruden (trol. Rügen). De ankrade vid Gripswald där de låg i 8 dagar och funderade på hur de skulle fortsätta resan. Brödet var nu nästan slut. De hade fortfarande ärter, gryn och fisk ombord men det skulle bara räcka i ett par veckor till. Gråsteen och Sörensson bestämde då att man skulle gå till Wolgast och försöka sälja lasten där så att man kunde köpa mat. En läcka i skrovet hade uppstått också och den behövde repareras. Vid Wolgast blev man liggande i 7 veckor. Till slut vände vinden till väst-sydväst och var helt idealisk för att segla till Memel med. Den ordentlige Christoffer Kämpe påpekade detta men fick återigen en utskällning och värre än så – Pär Sörensson bet honom i näsan! Detta kunde Christoffer sedan visa upp ett läkarintyg på vid rättegången.

Gråsteen och Sörensson var nu ordentligt trötta på att vara ombord på Laxen och ville bara bli av med lasten och segla hem. De tog ombord en lyftare som lossade kalken i Wolgast men de höll hemligt för besättningen hur mycket de sålt. Gråsteen berättade dock senare vid rättegången att 20 läster kalk blivit förstörda vid läckan men att de sålt resten för 3 riksdaler lästen.  Båtsmännen blev hotade av den tydligen ganska våldsamme Sörensson att om de så mycket som knystade om hur mycket som lastats av skutan skulle han hugga huvudet av dem med skeppsyxan! Det måste ha varit en riktigt otrevlig resa. Lite att äta och hot och våld. Men nu skulle de äntligen hem. När skutan nu var tom hittades en skada under krysshultet, ett hål stort som en hand, som kunde lagas någorlunda så att läckan minskade.  Bakstammen hade gett med sig något också men kunde lagas med järnskenor. Och så bar det i väg mot nordost. Då brast roderhaken och rodret blev hängande på sidan men det gick att styra med focken och mesanseglet, (i protokollet kallas de fåken och missan) så att man ändå tog sig upp till Blekingekusten på tre dagar. Vad som sedan hände råder det delade meningar om i rådstuguprotokollet.

Gråsteen och Sörensson hävdade att det blåste upp till storm och att skutan tog in mer vatten än de kunde pumpa. Klockan var 5 på eftermiddagen och man befann sig 3 eller 5 sjömil utanför Kristianopel. Gråsteen befallde att man skulle gå i livbåten och överge Laxen. Det hela gick så fort att besättningen bara fick med sig sina kistor och lite bröd och dricka. Alla redskap och annat blev kvar ombord.

Men besättningen hade en annan version. Kocken Olof berättade att då han varit längst ner i skutan för att tappa upp dricka så hade han då inte sett någon läcka, där var alldeles torrt.  De hade visst blivit beordrade att gå i livbåten, men där hade Pär Sörensson sagt att det bästa vore om de högg skutan i sank ”så att inga främmande skulle lägga beslag på henne”, vad nu det skulle spela för roll om hon ändå var övergiven. Så de rodde tillbaka och besättningen fick gå ombord och hugga hål i skrovet och skära sönder seglen. När de kom tillbaka till livbåten blev de hotade med skeppsyxan igen, denna gång om de berättade vad de gjort. I stället skulle de hålla sig till Gråsteen och Sörenssons historia om att skutan var gravt läck och att det blåst upp till storm. Därefter rodde man till Öland och gick iland.

Kocken tyckte att Gråsteen skulle samla ihop några bönder som kunde hjälpa dem att bärga åtminstone redskapen, speciellt köksredskapen, från Laxen, men Gråsteen svarade irriterat: ”bönderna äre så elaka och skielmska att man intet kan lijta dem till”. Och så var seglatsen äntligen över, den som skulle varat i högst en vecka men som hållit på hela sommaren 1688. Och Laxen, hon sjönk väl rakt ner och sällade sig till den stora vraksamlingen utanför Blekinges kust. 

Vad hände vid rättegången? Berättelserna gick ju i sär och inga brott kunde bevisas fast vi tycker kanske idag att besättningens vittnesmål borde vägt tyngre. Hans Gråsteen blev ålagd att göra upp ekonomiskt bäst han kunde med Johan Lönn och med skutans ägare Sven Orre, men hur det gick förtäljer inte rådstuguprotokollet. 

Ill. av Anne-Marie Nilsson på en karta av Anders Bure ca 1635

Källa:
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gotlands län EXId:989 (1688-1689)

Hur hamnade Magdalena i Hassela?

Ett av alla de små mysterier man stöter på i släktleden.

Magdalena Larsdotter hette min mormors mormors farfars mor och hon var gift med soldaten Thomas Olofsson Dunderberg i Kölsjön, Hassela. En stor del av min släkt är koncentrerad just i norra Hälsingland och många av dem hade kommit ganska långväga ifrån på 1600-talet, både skogsfinnar och valloner. Och det är ju inte alls ovanligt med långväga flyttningar, men Magdalena sticker ut lite för hon var född i Länghems socken i Västergötland. Hennes far Lars Hansson kom hit först och bosatte sig i torpet Norrbäck (senare benämnt Olsbygge) och länge visste jag inte varför de kom för jag kunde inte hitta någon logisk koppling mellan platserna. Inga släktingar, inga uppenbara jobb eller giftermål. Magdalenas dödsruna är ganska så detaljrik, men där står inget om orsaken till flytten. Så här står det i dödboken från 1846: 

"Magdalena Larsdotter, Enka efter Husman Thomas Olofsson i Kölsjön och nu Fattighjon. Hon var född d. 26 Mars 1761 i Länghems Sokn, Brangoms By i Westergöthland. Föräldrarna voro Bonden Lars Hansson och Hustru Maria Andersdotter derstädes. På sin Födelseort tjente hon i Ungdomen til dess hon flyttade hit till sin Fader, som då bodde i Olsbygge, var hos honom i 2 1/2 år; tjente så i 3 år hos Bonden Olof Olofsson i Kölsjön; blef d. 25 December 1793 sednare Hustru åt bemälde Thomas Olofsson och födde honom 2 söner, som lefva, Olof i ö.Ulfsjön, Stöde, där gift, och Lars, Nybyggare och gift i Lindsjön. Blef Enka d. 23 Junii 1802 (se N.o 81802) hennes lefnad var uppfylld af flera slags Wedermödor, var de sista åren äfven besvärad af Blindhet, men var ganska ödmjuk och tålig och helt öfverlemnad i Guds Omvårdnad, således en sann Christinna. Hon var i många år Fattighjon och fick Underhåll af Fattig Cassan och gick en tid på hela Kölsjö Bygden för hvarf och födde sig, men förblef slutligen hos sin fattige son Lars Dunderberg. Den 17 November, då hon sade sig fått Lof af Frälsaren att få komma till honom, afled hon kl. 8 e.m. Hennes Ålder var nära 85 1/3år. Hon lefde ogift i 32 3/4 år, gift 8 1/8 och enka 44 år och nära 5 månader. Henne öfverlefva 2 barn, 9 barnabarn och 8 barnabarnsbarn. Begrofs jemte den föregående d. 22 November."

Men så hittade jag faderns, Lars Hanssons dödsruna i kyrkboken (Hassela (X) F:1 (1775-1861) Bild 32) och där fanns förklaringen. Eller, delvis i alla fall. Där står att Lars Hansson föddes i Ryatorp i Sexdrega socken och att han gjorde många resor under sitt liv. Då tänker jag att han förmodligen var en gårdfarihandlare, en västgötaknalle. Vidare i boken står att han vid en av sina resor kom hit upp och fick syn på nybygget Norrbäck och köpte det och flyttade hit. Sen bodde han där till sin död 1792 då han var 59 år gammal. 

Så här såg han kanske ut, Lars Hansson.... 

(Plansch ur Svenska folkets seder, bruk och klädedrägter av Anders Dahlström.)