Ur domboken för Segersta och Hanebo tingslag den 22 oktober 1655
Omkring 1527 inleddes reformationen då Sverige gick från att vara ett katolskt land till ett lutheranskt. Men svenskarna ville inte alls byta religion och det blev en flera decennier lång kamp innan lutherdomen till slut segrade 1593. För att verkligen pränta in den nya läran blev kyrkan ortodox och sträng. 1608 tog kungen, Karl IX, till hårdhandskarna och införde att den Mosaiska lagen skulle gälla vid sidan av de gamla landslagarna, vilket innebar att man vid vissa rättsfall vände sig till Bibelns Gamla Testamente för att se vilket straff som borde utmätas – ofta var det dödsstraff. Men Hovrätten som hade det sista ordet kunde mildra straffet och ge till exempel böter i stället. Och det var tur det, för Hindrich Simmesson.
Hindrich Simmesson var finne till ursprunget och bodde på Bollnäs finnskog i byn Raman i Hanebo socken. Han var gift och tycks ha varit en skötsam bonde, han önskade sig säkert inget annat än att få ta hand om sin gård och sin familj i lugn och ro. Men så var det svärföräldrarna.... På tinget med Segersta och Hanebo tingslag i oktober 1655 stod Hindrichs svärfader Mats Persson och anklagade sin måg för att ha överfallit hans hustru, Hindrichs svärmoder Anna. Mats återberättade den förskräckliga händelsen då Hindrich hade bitit och sargat sin svärmoder i ”framfingret” (pekfingret?) på hennes vänstra hand. Hindrich bekände brottet utan omsvep. Men han fick också chansen att själv berätta hur det hela gått till. I ett härbre på gården förvarade Mats och Anna lite saker och nu ville Hindrich riva härbret och flytta det, så han bad Anna att ta ut grejorna. Hon vägrade. Hindrich gjorde det i stället; det var ett fiskenät, en jacka och en kjol, och han lade dem i fähuset. När Anna fick se det gick hon till honom och ”slogen med en Kiäpp någre slagh”. Hindrich tog av henne käppen och kastade den, Anna fick tag i en annan käpp som hon åter blev ifråntagen. Hon rusade på Hindrich för att klösa honom i ansiktet och råkade då stoppa sitt finger i hans mun varvid han bet henne. Vittnen bekräftade: ”thet war betit öfwerst på fingret et blodewijte”.
Brottet var av ett sånt slag - brott mot en svärförälder –
att Rätten måste söka straffet i Bibeln enligt Mose lag. Där stod att svärfolk
skulle hållas i samma ära som föräldrar, och ”Denn som slår sin fader och moder han skall döden döö”! Men nu fick
kyrkoherden och andra sockenbor komma in och vittna om hur Hindrich många
gånger hade fått vika sig för svärföräldrarna, speciellt svärmodern som ofta ”retade
sina barn till vrede”. Svärföräldrarna bodde inhyses utan inbjudan hos mågen
och dottern och de blev inte av med dem. Både Rätten och kyrkoherden hade beordrat
dem att flytta, men det hade de inte gjort.”...emot
måågens willja sitter der i huset, honom till stort mehn och förtreet”.
Rätten ansåg att det var förmildrande omständigheter och skickade ärendet
vidare till Hovrätten som instämde. Hindrich kom undan med böter. Historien
förtäljer tyvärr inte om han blev av med svärföräldrarna.
Källor: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3137 (1655-1656)
Inger, Göran; Svensk Rättshistoria
Husfinnar
