I Västerås rådhus april 1614 rannsakades dråpet på borgaren
Per Larssons hustru.
På våren 1614 befann sig
den unge kungen, Gustav II Adolf, på Väsby kungsgård i Sala. Han hade
kanske ett av sina hemliga kärleksmöten med Ebba Brahe – de brukade mötas här -
eller så såg han bara till sin silvergruva. Hur som helst. Samtidigt, i
Västerås, var fyra kungliga lakejer på väg att gå till fots till Sala för att
betjäna kungen på Väsby gård. En var tysk, Jacob Smitho, och de andra tre
svenskar; Per Persson, Michil Andersson och Anders Andersson. De hade druckit
en hel del. När de kommit till backarna vid Västerås utkant började de ”träta
och parlamentera” och så kom värjorna fram. De började fäktas mot varandra och just
då klev en ung köpsven, Anders Isachsson, ut genom porten till borgaren Per
Larssons gård. Köpsvennen tyckte att han hamnat i en riktigt spännande föreställning
och ställde sig att betrakta fäktningen. I protkollet står det: ”...hvilken ock
stannade och wille see på dem hvad de skulle hava för händer.” En av lakejerna
tappade sin svärdsslida på gatan och ropade till Anders Isachsson att han
skulle ta upp den, men Anders stod stilla och gjorde inget. Då blev lakejen arg
och ropade: ”Du din motvillige bov, håller du dig för god för att ta upp
henne?” och så slog han mot Anders och träffade mössan som flög av. Köpsvennen
tog det lugnt och böjde sig ner för att plocka upp sin mössa men då anföll
lakejen med värjan! Han högg två sår i huvudet och ett på axeln och nu fick
köpsvennen bråttom. Blödande sprang han in tillbaka i Per Larssons port och
stängde igen den efter sig. Nu hade de fyra lakejerna helt glömt att de var så
osams nyss så att de slogs med värjorna. I stället vände de sig allihop mot den
nya fienden, köpsvennen, och gav sig på porten. Slog och bröt tills den gick
upp. Under tiden hade köpsvennen retirerat in i Per Larssons stuga och där
möttes han av frun i huset, Per Larssons hustru, som kom springande för att se
vad som stod på. Lakejerna rusade in på gården och hustrun och köpsvennen
skyndade sig att dra igen farstudörren och höll emot allt vad de kunde. Nu kom
också Per Larsson och tillsammans försökte de alla tre hålla igen dörren för
lakejerna som gjorde allt de kunde för att komma in. I dörren fanns ett borrat
hål. Det upptäckte snart en av lakejerna så där stack han in sin värja, och
strax efter stack en av de andra in sin värja där också. En av värjorna
träffade rakt i hustruns hjärta och hon föll ner på golvet. Per Larsson skrek
till lakejerna att de hade stuckit hans hustru och det tycktes bara egga dem
mera, för nu började de bryta ännu mer i dörren, med stänger och störar som de
hittat på gården. Hustrun låg på golvet och plågades och Per Larsson förstod
att han måste försöka hämta hjälp annars skulle de alla dö. Han tog sig ut
genom ett takfönster och hoppade från taket ner på gatan. Han fick tag i några
grannar som lyckades övermanna de fyra lakejerna. Hustruns liv gick inte att
rädda.
Vid tinget fick man bekymmer för det gick inte att bevisa vem
som stuckit in just den värjan som dödat Per Larssons hustru. Tysken Jacob
Smitho ansågs vara den ledande, men ingen visste ju säkert hur det gått till. Tingsrätten
enades till slut om att straffa alla fyra lakejerna lika. Vad de fick för
straff framgår inte av protokollet, men brottet var ett edsöresbrott, det vill
säga allvarligt, så straffet blev nog ganska hårt.
(Artikel publicerad i Kvällsstunden september 2016)
Jag måste ta med originaltexten ur Västerås dombok också, för det här tidiga sextonhundratalsspråket är så vackert! Formuleringarna och ordföljder som: som med bara
werione rende på döronne ther... Eller: Först haffuer thett händt sålunda.....Och smaka på en mening som: Och efter thett att han bockade
sigh neder till jorden och wille gerna igen sin mössa uptaga, högh han honom
tuu hugh i huffuudet....
1614 den 11 april i Västerås Rådstuga
Samma dagh kom Per Larsson, Borgare i Westeråhs för Retten
och höghelighen nu som tilförende och storligen sigh beklagade öffuer dedh
store öfuerwåld och modtwillighe hemgångedt som honom i hans egen gård och hus
wederfaren war, aff några K. Mjts tienare och lackeijer, der igenom han fattige
man hade mijst sine käre hustru den de ihiel stucken hade uthan all skuld och
brått der till huarken han eller hans saligh hustru i minste motto icke hade
waridt upphoffuett medan sådant wart skedt uthan någon theras tillgiffuin
orsack och thenne saken haffuer aff begynnelsen begiffuit och till dragit sigh
som här effter förmäles.
Först haffuer thett händt sålunda att desse här
efterschrefne K:Mjt fyre lackeijer ued Nampn Jacob Smitho, En tysk, med tre
sine stalbröder Per Persson, Michil och Anders Andersson som woro Suenske, desse
woro i selskap och fölie med huar andre och woro på wägen att the skulle draga
här ifrån staden effter höglf. Wår aldra nådigaste herre K. Mjt till Wäsby
gård. Men när the woro kompne på backarne ytterst i staden, hafuer the sin
emillan begyndt parlamentera och träta och kommidt till hopa med theras
werrior, Nu mädan the så samman woro att träta kom en köpsuen benemdt Anders
Isachsson gåendes uthur Per Larssons borgares gårdh oförwarandes, aff huilka
han iche wijste uthaff deras buller och parlamente. Huilken och stanade och
wille see på them huad the skulle haffua för händer, Och aldenstundh att thå en
ibland lackeijerne hade fäldt sin suerdtaaska huilken logh på gatone, så hade
för thenskuld den ene lackeen Anders sagdt till denne köpsuennen Anders
Isachsson der han stogh på gatun uth för porthen: Kom och tagh up denne
suerdtaskan! Men aldenstundh ahn icke drijstade sigh henne uptaga, uthan stoogh
stijller, sprangh förbemälte Anders lackej till köpsuennen, Anders Isachsson,
och sade till honom: Du din Mottwillighe boof, håller tu digh för godh henna
att uptaga!? Slogh så medh thett samma ååth honom att hans mössa –öörk utaff
huufudett hans, huilken föl neder på gatona, Och efter thett att han bockade
sigh neder till jorden och wille gerna igen sin mössa uptaga, högh han honom
tuu hugh i huffuudet och ett tridie på axlen så att då bemelte köpsuen Anders
Isachsson wart trängder och nödgades att begiffua sigh undan dem in igenom
porten der han tillförende war uthkommen och strax stengde så porthen igen
efter sigh menandes willia söckia och haffua der –aan och hemfridh men thett motte
icke bliffua der uedh wthan Anders Lackej med alle sine stallbröder kommo
löpandes efter spronge på porthen och honom wåldsamblighen uprende och bröthe,
och således kommo igenom porthen in uthu gården som köpsuennen Anders Isachsson
i trångemål sin tillsökningh hade och flyder war der att säker wara och
hemfrijdh för denn der nödgades han yterligare tåå giffua till flychten och
rende in i stugunne, efter han såågh thett wille gelle honom, När nu hustrun i
gården förnam sorlidt och fich höra, doch icke uiste fulkomlighen huad som på
färde war, Kom hon uthur sina stuffuuo och mötte så denne köpsuennen Anders
Isachsson uthi hennes farstuuffuu och fich see de andre efterkommo och honom
fuldfölde, Sprangh hon strax till och stängde farstugudörren igen stanade och
så uedh dörenne och henne igen höldt medh Anders Isachsson. När nu bemelte
Lackejer thette fingo see att dören för dem igen stängdt bleff rende en deel
aff dem med sine werrior /huilken thett war kan man icke wijste förnimma efter
den ene skiuther på den andre/ på dörren, och aldenstund att på samma dör war
ett naffuars hooll båratt ther samme werria kunde genom gåå haffua han werkatt
rapparet eller werian igenom samme hool och mädan hustrun stogh der innan för
dören bleff hon efter dören igen höldt drabbatt geendt emott hiertatt så att på
samma stundene der aff upgaff sin anda och siälades och nu säger Per Larsson
som ähr hustrunes man, som och med i stuffuone war, och dören igen halp att
hålla, och föregiffuer och berättar att hans hustru ähr wordett drabbatt aff
dett förste styngett genom dörenne ähr inwärkatt före giffuer att haffua seedt
tuå werrior instuckne, och ehuru uel man på thett flyt the l—ste sigh hafuer
uinlagdtoch beflijthatt att urlewatt huilken dere thett förstes stingett hade
giortt och werkijtt igenom dörenne, eller den första wara skulle som med bara
werione rende på döronne ther kunde de ingendera wetta som innom för dörr war
haffua efter de dem icke see kunde.
------
Och när nu Per Larsson, hustrunes man som med sine hustru
och köpsuennen Anders Isachsson war annan innom dören förnam och hörde att hans
hustru ropade och illa gaff wijder samma styngh hon hade fådt och att hon war
till döds stucken ropandes han till, säijandes till dem som der uthan för
dörenne woro: du haffuer stuchett min hustru som en stycke (phelm) När som då
desse lackeijer thetta höra finge haffuer the begyndt både med stånger och
stöör stuffuo dörenne att upbryta och emädan the ähn nu woro i farstuguun togh
köpsuennen Anders Isachsson ett kaffuelspiudt u handenne der med han wille och
achtade mötha dem i sielffua stugu dörenne så att de icke skulle komma der in.
När nu huswerden Per Larsson såågh uthi huad farligheet hans hustru och han wa
stadder, nödgat han att han moste begiffua sigh uth op igenom fönsträdt på
taaken både för deras ---samlige gerning och öfuerwåld såsom och för sine
fattige hustros skuld som då lågh för hans ögon och pijnades och qualdes medh
döden dy att sågh hon siälades och inthe mera lijff war att förwenta så woro
the och sammaledes uthe emodt honom så adt han med stora mödho undslap aff
takett och uillie sökia hielp hoss sine grannar och någrannar. Och i så mott
kommo då grannarna honom till hielp och förlossade honom och antastade dem som
tillstädes woro aff lackeijerne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar