1648 höll man ting i Vedbo härad för att rannsaka hur
drängen Erik Knutsson dött. Det var en sommarmorgon tidigare samma år som man
hittat hans livlösa kropp på fähusbron på säteriet Gillanda där han jobbade. Nu
var det häradsrättens uppgift att ta reda på om Erik dött av ett olyckligt
fall, eller om han möjligen blivit mördad.
Det var en lördagkväll på sommaren 1648 på Gillanda säteri
och drängarna Erik Knutsson och Nils Andersson hade badat bastu. Därefter gick
de upp till stugan där de torkade sig och klädde på sig och så åt man kvällsmat.
I stugan fanns också pigorna Marit Svensdotter och Ingrid Persdotter samt
Ingrids lillebror Asmund som var vallpojke. Efter maten satte sig Erik och
började kväda för sig själv medan Marit och Göa hade ett litet gräl om att Göa
skulle ha kallat Marit för hora för att hon hade sovit med Nils, men det sade
Göa att hon aldrig sagt. Det började bli läggdags. Inne i stugan skulle Nils
och Marit sova medan alla de andra tänkte sova i en lada. Marit var rädd om
sitt rykte och bad Göa stanna i stugan men hon sa nej och Erik, Göa, Ingrid och
Asmund lämnade Marit och Nils i stugan där de lagt sig på bordet för att sova.
Ute i ladans hö låg man och småpratade lite. Erik sa ”Därinne i stugan ligger de två ensamma, vi
borde speja på dem!”. Sen somnade alla. Ingrid
vaknade till av att det prasslade i höet. Det var Erik som tyst smög ut ur ladan,
och Ingrid tänkte att han kanske skulle gå och speja på Nils och Marit.
På morgonen gick Göa och Ingrid ut på gården och det första
de fick se var Eriks livlösa kropp liggandes framstupa över fähusbron. Göa
skrek ”Erik Knutsson! Vad i Guds namn
har skadat honom! Jag tänker karln ligger här död!”. Hon sprang in i stugan och
väckte Ingrid och Nils och ropade ”Erik ligger död på bron!” De gick ut
tillsammans och Göa sa ”Kanske han har svimmat i höet och skulle gå ut för att
svalka sig och så fallit?” och så korsade hon sig och undrade inom sig hur
drängen skulle ha kunnat fallit ihjäl sig så där. Någon skickade bud efter en
nämndeman och Eriks anhöriga. När de undersökte kroppen såg de att halsen var
av, så att huvudet satt fast i bara skinnet. Han var blå på halsen och bröstet
och blodig om sin ena hand. Magen och ”hans hemliga ting” var krossade.
I november 1648 var det så dags för rättegången och där hördes
alla inblandade vittnen en efter en. Nils och Marit sade sig inte veta
någonting utan hade sovit hela natten. Ingrid, Göa och Asmund berättade att de
också sovit och inte visste något, men det visade sig att det fanns ytterligare
ett vittne, nämligen vallkullan Börta som tagit in boskapen sent om natten och
sedan haft problem med att få djuren att stanna inne i ladugården. Under
rättegångens första dag nekade hon till att ha sett eller hört någonting, men
nämnden tyckte att hon verkade veta mer, så på den andra dagen pressade de
henne. Då berättade hon att hon sett hur Erik gått ut ur ladan och upp till
stugan där Marit och Nils var. Efter en stund hade det hörts hemska skrik och
vrål, hundarna hade börjat skälla och boskapen blev skrämd och sprang omkring.
Börta sprang förstås till stugan och fick då se hur Nils och Marit bar på Eriks
kropp, Nils vid huvudet och Marit vid fötterna, och hur de lade honom på
fähusbron.När Börta gick efter dem in i stugan och anklagade dem började de
svära och skrika och hotade henne att om hon nämnde det minsta av vad hon sett
skulle Nils slå ihjäl henne. Därför hade hon inte vågat vittna tidigare. När nu
Börta vågade, så började även Marit tala och hon berättade att Nils klivit upp
på natten för att dricka och då hade han fått se Erik som stod och spejade in
genom fönstret. Nils sprang ut och de båda började genast skrika och slåss och
plötsligt blev det tyst. Nils kom in i stugan och sa att han slagit ihjäl Erik
och att Marit måste komma ut och hjälpa honom bära bort kroppen. Han hade hotat
henne på samma vis som Börta, men nu kunde hon inte tiga lägre utan bekände
allt och ropade till Nils i tingssalen att han måste erkänna. Men han nekade
sig igenom hela rättegången, så exakt hur det gick till när Erik bröt halsen av
sig, det går inte att veta. Häradsrätten dömde honom ändå till döden men skickade
ärendet vidare till Högsta domstolen eftersom han inte erkänt.
Så här ser originaltexten ut i domboken, Vedbo härad 13 november 1648
Samma dagh framträdde för Rätten Reutmestaren welb. Gustaff
Stake till Ekholmen och Gillanda sampt Ramfrij i Delefors, hennes bröder Anders
och Ola, klageligen tillkienna goffwo thett een wel. Reutmestarens
gårdstienaree på Gillanda och hennes son Erich Knutsson är förledne sommar något
för Larsmesson hemligen om Nattetijdh uppå Sötegården Gillanda worden mördader
och ihielslagin; halsen aff honom wreden och lagder på een fähusbroo, som hon
medh Nembdemannen Ola i Lijan, then straxt dijt eskat war honom att skåda och
syna, betyga will, huilken och först witnar och bekienner, att när han kom
honom att syna, sågh han intet hugh eller sår på honom, uthan allenast han war
alt blå om halsen och brystet, och halsen aldeles aff honom wreden, then ena
handen blodigh innan till och såsom blodet aff struchit uthan till, liggandes
wp föree broen, huilket hon och medh Cronones Lensman Pher Larsson,
Nembdemannen Arne i Böle och Joen Ehrsson betygade som bekienna att 3die dagen
ther efter dee dijt kommo then döde att syna, befunno thee honom halsen wara
aldelels affknechter och wredin, så att bara huden allenast hölt, och hans
hemlige tingh och mage söndertrampat, att hans inelffwor woro neder i hans
hemlighe tingh runnt thee alt blå, och all hans kropp. Elliest funno thee ingen
annan åkomo på honom huar sår eller stingh i huffwudh eller lem. Tillspordes
be:te Ramfrij och Målsäganderne till then döda, huem thee för samma mordh hade
misstänchta, elliest huem upå gården war tå mordet skall skiedt wara; swarade
thee ingen haffwer mehra warit än allenast en welb. Junchrens drengh, Nils
Andersson och Redoga Maritt Suensdotter, huilka thee therföre misstänkia och
honom be:te Niels fult och fast tillegga och beskylla, helst emedan han hafwer
altijdh haft medh honom trätta, och affwundh och altijdh kijffuat, så well som
efter han är gången straxt om morgonen till Erich i Åhsen och Ola i Holmen,
föregiffwandes hennes b.te son haffwa fallit halsen aff sigh om natten, sende
seedan hon Ramfrij efter sine be:te Bröder Anders i Ringsta och Ola i Solbergh
huilka henne folgde till Gillanda, och när hon kom medh them dijt, gingo till
Lijket, kom be:te drängh Nils, och tå sade Ramfrij och hennes bröder honom wara
wållande till hans dödh, bodo honom wille taga på lijket och kasta honom om,
huar till han tå näkade, sägandes ”huarföre skall iagh thett giöra?”tå sade
thee ”tu skalt!” Han straxt näkade sägandes sigh intet ondt haffwa giordt
honom. Tå sade Anders ”Tag tå till honom!” Tå togh han bäffwande och räddeligen
till honom och wende honom om, och straxt sprang hans näsa up och blödde
huilken intet tillförna haffwer blött, som Ola i Holmen, Anders Asmundsson och
Ola i Solbergh tå som nu bekiendee; Huarföre och efter huilka skiell och techen
honn honom b:te Nils aldeles iche allenast misstänker uthan fast beskyller, och
tillegger wara sin sons rätte baneman och ingen annan efter som han altijdh
haff. haft affwundh och trätta medh honom föregiffwandes thee tuenne pigor Göa
och Ingridh som om natten woro lågo hoos honom i ladan i hödet sampt wallenlan
Börta wetta ther om godh beskedh om thee allenast bekienna wille, tå frågades
henne om hon hadee be:te pigor något therföre misstänchte, sade aldeles intet.
Ther efter fram eskades be:te drängh Nils Andersson,
tillfrågades huadh han her till suara wille, och om han wiste huru be:te Erich
Nilsson är dödh bleffwen, suarade sigh intet i någon måtto wara till hans dödh
wållander, ey heller wetta hurur han är dödh bleffwen efter han och Marith woro
thenn natten inne i stugan, uthan när thee skulle få mat om quellen såtto thee
lijtet tillförenen och kasta kort om huilken skulle äta för then andra, och när
be:te Erich haff. fått sigh maat badh han poiken Assmundh gåå medh sigh och
legga uthi hööt på fähusrännet, huilken medh båda pigorne Göa och Ingridh Phersdotter
dijt gingo och lemna Niels och Marit allena i stugan, tå ropade Marit till
Giöa, badh henne bliffwa inne, thet är skam utij båda skulla legga inne allena,
men hon näkade, sägandes then fremmande pigan bedia sigh att föllia henne i
hödet att ligga. Meer weet hon intet aff huar Erich bleff om natten för än om
morgonen fan honom dödh, sägandes dee må wetta thet som med honom lågo i hödet.
S.C.
Sedan inkallades och frameskades Maritt Suensdotter som medh
drengen Niels i stugan lågh samma natt om hon wiste huru med Erich Knutssons
dödh war tillgångit elliest huem honom mördat haffwer; suarade för thenne
gången aldeles Neij uthan berättade som be:t ähr, att om lögerdagen woro båda
drengarna med pigan Giöa i bastuffwun, huilka efter badet gingo uth i farstugan
och skiölde sigh ther logo att huar andra skymmandes huar andras krop, kledde
sedan på sigh, kommo i stugan begynnandes för måltijdh spela kort, huilken för
then andra ätta skulle, och när Erich Knutsson want sade Niels : ”iagh får
fulla äta thenne gången medh tigh, een annor gång får tu äta medh migh igen”
och efter måltiden gingo thee alla från bordet, allenast Erich Knutsson satt
igeen begynte quäda för sigh sielff och widh hen så satt sade poiken Assmun:
”Kom wii wille gå i ladan och legga oss” Tå sade Nils: ”Erich, ligg inne, wij
hafwer nu brent bort lopporna” ”Neij ” sade han, ”Gudh giffwe eder godh natt”
gingo ther medh han och thee andra uth och hon medh Nils bleffuo legna till
huffdes på bordet inne i stugan, mer sade hon sigh intet uthi then sachen
ringsta wetta eller ther om wille bekienna; afträdde.
Ther näst framkallades gårdzpigan Göa som i ladan medh Erich
Knutsson, Ingridh och Assmun låg, tillfrågades och alfwarsambligen förmantes
sanningen att bekienna om hoon kunskap haade eller wiste huru wara medh Erich
Knutssons dödh tillgångit, sade aldeles näij, uthan efter hon aff målsäganden
fordaes till wynnen, af lade hoon sin edh, huar efter hon bekiende i förstonne
effuen som be:t är wara tillgångit. Allenast när thee hade ätit och talades seedan
något widh, sadhe Marit till Giöa: ”huarföre haffwer tu kallat migh hoora, att
iag skulle haffwa legat hoos Niels?” Tå näkade Göa ther till och mehr hörde hon
intet om huarken taal kijff eller trätta them emellan, än som förb:t ähr,
allenast Erich gich för them uthi ladan och Asmundh poiken togh henne och
Ingridh medh sigh och när thee i ladan tillhopa kommo togh Erich Ingridh i
sijdan, drogh henne till sigh, låg och taltes widh. Tå sade Erich ”Ther ligga
tuå allena inne i stugan, i morgon wille wij spega them” badh poiken Assmund
wille see uth kan skie Märta ståår uthe och lurar, tå togh Göa uth efter poiken
ey wille, kom in och sade sigh ingen see uthan fäkullan Börta lätt in boskapen;
Tå frågade Erich Asmundh: ”Lättz tu igen på trädet?” sade
”Jaa” ther efter somnade hon in och näkar högeligen med hand å book sigh ey
annan bekiennelse eller kunskap giöra kunna,, efter hon soff, för än om
morgonen hon fan honom dödh på broen to hon straxt lop in i stugan och sådant
sade för Niels och Märta som på bordet lågo, att Erich låg död på broen. Tå han
suarade: ”Ligger ett nöt på broen?” ”Näij” suarade hon, ”Erich Knutsson ligger
dödh” och hon lop så straxt till Bryngell i Gissalen och Torsten på Åhsen och
Niels gich till Ola på Holskougen, att fodra honom dijt att syna Erich
Knutsson, men sielff wille han eij gåå straxt att syna lijket. Elliest bekiende
hon omsijder och att lijkit intet hade blöt något näseblodh för än Niels dijt
kom och bleff kiörder aff Niels i Ringstadh att taga på honom och weltra honom
om, huar aff han straxt skut blodet genom näsan och mundh. Tå ropade the alle
”See ther hawa wij skadesmannen!” och tå lop han till skougz, men Märtha gich
straxt efter honom, badh honom willia gå fram, hon wille suärga medh honom och
giöra honom ther föree frij. Ytterligare bekienner Göa thett hon i wekan
tillförene hörde them Niels och Erich trätta, så well som sigh haffwa funnet
Niels och Märta een gång i hopa i nattstugan; Näkade aldeles efter åttskilligee
förmaningar sig någott till Ringsta wetta mehr samma sach berätta. Ther medh
affträdde.
Nogh framsteltes pigan Ingridh i Wattenboll som samma afton
till Gillanda ther att sin broder wallpoiken Assmund besökia kommen war, så
well som efter hennes tienst i Watnaboll uthe war att sökia sigh husbonde
huilken edeligen medh handh å bok wittnade och bekiende att när thee kommo
uthur badstugun och han i forstugun satt, bodo thee henne medh sigh in, seedan
berättade ordh ifrån ordh som Giöa giordt haffwer och be:t ähr, allenast när
Erich badh Assmundh om natten see uth, sägandes ”kanskje Marit står och lurar”,
tå sadee Ingridh: ”plägar hon lura?” Suarade Erich ”Jaa, thett plägar hon giöra”,
suarade hon ”iagh weet eij huadh hon har lura efter” och widh boskapen kom
driffwandes up på fädebroen gich Giöa uth, kiörde boskapen bort sågh fäkullan som lågh i
quigan och restee lännen före, kom in och lade sig sägandes ”thetta åhret har
warit så tungt för mig, iagh bliffwer thett nappast uth”.thett bekiende, och
sade Erich Knutsson och, ther medh lågo thee een godh stundh stilla. Tå fick
hon höra huruledes Erich Knutsson sachta upstegh, krasslade i höet och gich
töst ifrån henne, men wett intet huar han gick, uthan allenast thett han lijtet
förr sade sigh willia tydeligen gå neder och spega huru Niels och Maritt
tillhopa ligga; och efter hon tå straxt insomnade och om morgonen wachnade
frågade hon Giöa huaraff Erich Knutsson war wegen tagit. Tå togh Giöa medh
henne uth och widh hon kom på fähussbroden sågh hon ther Erich liggia. Tå
ropade hon tuå gånger ”Erich Knutsson” och sade ”Huadh i Gudz nampn mo honom
skada, Jagh täncher karen ligger her dödh!” Gingo in i stugan, funno Nils och
Marit liggandes än tå till huffdes på disken och Göa ropade till Nils: ”Erich
ligger dödh på broenn” suarade han ”Ligger en Oxe på broen?” hon sade ”Nägh
Erich äret” Tå gich han up medh Märta och Giöa see på honom och sade ”Kanskje
han har suimlat i höet och skulle gåå uth att suala sigh och således fallen
wara” korsade sigh, undrandes huru thett skulle wara tillgångit att drängen har
fallit sigh i hielle.
Ähn frameskades waltösen eller fäkullan Börta
Ingelbrechtsdotter, huilken om natten uthe war och widh fäquian hörde och sågh
huadh som timmade, huilken i förstone aldeles näkade sigh wetta huru medh samma
mordh skall wara tillgångit men seedan frågades huarföre hon haffwer skielt
Margreta för een morderska, och aff huadh beskiedh hon sådant giorde, sade i
förstone sigh thett haffwa giordt för thett hon haffwer een gång löget på henne
för fruen, kunne Rätten then dagen ingen annan bekiennelse aff them bekomma.
Andra dagen fram eskades åter b:te fäkulla Börta sanningen
att bekienna, efter man förnam henne ther om best kunskap haffwa och efter een
långsam och alffward förmaningh som afflagd eed medh hand å book, badh sigh så
sant Gudh tillhielpa att hon wille sanningen och intet annat bekienna allenast
ther hon bekienner huru medh samma mordh är tillgångit fruchtar hon för Niels
efter hon haffwer sagt om hon röger honom skall han slå henne i hiel; och sådan
bekiennelse först ju för rätten allom seedan uthi Nielsses, Mertas och heela
almogens närwaroo giorde. Först bekiende hon thett wara sandt att Nils och
Märta höllo altijdh i hoop att förföllja Erich, så well som trätte Niels och
Erich esom oftast och intet kunne förlijkas; efter Niels wille altijdh wara
höffding öffwer Erich medan Erich war bettre aff Juncheren betrodh änn Niels
för tröt thett honom; Niels förwarade een gång Erich att han intet skulle
giffwa sigh ihoop medh Maritt efter som han hade medh henne bestella och
bekienner att Maritt och Nils lågo huar natt ihoop på bordet och haffwa samma
weka trätt åtskillige gånger till hoopa, en gång woro thee tuå dagar för
tilhopa på engen medh liarne och hade så när förgiordt huar andra, och sade seedan
Erich Knutsson som mördat är i bakarstugan för folket: ”Jagh haffwer funnet
Märta och Niels 2 gånger i hoop, iagh skall lura efter them 3 die gången” och
om natten fram emot minnatz tijdh medan natten tå eij lång war, och hon skulle
kiöra boskapen i quigan igen sedan han war löss kommen sågh hon Erich Knutsson
komma ifrån ladegården och gich up i gården ått frustugan, höre porten gå och
lätas up. Een lijtin tijdh ther efter widh boskapen intet wille bliffwa i
quigan, fijk hon höra huru dett skrek och ropadee uppe i gården, och gaff sigh
myckit illa och hundarna skielte och kommo lösa till henne, boskapen sprang up
i gården och wrålade hörte hon alt mindre sedan och mindre skria och illa
giffwa sigh uppe i gården. Tå sprangh hon omsijder fram och stodh widh balken
eller spiltogen[1] och fijk
see Nils gå in i stugan, och kom uth medh Märta, togo Erich Knutsson Nils widh
huffwdh och under armarne och Märta widh fötterne och boro honom på fähus broen
och lade honom, fötterna upp och huffudet neder, och när hon in kom om morgonen
sade hon till Niels och Merta: ”Gudh beware oss, huad syssla thee haffwa giort
her inne i natt” Tå sade Nils: ”Eij huadh syssla haffwe wij giort?” Tå sade hon
”Thett få i fulla wetta” suarder thee ”Eij giörer wij dett”. Och begynte straxt
suergia och näkade. Tå sade hon ”Suerg intet!” Märta och Niels suarade henne:
”Om tu säger thett, tå skola wij slå ihiel tigh!” och badh henne aldeles tijga.
Sägandes hennes ord intet allena giälla, om honn säger thett hon Märta will
suärga mz Niels och hon Börta war intet allena betrod. Till alt thetta näkade
och beplichtadee Nils sigh intet affweta eller sandt wara, will ingalunda
bekienna.
Ehuru well Märta som medh Nils inne i stugan war, seedann
han öffwertygat aff fäkullan Börta och efter alffwardh förmaning, så well som
förnam sachen willia gåå sigh under ögonen ther han sanningen ey bekienna
skulle, badh hon först the willa taga honom therföree, seedan frijwilligen
bekiende hon alt sålunda wara i be:te mordh och sach tillgångit som aff
fäkullan och thee andree tillförna bekiendt ähr; och att Niels om natten stodh
up, sade sigh willia gå och taga drijka uthi Cammaren, och är kommen emot
Erich, som kanskie stoo uth för dörren, näkar aldeles och högeligen till sigh
weeta huru mordet och dråpet uthe är skiedt, för än Niels inkom och badh henne
gå uth sägandes sigh haffwa slagit i hiel Erich Knutsson, Tå suaradee hon ”Tå
haffwer tu giordt tigh en fanners gerningh” Suarade han ”Tigh! Om tu talar om
thet så är migh frijt säga nägh, så skall iagh driffwa. Kom bär honom bort medh
migh på fähusbroden och lägga honom ther, som han skulle fallet halsen aff sigh
sielff” och hon gich medh honom uth, fan honom liggandes uth om porten, togh
honom ther han lågh och bar honom sin koos, hon om fötterna och han om
huffwdet, lade honom på broen, gich ther medh hon in och han bleff sedan lijtit
uthe. Kom sedan och lade sigh. Frågades huarföre hon tillförne thett eij
bekiendt haffwer? Suarade honom haffwa beditt henne dölja medh sigh och hootat
henne om hoon skulle beropa honom, till huilket han åter högeligen näkar, will
ingalunda bekienna. Tå tilspordes honom om Märta hade warit medh honom i rådh
eller gerning att dräpa Erich, sade nägh, hon ey heller har thett giordt. Sedan
sade Märta ”Niels, tu kan intet näka ther till, att tu ju haffwer så giordt om
tu west iag har warit wijdaree medh tigh i rådh eller mordh” så bekienn nu
sanningen och suer leggandes handen å booken på sin siels salighet att Niels
war Erich Knutssons rätta baneman, will ther på loffwa och dödh. Ytterligare
sade Merth: ”Niels tu west tu är skyldigh, och om iagh haffwer något waret medh
tigh så bekien nu sanningen, iagh haffwer nogh ledit och uthståt för tin skull”
Huar till Nils näkar, will intet gerningen wederfånga, eij heller bekienna
Merta någon skuld ther uthi medh honom haffwaa. Tilfrågades målsäganderna
ytterligare om the haade Marit wijdare eller thee andre pigorna något
misstänchte, att the skulle haffwa warit wållande eller i rådh medh att mörda
be:te Erich? Suarade aldeles neij, att thee ingen annan misstäncha eller
beskylla huarken Märta eller the andree uthan thee Nils allena beskylla och
fult tillegga haffwa honom mördat, och begiärader på honom ändtelig dom,
haffwer han någon medh sigh thet må han wetta, Så emedan b:te Niels ingalunda
will sådana gerning wederfånga eller kiennas hurur han så aff målsäganderna som
oftt.b:te fäkulla Börta och Martha sådant öffwertygas och herattz nembd
tagandes sachen i noga betenkiandee och efter som them bleff
Källa: Arkiv Digital, Göta
Hovrätt - Advokatfiskalen Älvsborgs län EVIIAAAB:18 (1648-1649)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar