Utanför våra kuster ligger hundratals gamla vrak på havets botten. Ett av dem är skutan Laxen från Gotland, som sjönk utanför Karlskrona 1688. Hur det gick till när hon sjönk berättas i ett rådstuguprotokoll från Visby Rådstuga i september 1688. Man skulle rannsaka hur det egentligen gått till och vad som hänt med lasten under hennes seglats i Baltiska havet.
Den gotländske köpmannen Johan Lönn skulle
sälja kalk i handelsstaden Memel, som numera heter Klaipeda, i Litauen. Frakten
hade han ordnat på tullnären Sven Orres skuta Laxen som lastades med 87 läster kalk och utgick från Sandviken på
Östergarnslandet. Hon skulle gå rakt över till Memel. Det var inte särskilt lång
väg, bara 130 sjömil – cirka 24 mil, och resan beräknades ta högst en vecka. Men seglatsen skulle visa sig bli mycket, mycket längre än så, och Memel nådde de aldrig.
Hans Gråsteen var lejd som skeppare. Med ombord var också
Gråsteens gode vän, borgaren Pär Sörensson, en liten besättning på 3 båtsmän,
nämligen Christoffer Mickelsson Kämpe, Olof Pärsson från Hogrän samt Paul
Springer och så kocken Olof Olofsson som var från Hälsingland. Hans Gråsteen
och Pär Sörensson framstår inte i rådstuguprotokollet som några vidare trevliga
typer, och de var inte så bra på att segla heller verkar det som.
De hade seglat i många dagar och båtsmannen Christoffer Kämpe började ana oråd när han tyckte
att de borde varit framme i Memel för längesen. Han gick till Gråsteen och
Sörensson och sa att han trodde att de gått förbi Memel, men fick en
utskällning till svar. ”Håll mun! Du är bara en kronobåtsman och vi är borgare
och vet bättre! Och det är vi som svarar för både skepp och gods!” Men det
visade sig snart att Kämpe hade rätt. Laxen
hade verkligen seglat förbi Memel. Gråsteen hade inte känt igen den memelska
vallen utan gått för långt söderut ner i bukten. Där irrade de omkring i drygt
en vecka, ända till en hård nordostvind tvingade dem därifrån. Gråsteen befallde
att skutan skulle gå till Danzig, nu Gdansk i Polen, i stället så man styrde västerut.
Men i tjockan missade de även Danzig och gick förbi med bortåt 6 sjömil. Då försökte de nå hamnen i Colberg, nu Kolobrzeg
men missade ännu grövre och hamnade ända borta i tyska Ruden (trol. Rügen). De ankrade vid
Gripswald där de låg i 8 dagar och funderade på hur de skulle fortsätta resan.
Brödet var nu nästan slut. De hade fortfarande ärter, gryn och fisk ombord men
det skulle bara räcka i ett par veckor till. Gråsteen och Sörensson bestämde då
att man skulle gå till Wolgast och försöka sälja lasten där så att man kunde
köpa mat. En läcka i skrovet hade uppstått också och den behövde repareras. Vid Wolgast
blev man liggande i 7 veckor. Till slut vände vinden till väst-sydväst och var helt
idealisk för att segla till Memel med. Den ordentlige Christoffer Kämpe
påpekade detta men fick återigen en utskällning och värre än så – Pär Sörensson
bet honom i näsan! Detta kunde Christoffer sedan visa upp ett läkarintyg på vid
rättegången.
Gråsteen och Sörensson var nu ordentligt trötta på att vara
ombord på Laxen och ville bara bli av
med lasten och segla hem. De tog ombord en lyftare som lossade kalken i Wolgast
men de höll hemligt för besättningen hur mycket de sålt. Gråsteen berättade
dock senare vid rättegången att 20 läster kalk blivit förstörda vid läckan men
att de sålt resten för 3 riksdaler lästen.
Båtsmännen blev hotade av den tydligen ganska våldsamme Sörensson att om
de så mycket som knystade om hur mycket som lastats av skutan skulle han hugga
huvudet av dem med skeppsyxan! Det måste ha varit en riktigt otrevlig resa.
Lite att äta och hot och våld. Men nu skulle de äntligen hem. När skutan nu var
tom hittades en skada under krysshultet, ett hål stort som en hand, som kunde
lagas någorlunda så att läckan minskade. Bakstammen hade gett med sig något också men
kunde lagas med järnskenor. Och så bar det i väg mot nordost. Då brast
roderhaken och rodret blev hängande på sidan men det gick att styra med focken
och mesanseglet, (i protokollet kallas de fåken
och missan) så att man ändå tog sig
upp till Blekingekusten på tre dagar. Vad som sedan hände råder det delade
meningar om i rådstuguprotokollet.
Gråsteen och Sörensson hävdade att det blåste upp till storm
och att skutan tog in mer vatten än de kunde pumpa. Klockan var 5 på
eftermiddagen och man befann sig 3 eller 5 sjömil utanför Kristianopel. Gråsteen
befallde att man skulle gå i livbåten och överge Laxen. Det hela gick så fort att besättningen bara fick med sig
sina kistor och lite bröd och dricka. Alla redskap och annat blev kvar ombord.
Men besättningen hade en annan version. Kocken Olof
berättade att då han varit längst ner i skutan för att tappa upp dricka så hade
han då inte sett någon läcka, där var alldeles torrt. De hade visst blivit beordrade att gå i
livbåten, men där hade Pär Sörensson sagt att det bästa vore om de högg skutan
i sank ”så att inga främmande skulle lägga beslag på henne”, vad nu det skulle
spela för roll om hon ändå var övergiven. Så de rodde tillbaka och besättningen
fick gå ombord och hugga hål i skrovet och skära sönder seglen. När de kom
tillbaka till livbåten blev de hotade med skeppsyxan igen, denna gång om de
berättade vad de gjort. I stället skulle de hålla sig till Gråsteen och
Sörenssons historia om att skutan var gravt läck och att det blåst upp till
storm. Därefter rodde man till Öland och gick iland.
Kocken tyckte att Gråsteen skulle samla ihop några bönder
som kunde hjälpa dem att bärga åtminstone redskapen, speciellt köksredskapen,
från Laxen, men Gråsteen svarade irriterat: ”bönderna äre så elaka och
skielmska att man intet kan lijta dem till”. Och så var seglatsen äntligen över, den som
skulle varat i högst en vecka men som hållit på hela sommaren 1688. Och Laxen,
hon sjönk väl rakt ner och sällade sig till den stora vraksamlingen utanför
Blekinges kust.
Vad hände vid rättegången? Berättelserna gick ju i sär och inga brott kunde bevisas fast vi tycker kanske idag att besättningens vittnesmål borde vägt tyngre. Hans Gråsteen blev ålagd att göra upp ekonomiskt bäst han kunde med Johan Lönn och med skutans ägare Sven Orre, men hur det gick förtäljer inte rådstuguprotokollet.
 |
| Ill. av Anne-Marie Nilsson på en karta av Anders Bure ca 1635 |
Källa:
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gotlands län EXId:989 (1688-1689)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar