Bomärken från Nordingrå

 Ett par fina bomärken i slutet av detta brev från domboken 1648 där tre syskon säljer ett hemman i Näs till ett syskonbarn: Bekienner wij oss Oloff Jöransson Hans Jöransson Malin Jöransdotter att haffua sålt wårt syskonebarn Oloff Johansson i Nääss wår kiöpjord uti förbemelte by Nemligen trij sädzlandz jord och bekiänner oss haffua fått wår fulla betalning utij een godh nöija huarföre och wij honom medh egendom tillägnade så ock wij aldrig ther uppå en penning mera haffua till att kräffia till en wijss och sandferdig försäkring giffuer wij wårt nampn och bomerkije här under

Domine Böön [--] Anno 1647 den 4 september

Oloff Jöransson Hans Joransson  Malin Jörans Dotter

Ångermanlands domsaga (Y) AIa:3 (1647-1648) Bild 560 / sid 83

Omkullkörd och maskplågad

 Herr Gabriel Ekeroths lille son blev bara 2 ½ år gammal och han fick ett förfärligt öde. Den 14 augusti år 1750 var han ute och lekte på gatan utanför sitt hem i Eksjö. Gevaldigern Carl Johan Mogren kom körandes med två stutar i sakta mak på samma gata. Utan att Mogren märkte det, fastnade ena hjulnavet på vagnen i pojkens kjortel så att han föll omkull och skrek. Men inget hjul gick över honom. Borgarhustrun Cajsa Pauhoffer som såg vad som hände, skyndade fram och reste upp pojken. Han grät och var rädd, men blödde inte. Han ramlade omkull igen så Cajsa tog upp honom och bar in honom. Då kräktes han lite. Sen dog han efter tre dagar och då måste man undersöka om dödsfallet kunde bero på omkullkörningen. Men pojkens far vittnade om att pojken varit uppe och lekt dagen efter, och dessutom hade han nyss haft mässlingen samt maskfeber, det vill säga var plågad av inälvsmask och efter att han blivit omkullkörd hade det kommit ut en jättestor mask. Då hade pojken blivit lite svullen samt blött näsblod och sen dött dagen efter. Så gevaldigern Mogren friades från ansvar. 

Bomärken från Nyköping 1641

Några ovanligt distinkta och snygga bomärken från Nyköping. Tillhörande: Larss Anderssonn, Anderss Erichsson, Oloff Joenssonn, Carll Oloffssonn, Oloff Bärthillson, Oloff Pehrsson i Stäk och Pehr Oloffssonn. 

Svärdottersproblem i Acktjära 1666. Läsövning på 1600-talsspråk.

Här är en liten text om hur illa det kunde gå när man som nygift flyttade in i sin mans hem om hans föräldrar levde och bodde kvar, och man inte kunde komma överens. Svärmor och svärfar skulle anses som ens egna föräldrar (såsom i Tobiae Book af dhet 10 Cap: förmäles, att swärfolck i lika ähra hålles böhra, som rättzliga förälldrar), och det var dödsstraff på att skada dem fysiskt. Men det här är då också ett exempel på hur man ute i häradsrätterna skickade sådana fall med dödsdomar vidare till hovrätterna som hade sista ordet. I detta fall mildrade de straffet för "sohnkonan" Brijta till att stå i kyrkans vapenhus med ris i handen 3 söndagar i rad och skämmas samt fungera som avskräckande exempel för andra, "till skyy och warnagell".

Tinget med Segersta och Hanebo den 7 februari 1666 

Dato wardt angifwit och af en Änkia hustru Gunnilla i Acktjära klagadt, att hännes sohnkona hustru Brijta Ibidem hafwer förhållit sigh medh slagzmål emoth hänne, således förorsakadt, att näst för framwecka Juul, thå thet ledh inemoth aftonen och thet andra gårdzfolcket inthet wore tillstädes, wille swärmodren att sohnkonan skulle gå i fäähusset och stilla boskapen. Thå swarade sohnkonan som sitt barn hade att sytha, och sade ey willia gå i fähuset, hon hafr nogh den dagen giordt och bestält. Men swärmodren sade: gå och beställ om boskapen, jagh syther fuller barnet, och efter hon inthet wille gå, slogh modren henne widh örat, och sohnkonan slogh hänne igän widh örat. Thå fick modren hänne i håret och sohnkonan togh hänne i håret igän och drogo huarandra. Imedlertijdh kom dottren Gärtrudh heem och förtyckte att sohnkonan så skulle handtera hännes moder, huar om the och kijfwade, och ehuru the förde sin ordh ihoop, fik sohnkonan uthi en Torffspån och kastade swärmodren dher hon afsijdes i stuffwan stodh mitt i ansichte, dher af hon undfick ett blodhwijthe ofwan ögat och på nässan, som nu sohnkonan hustru Brijta ey kunde neeka till; Uthan dhet ena medh det andra tillstodh, doch nu på dhet Ödmiukaste detta sitt förehafwande hoos sin swärmoder afbedt, lofwandess och försäkrandess, ey så här efter mehre göra, huilket modren och såwijda Rätten dhet tillåta kan eftergaff och badh för hänne om nåde och ickie högsta Rätten. Denne saak lades till Nämbdens  Öfwerwägande, och wahr så theras betänkande, att såsom i Tobiae Book af dhet 10 Cap: förmäles, att swärfolck i lika ähra hålles böhra, som rättzliga förälldrar, och hustru Brijta sigh sålunda emoth sin swärmoder förhållit hafr medh hugg och håårdragh, dy dömbdes hon efter Gudz Lagh Exod: 21 Cap: ifrån lijfwet till wijdare den höglofl. Kongl. Hoffrättz Nådiga förklaring hurur medh hänne handlas skall, dhet hafr, inthet tillförende hördtz någon owänskap dhem emellan, som grannarne wittnade, och dher medh ähr hon på lijffelöss gifwin.

Öfwer denna Ransakningh och domb, ähr ahnkommin den Högl. Kongl. Hoffrättz Resolution, att hustru Brijta skall androm till skyy och warnagell stå 3 söndagar å raadh i wapenhusset medh Rijss i handen.

Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3148 (1665-1668) Bild 3220 / sid 342 (AID: v421281.b3220.s342, NAD: SE/RA/42042202)

Bomärkesfynd från Umeå 1678

 Bomärken tillhörande: Olof Persson i Rööbäck, Hendrich Andersson i Ansmark, Jakop Hinnersson i Baggböle, Önde Joensson i Degernääs, Anders Ersson i Wästerbergh, och Lars Nilsson i Klabböhle

1600-talsspråkövning. Oskyldigt kuckleri i Rångedala 1664

Ur domboken för Ås härad oktober 1664

Dito kom för Rätten hustru Ingridh Andersdotter i Hallunn Rångedallss socken å frellsse och bekende sig huru såssomm nestförledne missommers natt trij åhr sedan, hennes gårdqwinna hustru Christin Suensdotter ibid. badh henne gåå medh sigh uppå Gierddet och upgiorde een elldh på Joen Swenssons åker i Wäffwellhullt, sagt sig taget hår aff all hans boskapp at lägga der påå såssom och badh henne hempta ogräss aff sin mans åker det hon giorde och lade der på elldeen men hustru Cirstin der till aldelles nekadhe, sagt sigh (eij) hafft håår aff hans boskaph eij heller lade det på ellden, utan sade at en löösdrifwere kom och sade sigh wara klook, fick ått henne något lijtet inlagt utij eth papper, och badh henne giöra elldh på bend: åker så skulle den framkomma som war orsaken till den olycka dhe hade på sin boskapp såsom och denn som hade borttaget eth stoo ifrån be:te h. Ingredh och den som hadhe bortstullet een stutt för henne när bortkommen skulle fram komma men ingen framkom som sigh bekände sådant tagit. Ben:de Spåman sagdt sigh warit hemma i Kindz H: men icke wiste hanss nampn eller huadt gårdh han war hemma utij eij heller wiste hwadt utij papperet war, huilket papper medh dhet där utij war inswept som ladhe på ellden, och ben:de Jöns bekende sigh deer aff ingen skada niutit på sin åker der  bemd:de Elldh wpgiordes, tillfrågades Heradzboerne och Tingzallmogen om någon fans som hade förnumet denne quinnor tillförende pläga fara medh sådant kocklerij, suarade helher tingzallmogen sigh aff dem det aldrig förnumet, wtan fast mera hålldnne för Ereliga och hedersamma quinnor utan huadt dhe nu sinie Män aldeles owittterliget hade således aff eenfaldighet aff ben:tt löösdrifwarens löngachtige ordh låtet sigh bedrägeligh inbilla, ty sakfälltes bägge tillhopa för samma koklerij och förgörningh at böta 40 marker silfuermynt till s 3skifftes arg: 15 Cap: i Högm: B: och löösdriffuaren wpspanna och Tingföra låta.