Här är en berättelse ur domboken från Skellefteå 1717 mitt under Det Stora Nordiska Kriget. Efter den finns en avskrift av första delen av tingsprotokollet för den som vill öva 1700-talsspråk.
På flykten från ryssen 1716
På gästgivaregården i Sunnanån hölls häradsting med Skellefteå tingslag i mars 1717 och det var mycket som skulle avhandlas och mycket att skriva. För mål efter mål handlade om förlorade ägodelar som noggrant skulle listas. Det här var vid tiden för Det stora nordiska kriget som börjat år 1700. 1713 ockuperade ryssarna Finland som var en del av Sverige då och sedan började de anfalla in över gränsen i Norrbotten. Den 8 december 1716 attackerade en grupp kosacker Övertorneå socken och arbetade sig neråt under hela december mot Luleå och Piteå. De gick hårt åt befolkningen. Gårdar brändes ner och anfallarna våldtog, mördade och plundrade allt de kom över. Folket drevs på flykten söderut i stora flyktingströmmar. I december 1716 var det mörkt och kallt och man hade inga andra nyhetsrapporter än dem man fick från flyende som kom norrifrån och varnade att ryssen närmade sig. Man lastade sina ägodelar på kärror och hästar och flydde i panik ner mot Skellefteå socken. Efter vägen tvingades många att överge sina lass och rädda sig själva och när man nu efteråt försökte hitta igen ägodelarna var de i de flesta fall borta. Ryssanfallet kom till slut av sig i Piteå den 21 december då en svensk ryttarstyrka sändes norrut från Skellefteå och sedan överfölls ryssarna också vid Rosvik av ett allmogeuppbåd. När allt lugnat ner sig försökte flyktingarna hitta igen sina ägodelar som man ofta lämnat i skogen eller bara bredvid vägen.
Ett exempel på en flykting som nu försökte få tillbaka sina saker vid tinget var Erik Olofsson. Han var en kvarnbyggare från Malax socken i Österbotten i Finland och hade varit på flykt från ryssen i flera år. Från Österbotten hade han och hans fru och son Hans kommit över till Piteå och slagit sig ner där. När folket nu fick varning om att ryssen var på väg mot Piteå lastade Erik det lilla de ägde på en kälke och så gav den lilla familjen sig till fots ut på vägen söderut. Kälken fick de dra med sig och det var mitt i natten. Erik berättade nu för häradsnämnden vad han hade lastat. Det var en strömmingsbytta, en skinnsäck med diverse innehåll; ett skrin där de förvarade några få viktiga ägodelar, och så en järnpanna med tre fötter och skaft, en bössa och en huggyxa. De hade bråttom och gick så fort de kunde med kälken bakom sig. Men bakom dem kom många, många andra flyktingar i panik som hade hästar och vagnar och det blev allt trängre på vägen. Till slut fanns det ingen plats för kälken längre och de fick veta att fienden närmade sig snabbt. I backen i närheten av Åbyn gav de upp och gömde sina saker i snön bredvid vägen. Kälken vräkte de på sidan och sen började de springa. När de kom till Tåmeå orkade inte Eriks hustru längre utan stannade där, men Erik och sonen Hans fortsatte springa fast de var helt uttröttade och hungriga. Hustrun började gå sen hon vilat en stund, men hon kom aldrig längre än till Storkåge. Erik och sonen kom så småningom fram till Lövånger där de fick mat och nattlogi tills anfallet stillades av någon dag senare.
Erik gick tillbaka längs vägen dit han lämnade sina ägodelar, men på den platsen var det tomt. Kälken och alla saker var borta. Det var bara att börja leta. Hos en bonde fick han höra att två gossar berättat att de sett en strömmingsbytta i Tåmeå, så dit gick Erik först. Där hittade han sin kista hemma hos en kvinna, uppbruten och tom. Men några av de särskilt värdefulla sakerna som legat i skrinet, som också var försvunnet, fanns hos kvinnan. Det var en kompass, en psalmbok, en kvinnfolksmössa, en hatt, ett par vantar, en fällkniv och så deras respass. Kistan hade en bonde i Åbyn först hittat så nu gick Erik dit. Där, hos bonden Erik Pärsson hittade Erik sin skinnsäck, strömmingsbyttan och kälken. Sen fick Erik höra att tolvmannen Nils Fors skulle ha köpt en järnpanna av en av de svenska ryttarna. Och mycket riktigt, hemma hos Nils fanns Eriks järnpanna och dessutom hans bössa. Pär Pärsson i Tåmeå visade sig ha tagit en rya och en klädesrock ur skinnsäcken och hos hans granne Elias hittade Erik sitt renskinn och sin mössa. Någon berättade att Elias haft på sig mössan på julafton.
Erik Olofsson var ganska nöjd med att ha fått tillbaka det mesta av sina saker. Men nu ville han vid tinget efterlysa sitt skrin och några andra saker som fortfarande var borta. Om han fick tillbaka dem förtäljer inte historien.
Ur domboken för Skellefteå 16 mars 1717
Qwarnbyggaren Erich Olofsson ifrån Österbotten Malax sochn och Solfwo by, beklagade huru som enär fienden uti nästledne Decembris månad förspordes till Piteå wara ankommen, hwarest han den tiden sig uppehölt, tagit sin kiälke, lagdt der på det lilla han ägde, som war en liten kista, ett skrijn, en skinsäck, en strömmingsbytta, een byssa, een huggyxa och en Jernpanna, och med sin hustru och son Hans, dragit samma persedlar landswägen hijt söderåt om nattetijd. Enär han kom till Åbyn, fyra mijhl ifrån Piteå, spordes att Ryssen wore i antåg strax efter; då de af flyktingarna som hästar hade, kiörde fort söderåt men han med de siina, gingo till fots hijt åt wägen. Enär de woro komne ett stycke upp i Backen från Åbyn, kunde de för de många efterkommande hästar ej hålla ut längre, utan droog kiälcken nerder i snör, den de hastigast kastade deröwer och luppo efter wägen. Enär de kommo in emot Tåmeå tröttnade hustrun, men han och son höllo wägen längre fram /: dock heelt uttrötta och hungriga :/ till Fråstkågeå, och om sider till Skiellefteå kyrkcia och sedan till Löfånger, men hustrun hinte allenast till Storkåge. Enär Larmet stillades gick han tillbaka at see efter lämnade saker i skogen wid Åbyn, då han ingått hos Augustin Johansson, at förnimma, om han hördt någon de samma öfwerkommit, så wida de icke funnitz på det ställe han dem lämnade, hwilken sade sigh ej mera hördt der om, än at twänne gåssar ifrån Tåmeå sedt strömmingsbytta wid wägen; Enär Erich kom till Tåmeå, fan han där kistan opbruten och tom hos hustru Sara som hon sade att en prästedotter där insatt som farit till Phålmark by, dith Erich gick, men råkade henne icke hemma, dock fick han där igen Tälgyxan, twå st huggyxor, ett stycke barkadt läder med det öfriga som i kistan war, men för honom är ännu bårta skrinet med een compass uti, een pl´salmbok, en qwnfolkzmyssa, een hatt, ett par wantar, en fällknif och dess Resepass med något annat smått af ringa wärde.
Noch är bårta byssan, twå st. huggyxor och en skinsäck där uti warit een Rya, en Reenskinsfäll och een gammal klädesråck, tree par strumpor, ett par wanttar. Och som Erich Pärsson i Åbyn hemfördt kistan, så anhåller Erich Olofsson at han måtte sig förklara, om han sedt de ännu bortowarande persedlar. Erich Pärsson tilstod, sig öfwerkommit kistan söndagsmorgon efter larmet, den han heemfördt, såg och säcken, strömmingsbyttan och kiälcken på samma ställe, men tog allenast kistan der ifrån, som en prästdotter sedan til sig sände. Han hade och före optagit en annan kista som en hustru ifrån Piteå ägde, och skall han aldrig öppnat Qwarnbyggarens kista, utan prästdottren tog den från honom läster. Qwarnbyggaren sade, att Erich icke bekänt förr det han sedt byttan. Sade därhos sig hördt att tålfman Nisl Fårss skall kiöpt en Panna utaf een Ryttare som torde wara hans. Nils Fårss ehrkände det samma och skall han gifwit Ryttaren för den samma en daler kopparmynt och några matpersedlar.
Nils Fårss dräng Nils Olofsson skall för Erich Pärsson omtalt, att nämndeman Nils Fårss funnit een byssa utan (Lodform?) den han giort sig af trä, stöpt sig en kula och sedan skutit en skata med samma byssa. Nils Forss nekade dertill och sade sig ingen annan byssa haft än sin egen, som han giordt sig lodfor--- till, skolandes Nilsso Olofsson hafwa sagt att Nils Fårss son Johan om tio åhr har det för honom bekänt.
Nils Olofsson tilstod sig hördt af Nils Fors son Johan om sina tio eller ellofwa åhr, att fadren funnit een byssa utan Lodforma, som han giordt sig af trä och skutit en skata, men hwad byssa det war anten husbondens eller någon annans sade Nilss wara sig okunnigt.
Af gårdsfolket har han och hördt at husbondefolket kiöpt een panna med tre fötter och handhåll uthi som qwarnbyggaren igenkände och honom nu tilstältes.
Pär Pärsson i Tåmeå hade sett strömmingsbyttan och skinnsäcken på stället där de lämnades men tog inte dem, däremot tog han en rya och och en klädesråck vilket han nu erkände men inte sagt förut. Han lovade att ge dem till Erich. Nästa tingsdag erkände han att han tagit fler saker, en gammal rehm ett hästtäcke och kälken. Hos hans granne Elias Nilsson fanns renskinnet och en manfolksmyssa som Elias brukadt förledne Juhlafton, hafwandes Elias hustru, sedan Ryttarne farit nårr åt, om söndagen warit dit norr och ofwannämde persedlar med sig hemfördt. Qwarnbyggaren förmente att myssan warit uti skrinet som han ännu ej fådt kundskap om. Etc...
Källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län (AC) EXIe:3980 (1717-1720)
_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0041099.jpg)