31 augusti 2021

Varför benådades så många från dödsstraff under 1600-talet?

I tingsprotokollen från 1600-talets början delas det frikostigt ut dödsstraff enligt Mose lag. Men i nästan alla fall skickas ärendet vidare till Hovrätterna för en slutlig bedömning och man kan ofta se att domarna mildras där. Men varför var det så här? 

Karl IX lät i början av 1600-talet trycka Kristoffers landslag för att försöka få ett enhetligt lagsystem för Sveriges landsbygd, men också för att kunna skicka med en appendix – Mose lag. Det var ett  åläggande till domstolarna att de skulle döma efter Guds lag vid grövre brott, så kallade livsmål och högmål – våldtäkt, tidelag, incest, mord m fl. Mose lag var framförallt utdrag ur tredje Mosebok, Leviticus, där lagen om lika för lika finns, den så kallade talionsprincipen:  ”Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden; och den som slår ihjäl ett boskapsdjur ska ersätta det liv för liv. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte så skall man göra mot honom såsom han själv har gjort; vissa bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.”

Anledningen till det här hårda och religiösa tillägget var att den nya religionen och därmed kungens makt måste genomdrivas med tvång. 1527 togs beslutet att Sverige skulle övergå från katolicism till lutherdom, men den katolska kyrkan gav sig inte frivilligt. En religionskamp utbröt och den  pågick ända till Uppsala möte, 1593, då lutherdomen till slut segrade. Därefter inleddes ett strängt lutherskt program som skulle utplåna alla spår av den gamla religionen. Kyrkorna rensades på kvarvarande katolska helgonbilder (Gustav Vasa hade redan samlat in en hel del under sin tid). Gamla inrotade katolska vanor som helgontillbedjan kallades vidskepelse och motarbetades hårt. Bibelns ord skulle vara det enda rättesnöret.

De grövre brotten som skulle dömas efter Mose lag dömde man först i underrätterna enligt lagtexten, och sen skickades målet till hovrätterna för prövning. Men i hovrätterna hade man reagerat starkt mot den nya hårda lagstiftningen ända från början och det blev praxis att hovrätterna dömde mildare straff än dem som lagen föreskrev. De letade förmildrande omständigheter och bytte antingen ut det straff som underrätten utdömt, eller satte ner det. Det här sättet att jobba på kallades leuteration. Det blev så vanligt att man utövade leuteration att överrätterna till slut ansåg att man borde ändra  lagstiftningen och införa mildare domar redan i underrätterna. Förslaget lades fram till drottning Kristina som biföll och införde Drottning Kristinas straffordning 1653, en enhetlig straffrättspraxis som gällde vid alla landets domstolar.

 

Källa: Inger, Göran, Svensk rättshistoria, Malmö, 2011

27 augusti 2021

En röst från 1718

 I mars 1718 när det stora nordiska kriget rasade för fullt och Karl XII ännu levde, hölls en spionrättegång i Åre. Häradshövdingen hade mottagit ett brev från Generalmajor Horn där han berättade att man tagit två bönder och satt dem i arrest i Duved Skans, misstänkta för spionage. Horn begärde nu rannsakning i målet. Svenskarna litade fortfarande inte på folket i Jämtland som man hade haft så svårt att kuva och införliva i svenska staten efter freden i Brömsebro 1645. Bonden Nils Jonsson i Sta i Åre socken hade angivit Pehr Olufsson i Duved och Joen Pehrsson i Forsa för att de 1714 skulle ha träffat två ”Baggar”, det vill säga norrmän/danskar (i tingsprotokollet görs ingen skillnad) och för att inte ha rapporterat detta. I Duved skans hade löjtnant Brunnberg hållit förhör med bönderna och en avskrift lämnades till tinget. 

Det är inte själva rättegången som fångat mitt intresse egentligen, utan en av böndernas redogörelse för vad som hände den där kvällen på hösten 1714 och det var inget spännande alls. Men i hans berättelse får man en chans att höra en människa i tidigt 1700-tal, i krigstid och ändå vardagsliv berätta litegrann med egna ord - det är ganska sällsynt i tingsprotokollen. Jag har skrivit av förhöret här, lite omskrivet och med moderniserad stavning (så ingen läsövning i gammalsvenska här alltså) Varsågod att lyssna på en jämtländsk röst från år 1718:

Pehr Olufsson och Joen Pehrsson var på fisketur i Eneforsen vid Handöl. De sov över på Eneforsvallen och dagen efter var det snöyra och så dåligt väder att de bestämde sig för att stanna inomhus hela dagen. Fram emot aftonen efter att de gjort upp eld, började hunden skälla. Efter en liten stund hörde de hur någon ropade utanför fönstergluggen och ville komma in. Där ute stod två män med bössor och  frågade vem som var inne i stugan. Pehr och Joen sade sina namn ”av häpenhet” och så låste de upp dörren och de båda främlingarna kom in och stampade av sig snön.

Joen Persson berättar: ”…när de inkommit och slagit av sig snön säger Pehr Olufsson till mig: ’se, det är Bängt Simonsson, din svåger’ men den andre var en okänd man, en Bagge eller norsk soldat. De satte sig och tog upp sin matsäck och åt och sen tog de upp pipa och tobak och gav oss lite tobak var till våra pipor. Så började min svåger Bängt Simonsson att tala med mig eftersom vi inte träffat varandra sedan jag gifte mig med hans syster. Och som jag varit på seglation i Holland  och på andra orter men nu bosatt mig i Åre socken på fadershemmanet berättade jag om mina resor på främmande orter och så talade vi om vårt tillstånd å bägge sidor och vi hade inget skadligt tal oss emellan. Något sade vi väl om kriget, men inte något som skadligt var. Jag minns att de sade att det fanns nog med manskap i Norge och att de i Norge anlagt en ny skans vid Röros. De lade sig på laven för att vila och det gjorde vi också. Jag kände inte att jag skulle mäkta med att övermanna dem för de var båda stora och starka karlar, speciellt Baggen och de var ju försedda med bössor. Jag var svagare av mig och gubben Pehr Olufsson ännu mera, så vi var glada att vi fick vara i fred och lade oss vi också. Men nästa morgon medan de sov, talade vi sins emellan om att det inte vore rådligt att tro dessa män om gott så Pehr Olufsson gick till Handöl för att försöka dra ihop lite folk till hjälp. När baggarna vaknade och steg upp, frågade de var Pehr Olufsson var. Särskilt den okände baggen verkade orolig och sa till Bängt, min svåger, att det vore rådligt att gå därifrån och det gjorde de också och jag tog avsked av min svåger. Efter en stund kom Pehr Olufsson tillbaka med Pehr Andersson från Handöl och eftersom baggarna då var borta, fortsatte vi vårt fiske och berättade inte det här för någon för vi trodde inte det var viktigt.”


(något spioneri kunde inte bevisas så de släpptes)

källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Jämtlands län (Z) EXIe:3834 (1718)

17 augusti 2021

Läsövning på 1600-talsspråk: Då Nicolas Noe var rädd för sin fru ett tag.

 

Den 6 mars 1671 kom bergmästaren i Falun, Olof Larsson, till tinget i Ovansjö socken i Gästrikland. Han var mycket upprörd å sin dotter Britas vägnar. Hon var gift med bruksförvaltaren på Högbo bruk, Nicolas Noe. Just nu låg hon i barnsäng i en by i grannsocknen Hedesunda (varför just där får man inte veta) och var förbjuden av sin man att komma hem. Olof hade nyss fått ett brev från svärsonen där han skrev att Brita inte skulle få komma hem, åtminstone inte förrän hon kunde bevisa att det onda ryktet om henne var osant. Nu ville hennes far ta upp det hela på tinget och rentvå henne så att allt kunde återgå till det normala igen. Vad sa då det onda ryktet? Jo, dels att Brita ville förgifta sin man och dels att hon var otrogen mot honom med sin svåger Peder Johansson. Mycket allvarliga anklagelser som verkligen måste redas ut.

Nicolas Noe erkände att han skickat brevet och att han gjort det för att han var rädd för sitt liv. Det var parets piga Karin Mickelsdotter som hade berättat för Nicolas att Brita hade planer på att förgifta honom. Sedan drog Karin med sig Nicolas till källaren och lade fram sitt bevis: ett vitt salt. ”Det där saltet har Brita blandat giftet i!” sa hon.  Om det var Karin som också berättade att Brita var beryktad för otrohet sägs inte i tingsprotokollet. Hur som helst blev nu Nicolas så förfärad att han genast satte sig att skriva det där brevet för att hålla hustrun på avstånd. Men han måste ändå ha haft något tvivel eftersom hon ju skulle få komma hem om det visade sig att ryktet inte var sant.

Det blev ingenting av detta mål förutom att Brita blev helt och hållet rentvådd, dels för att Nicolas medgav att han knappast kunde tro att hans hustru var förmögen till så onda gärningar och dels för att tingsrätten frågade den församlade allmogen om deras åsikt och alla då sa att de omöjligt kunde tro att Brita skulle varit otrogen eller haft mord i tankarna. Sen förmanade rätten alla att inte lyssna på skvaller och inte tro på allt de hörde om det inte fanns uppenbara bevis.

Här är hela målet avskrivet: 

Angaf bem:te Kongl: Berghmästare wed Fahlun Olof Larsson klageligen sigh wara före bracht, att hans dotter hustru Brita Olofzdotter Bruukz förwaltarens Niclas Noes hustro skall wara fast illa och hastel: uthförder och berychtadt för een grooff missgierningh Nembl: att hon skulle hafwa hafft i tanckarna och i sielfwa werkedt att förgiöra sin Mann be:te Niclas Noe medh een förgiftig drich, och hafwer ingen till sagzman mera än sin egen Mågh och dotterman förbem:te Niclas Noe, och thet förmedelst ett breff som han har skickat till Löfåssen då hustro Britha Olofzdotter lågh der i barnsäng, wthi hwilket som nu eij tillstädes är, wthan wedh berörde Lööfåssen; Bergmäst.n sager så wara förmält att Noe förbiuder henne komma hem till sig till Högbo, innan hon lägger ifrån sigh dhet rychtet. Nicolaus framkallades, och tillspordes om han ett sådant breff hafr skrifwidt, och wthaf hwad orsach, swara han fuller så hafa skrift och thet effter sin legopigas Karin Mickelsdotters Ordh, som för sådant angifwande och begångit tiuffwerij hafr rymbdt dehrifrån, och skal nu wistas i Stockholm. Tillspordes altså Nicolaus Noe om han misstänker sin hustru för en sådan missgierningh och om han will eller kan sådant hänne öfrtyga och bewisa och om hon dertill några skiähl hafr, swarade han Neij. hafr och dertill inthet annat tecken än ett saltzer som han fann i kiällaren der wthi pigan Karin skulle för honom sagdt, förgifftedt waritt beredt.

Nu såssom hwarken Niclas Noe will eller kann sin hustro Britha Olofzdotter denna owennersingifwande och missförstand, hafr derom skref:t sin swärfader och hustro till, pigan Karin Mickelsdotter war och eij heller tillstädes. spordes Nembden och heela församblingen hwadh dhe här om hade att säija tå swarades att dhe inthet hade dher om att tahla effter dhe aff sådant inthet wetta. Sedan tillfrågade och Hr Berghmästaren offtabem:te sin Mågh Niclas Noe om han wthi någon måtto haar att beskylla sin hustro för otroheet i sitt Echtenskap, serdeles om han täncker och kan beskylla hänne för någon Oloffl: sammangångh och beblandelsse medh annat Manfolck, såssom serdeles med hännes swåger Peder Johansson, thet Niclas Noe och skall hafa förmält wara rychtbart. dertill swara Noe offentl:n att han om sådant hänne inthet troo mindre will eller kan hänne sådant tillwita;

Tå tillspordes widare och änn till öfrflöd församblingen om en eller annan hade någodt om ett så groofft rychte att tahla eller säija, swarade församblingen och Allmogen Neij, och att dhet dhe inthet hafa hördt eller sedt thet, wetta eller kunna dhe eij heller omtahla, förbe:te Niclas Noe förmantes än wijdare att der han hade någodt att säija eller wppenbara, han wille dhet nu reent wth framföra och sin klagan behörigen angifa, eller och aldeles slåå sådanna tanckar wthur sinnedt, och eij mera låta förmerkia sådan afwogheet och illwillia emot sin Maka, han swarade tå såssom tillförende att han war förledder till sådanne tanckar och hwarken wille eller kunde troo sin hustro om sådanne stycken fastmindre hänne slicht tillwita och bewisa. dermedh förelästes Niclas Noe och hela försambl: dz 26 och nästeffterfölliande Puncter aff domare Reglorne medh förmaningh att hwar och een taga sigh tillwara och icke så lattel: förer enom ondt rychte wppå, wthan han hafr der till desto bättre skiähl och bewijs.

källa: Gästriklands domsaga (X) AIa:5 (1671-1674) Bild 540 (AID: v422440.b540, NAD: SE/HLA/1040018)

16 juli 2021

Västerbottenting

 Om du köper Västerbottenskuriren kan du under hela sommaren läsa mina artiklar om händelser ur domböckerna för Västerbotten från 1600 till 1800-talet. I tio veckor berättas om till exempel ett giftmord i Västerhiske 1812, en dränkt hustru i Vännäs 1844 och en ond gärning i Arjeplog 1710 med mera. 

De finns också på nätet (för prenumeranter) på https://www.vk.se/ och sök på Historiska brott. 


10 maj 2021

Soldatforskning

 Det här är en samlad information om hur man forskar om soldater som jag skrivit för mina släktforskningskurser. Källorna står längst ned.



Soldatforskning: Indelta soldater 1682- 1901

Under 1500-talet började en krigsorganisation ta form under Gustav Vasa där en visst antal soldater hölls som anställda i en armé, men den största delen av krigsfolket togs ut genom så kallade utskrivningar, tvångsrekrytering från allmogen. Vem som helst kunde bli utskriven när som helst och detta pågick under nästan hela 1600-talet. Gustav II Adolf försökte visserligen skapa en krigsorganistaion som byggde på att alla landskap skulle ställa upp med ett visst antal soldater som skulle underhållas av folket, men det föll inte så väl ut. Utskrivningarna var det vanligaste sättet att få tag i soldater. Utskrivningarna gick till så att alla vapenföra män kallades samman och så togs var femte eller var tionde man ut till krigstjänst. Utskrivningarna var väldigt orättvisa, bland annat kunde en utskriven soldat som hade mycket pengar lösa ut sig från krigstjänsten och tvinga en fattigare att gå ut i stället, och det var också mest de fattiga som drabbades hårdast. Men också vanliga bönder och drängar. Protesterna mot utskrivningarna ökade under 1600-talet och det blev allt vanligare att landskapen skickade män som var ganska odugliga som soldater, armén led av stora brister och situationen blev ohållbar. 1682 skapades indelningsverket av Karl XI.
Indelningsverket skulle komma att bestå i ungefär tvåhundra år. Organisationen skedde genom att kungen skrev kontrakt med allmogen i varje landskap och först ut var Gästrikland och Hälsingland i augusti 1682. Därefter skrevs kontrakt med Uppland, Södermanland, Östergötland, Västmanland och Närke under 1682- 83 och därefter följde resten av Sverige.
Varje landskap skulle ställa upp ett regemente på 1200 man, ständigt övade och krigsberedda. Regementet var delat i 8 kompanier med 150 man i varje. Ännu en indelning gjordes och det var Korpralskap som omfattade 24 man samt en korpral. Det fanns 6 korpraler i varje kompani.
I fredstid skulle allmogen hålla soldaterna med bostad, beklädnad och avlöning. Varje regementsområde delades in i 1200 rotar som kunde bestå av olika antal gårdar beroende på hur många bönder det fanns och hur stora gårdarna var. En rote var lika med två fulla hemman, dvs mantal som är ett beskattningsvärde. Det var mycket sällan en gård kom upp i den storleken. Rotarna delade på kostnaden för en varsin soldat. Hur soldatkontrakten sedan utformades kunde skilja sig mycket från landskap till landskap, till exempel om soldaten fick behålla sitt torp efter fullgjord tjänstgöringstid eller inte.
Karl XI skickade ut kommissarier i landet som hade till uppgift att fördela rotarna så jämnt som möjligt. Helst skulle en rote bestå av närliggande gårdar men det fungerade inte alltid, ibland var roten sammansatt av gårdar som låg vitt utspridda. Vissa gårdar var också undantagna från indelningen, det var till exempel vissa frälsegårdar, bergsmanshemman, rusthållsgårdar, befälsboställen, kungsgårdar, länsmansgårdar, prästgårdar, gästgivare och posthemman.  När roteindelningen var klar fördes 150 rotar samman till ett kompaniområde. Åtta kompaniområden fördes samman till ett regementsområde.
Under Indelningsverkets dryga tvåhundra år kan man räkna med att ungefär tio generationer soldater tjänstgjort (med en genomsnittlig tjänstetid på 20 år i fredstid och betydligt kortare under krigstider) Kanske omkring en kvarts miljon indelta soldater. Då är det lätt att förstå att så gott som alla har någon soldat bland sina anor.
Det blev snart inskrivet att en mönstergill karl, det vill säga en som kunde mönstras och rekryteras, skulle vara mellan 17 och 36 år. 1871 sänktes högsta ålder till 25 så att soldaten skulle hinna tjänstgöra de 25-30 år som krävdes för att han skulle få ut sin pension. Vanligaste rekryteringsåldern var omkring 20-24 år.


Båtsmanshållet

Den svenska flottan brukar räkna sin födelsedag till den 7 juni 1522 för då seglade de första svenska krigsfartygen som Gustav Vasa köpt av Hansan, in till Sveriges kust. Sjövana svenska män fick lön precis som utländska värvade knektar, för att tjäna i flottan som båtsmän och bösseskyttar. Men de frivilliga räckte snart inte till utan man började med utskrivningar även här och man tog ut självägande bönder i kustlandskapen och städerna. År 1623 infördes det ständiga båtsmanshållet och då uppsattes fyra kompanier om vardera 400 man. Två av dessa sattes upp i Finland (Nylands- och Åbo läns kompanier), ett på Åland (Ålands kompani) samt ett i Uppland (Värmdö kompani). Fyra skatte- eller kronobönder skulle hålla en båtsman och för det fick de bland annat skattebefrielser, befrielser från utskrivningar samt ett kostnadsfritt hemman till sin båtsman. Det var alltså lite bättre villkor än för arméns rotar. 1634 lades alla kustsocknar i Sverige under båtsmanshållet, 1640 alla socknar inom en mil från kusten. Efter 1645 indelades båtsmännen i 17 kompanier som ingick i 3 regementen;  1:a, 2:a och 3:e skeppsregementet.

Båtsmansindelningen ändrades och utvidgades under slutet av 1600-talet med flera omflyttningar av rotar och kompanier.  Bland annat tvångsflyttades under 1680-talet 1350 båtsmän och deras familjer från Norrland och Finland till Blekinge och Södra Möre, de skulle sedan utgå från Karlskrona örlogsstation. Karl XI ville ha huvuddelen av sin flotta i södra Sverige eftersom fienden nr 1 var Danmark. Ryssland hade ingen hotande flotta förrän 1703 då de anlade flottbasen Kronstadt i Finska viken.
I slutet av 1600-talet hade Sverige omkring 11 400 båtsmän.
En båtsman tjänstgjorde på örlogsstationerna i Stockholm och Karlskrona och på seglatser. Båtsmännen i ett kompani kom från spridda håll i Sverige. I armén var det ju tvärtom så att soldaterna i ett kompani kom från samma geografiska område, by eller socken till exempel, men i flottan tänkte man så att om ett fartyg gick under – och då drunknade ju i regel alla -  skulle inte alla båtsmän från en viss socken dö.
Generalmönstringar i flottan hölls vart femte år. Rekryteringen skedde som i armén främst från de fattigare leden; torpare, drängar och båtsmanssöner.

En uppsats med mycket information om båtsmän hittar du här.

Att söka i rullorna

I generalmönsterrullorna anges soldatens nummer, vilken rote han tillhörde, hans soldatnamn – och i vissa fall även hans familjenamn, dvs patronymikon (t ex Persson, Eriksson) ålder, om han är gift eller ogift, hans tjänstgöringstid samt hans längd. Om det gäller en kavallerist anges även grundläggande uppgifter om hans häst. I en särskild kolumn kan finnas anteckningar om eventuell sjukdom, bevistade fälttåg, skador mm men ofta är den här kolumnen tyvärr helt tom.
När det gäller soldatens ålder anges den före början av 1800-talet i antal år, månader och dagar vilket ger en ganska låg tillförlitlighet med utrymme för felräkningar osv. Men antal tjänsteår är en säker uppgift här eftersom det var viktigt för armén/flottan. 
Hitta din soldat Soldaterna finns naturligtvis med i kyrkobokföringen som alla andra och när man stöter på en ana vars far är ”soldaten xx” brukar man lätt kunna hitta familjen i husförhörslängden.* Men ibland kan det bli problem att komma längre tillbaka, för soldaten har ju ett taget namn och det är inte alltid man får veta hans familjenamn. Om det då dessutom fattas födelsedatum eller födelseort tar det stopp. Då kan man om man har tur, hitta fler uppgifter i krigsarkivets dokument, främst i mönsterrullorna, de rullor som fylldes i vid mönstringarna. Generalmönsterrullorna upprättades vart tredje år – fast i krigstid kunde det dröja längre mellan gångerna – vid generalmönstringarna som hölls med regementena. Generalmönsterrullorna fördes från omkring 1680-talet fram till ungefär 1885. Därefter fördes den så kallade Stamrullan fram till omkring 1920 som innehåller uppgifter om Stammen, dvs de fast anställda samt de kvarvarande indelta soldater som fanns kvar efter att avvecklingen av indelningsverket inletts 1901. Generalmönsterrullorna finns online på både AD och SVAR. De är uppställda efter regemente och därunder efter kompani. 
*OBS! I vissa husförhörslängder kan soldaterna vara samlade längst bak i stället för att stå skrivna under de byar de bodde!
I husförhörslängden kan det stå vilket nummer och/eller vilken rote soldaten tillhörde (rotenumret brukar stå högst upp på varje sida om det finns skrivet och är ju detsamma som soldatens nummer) Men nu måste du först ta reda på vilket regemente och kompani  han tillhörde – om du har tur har prästen antecknat även detta. På nätet kan du annars få uppgift om socknens militära indelning på t ex NAD, men hur roteindelningen i själva socknen varit organiserad syns inte där.
Vilket regemente tillhörde din soldat? För att få veta socknens militära indelning, gå in på sok.riksarkivet.se och ”Nationell Arkivdatabas” (NAD) – ”Sök arkiv” När du är inne på den sidan väljer du fliken ”Sök orter”. I formuläret du får upp skriver du namnet på soldatens socken samt under fliken ”Typ” väljer du ”Militär indelning”. Då får du upp de regementen som socknen tillhörde. Du kan också begränsa din sökning i tid om du vill.
Förenklad sökväg:
Sok.riksarkivet.se à Nationell Arkivdatabas – Sök arkiv à Sök orterà fyll i ORT och TYP
Den här sökningen kan förstås också vara bra om du vill ha andra upplysningar om en socken, t ex vilket tingslag den tillhört och så vidare.
Vilket kompani och vilken rote tillhörde din soldat? Om du inte har din soldats nummer och kompani finns det egentligen bara en bra källa till detta och det är C. Grills böcker från 1855-58 ”Statistiskt sammandrag af Svenska Indelningsverket” som gavs ut i faksimilutgåva i två delar 1988. (brukar kallas ”Grill”) Där hittar du socknarnas militära indelningar in i minsta detalj.  Grill ska finnas på varje bibliotek och det går kanske att få tag i böckerna på antikvariat.  I del 1 finns ett socken register och där går du sedan vidare för att hitta den by din soldat bodde i – den rote han tillhörde. Där får du också veta vilket kompani roten tillhörde.
Sök i Generalmönsterrullan Nu har du förhoppningsvis regemente, kompani och soldat/rotenummer så nu är det bara att slå upp i generalmönsterrullan.  I AD hittar du den i samma lista som kyrkböckerna och i SVAR under Digitaliserade Arkiv/Generalmönsterrullor.
I SVAR markerar du regemente och fyller i kompani, om du vet det, samt årtal och när du får upp träfflistan klickar du på ”Bild”.
I AD väljer du ”Generalmönsterrullor” och sedan årtal. Då får du upp hela volymen och måste själv leta upp kompaniet. I början av boken brukar det finnas ett register till kompanierna. När du kommit fram till kompaniet letar du upp din soldat – de står i nummerordning-  eller bläddra tills du hittar honom om du inte har hans nummer.

av Anne-Marie Nilsson 2015 ©

Källor: http://www.algonet.se/~hogman/militaria.htm Båtsmän,ryttare och soldater. Sveriges Släktforskarförbunds årsbok 1988 Ericson Wolke, Lars: Soldatforska. Sveriges Släktforskarförbunds handbok 4, 2012

22 mars 2021

Svärmors- och svärfarsproblem i Hanebo 1655

Ur domboken för Segersta och Hanebo tingslag den 22 oktober 1655

Omkring 1527 inleddes reformationen då Sverige gick från att vara ett katolskt land till ett lutheranskt. Men svenskarna ville inte alls byta religion och det blev en flera decennier lång kamp innan lutherdomen till slut segrade 1593. För att verkligen pränta in den nya läran blev kyrkan ortodox och sträng. 1608 tog kungen, Karl IX, till hårdhandskarna och införde att den Mosaiska lagen skulle gälla vid sidan av de gamla landslagarna, vilket innebar att man vid vissa rättsfall vände sig till Bibelns Gamla Testamente för att se vilket straff som borde utmätas – ofta var det dödsstraff. Men Hovrätten som hade det sista ordet kunde mildra straffet och ge till exempel böter i stället. Och det var tur det, för Hindrich Simmesson. 

Hindrich Simmesson var finne till ursprunget och bodde på Bollnäs finnskog i byn Raman i Hanebo socken. Han var gift och tycks ha varit en skötsam bonde, han önskade sig säkert inget annat än att få ta hand om sin gård och sin familj i lugn och ro. Men så var det svärföräldrarna.... På tinget med Segersta och Hanebo tingslag i oktober 1655 stod Hindrichs svärfader Mats Persson och anklagade sin måg för att ha överfallit hans hustru, Hindrichs svärmoder Anna. Mats återberättade den förskräckliga händelsen då Hindrich hade bitit och sargat sin svärmoder i ”framfingret” (pekfingret?) på hennes vänstra hand. Hindrich bekände brottet utan omsvep. Men han fick också chansen att själv berätta hur det hela gått till. I ett härbre på gården förvarade Mats och Anna lite saker och nu ville Hindrich riva härbret och flytta det, så han bad Anna att ta ut grejorna. Hon vägrade. Hindrich gjorde det i stället; det var ett fiskenät, en jacka och en kjol, och han lade dem i fähuset. När Anna fick se det gick hon till honom och ”slogen med en Kiäpp någre slagh”. Hindrich tog av henne käppen och kastade den, Anna fick tag i en annan käpp som hon åter blev ifråntagen. Hon rusade på Hindrich för att klösa honom i ansiktet och råkade då stoppa sitt finger i hans mun varvid han bet henne. Vittnen bekräftade: ”thet war betit öfwerst på fingret et blodewijte”. 

Brottet var av ett sånt slag - brott mot en svärförälder – att Rätten måste söka straffet i Bibeln enligt Mose lag. Där stod att svärfolk skulle hållas i samma ära som föräldrar, och ”Denn som slår sin fader och moder han skall döden döö”! Men nu fick kyrkoherden och andra sockenbor komma in och vittna om hur Hindrich många gånger hade fått vika sig för svärföräldrarna, speciellt svärmodern som ofta ”retade sina barn till vrede”. Svärföräldrarna bodde inhyses utan inbjudan hos mågen och dottern och de blev inte av med dem. Både Rätten och kyrkoherden hade beordrat dem att flytta, men det hade de inte gjort.”...emot måågens willja sitter der i huset, honom till stort mehn och förtreet”. Rätten ansåg att det var förmildrande omständigheter och skickade ärendet vidare till Hovrätten som instämde. Hindrich kom undan med böter. Historien förtäljer tyvärr inte om han blev av med svärföräldrarna.

Källor: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3137 (1655-1656)

Inger, Göran; Svensk Rättshistoria

 

Husfinnar

Inhyses-finne eller husfinne kallades de finnar utan egen jord som bodde hos finska bönder. De jobbade oftast för mat och husrum men var inte anställda drängar eller pigor. Svenska inneboende kallades inhyses eller husman.

2 februari 2021

Öknamn i Visby 1649

Inger Larsdotter i Visby var osams med sin man och för att hämnas skvallrade hon för några grannar om de fula öknamn maken hade roat sig med att hitta på till kända Visbybor (det var ju straffbart att kalla någon för öknamn)

Amiralen Håkan Ulfsparre - En gammal swänsk skälm

Superintendenten Hans Nilsson Strelou - tallerkeslickare (tallrikslickare)

förre Borgmästare Hans Olofsson - Suröga

Borgmästaren Jöns Nilsson - Småplåck

Borgmästarens hustru - Skatthöna

förre Rådman Jöns Olofsson - Purpurskägg

Rådman Bert Bertelsson - Storhufwud

Rådman Hans Marcusson - Tiockhalss och Kiällarkatt

Rådman Schröder - Herre öfwer Landet

Borgaren Hindrik Strithorst - Skithos