Bokhållare Grimberg och Karin Arfvidsdotter 1753

 På sommaren 1753 började ryktet gå om pigan Karin Arfwidsdotter från Röbäck i Umeå. Ryktet sa att Karin varit med barn och att hon intagit något gift för att bli av med det (och att hon hade lyckats). Det var många omkring henne som trodde på ryktet. Bondehustrun Margta, till exempel, hon var helt säker på att det var sant för hon hade sett att Karin var fläckig i ansiktet ”så som havande kvinnor brukar vara”, som hon sa. Margta hade frågat Karin rakt på sak, men Karin nekade. Karin hade sin egentliga tjänst hos bokhållaren på glasbruket, Grimberg, men var utlånad över sommaren till bonden Daniel Danielsson i Röbäck för att hjälpa till med slåttern. Där var det flera som såg hur Karin brukade smussla med en liten flaska med något vitt i som hon brukade blanda i sin dryck, och dessutom hade hon en gåspenna som hon hade kvicksilver i - den stod ibland i ett fönster och ibland hade hon den i kjortelsäcken och bonden Daniel kunde vittna om att innehållet tycktes minska. Sjuk var hon också nästan hela sommaren, blek och dyster. En morgon när hon blandad sitt flaskinnehåll i brännvin blev hon så sjuk att hon inte kunde följa med ut och arbeta den dagen. Sen kryade hon plötsligt på sig omkring Mickelsmässotiden i början av september och då började ryktet verkligen växa om att hon gjort sig av med ett barn. Till slut kom ryktet till länsmans öron, och nu stod Karin inför tinget i januari 1753 för att rannsakas.

Det blev en lång rättegång med många vittnen. Bland annat trädde hennes matmoder, Madam Grimberg fram och berättade att då hon frågat Karin om hon ville vara kvar i sin tjänst ett år till, svarade Karin nej, jag är rådd med barn av glasblåsaren Wander här på glasbruket så jag kan inte arbeta. Bonden Olof Persson i Teg vittnade om att Karin köpt kvicksilver av honom. Karin hade då sagt att hon köpte det på sin matmoders vägnar och att det skulle användas till ohyra på ett svin. Flera vittnen berättade att de under sommaren sett hur bokhållaren Grimberg kommit till Röbäck flera gånger och pratat i enskildhet med Karin. Och hur var det egentligen med Karin? Bonden Daniel Danielsson berättade att en dag när han hjälpte Karin att lyfta några tunga säckar vid kvarnen hade hon varit så sorgsen och han hade frågat henne vad det var för fel. Då hade hon svarat att ”Det är inte bra med mig! Gud nåde mig för Grimberg när Madam Grimberg är bortrest!”

Karin själv nekade bestämt. Nej, hon hade absolut inte varit med barn. Det hon sagt till Madam Grimberg var en lögn för att slippa ur tjänsten som hon inte trivdes med. Denne Wander hade hon visserligen haft samlag med en gång, sa hon, men inte blivit med barn. Efteråt hade hon inte vågat berätta om det för någon för Wander hade hotat att ta livet av henne om hon gjorde det. Kvicksilvret var VISST till Madam Grimberg och det vita pulvret i flaskan var mot ryggvärk som hon haft hela sommaren. Den flaskan hade bokhållare Grimberg köpt till henne och det var därför han kommit och pratat med henne, bara för att höra hur det gick med värken. Men hur hårdnackat Karin än nekade och hur många bra förklaringar hon hade, så var det ingen som trodde henne. Man förmanade henne allvarligt att tänka över sina svar och skickade ut henne ur tingsstugan tillsammans med prästen och länsman som ägnade en lång stund till att övertala henne att säga sanningen. 

Och det bestämde hon sig till slut för att göra. När hon kom tillbaka in berättade hon allt. Det där med Wander, det var rent påhitt. Det var bokhållare Grimberg som sagt åt henne att skylla på Wander. Ja det var förstås Grimberg som var boven i dramat. Från första stund hon kom i hans tjänst hade han försökt få ligga med henne. Han hade tjatat och tjatat, kommit på nätterna och lagt sig bredvid henne, tjatat i fähuset och varhelst de var ensamma. Och så en natt då Madam Grimberg hade rest in till Umeå och skulle vara borta en vecka, hade Karin till slut givit med sig. När Karin vid midsommartiden berättade för Grimberg att hon inte fått sin mens, hade Grimberg skickat henne att köpa kvicksilver och det vita ämnet på apoteket i stan. Detta skulle om allt gick bra, förgifta fostret så att hon blev av med det. Om det inte fungerade skulle hon som sagt skylla på Wander. Karin hade så lånats ut till slåttern i Röbäck och tagit kvicksilvret och flaskinnehållet varje dag och Grimberg hade varit där och fyllt på förrådet.

Bokhållare Grimberg togs fram och nekade till precis allting, utom det att han betalat giftet men förklarade att det skulle man ha i hushållet för att tillverka lussalva av till barnet. 

Apotekaren, Bengt Hagstedt från Umeå fick i uppdrag att undersöka Karin Arfwidsdotter samt det som var kvar av de vita dropparna i hennes flaska. Han kunde inte säga om hon varit gravid, det var alltför längesen i så fall och för sent för att se till exempel om hon skulle haft mjölk i brösten. Däremot kunde han se att hon någon gång haft samlag, för hon hade ”märken på bröstet”. Flaskans innehåll identifierade han som Mixtura Simplex, en vanlig apotekardrog för allmänt välbefinnande, bestående av bland annat kamfer.

Rättegångsprotokollet är mycket långt och varje vittne förhördes omsorgsfullt. Det var noga att man fick fram sanningen, för straffet för barnamord var döden. Och detta kom till slut Häradsrätten fram till: Karin Arfwidsdotter hade uppenbarligen haft samlag utanför äktenskapet och det betydde att hon måste straffas för lönskaläge som det hette. Men hennes mens upphörde vid midsommar 1752 och kom tillbaka ungefär 10 veckor senare. Enligt den här tidens uppfattning skulle ett foster då inte hunnit få liv ännu. Så vare sig hon försökt abortera det eller ej, kunde hon inte anses skyldig till barnamord. Lönskaläget gav henne straffet 100 daler, en förmögenhet som hon inte kunde betala så det omvandlades till 27 par ris med trij slag.  Det innebar att Karin bands med händerna så högt upp vid en påle att hon knappt nådde ner till marken. Profossen, den som skulle verkställa straff, piskade henne så på den bara ryggen med 27 par ris (ihopbundna två och två) och efter tre slag byttes risparet mot ett nytt. Allt som allt piskades alltså Karin med 82 slag. Maxstraffet för kvinnor var 30 par ris med tre slag. 

Grimberg, han kom undan helt. Det fanns inte ett enda bevis som kunde fälla honom för något. Men bonden Olof Persson, som sålt kvicksilver till Karin, han fick böter eller fängelse i 16 dagar på vatten och bröd för att han borde förstått att Karin skulle ha kvicksilvret till fosterfördrivning. 

Strömbäcks glasbruk (först Ströms glasbruk) var Norrlands första glasbruk. Det grundades 1748 av Olof Malmerfelt i byn Ström 18 km söder om Umeå. Man rekryterade en glasmästare från Tyskland och glasblåsare från Böhmen och tillverkade bruksföremål och grönt fönsterglas. Längre fram fick bruket sin storhetstid och producerade då även lyxigare varor som vitt glas och ljuskronor. Men i längden kunde man inte konkurrera med priserna i Tyskland och Belgien och i början av 1880-talet lades verksamheten ner. Numera inrymmer några av de gamla byggnaderna, tillsammans med nybyggnationer, Strömbäcks Folkhögskola. 

Publicerad i Västerbottens-Kuriren 2021

Efterlysning - Härjedalsanor

Jag har nyligen upptäckt genom DNA att jag har en annan farfarsfar än den jag trodde, och han härstammar delvis från Älvros och Sveg. Men Svegs prästgård brann 1870 och kyrkböckerna förstördes till stor del. Är det någon som har tips på forskning, nån som vet mycket eller litteratur från de trakterna så vore jag tacksam att höra av er. 

I Älvros har jag hittat anor i byarna Kolsätt, Kyrkbyn och Lund och i Sveg Jon Larsson f. 1797 i Knätten.

Läs ett par av mina tingsartiklar online hos tidningen Land

Borgsjögossen >>>

Åldringsvård på 1600-talet>>>

Lek med tråkigt slut, Öland 1683

I februari år 1683 var det ting i Bläsinge med Ölands Södra Mots härad. Den sörjande bonden Anders Nilsson i Össby i Gräsgårds socken, kom fram och begärde att kronobåtsmannen Per Söderut skulle dömas för att han dräpt hans son Olof. Och det blev ett enkelt fall för häradsrätten för dråpet hade skett inför många vittnens närvaro, och båtsmannen blev gripen strax efteråt. Och med faderns och vittnenas hjälp berättades historien om hur det hela gått till.

Det var fyra dagar efter jul 1682 och Anders skickade sin son Olof Andersson, som var omkring 20 år gammal,  i ett ärende till befallningsmannen i Västerstad. När Olof kom tillbaka var han hungrig och letade efter sin styvmor för att be henne laga lite mat men då han inte hittade henne skickade han en tjänstepojke att söka på byn. Olof väntade länge och väl men pojken kom aldrig, så Olof gav sig ut själv. I en båtsmansstuga hade det anordnats lekstuga. Det var inte riktigt samma sak som det vi idag menar med lekstuga, utan betydde att någon upplät en lokal där man träffades och lekte olika lekar och dansade. Det var mest för ungdomar men alla kunde vara med. Olof tittade in där och såg att det var där tjänstepojken hamnat och blivit kvar. Och Olof bestämde sig för att stanna en stund han också.

I samma lekstuga befann sig den 19-årige kronobåtsmannen Per Söderut. Tidigare på dagen hade han varit på gudstjänst i Väntlinge och sedan följt med sin rotebonde och fått sig brännvin. Sedan hade han gått hem till Össby. Nu träffades han och Olof och satte igång en lek som hette ”Stjäla Fläsk”. Det står tyvärr ingenting om hur leken gick till, förutom att de båda lekande skulle hålla i en varsin ände av en stång som tydligen var ganska lång och tung. Vittnet Jöns Jonsson, bonde i Össby berättar att han gått in i stugan för att se på hur ungdomarna lekte, fick se att de båda lekande vinglade och vred så mycket med den där stången så Jöns måste hoppa in och hålla upp den för den hotade att ramla ner på ett par små gossar. Alla var glada och Per Söderut och Olof Andersson tycktes bara ha roligt och vara sams. Efteråt var det många vittnen som kunde berätta att de båda faktiskt aldrig varit osams utan alltid kommit bra överens. Därför var det väldigt märkligt det som hände. När leken var slut släppte Per sin ände av stången och gick undan och det tycks ha förargat Olof Andersson en hel del, för han ”sticknade” som det står i protokollet, och mumlade ”Sjöhora” om Per Söderut. Det var kanske inte meningen att Per skulle höra det, men det gjorde han och svarade ”Fanen vare din hora!” och ”Sjöfi—a, will tu skita?” Per gick hotfullt nära Olof, ansikte mot ansikte men Olof sa: ”Iag tror tu will icke slåss, stryk digh om munnen.” (ungefär: ”du vill inte slåss med mig, torka dig runt munnen!”) Per tog tag om Olofs armar som om han ville brottas, men Olof var både större och starkare och knuffade Per i bröstet så att han ramlade baklänges över kvinnorna som satt på en bänk.  Olof skrattade, och det gjorde nog alla andra också. Per var nu rasande , säkert mycket förödmjukad, och tog en stol som han började svinga mot Olof, men någon tog ifrån honom stolen. Per försökte då återigen att brottas men Olof tog Per om axlarna och förde honom bort till väggen. Då sprang Per ut. I dörren vände han sig om och sa ”Ästu en ährlig poike så töfwa en liten stund!” (ungefär: ”Om du är en hederlig pojke så väntar du här!”) Folket i stugan sa till Olof att nu fick han kanske akta sig eftersom Per Söderut troligen sprang och hämtade sina kamrater för att hjälpa till att slå Olof, men Olof var helt lugn och svarade att han inte hade något otalt med de kamraterna så det var ingen fara.

Per Söderut gick in till grannen där det också var gästabud. Karlarna som satt där inne och drack, hade alla lagt sina knivar på bordet. Per tog först upp en liten kniv, men sen valde han i stället en stor täljkniv. Och så gick han tillbaka till lekstugan.

Därinne stod Olof och pratade med ryggen mot dörren. Per smög sin in helt tyst och högg kniven i ryggen på Olof, ett dödligt hugg strax under högra skulderbladet. Sen gick han ut och strax utanför dörren blev han gripen.

I tingsprotokollet avslutas vittnesförhören med att man konstaterar att ”denne dråparen skall wara af skalkachtigt sinne och af elacka och wanartige föräldrar i Resmo Sochn född, som för tiufwerij skola hafwa rymbt ifrån landet.” Och domen måste man avvakta med eftersom målet först skulle granskas av Amiralen.

 

källa: Ölands södra mots häradsrätt (H) AIa:4 (1683-1689)