27 augusti 2021

En röst från 1718

 I mars 1718 när det stora nordiska kriget rasade för fullt och Karl XII ännu levde, hölls en spionrättegång i Åre. Häradshövdingen hade mottagit ett brev från Generalmajor Horn där han berättade att man tagit två bönder och satt dem i arrest i Duved Skans, misstänkta för spionage. Horn begärde nu rannsakning i målet. Svenskarna litade fortfarande inte på folket i Jämtland som man hade haft så svårt att kuva och införliva i svenska staten efter freden i Brömsebro 1645. Bonden Nils Jonsson i Sta i Åre socken hade angivit Pehr Olufsson i Duved och Joen Pehrsson i Forsa för att de 1714 skulle ha träffat två ”Baggar”, det vill säga norrmän/danskar (i tingsprotokollet görs ingen skillnad) och för att inte ha rapporterat detta. I Duved skans hade löjtnant Brunnberg hållit förhör med bönderna och en avskrift lämnades till tinget. 

Det är inte själva rättegången som fångat mitt intresse egentligen, utan en av böndernas redogörelse för vad som hände den där kvällen på hösten 1714 och det var inget spännande alls. Men i hans berättelse får man en chans att höra en människa i tidigt 1700-tal, i krigstid och ändå vardagsliv berätta litegrann med egna ord - det är ganska sällsynt i tingsprotokollen. Jag har skrivit av förhöret här, lite omskrivet och med moderniserad stavning (så ingen läsövning i gammalsvenska här alltså) Varsågod att lyssna på en jämtländsk röst från år 1718:

Pehr Olufsson och Joen Pehrsson var på fisketur i Eneforsen vid Handöl. De sov över på Eneforsvallen och dagen efter var det snöyra och så dåligt väder att de bestämde sig för att stanna inomhus hela dagen. Fram emot aftonen efter att de gjort upp eld, började hunden skälla. Efter en liten stund hörde de hur någon ropade utanför fönstergluggen och ville komma in. Där ute stod två män med bössor och  frågade vem som var inne i stugan. Pehr och Joen sade sina namn ”av häpenhet” och så låste de upp dörren och de båda främlingarna kom in och stampade av sig snön.

Joen Persson berättar: ”…när de inkommit och slagit av sig snön säger Pehr Olufsson till mig: ’se, det är Bängt Simonsson, din svåger’ men den andre var en okänd man, en Bagge eller norsk soldat. De satte sig och tog upp sin matsäck och åt och sen tog de upp pipa och tobak och gav oss lite tobak var till våra pipor. Så började min svåger Bängt Simonsson att tala med mig eftersom vi inte träffat varandra sedan jag gifte mig med hans syster. Och som jag varit på seglation i Holland  och på andra orter men nu bosatt mig i Åre socken på fadershemmanet berättade jag om mina resor på främmande orter och så talade vi om vårt tillstånd å bägge sidor och vi hade inget skadligt tal oss emellan. Något sade vi väl om kriget, men inte något som skadligt var. Jag minns att de sade att det fanns nog med manskap i Norge och att de i Norge anlagt en ny skans vid Röros. De lade sig på laven för att vila och det gjorde vi också. Jag kände inte att jag skulle mäkta med att övermanna dem för de var båda stora och starka karlar, speciellt Baggen och de var ju försedda med bössor. Jag var svagare av mig och gubben Pehr Olufsson ännu mera, så vi var glada att vi fick vara i fred och lade oss vi också. Men nästa morgon medan de sov, talade vi sins emellan om att det inte vore rådligt att tro dessa män om gott så Pehr Olufsson gick till Handöl för att försöka dra ihop lite folk till hjälp. När baggarna vaknade och steg upp, frågade de var Pehr Olufsson var. Särskilt den okände baggen verkade orolig och sa till Bängt, min svåger, att det vore rådligt att gå därifrån och det gjorde de också och jag tog avsked av min svåger. Efter en stund kom Pehr Olufsson tillbaka med Pehr Andersson från Handöl och eftersom baggarna då var borta, fortsatte vi vårt fiske och berättade inte det här för någon för vi trodde inte det var viktigt.”


(något spioneri kunde inte bevisas så de släpptes)

källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Jämtlands län (Z) EXIe:3834 (1718)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar