Varför benådades så många från dödsstraff under 1600-talet?

I tingsprotokollen från 1600-talets början delas det frikostigt ut dödsstraff enligt Mose lag. Men i nästan alla fall skickas ärendet vidare till Hovrätterna för en slutlig bedömning och man kan ofta se att domarna mildras där. Men varför var det så här? 

Karl IX lät i början av 1600-talet trycka Kristoffers landslag för att försöka få ett enhetligt lagsystem för Sveriges landsbygd, men också för att kunna skicka med en appendix – Mose lag. Det var ett  åläggande till domstolarna att de skulle döma efter Guds lag vid grövre brott, så kallade livsmål och högmål – våldtäkt, tidelag, incest, mord m fl. Mose lag var framförallt utdrag ur tredje Mosebok, Leviticus, där lagen om lika för lika finns, den så kallade talionsprincipen:  ”Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden; och den som slår ihjäl ett boskapsdjur ska ersätta det liv för liv. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte så skall man göra mot honom såsom han själv har gjort; vissa bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.”

Anledningen till det här hårda och religiösa tillägget var att den nya religionen och därmed kungens makt måste genomdrivas med tvång. 1527 togs beslutet att Sverige skulle övergå från katolicism till lutherdom, men den katolska kyrkan gav sig inte frivilligt. En religionskamp utbröt och den  pågick ända till Uppsala möte, 1593, då lutherdomen till slut segrade. Därefter inleddes ett strängt lutherskt program som skulle utplåna alla spår av den gamla religionen. Kyrkorna rensades på kvarvarande katolska helgonbilder (Gustav Vasa hade redan samlat in en hel del under sin tid). Gamla inrotade katolska vanor som helgontillbedjan kallades vidskepelse och motarbetades hårt. Bibelns ord skulle vara det enda rättesnöret.

De grövre brotten som skulle dömas efter Mose lag dömde man först i underrätterna enligt lagtexten, och sen skickades målet till hovrätterna för prövning. Men i hovrätterna hade man reagerat starkt mot den nya hårda lagstiftningen ända från början och det blev praxis att hovrätterna dömde mildare straff än dem som lagen föreskrev. De letade förmildrande omständigheter och bytte antingen ut det straff som underrätten utdömt, eller satte ner det. Det här sättet att jobba på kallades leuteration. Det blev så vanligt att man utövade leuteration att överrätterna till slut ansåg att man borde ändra  lagstiftningen och införa mildare domar redan i underrätterna. Förslaget lades fram till drottning Kristina som biföll och införde Drottning Kristinas straffordning 1653, en enhetlig straffrättspraxis som gällde vid alla landets domstolar.

 

Källa: Inger, Göran, Svensk rättshistoria, Malmö, 2011