Man ska inte ge upp

Under julhelgen hade jag äntligen lite tid att släktforska i lugn och ro och nu tog jag mig an en ana som jag nog helt hade givit upp om tidigare. Hon hette Kerstin Mattsdotter, var gift med en trädgårdsmästare (Erik Kårström) vid Kilafors herrgård på 1700-talet och i arkiven fanns bara angivet att hon skulle vara född i Jämtland. Finns ju en hel del socknar att välja på och namnet var ju inte alltför ovanligt så den grenen har fått ligga outforskad i flera år.  Men nu tänkte jag ändå försöka och kom på att söka bland bouppteckningar - det hade jag inte tänkt på innan. I bouppteckningen stod då att hennes döttrar hade en förmyndare som var deras morbror, nämligen en rustmästare i Söderala, Bengt Mattson Fältman. Och hos honom hittade jag födelsesocknen som var Sundsjö. Eftersom han var rustmästare tänkte jag att det kunde finnas mer om honom på nätet och det gjorde det verkligen! Här på Rötters blogg hittade jag en hel forskning skrivet av Leif Boström (tack för det!) om en av grenarna från Marsätt i Sundsjö, som jag helt fräckt nu lagt till mitt eget släktled. Men Mats Källmans anor hittade jag själv :)

"Brikstugemysteriet" får kanske sin förklaring

Det kom ett mail från en läsare, Johan Brännström i Stöde:


Hej! Apropå ordet "brikstuga" - Jag bor på en gammal gård i Fanbyn, Stöde.
På gården finns en "bruckstugga" - det är en byggnad med bland annat bakugn
och sommarbostad. Möjligen är det en variant av ordet "bryggstuga" i både
Nordströms uppteckning och som det uttalas idag. Med vänlig hälsning Johan


Det tycker jag låter som en trolig förklaring, speciellt som jag fick ordet från en händelse i just Stöde. Det var i det här inlägget från 2015 som jag undrade vad en "brikstuga" kunde vara:

"Pigan som återuppstod från de döda

Just nu rör sig min släktforskning bara kring de skogsfinska anorna i norra Hälsingland och  Medelpad, och nu letar jag bland Mickel Jonsson Finnes ättlingar från Gransjön i Stöde. Då jag bläddrade i dödboken råkade jag träffa på en anmärkning som en präst skrivit ner och som jag måste dela med mig. Det är så gott som ordagrant avskrivet ur Stöde C:1 (1688- 1772) sidan 80, med vissa ändringar som stor bokstav osv. för lättare läsning.

"Om inhyses qwinnan Brita, boende i Usland, (och förmodes den samma som anföres bland de begrafne fol. 85, infra,) fick Comminister M. Nordenström följande underrättelse år 1767 af en minnesgod man i Soknen, den han hölt wärd att här uptekna, aldenstund Kyrkoboken ej blifwit så inrättad att man enl. Kyrkolagen under wiss rubrique kan införa sådana sällsamma händelser. Bemälta piga Brita, född i östersta gården i Usland satt i en brikstuga* ensam, och då hon stigit på en stol i tanka att draga upp spjället, så föll hon under och slog så illa wid sig, att hon uptogs döder. Detta skiedde något litet före eller efter år 1690. Hon lades altså i sin egen stuga på likbordet, och säges det den tiden warit gängse i Soknen att man hollit wakstuga eller wakat öfwer liken, alla nätter medan de lågo hemma obegrafne. På samma sätt sutto därstädes, i synnerhet qwinfolken, som formerade sig en spånstuga om nätterna (de satt och spann) under det de wakade. Efter en eller annan natt inkommo jämwäl poikar och ynglingar i sällskapet, och som det då bar til stims, och de kommo att stampa och stöta bordet hwarpå den döda låg, så begynte liket gäspa och komma sig i småningom til lif igen, til de närwarandes förskräckelse. Den som altså warit ansedd för werkeligt död blef efter handen sådan att hon änteligen kunde gå upp, men talade sedermera mycket illa och blef illa förwarad til sine sinnen. Dödde år 1703."

Några sidor längre fram finns hennes dödsruna 1703, den 15 februari.: ”Brita Jonsdotter i Usland blef begrafwin. Warit enfaldiger i sit förhafwande. 65 år gammal.”  

*jag vet inte vad en brikstuga är – handskriften är tydlig så jag tror inte att det är en felläsning. Om man slår upp ordet ”brik” i Svenskt dialektlexikon har det bl a betydelsen bänk, bänkbräde och bänk innanför dörren eller vrån mellan spisen och väggen samt ”avskrankning mellan taket och bakugnsmuren i ryggåsstugor” mm. Med tanke på att hon skulle kliva upp och öppna spjället kanske det helt enkelt betyder att hon satt i den den där vrån. Någon som har ett förslag på vad brikstuga är?"

Och vad var då en bryggstuga?

En bryggstuga, eller brygghus var som ett slags grovkök och tvättstuga kan man säga. Där fanns en murad spis och skorsten och kar och där kunde man tvätta, baka, brygga öl och annat som krävde vatten och värme. 

Lite 1700-tal. Varberg 1755.

I augusti 1755 var den skånska krämareänkan Annika Hoff på marknadsbesök i Varberg tillsammans med sin son Carl Fredrik. Så råkade hon ramla omkull i Väderkvarnsbacken varvid ett ungdomsgäng som såg det, började skratta och håna henne.  Ungdomsgänget bestod av fyra hantverkslärlingar. Sonen blev arg och gav en av killarna en örfil. När sen Annika och Carl Fredrik var på väg därifrån och stannat för att vila vid den stora stenen på vägen, blev de upphunna av ungdomsgänget som skulle hämnas örfilen. Det blev lite slagsmål, men inget märkvärdigt fall. Men den lilla historien innehåller ändå små upplysningar om hur det var i Sverige 1755. Som att de fyra hantverkslärlingarna skulle lära sig att gjuta tenn, tillverka gördlar och hattar samt guldsmide. Eller att det på vägen ut från Varberg söderut, fanns en stor sten som brukade användas som rastplats för resande, och att det fanns ett gästgiveri i Morup mellan Varberg och Falkenberg, om man kanske inte visste det förut. 

Varbergs kämnärsrätt 27 augusti 1755

S.D. hade krämmare änkan från Skååne och Örkelljunga Annika Hoff låtit inkalla guldsmeden Peter Rödings lärogåsse Anders Malmström, hattmakaren Hasselgrens dito Jonas Swensson, tenjutaren Siöbergs dito Gabriel Maas och giördelmakaren Grafs dito Petter Malmström, at sig til answar stånda för det the igår aftons, som war andre marknads dagen, på allmänna farwägen wid den stora stenen henne och hennes son Carl Fred: Ohlsson Hoff öfwerfallit och slagit så at the theraf fådt både blodsår och blånader, med påstående af laga plikt.

Af thessa lärogåssar kommo allena the twenne förra tilstädes, men the senare berättades hafwa staden afwiket. Icke dess mindre begiärte bemelte änka at undersökningen öfwer the närwarande måtte företagas, emedan hon som jemte dess tiltänkta wittnen hustruerne Mertha Bollwind och hennes swärdotter Anna Catharina Bollvind stå på sin resa, således icke hafwa tid och tilfälle at längre sig här i staden uppehålla, hwarföre guldsmed gossen Anders Malmström först förkallades och efter tienlige undfångne föreställningar, fridt och otwungit widgick, at i sällskap med sin broder, Petter Malmström, Gabriel Maas, Jonas Swensson, förberörde dag om aftonen, då the ärnat sig til Apelwik, hafwa anträffat thenna änka jemte hennes sohn, samt dem, som anfördt är, wid den stora stenen slagit, hwartil någon samma dag uti staden emillan nyss nembda dess broder och änkans son Carl Fred: Hoff förelupen träta och oenighet skall ordsaken warit; men hattmakaregåssen Jonas Swensson förnekade at uti thetta slagzmål widare wara skylldig än han närwarande war, utan at någon med ord eller gärning förolämpa.

Hustru Hoff begiärte förenämbde dess wittnens edel: afgörande som i anseende til de frånwarande parterne utan ed tils widare bewiljades, hwarföre the inkallades och hwar för sig särskilt berättade:

at marknadsdagen om aftonen gick thenna hustru i sällskap med sin swärdoter Anna Catharina Bollwind ut till sitt qwarter södra stadstorpet, men under wägen wid den stora stenen träffade the hustruerne Mertha i Hunngstad och en annan obekant qwinna och med dem derstädes hwilade. Straxt derefter kom kramare hustrun Annika Hoff jemte hennes son Carl Fred Ohlsson Hoff och satte sig der och en liten stund derefter en bonde kiörande som berättade at några gåssar koma efter hwilka han trodde willia slå gossen Hoff emedan the efter honom sökte; då i det samma ofwannembde lärogåssar kommo efter springandes och wid framkomsten till dem, efter giord hälsning med god afton, fattade straxt uti krämmaren Carl Fred: Hoff, samt honom dels med kiäppar dels bara händerne slog och hårdrog, men ehuru både moderen och wittnena sökte widare slagzmål förekomma så ropade en af thessa gåssar: Slå nu på! hwilket the och alla än widare giorde, samt derpå sprungo sin wäg wid hwilket tillfälle gåssen Hoff miste En dahler smt i penningar som han hade hos sig och lära uhr fickorna fallit. The öfrige närwarande hustruerne sågo thetta öfwerwålld äfwen så wäl som den okiende bonden, hwilken sade kiänna alla förenembde lärogåssar. Thet andra wittnet, hustru Anna Catharina Bollwind, giorde wid dess inkallande enahanda wittnesmåhl med förestående, som uplästes och widkändes.

Hwarefter the närwarande lärogåssar å egne och the frånwarandes wägnar sig med hustru Hoff och hennes son förlikte och för alt liden oförrätt lofwade  them sex dahler smt hwarmed the förklarade sig nögde.

Wid efterfrågan berättades the bortowarande lärogossar wara synte emillan Morupz giästgifwaregård och staden Falkenberg, hwarföre anstalt om theras ärtappande giöras skall.

den 2 september 1755

Sedan the för slagzmåhl sidstl: marknad å krämmaregåssen C F Hoff förrymde lärogåssar Gabriel Maas och Petter Malmström godwilligt åtherkommit, så lät kämnärsrätten dem och the öfriga förut hörde äro nembl. Anders Malmström och Jonas Swensson jemte stadsfiscalen Petter Börsson sig förekalla, hwilka twenne förra äfwen som the senare förut giordh fridt och otwungit widgick at hafwer slagit krämmare gåssen Carl Fred Hoff marknadsdagen om aftonen wid den stora stenen, för det han förut gifwit Petter Malmström en öhrfil då thenne --- af en händelse kommit at giöra åtlöje åt Hoffs moder, under det hon omkull fallit på wäderqwarnsbacken, fast alla thessa lärogåssar neka, at upsåtel. hafwa eftersökt bemelte Hoff utan honom tilfälligtwis på landswägen wid den stora stenen då de til Apelwijk sig ärnade, anträffat.

I anseende til thenna af förenembde lärogåssar friwilliga giorde bekännelse at på allmenna landswägen hafwa slag och öfwerdåd utöfwat och såmedelst den allmänna freden brutit så håller stadsfiscalen före onödigt wara at the förut therom afhörda wittnen theras giorda berättelser edeligen bekräfta, hälst the redan från staden resta äro mindre at the flera sielfwa slagzmålet öfwerwarande personer inkallade blifwa utan laga plikt å the brotsliga nu påstod, hwarföre och kämnärsrätten sedan parterne tagit afträde stadnade i förljande Utslag:

Aldenstund lärogåssarne Anders och Petter Malmström samt Gabriel Mas och Jonas Swensson  friwilligt widgådt at sidstl. marknad härstädes på allmänna landswägen wid den stora stenen söder om staden hafwa öfwerfallit och slagit krämmaregossen Carl Fred: Hoff hwarom the med honom sig förlikat med sex dahler smt för den skull til följe af 21 Cap 7 § --- pröfwar kämnärsrätten  skäligt at them til 40 dahler smt böter hwarthera pliktfällas, eller i brist af botum, at hwar för sig 12 dagars fängelse wid watten och bröd undergå.

Källa:

Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Hallands län (N) EVIIBAA:5790 (1755-1760) 

En bra historiesajt

För den som vill lära sig mer om svensk historia kan jag rekommendera Hans Högmans hemsida!

Almanackan

I farfarsfarfars gamla almanacka finns några intressanta namn de första veckorna i maj, Blomster-månaden som den kallades.

Som man ser så var det faktiskt inte Valborg som hade namnsdag första maj, utan Philippus. Valborg kom in i almanackan först 1901, men innan dess var det en gammal apostladag, fram till 1772 var det halv helgdag, vigd åt apostlarna Filippus och Jakob d.y. 

I almanackan står det Korsmässa vid den 3 maj. Det var en helgdag som firade den dag år 326 då man trodde att man återfunnit Kristi kors. Det fanns en Korsmässa till, den 14 september, som också firar händelser med korset från några århundraden senare.

Monika låter ju som ett modernt namn, men så hette faktiskt kyrkofadern Augustinus mor, Monika av Hippo som levde år 331-387. Hon blev helgonförklarad och hennes helgondag har varit den 4 maj ända sen 1200-talet. Här i Sverige kom det in i almanackan 1704.

Den 5 maj har Gotthard namnsdag, efter den tyske biskopen som blev helgonet Sankt Gotthard (960 – 1038). Gotthard har fått ge namn till ett av de mest kända bergspassen i Alperna, Sankt Gotthard-passet som förenar Italien och Schweiz. Där finns för övrigt världens längsta järnvägstunnel, 57 kilometer lång! 

Achatius den 8 maj, han var en grekisk centurion som blev kristen och martyr i Konstantinopel där han halshöggs för att han vägrade att ge upp sin kristna tro i början av 300-talet.

Den 14 maj var det det här almanacksåret Kristi Himmelsfärds dag, men till höger ser man att det var Corona som hade namnsdag. Hon var en tidig martyr som hjälpte en annan martyr vid namn Viktor, som fick ögonen utstuckna, och i de katolska länderna firas deras dag gemensamt, Viktor och Corona. Hon dog genom att man band henne vid två ihopspända palmträd och när man släppte på repen slets Corona i två halvor. Hu! Sankta Corona är skyddshelgon för skattjägare. 

Den 15 maj har Sofia namnsdag och kom in i almanackan som ett helgon, men hon har antagligen inte funnits på riktigt utan var en allegori – för namnet betyder ju visdom på grekiska och enligt legenden avrättades Sofia tillsammans med sina tre döttrar Fides, Spes och Caritas som betyder Tro, Hopp och Kärlek. Att namnet står med stora bokstäver i almanackan, liksom Charlotta, beror på att de är namn på kungligheter.

Sophia, Fides, Spes och Caritas

Peregrinus den 16 maj hette en missionär som efter sin död på 200-talet blev utnämnd till biskop i Auxerre, (mellan Paris och Dijon) Den här dagen var en av böndernas märkesdagar förr. I vissa delar av landet skulle man sätta potatis den 16 maj, troligen delvis för att potatis heter pära på dialekt. En annan händelse var att djuren skulle ut på bete efter vintern, och för att skrämma bort alla rovdjur innan, gick man i markerna den här dan, förde oväsen och ropade ”Peregrinus, bind dina hundar!”

Tyrannen i Toftered. 1600-talsläsningsövning.

Följande hemska historia utspelade sig i Toftered i Halland under de sista åren på 1600-talet. I 15 år hade Mats Persson i Toftered (i utkanten av Kungsbacka) terroriserat både grannar och familj.  Han var vildsint och våldsam och hade inte varit i kyrkan under de 15 åren, än mindre tagit del av sina salighetsmedel, det vill säga nattvarden. Nu var han ungefär 40 år, ogift och bodde i ladugården med boskapen. Mats skötte jordbruket helt själv – mjölkade, plöjde, sådde och skördade. När han var ledig från arbetet hade han inga vänner att umgås med utan gick för sig själv i markerna eller på berget. Alla grannarna i byn var livrädda för honom, och det var också hans egen familj som bestod av en åldrig fader, Per Andersson och en syster, Karin Persdotter som bodde i en stuga på gården. En systerdotter var också inhyst där. Där inne satt de varje dag och väntade i skräck på att Mats skulle komma in och koka sin mat eller baka sitt bröd. Gården tillhörde fortfarande fadern, men Mats hade tvingat till sig den och satt fadern och systern på undantag i stugan. 

(Mål 107) 1699 den 2 maj i Fjäre Härad

Cronans Befallz. Wälbetr: Håkan Månsson inställer för Rätten en ogift man eller dräng om sina 40 åhr benämd Mattz Persson i Töffteredh (Toftered, Hede by, Tölö socken, Kungsbacka kommun)  och Töhle sochn, berättandes huruledes densamma nu uthj många åhr mycket ochristeligt lefwat, hafr hwarken sökt Gudz huus eller kyrkja eller brukat sina salighetz medell, illa tracterat och handterat sin gambla fader medh hugg och slag, :/ der öfr: fadren offta klagat hafr:/ drifwit honom uthur sitt egit boo och giort huuswill, som han och tillförenne lijtet eller intet till föda af sitt egit williat lembna; för samma orsaker skull hafr han fuller offta blifwit efftersatt och fleera gånger utj hächtellse tagen och bortförd till fästningarna att förwaras, men der ifrån antingen hembligen rymbt eller och med utlofwande om bättring blifwit löösgifwen, som doch alldrig hafr någon förändring till goda hoos honom kunnat wärka; uthan då det war tänkt att wijd sidsta winterTing låta honom ställas för lag och rätt, hafr han medh en yx så illa huggit och farit med Häradz Prophossen att man intet om dess lijf kunde förhoppas, och ehuru han ännu är blefwen wijd lifwet är doch dess hällsa der igenom alldeles honom ifråntagen; Och som en sådan ochristelig menniskia sådan fruchtan hoos alla grannar gift att ingen i säkerheet wettat sig för honom wara och han nu för 14 dagar sedan hafr alldeles uthestängt sin gambla fader utur sina egna huus och honom utan ringesta orsak bortdrifwit och samma gambla man på främmande ställe nu dessa dagar är död blefwen, är denna dräng förleden natt grijpen och nu här för rätten stäld –andes och herjämpte, inkallade Prästerne des siählasörjare i försambl. Wyrdige Hr Peder Liung och H. Otto Nortman, tillijka med des egen syster som i huset med fadren warit hafr sampt fleera af slächten och andra som om des olofl. och straff:wärdiga lefwerne den närmaste wettskap hafr förm.bend. Präster både muntel. Som skriffteli. Tillstå och berätta att benm dräng ett sådant ochristel lefwerne så wähl uthom som innom huuset uthj fast längan tijdh fördt hafr och fadrens klagomåhl om des illa handterande medh hugg och slag sampt sin näringz och underhållz förtagande som offtast för sig och många fleera --- giordh,

Uthj Gudz huus och kyrkia hafr han på 15 åhr kanske icke een elller 2 gånger sig wist, aldrig williat bruka och betiena sig öfr bend tijdh medh Herrans högwärd: Nattward och förmaningar och hotellser alldrig williat hoos sig giälla låta uthan således framgeent utj ett syndafult förhärdat och obotfärdigt lefwerne framfarit.

Systren Karin Pedersdotter som ogift doch nu till några och tiugu åhr gammal är, säger att hon hafr med sin fader uthj en half gårdh som han i lijzstijden stadt hade utj huus och boo warit men nu på många åhr af bem sin broder så wähl som fadren blifwit utestängd ifrån alt det som dem tillkom, och denna brodren om alt bestält efter sitt egit behag och icke låtit dem till math eller drick, booskap eller spannmåhl komma, uthan som han heela åhret hade hafft sitt tillhåll hoos Boskapen i fäähuset natt och dag hafr han icke ingått i stufwan uthan så offta och som sällan war han något skulle koka, baka etc. som han alt sielf och allena bestälte, mölkade sielf koorna, kiörde, plögde, sådde, skar och inbärgade grödan allena, men sig slog han och dreef som offtast uthur gården;  när han bakade kunde han stundom kasta en kaka bröd till fadren, stundom beströk han och den samma med tiärn och war sällan det han gaf fadren något som han kunde släckja sin hunger medh; handterade honom och illa med hugg och slag att bloden rann af den gambla och nu sidst för 14 dagar sedan hafwer drifwit honom aldeles uth, stängt dörren igen att han ey öfr natten måtte komma inn och då fadren klagade uthan för dörren att han måtte frysa ihiähl, kastade till honom een gammal Tröyelslants der med han måtte i kiöld och ondt wäder foola sig till en annan by der en hans dotter utj fattigdom lefwer, och blef der nu för 2 dagar sedan död.

Denna drängz syskonabarn en pijga Anna Matzdotter som utj samma gård är boende berättar sammaledes om alt detta och att de icke torde taga sig något före af hans hootande och trugande och att han offta med dragna knifwar kom i deras stufwa och dem hootade, at om de icke giorde som han wille skulle han skiära dem ihiähl, och sättia eld på huus och gårdh; medh mycket annat, som om hans ochristeliga lefwerne är nu nogsam förklaring. Säger honom och aldrig hafwa umgänge med annat folk utan den tijdh som andra gingo till kyrkian hafr han gådt uthi marken eller åth Bergen och att han medh hugg och slag sin fader illa handterade säger hon uti all sanning wara. Och som detta alt föregående war icke allenast förbem personers utsago uthan och af alla grannar och bekanta bekräftades, framfordrades twå gambla och beskedeliga män, nl Anders Torstensson i Töhle och Jon Asmunsson i Tofftare som näst dertill boende ärr och blefwe alfwarl tillhållne at som redeliga män uthan alt anseende till wänskap eller fruchtan giöra utj en så wichtig saak sin berättelse och gif sin wetskap här om tillkänna efter sitt bästa samwete, det de och lofwade göra sampt efter aflagd eedh hwar för sig berättade och bekiände att hans lefwerne utj alt är jämlijkt med det som tilförene både af Cronans Befallningsman, deras egna Prästmän och förbe. Qwinnspersoner berättat är, och att hans fader stundom med hugg och slag illa af sonen blif handterat och serdeles nu strax efter Juhl så medfaren att blodet rann ned för hans kinder och han klagade det hans hufwud war alt sönderslagit; hafd i sitt huus hwarken hemfrijd eller föda af sonen fådt uthan han hwad fadrens war undanhafft och stundom så lijtet till fadren gift att han klagade sig af hunger döö.

Detta alt förhöltz drängen Mattz Persson med alt alfwar hwilken och intet synnerligen der till kunde neka doch sade om systern att hon intet hade warit och giort alt som sig borde,wjdare och att han fadren intet rätt handterat icke eller kan beneka det sådant och är skedt medh hugg och slag beklagandes sig att han är råkadt i sådant sinne och weth intet annat föregifwa än då en begynner at hålla sig ifrån kyrkian och gudz huus så will han sedan intet gärna komma tijt igen; sägandes fuller nu willia bättra sig igen, men fruchta de som hafwa sagt sin sanning om honom at der han ännu skulle komma på frij foth wore det och ute med dem; efter det ingen förhoppning kan wara om hans bättring och är han nu en så frisk, föör och der till öfwergifwen skalk som aldrig det ringesta skiöther om hwad han gör eller tager sig före.

Rätten tog alt förbemd utj noga betänkiande och som denna dräng Mattz Persson utj mångahanda måtto sig förledt och uppenbarl syndat emot gudh och menniskor på allehanda sätt, men serdeles sin egen kötzliga fader som han icke allenast all wördnad och sedan uthan och i ålderdom skiötzell och föda efter gudz och werdzlig lagh skylldig war obarmerteligen ifrån sitt egit heem, föda och Egendom stängt hafr och der öfwer uppå med hugg och slag illa hanterat ty bör han och der efter för sådan giärning lijf sitt mista doch alt sådant högl kongl hofrättens wijdare ompröfwande i ödmiukheet hemställandes.

källa: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Hallands län EVIIAAAG:19 (1699-1700) Bild 57 / sid 57 (AID: v49440.b57.s57, NAD: SE/VALA/0382503)

Pojken som kom bort och hem igen

I Hassela kyrkbok kan man läsa om en märklig händelse som inte är daterad men som troligen inträffade omkring 1640-50 och som nedtecknats av prästen långt senare i hans historik över Hasselabygden.[1]


Peder Olofsson hette en liten pojke som bodde i Svedje i Hassela socken. Hans far hette Olof Persson och han var, enligt prästen, socknens ålderman och föreståndare. Gården var en av två i byn Svedje, den hade beteckningen Svedje nr 2 och den låg längst norrut av de båda gårdarna. En sommarmorgon då Peder var 6 år försvann han från gården – när resten av familjen vaknade var Peder borta. Det antogs att han vaknat och hört koskällorna då djuren kom hem i från skogen. Barnen i gården tyckte det var roligt att springa ut och möta korna, och troligen var det precis det Peder gjort. Han hade inte klätt på sig först utan sprungit ut i bara skjortan. Troligen hade djuren sen vänt och gått in i skogen igen och då hade Peder följt efter dem. I sex veckor letade man förtvivlat efter honom. Hela församlingen hjälpte till men man hittade honom inte. Till slut gav föräldrarna upp och ”gaf honom förlorad”. Man beslöt sig för att hålla en liten begravning och tacksägelse efter Peder på söndagen. Men då inträffade ett mirakel. Samma dag som begravningen hölls, blev han hittad av ett par vallhjon i skogen vid Thorsås, på en myr kallad Panmyran som låg 1,5 fjärdingsväg (ca 4 km) norr om byn.[2]Det prästen kallade Thorsås är ett berg som numera heter Tosås. Panmyran har jag inte lyckats hitta, men på kartan ser man symboler för myrmark norr om berget, söder om Mörtsjön så det var troligen i det området pojken hittades.

Peder tycks ha hunnit bli alldeles förvildad under sina sex veckor i skogen, för vallhjonen berättade att de hade haft svårt att få fatt i honom. Han ”hol undan och war tämeligen stygg”. Väl hemma berättade Peder hur han haft det. Varje natt hade en vit hund legat på hans fötter, och på dagarna hade ett ”stort kvinnfolk” gett honom dricka ur ett stop. Den drickan längtade Peder länge efter att få dricka igen. Så avslutar prästen sin berättelse med att tala om att Peder så småningom gifte sig och blev bonde i Enånger. (Jag kanske letar rätt på honom i Enångers kyrkböcker sen.)

I Hasselas släktbok hittar man Olof Persson under rubriken S2V. Olof Persson var bonde i Svedje 2, enligt jordboken för 1631-1655. Sonen Peder finns inte med i släktboken, men det kan bero på att han flyttade till Enånger. Däremot finns två syskon till Peder med, det är Lars, född 1635 och Anders, född 1640. Det är rimligt att tro att Peder föddes däromkring och då kan han ha varit sex år omkring 1640-50. Jag tycker att den här berättelsen är så fascinerande. Vem var den stora kvinnan som gav honom dricka (och vad var det för dricka?) Varför låg det en vit hund på hans fötter på nätterna? En annan intressant detalj är uppgiften om att korna kom hem från skogen på mornarna, då gick de tydligen på bete i skogen på nätterna.


[1] Hassela kyrkoarkiv C:2 (1706-1774)
[2] 1 fjärdings-väg=2672 m, en fjärdedel av en gammal svensk mil som var 10 688 meter.

En masmästares död

Det visar sig att det finns mycket intressant i kyrkböckerna från Gnarsp (som det faktiskt ska uttalas) och här kommer en hemskhet ur dödboken (Gnarp C:1):

”Lijk Anno Christi 1691. Johan Andersson, masmästare.

Dnca V. Trinitatis Upbars Masmästaren här wijd Gnarp Masugn, Johan Andersson, hwilken genom en olyckelig händelse, ther han i Masugnen war, i thet han skulle klifwa up på Juulstocken ther bälljorne gingo och något laga, föll neder och hufwudet föll åth den blåsbällian wijd (när) hon neder gick, ther hans hufwud sönderkråssades. Han omförde sitt lefwerne i lijfstijden uthi Gudzfruchtan, sachtmodighet och wänligit umgänge med alla, war i sitt Embete förfaren och thet med flijt ijdkade. Hafr warit twenne resor gift, den senare hustrun han efter sig i sorgen lämpnade hette Hustru Sara Olofzdotter från Gefle;  Nederlades i en graf Öster Sör om wägen ifrån wapnhuuset. Hans ålder war 47 åhr.”

När jag tänker efter har den här olyckan en viss likhet med den där pigan i Stöde som ramlade ner och blev skendöd i ett av mina tidigare inlägg. Det är farligt att klättra! Använd åtminstone en stadig stege eller pall och klättra inte på inredningen eller maskindelar!

Not: Dnca V Trinitatis betyder Femte söndagen efter Trefaldighet

Påhopp på perukmakerska i Umeå

Ja här kommer man in helt fredligt hos grannen och ska prata med Arwedssons fru och då kommer det en annan granne och försöker sälja en klisterborste till en, och när man då säger att man kan ta den som betalning för det grannen är skyldig en sen förut, då blir man påhoppad och slagen med sagda borste. Och Arfwedsson ligger i sängen och tittar på bara.

26 januari 1710 i Umeå rådstuga

Peruqwemakerskan Hustru Anna Margaretha Weidenbohm hafwer till innewarande Datum låtit citera Lars Rönbäckz hustru Karin Erichsdotter för någon på henne föröfwat slagsmåhl nästl:ne Söndag eller dz 16 hujus kl. 4 efter middagen, hwilket slagsmåhl som hustru Anna föregifwer, af det tillfället skal wara förorsakat, att hustru Karin warit stadder uti Borgarens Nills Arfwedssons kiök, derest och hustru Anna inkommit i mening att tahla med sin Werdinna, Nills Arfwedssons hustru, då hustru Karin budit Anna en klisterborsta till kiöps, hwar på hon swarat: iag kan fuller behålla honom för det som I mig är skyldig; Hustru Karin skal der uppå med desse ord utbrustit: fan tag dig förr , och igentagit sin borsta, hwar med hon slagit henne en blånad och blodsår på wänstra kinbenet. Der efter skal hust: Anna sagt, så plägar Rofferskor giöra. Sedermera skal Karin slagit Anna på armen med omtalde borsta, der af äfwen blefwit en blånad. Beropandes sig hustru Anna för det öfriga på sitt Werdsfolk Borgaren Nills Arfwedsson och hans hustru, sampt Nills Cassells dotter och Nills Arfwedssons gamble pijga såsom wittnen i denne saak, hwilka ey äro citerade.

Hustru Karin inwände här emot att hon slagit hust: Anna för det hon kallat henne rofferska, och welat för henne bordt taga dess borsta.

Denne saak oppskiötz till nästkommande måndag till hwilken dag wittnena skola blifwa citerade.

Den 31 januari

Den incamminerade saak emellan hustru Anna Weidenbohm och hustru Karin Erichsdotter blef nu wijdare företagen och inkallades hustru Annas Werd Nills Arfwedsson, hwilken skal legat i sängen enär desse qwinnos personer warit oense, Hust: Anna protesterade emot Nills Arfwedssons wittnesmåhl, hälst såsom der skola warit någre gånger oense sig emellan; det och Rätten kunnigt är. Dy inkallades Pijgan Brijta Hermansdotter som edel:n afhördes och giorde fölljande berättelse, att hustru Karin Erichsdotter inkommit om en söndags afton till Nills Arfwedsson i dess kiök, och haft en klisterborsta att försällja,  då hustru Anna som der giäster ochså inkommit, hust: Karin anbudit hustru Anna samma borsta emot 20 ./: kmt, Hustru Anna skal den emottagit och sagt i är mig ½ Carol: skyldig uppå något miöhl i mig lofwat, iag tar fuller borstan i afbetalning, der på hust: Karin skal oppsprungit och rycht borstan af Anna, men om Karin slagit Anna har hon Brijta intet sedt, allenast hust: Anna gådt baklänges och burit högre armen för sig; Hafwandes hon och hördt att hustru Anna kallat Karin Rofferska någre gånger, och hustru Karin Anna igen någre gånger Landslöperska med åtskillige andre ohöflige åtbörder. Till alt detta kunde kiäranden och swaranden ey neka; Altså företogs wijdare saaken och afslötz med fölljande:

Sentens och domb

Det påstår fullan Hustru Anna Weidenbohm sig wara illa hamblader af hustru Karin Erichsdotter, som opsynes 2nne blånader, men wittnet intygar sig ey sedt om Karin slagit Anna, doch tillstår Karin sig slagit Anna en örfijl, hwar af synes blånadt förutan en annan på armen; För den skull saakfältes hustru Karin Erichsdotter i föllje af det 9 Cap: Sårmb:n (sårmålabalken)med willja - - för blånadt att plichta 12 marker sillf:mt sampt i anledning af det 12 Cap. Ejusdem Tituli för pust 6 marker. I lika måtto för oqwädinsord af Landslöperska efter det 31 Cap: Rådst. Balken 6 marker som giör tillsammans 24 marker smt.

Hustru Anna Weidenbohm saakfältes äfwen för det hon kallat Karin Rofferska i förmågo af det 31 Cap. Rådstugu Balken till 6 marker smt. Hustru Karin hade intet att böta med dy sattes hon i arrest att sitt brott aftiena.

Länktips: Gävleborgs fäbodförenings nya webbplats

Igår hade jag nöjet att vara med och skapa en ny webbplats till Gävleborgs fäbodförening tillsammans med ett par av dess medlemmar som lär sig att blogga. Än så länge finns inte så mycket inlägg och sidor, men det kommer att fyllas på vartefter så bokmärk den här adressen och följ föreningens inlägg: Gävleborgs Fäbodförening

Här är min egen farmors mormor på ett foto från Torkelsbovallen i Ljusdals kommun där hon var vallpiga för en gård i Kolsvedja. Hon hette Ingrid Edsberg och levde 1846 - 1929, dotter till en soldat i Ljusdal och gift med Lars Lööv i Snäre.

Dråp i Dalsland 1648 och läsövning

1648 höll man ting i Vedbo härad för att rannsaka hur drängen Erik Knutsson dött. Det var en sommarmorgon tidigare samma år som man hittat hans livlösa kropp på fähusbron på säteriet Gillanda där han jobbade. Nu var det häradsrättens uppgift att ta reda på om Erik dött av ett olyckligt fall, eller om han möjligen blivit mördad.

Det var en lördagkväll på sommaren 1648 på Gillanda säteri och drängarna Erik Knutsson och Nils Andersson hade badat bastu. Därefter gick de upp till stugan där de torkade sig och klädde på sig och så åt man kvällsmat. I stugan fanns också pigorna Marit Svensdotter och Ingrid Persdotter samt Ingrids lillebror Asmund som var vallpojke. Efter maten satte sig Erik och började kväda för sig själv medan Marit och Göa hade ett litet gräl om att Göa skulle ha kallat Marit för hora för att hon hade sovit med Nils, men det sade Göa att hon aldrig sagt. Det började bli läggdags. Inne i stugan skulle Nils och Marit sova medan alla de andra tänkte sova i en lada. Marit var rädd om sitt rykte och bad Göa stanna i stugan men hon sa nej och Erik, Göa, Ingrid och Asmund lämnade Marit och Nils i stugan där de lagt sig på bordet för att sova.

Ute i ladans hö låg man och småpratade lite. Erik sa  ”Därinne i stugan ligger de två ensamma, vi borde speja på dem!”.  Sen somnade alla. Ingrid vaknade till av att det prasslade i höet. Det var Erik som tyst smög ut ur ladan, och Ingrid tänkte att han kanske skulle gå och speja på Nils och Marit.

På morgonen gick Göa och Ingrid ut på gården och det första de fick se var Eriks livlösa kropp liggandes framstupa över fähusbron. Göa skrek ”Erik Knutsson!  Vad i Guds namn har skadat honom! Jag tänker karln ligger här död!”. Hon sprang in i stugan och väckte Ingrid och Nils och ropade ”Erik ligger död på bron!” De gick ut tillsammans och Göa sa ”Kanske han har svimmat i höet och skulle gå ut för att svalka sig och så fallit?” och så korsade hon sig och undrade inom sig hur drängen skulle ha kunnat fallit ihjäl sig så där. Någon skickade bud efter en nämndeman och Eriks anhöriga. När de undersökte kroppen såg de att halsen var av, så att huvudet satt fast i bara skinnet. Han var blå på halsen och bröstet och blodig om sin ena hand. Magen och ”hans hemliga ting” var krossade.

I november 1648 var det så dags för rättegången och där hördes alla inblandade vittnen en efter en. Nils och Marit sade sig inte veta någonting utan hade sovit hela natten. Ingrid, Göa och Asmund berättade att de också sovit och inte visste något, men det visade sig att det fanns ytterligare ett vittne, nämligen vallkullan Börta som tagit in boskapen sent om natten och sedan haft problem med att få djuren att stanna inne i ladugården. Under rättegångens första dag nekade hon till att ha sett eller hört någonting, men nämnden tyckte att hon verkade veta mer, så på den andra dagen pressade de henne. Då berättade hon att hon sett hur Erik gått ut ur ladan och upp till stugan där Marit och Nils var. Efter en stund hade det hörts hemska skrik och vrål, hundarna hade börjat skälla och boskapen blev skrämd och sprang omkring. Börta sprang förstås till stugan och fick då se hur Nils och Marit bar på Eriks kropp, Nils vid huvudet och Marit vid fötterna, och hur de lade honom på fähusbron.När Börta gick efter dem in i stugan och anklagade dem började de svära och skrika och hotade henne att om hon nämnde det minsta av vad hon sett skulle Nils slå ihjäl henne. Därför hade hon inte vågat vittna tidigare. När nu Börta vågade, så började även Marit tala och hon berättade att Nils klivit upp på natten för att dricka och då hade han fått se Erik som stod och spejade in genom fönstret. Nils sprang ut och de båda började genast skrika och slåss och plötsligt blev det tyst. Nils kom in i stugan och sa att han slagit ihjäl Erik och att Marit måste komma ut och hjälpa honom bära bort kroppen. Han hade hotat henne på samma vis som Börta, men nu kunde hon inte tiga lägre utan bekände allt och ropade till Nils i tingssalen att han måste erkänna. Men han nekade sig igenom hela rättegången, så exakt hur det gick till när Erik bröt halsen av sig, det går inte att veta. Häradsrätten dömde honom ändå till döden men skickade ärendet vidare till Högsta domstolen eftersom han inte erkänt. 

Så här ser originaltexten ut i domboken, Vedbo härad 13 november 1648

Samma dagh framträdde för Rätten Reutmestaren welb. Gustaff Stake till Ekholmen och Gillanda sampt Ramfrij i Delefors, hennes bröder Anders och Ola, klageligen tillkienna goffwo thett een wel. Reutmestarens gårdstienaree på Gillanda och hennes son Erich Knutsson är förledne sommar något för Larsmesson hemligen om Nattetijdh uppå Sötegården Gillanda worden mördader och ihielslagin; halsen aff honom wreden och lagder på een fähusbroo, som hon medh Nembdemannen Ola i Lijan, then straxt dijt eskat war honom att skåda och syna, betyga will, huilken och först witnar och bekienner, att när han kom honom att syna, sågh han intet hugh eller sår på honom, uthan allenast han war alt blå om halsen och brystet, och halsen aldeles aff honom wreden, then ena handen blodigh innan till och såsom blodet aff struchit uthan till, liggandes wp föree broen, huilket hon och medh Cronones Lensman Pher Larsson, Nembdemannen Arne i Böle och Joen Ehrsson betygade som bekienna att 3die dagen ther efter dee dijt kommo then döde att syna, befunno thee honom halsen wara aldelels affknechter och wredin, så att bara huden allenast hölt, och hans hemlige tingh och mage söndertrampat, att hans inelffwor woro neder i hans hemlighe tingh runnt thee alt blå, och all hans kropp. Elliest funno thee ingen annan åkomo på honom huar sår eller stingh i huffwudh eller lem. Tillspordes be:te Ramfrij och Målsäganderne till then döda, huem thee för samma mordh hade misstänchta, elliest huem upå gården war tå mordet skall skiedt wara; swarade thee ingen haffwer mehra warit än allenast en welb. Junchrens drengh, Nils Andersson och Redoga Maritt Suensdotter, huilka thee therföre misstänkia och honom be:te Niels fult och fast tillegga och beskylla, helst emedan han hafwer altijdh haft medh honom trätta, och affwundh och altijdh kijffuat, så well som efter han är gången straxt om morgonen till Erich i Åhsen och Ola i Holmen, föregiffwandes hennes b.te son haffwa fallit halsen aff sigh om natten, sende seedan hon Ramfrij efter sine be:te Bröder Anders i Ringsta och Ola i Solbergh huilka henne folgde till Gillanda, och när hon kom medh them dijt, gingo till Lijket, kom be:te drängh Nils, och tå sade Ramfrij och hennes bröder honom wara wållande till hans dödh, bodo honom wille taga på lijket och kasta honom om, huar till han tå näkade, sägandes ”huarföre skall iagh thett giöra?”tå sade thee ”tu skalt!” Han straxt näkade sägandes sigh intet ondt haffwa giordt honom. Tå sade Anders ”Tag tå till honom!” Tå togh han bäffwande och räddeligen till honom och wende honom om, och straxt sprang hans näsa up och blödde huilken intet tillförna haffwer blött, som Ola i Holmen, Anders Asmundsson och Ola i Solbergh tå som nu bekiendee; Huarföre och efter huilka skiell och techen honn honom b:te Nils aldeles iche allenast misstänker uthan fast beskyller, och tillegger wara sin sons rätte baneman och ingen annan efter som han altijdh haff. haft affwundh och trätta medh honom föregiffwandes thee tuenne pigor Göa och Ingridh som om natten woro lågo hoos honom i ladan i hödet sampt wallenlan Börta wetta ther om godh beskedh om thee allenast bekienna wille, tå frågades henne om hon hadee be:te pigor något therföre misstänchte, sade aldeles intet.

Ther efter fram eskades be:te drängh Nils Andersson, tillfrågades huadh han her till suara wille, och om han wiste huru be:te Erich Nilsson är dödh bleffwen, suarade sigh intet i någon måtto wara till hans dödh wållander, ey heller wetta hurur han är dödh bleffwen efter han och Marith woro thenn natten inne i stugan, uthan när thee skulle få mat om quellen såtto thee lijtet tillförenen och kasta kort om huilken skulle äta för then andra, och när be:te Erich haff. fått sigh maat badh han poiken Assmundh gåå medh sigh och legga uthi hööt på fähusrännet, huilken medh båda pigorne Göa och Ingridh Phersdotter dijt gingo och lemna Niels och Marit allena i stugan, tå ropade Marit till Giöa, badh henne bliffwa inne, thet är skam utij båda skulla legga inne allena, men hon näkade, sägandes then fremmande pigan bedia sigh att föllia henne i hödet att ligga. Meer weet hon intet aff huar Erich bleff om natten för än om morgonen fan honom dödh, sägandes dee må wetta thet som med honom lågo i hödet. S.C.

Sedan inkallades och frameskades Maritt Suensdotter som medh drengen Niels i stugan lågh samma natt om hon wiste huru med Erich Knutssons dödh war tillgångit elliest huem honom mördat haffwer; suarade för thenne gången aldeles Neij uthan berättade som be:t ähr, att om lögerdagen woro båda drengarna med pigan Giöa i bastuffwun, huilka efter badet gingo uth i farstugan och skiölde sigh ther logo att huar andra skymmandes huar andras krop, kledde sedan på sigh, kommo i stugan begynnandes för måltijdh spela kort, huilken för then andra ätta skulle, och när Erich Knutsson want sade Niels : ”iagh får fulla äta thenne gången medh tigh, een annor gång får tu äta medh migh igen” och efter måltiden gingo thee alla från bordet, allenast Erich Knutsson satt igeen begynte quäda för sigh sielff och widh hen så satt sade poiken Assmun: ”Kom wii wille gå i ladan och legga oss” Tå sade Nils: ”Erich, ligg inne, wij hafwer nu brent bort lopporna” ”Neij ” sade han, ”Gudh giffwe eder godh natt” gingo ther medh han och thee andra uth och hon medh Nils bleffuo legna till huffdes på bordet inne i stugan, mer sade hon sigh intet uthi then sachen ringsta wetta eller ther om wille bekienna; afträdde.

Ther näst framkallades gårdzpigan Göa som i ladan medh Erich Knutsson, Ingridh och Assmun låg, tillfrågades och alfwarsambligen förmantes sanningen att bekienna om hoon kunskap haade eller wiste huru wara medh Erich Knutssons dödh tillgångit, sade aldeles näij, uthan efter hon aff målsäganden fordaes till wynnen, af lade hoon sin edh, huar efter hon bekiende i förstonne effuen som be:t är wara tillgångit. Allenast när thee hade ätit och talades seedan något widh, sadhe Marit till Giöa: ”huarföre haffwer tu kallat migh hoora, att iag skulle haffwa legat hoos Niels?” Tå näkade Göa ther till och mehr hörde hon intet om huarken taal kijff eller trätta them emellan, än som förb:t ähr, allenast Erich gich för them uthi ladan och Asmundh poiken togh henne och Ingridh medh sigh och när thee i ladan tillhopa kommo togh Erich Ingridh i sijdan, drogh henne till sigh, låg och taltes widh. Tå sade Erich ”Ther ligga tuå allena inne i stugan, i morgon wille wij spega them” badh poiken Assmund wille see uth kan skie Märta ståår uthe och lurar, tå togh Göa uth efter poiken ey wille, kom in och sade sigh ingen see uthan fäkullan Börta lätt in boskapen;

Tå frågade Erich Asmundh: ”Lättz tu igen på trädet?” sade ”Jaa” ther efter somnade hon in och näkar högeligen med hand å book sigh ey annan bekiennelse eller kunskap giöra kunna,, efter hon soff, för än om morgonen hon fan honom dödh på broen to hon straxt lop in i stugan och sådant sade för Niels och Märta som på bordet lågo, att Erich låg död på broen. Tå han suarade: ”Ligger ett nöt på broen?” ”Näij” suarade hon, ”Erich Knutsson ligger dödh” och hon lop så straxt till Bryngell i Gissalen och Torsten på Åhsen och Niels gich till Ola på Holskougen, att fodra honom dijt att syna Erich Knutsson, men sielff wille han eij gåå straxt att syna lijket. Elliest bekiende hon omsijder och att lijkit intet hade blöt något näseblodh för än Niels dijt kom och bleff kiörder aff Niels i Ringstadh att taga på honom och weltra honom om, huar aff han straxt skut blodet genom näsan och mundh. Tå ropade the alle ”See ther hawa wij skadesmannen!” och tå lop han till skougz, men Märtha gich straxt efter honom, badh honom willia gå fram, hon wille suärga medh honom och giöra honom ther föree frij. Ytterligare bekienner Göa thett hon i wekan tillförene hörde them Niels och Erich trätta, så well som sigh haffwa funnet Niels och Märta een gång i hopa i nattstugan; Näkade aldeles efter åttskilligee förmaningar sig någott till Ringsta wetta mehr samma sach berätta. Ther medh affträdde.

Nogh framsteltes pigan Ingridh i Wattenboll som samma afton till Gillanda ther att sin broder wallpoiken Assmund besökia kommen war, så well som efter hennes tienst i Watnaboll uthe war att sökia sigh husbonde huilken edeligen medh handh å bok wittnade och bekiende att när thee kommo uthur badstugun och han i forstugun satt, bodo thee henne medh sigh in, seedan berättade ordh ifrån ordh som Giöa giordt haffwer och be:t ähr, allenast när Erich badh Assmundh om natten see uth, sägandes ”kanskje Marit står och lurar”, tå sadee Ingridh: ”plägar hon lura?” Suarade Erich ”Jaa, thett plägar hon giöra”, suarade hon ”iagh weet eij huadh hon har lura efter” och widh boskapen kom driffwandes up på fädebroen gich Giöa uth,  kiörde boskapen bort sågh fäkullan som lågh i quigan och restee lännen före, kom in och lade sig sägandes ”thetta åhret har warit så tungt för mig, iagh bliffwer thett nappast uth”.thett bekiende, och sade Erich Knutsson och, ther medh lågo thee een godh stundh stilla. Tå fick hon höra huruledes Erich Knutsson sachta upstegh, krasslade i höet och gich töst ifrån henne, men wett intet huar han gick, uthan allenast thett han lijtet förr sade sigh willia tydeligen gå neder och spega huru Niels och Maritt tillhopa ligga; och efter hon tå straxt insomnade och om morgonen wachnade frågade hon Giöa huaraff Erich Knutsson war wegen tagit. Tå togh Giöa medh henne uth och widh hon kom på fähussbroden sågh hon ther Erich liggia. Tå ropade hon tuå gånger ”Erich Knutsson” och sade ”Huadh i Gudz nampn mo honom skada, Jagh täncher karen ligger her dödh!” Gingo in i stugan, funno Nils och Marit liggandes än tå till huffdes på disken och Göa ropade till Nils: ”Erich ligger dödh på broenn” suarade han ”Ligger en Oxe på broen?” hon sade ”Nägh Erich äret” Tå gich han up medh Märta och Giöa see på honom och sade ”Kanskje han har suimlat i höet och skulle gåå uth att suala sigh och således fallen wara” korsade sigh, undrandes huru thett skulle wara tillgångit att drängen har fallit sigh i hielle.

Ähn frameskades waltösen eller fäkullan Börta Ingelbrechtsdotter, huilken om natten uthe war och widh fäquian hörde och sågh huadh som timmade, huilken i förstone aldeles näkade sigh wetta huru medh samma mordh skall wara tillgångit men seedan frågades huarföre hon haffwer skielt Margreta för een morderska, och aff huadh beskiedh hon sådant giorde, sade i förstone sigh thett haffwa giordt för thett hon haffwer een gång löget på henne för fruen, kunne Rätten then dagen ingen annan bekiennelse aff them bekomma.

Andra dagen fram eskades åter b:te fäkulla Börta sanningen att bekienna, efter man förnam henne ther om best kunskap haffwa och efter een långsam och alffward förmaningh som afflagd eed medh hand å book, badh sigh så sant Gudh tillhielpa att hon wille sanningen och intet annat bekienna allenast ther hon bekienner huru medh samma mordh är tillgångit fruchtar hon för Niels efter hon haffwer sagt om hon röger honom skall han slå henne i hiel; och sådan bekiennelse först ju för rätten allom seedan uthi Nielsses, Mertas och heela almogens närwaroo giorde. Först bekiende hon thett wara sandt att Nils och Märta höllo altijdh i hoop att förföllja Erich, så well som trätte Niels och Erich esom oftast och intet kunne förlijkas; efter Niels wille altijdh wara höffding öffwer Erich medan Erich war bettre aff Juncheren betrodh änn Niels för tröt thett honom; Niels förwarade een gång Erich att han intet skulle giffwa sigh ihoop medh Maritt efter som han hade medh henne bestella och bekienner att Maritt och Nils lågo huar natt ihoop på bordet och haffwa samma weka trätt åtskillige gånger till hoopa, en gång woro thee tuå dagar för tilhopa på engen medh liarne och hade så när förgiordt huar andra, och sade seedan Erich Knutsson som mördat är i bakarstugan för folket: ”Jagh haffwer funnet Märta och Niels 2 gånger i hoop, iagh skall lura efter them 3 die gången” och om natten fram emot minnatz tijdh medan natten tå eij lång war, och hon skulle kiöra boskapen i quigan igen sedan han war löss kommen sågh hon Erich Knutsson komma ifrån ladegården och gich up i gården ått frustugan, höre porten gå och lätas up. Een lijtin tijdh ther efter widh boskapen intet wille bliffwa i quigan, fijk hon höra huru dett skrek och ropadee uppe i gården, och gaff sigh myckit illa och hundarna skielte och kommo lösa till henne, boskapen sprang up i gården och wrålade hörte hon alt mindre sedan och mindre skria och illa giffwa sigh uppe i gården. Tå sprangh hon omsijder fram och stodh widh balken eller spiltogen[1] och fijk see Nils gå in i stugan, och kom uth medh Märta, togo Erich Knutsson Nils widh huffwdh och under armarne och Märta widh fötterne och boro honom på fähus broen och lade honom, fötterna upp och huffudet neder, och när hon in kom om morgonen sade hon till Niels och Merta: ”Gudh beware oss, huad syssla thee haffwa giort her inne i natt” Tå sade Nils: ”Eij huadh syssla haffwe wij giort?” Tå sade hon ”Thett få i fulla wetta” suarder thee ”Eij giörer wij dett”. Och begynte straxt suergia och näkade. Tå sade hon ”Suerg intet!” Märta och Niels suarade henne: ”Om tu säger thett, tå skola wij slå ihiel tigh!” och badh henne aldeles tijga. Sägandes hennes ord intet allena giälla, om honn säger thett hon Märta will suärga mz Niels och hon Börta war intet allena betrod. Till alt thetta näkade och beplichtadee Nils sigh intet affweta eller sandt wara, will ingalunda bekienna.

Ehuru well Märta som medh Nils inne i stugan war, seedann han öffwertygat aff fäkullan Börta och efter alffwardh förmaning, så well som förnam sachen willia gåå sigh under ögonen ther han sanningen ey bekienna skulle, badh hon först the willa taga honom therföree, seedan frijwilligen bekiende hon alt sålunda wara i be:te mordh och sach tillgångit som aff fäkullan och thee andree tillförna bekiendt ähr; och att Niels om natten stodh up, sade sigh willia gå och taga drijka uthi Cammaren, och är kommen emot Erich, som kanskie stoo uth för dörren, näkar aldeles och högeligen till sigh weeta huru mordet och dråpet uthe är skiedt, för än Niels inkom och badh henne gå uth sägandes sigh haffwa slagit i hiel Erich Knutsson, Tå suaradee hon ”Tå haffwer tu giordt tigh en fanners gerningh” Suarade han ”Tigh! Om tu talar om thet så är migh frijt säga nägh, så skall iagh driffwa. Kom bär honom bort medh migh på fähusbroden och lägga honom ther, som han skulle fallet halsen aff sigh sielff” och hon gich medh honom uth, fan honom liggandes uth om porten, togh honom ther han lågh och bar honom sin koos, hon om fötterna och han om huffwdet, lade honom på broen, gich ther medh hon in och han bleff sedan lijtit uthe. Kom sedan och lade sigh. Frågades huarföre hon tillförne thett eij bekiendt haffwer? Suarade honom haffwa beditt henne dölja medh sigh och hootat henne om hoon skulle beropa honom, till huilket han åter högeligen näkar, will ingalunda bekienna. Tå tilspordes honom om Märta hade warit medh honom i rådh eller gerning att dräpa Erich, sade nägh, hon ey heller har thett giordt. Sedan sade Märta ”Niels, tu kan intet näka ther till, att tu ju haffwer så giordt om tu west iag har warit wijdaree medh tigh i rådh eller mordh” så bekienn nu sanningen och suer leggandes handen å booken på sin siels salighet att Niels war Erich Knutssons rätta baneman, will ther på loffwa och dödh. Ytterligare sade Merth: ”Niels tu west tu är skyldigh, och om iagh haffwer något waret medh tigh så bekien nu sanningen, iagh haffwer nogh ledit och uthståt för tin skull” Huar till Nils näkar, will intet gerningen wederfånga, eij heller bekienna Merta någon skuld ther uthi medh honom haffwaa. Tilfrågades målsäganderna ytterligare om the haade Marit wijdare eller thee andre pigorna något misstänchte, att the skulle haffwa warit wållande eller i rådh medh att mörda be:te Erich? Suarade aldeles neij, att thee ingen annan misstäncha eller beskylla huarken Märta eller the andree uthan thee Nils allena beskylla och fult tillegga haffwa honom mördat, och begiärader på honom ändtelig dom, haffwer han någon medh sigh thet må han wetta, Så emedan b:te Niels ingalunda will sådana gerning wederfånga eller kiennas hurur han så aff målsäganderna som oftt.b:te fäkulla Börta och Martha sådant öffwertygas och herattz nembd tagandes sachen i noga betenkiandee och efter som them bleff

Källa: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Älvsborgs län EVIIAAAB:18 (1648-1649) 

---

[1] Gammalt danskt ord som betyder spilta