Övning i 1600-talssvenska

Återskapat från januari 2017

Här är en ordagrann och exakt (med reservation för slarvfel) avskrift ur en dombok från Örebro Rådhusrätt 1641. Bra övning i 1600-talssvenska. Efter avskriften finns en artikel jag skrivit till Kvällsstunden om detta mål så att man kan kolla om man fattat rätt.

Örebro i Suecia Antiqua et hodierna

Örebro rådhusrätt 15 februari 1641

En oreda haffwer sigh tilldragitt emellan Tullmästaren öfwer Port tullen och Accisen Hans Persson och Erich Hanssons hustru i Östgötagården H. Brijta medh skällzord och slagzmål som är skiett fiärdedagh Jul den 28 Decembris. Och är Begynnelsen således, att en piga ifrån Herregården Ekebergh, Kerstin Raffwaldsdotter bd: war på samma dagh förMiddagen insäntt i staden medh lass fersk fijsk kunne wara till 3 skålpund stor fijsk och wed pass 1 tunna gerss.Men dessförinnan Pigan kom till att berätta huru altt tillgick thet hon sågh och hörde motte hon gööra sin eed å bok. Så är nu detta hennes berättelse, att när hon kom till tullporten aflade hon der inga tullpennningar, oansett gossen som der achtar sade henne huru mycket thet sig belopp i tull, tychte henne wara för högtt, derföre sade sigh gossen wille fölia fram till tullenären som han giorde, och den gården som han sitt tillhold hafuer, är näst wed östgötagården. När nu pigan kom till Porten der han inne war, komme och dhe straxt som fijsk kiöpa wille, Iblandh huilka war och H. Brijta. Men pigan diärfdes icke fölgia förrän tullen war aflagd, och begynte säija huad gossen begärade, och war rätt uti sigh sielft efter ordningen. Men H. Brijta giorde en annan Wärderingh upå efter sitt godtycke: om han schulle mehr taga än ett Runstycke efter dalers wärde war thet orätt, derföre må tullenären sielf behålla efter han så högtt satter är, thetta war så H. Brijtas ord. När Hans Persson kommer ut och hörer huru H. Brijta håller för taal om tullen, säger han till henne; huem hafuer satt digh till att Wärdera Cronones tull din stadzsqualra; H: Brijta gifuer honom dessa ord igen: War du en skälm till dess du bewijsar mig en stadzsqualra; och wijker der medh af ifrån fijskesläden in åt sin gårdh, Hans Persson stijger efter henne några steg och slår henne 2 eller 3 pustar; detta är nu Pigones Wijttne och körde bätter fram med det hon hade att sälia.

Landzhöffdingens Sadelmakare Mr Hans hafuer warit der samma stunden och welat köpt fijsk, han hafuer berättat för en Rådman Jöns Simonsson och för Per Eskilsson huru det tillgick, att när Hans hade kallatt henne Stadzsqualra, och hon honom igen en skälm till dess bewijstes, säges wara 3 skältzord hon honom kallade, derföre slogh han henne 3 pustar, en pust för huarttera, men nu är intet Salmakaren tillstädz.

När nu altt detta alarm angick in widh östgötagårdsporten och h. Brijtas Mann Erich Hansson förnam hwad som å färde war, kommer han utspringandes med en eldgaffel i handen, Men H. Brijta förhindrar sin man att han intet sigh göra något. Detta blef så denna gången afluppitt.

Sedan går H. Brijta in i stuffuun sin, och Hans Persson hem till sitt Nästegårdz: En liten stund der efter hade h. Brijta några huss sysslor, ställer sigh till Brunnen in i sin gård att hämpta en såå watn; då hon på gården kommer, låter hon höra sin Onyttiga Mun. Och emellan bägge gårdarna är icke mehr än en liten lågh planck. Hans Persson får altt sådant höra utaf henne. När de nu sågo huar annan, Hans uti sin gård och h. Brijta uti sin; säger h. Brijta till honom: Käre frändekar, achta tigh att du icke slår någon hund på gatan, nu på stunden slogst du käringar; sade Hans: Kalla du migh iche en skälm, swarade hon: kalla du migh icke en stadzsqualra. I theras ordkastande fatta Hans Persson till några stycken wedträ och kastande åt henne utur sin gård och i hennes: och eftersom Hans säger drabbade hänne intet utan i källewijnden, Men hon säger att tu trää fattade henne nu om Bältes sladan. Änn wijdare uti theras förehaffwande äre falne några oqwädens ord som Per Olofssons twänne stora leyegossar Hans Engilbrichtsson och Anders Gunnarsson hwardera för sigh beretta som der nerworo och hörde och sågo: att Hans Persson och h. Brijta haffwa fattat huar sin stång och Räntt åt huar annan öfuer plancket, men ingen annan drabbatt: Dhe säija att dhe Wedeträn som Hans kastade drabbade henne intet. Lijchuel h. Brijta skälle Hans för en tiuff, skälm och en galgryttare: Du har stått på tridie Pinnen, repet slap löst och du drogst fanin i wåll: sade Hans : War du hora till dess du bewijser migh en skälm och en tiuff, och en hora Mun hafuer du. Anna Hansdotter som der när boendes är hafuer berättat för kämnären Lasse Persson haffua hörtt att h. Brijta hafuer skältt Hans Persson en tiuff, skälm och en galgryttare.

Tridie reesan theras sammangång sedan dhe wore åtskijlde och hwar gått hem till sitt: hafuer sigh så tildragitt och skedde emot folcket skulle gå i aftonsången. Då är h. Brijta gången till sin grannquinna h. Karin Anders Skaffars, huadh ährende hon hade, och till talss kommit. Ibland annatt wore twå unga personer, en bd: Jon Swensson, stadzbåtsman och den andra Erich Jöransson och warit stadzbåtsman. Desse twänne wore uti den gården som Erich Jöranssons moder boor. Dersammastädz hafuer tullenären Hans Persson sitt tilholld. Bem:te Erich sade till Jon: wele wij gå till h. Karin Skaffars köpa oss ett stop öl; stodo så en stund betänckte sig omsijder gingo åstadh: När dhe kommo nedh i gården till Porten fingo the höra att h. Brijta och h. Karin taltes wedh uti den gården ty han ligger näst: h. Brijta hade inga andra ord än som förra, skällandes Hans Persson för en tiuff, skälm och galgeryttare. Då sade Erich till Jon: Hörer tu huru skamliga Östgöta-Brijta skäller Hans Persson, wela wij gå up och säija honom, Jon wille intet så straxt gå, den andra mante honom dess mehr och togh uti Jon att han måste gå. När dhe kommo up till stuffuun hade dhe meent wilia ropa åt Hans genom fönstret: Öffuergåfuo thet och gingo in i stuffuun och Hans satt och skref. Dhe sade honom hurudan Mun hon brukar; sade Hans: Gör hon thet. Der med stijger han straxt up, tager sin hatt och sin Carbass, går ut, the andra hade täncktt gått medh. Men efter Erich war der hemma, och ett ölstop står på bordet, säger han till den andra: Töfua inne så länge, wij drijcka ut ölstopet, som dhe och giorde. Men Hans Persson war straxt uttgången och hörde samma ordh som honom af the twänne personerna sagtt war /: Doch oförmärchte af quinnorna:/ Och efter thet led, skyndade sig h. Karin åt kyrkian och gick ifrån h. Brijta att hon blef litett efter in i gården. Men Hans Persson höltt sigh uthan att hon wijsste utaf honom. Och i thet samma h. Brijta kom utstijgandes, kommer och Hans Persson möter henne: frågar hans henne till: Är iagh en tiuff och en skälm: hon swarade iaa; då slår han hänne twå pustar att föll straxt i gatan nedh, och när hon lågh omkull spar(k)a han henne på låret: detta bekänner han sielff. Jon Swensson wijttnade med giordan eed så mychet han hörde och sågh/ Erich Jöransson berättade och hwad han såg och hörde. Men intet tillstädes göra eed för frändsämio skull, eij heller giordes något Wijttne behoff, ty gärningen upå bägge sijdor nekade ingen till. H. Karin, Anders Skaffars, wijttnade det hon hörde h. Brijtas skältzord. Detta upskötts ännu till Nästa Rådstuffuu.

Nästa dag föll domen:

De fick böta för oqwädinsord, pustar och träkastande mm dryga böter.

I Örebro stads rådhusrätt den 15 februari  år 1641, skrev man i tingsprotkollet, ordagrant: ”En oreda hafwer sigh tilldragitt emellan Tullmästaren öfwer Porttullen och Accisen, Hans Persson och Erich Hanssons hustru i Östgötagården, H. Brijta, medh skällzord och slagzmål som är skiett fiärdedagh Jul den 28 Decembris.”  Det var alltså Örebros tullmästare, eller tullnär, Hans Persson som kom ihop sig med Hustru Brita i Östgötagården. Bråket började med att en tjänstepiga från herrgården Ekeberg kom in till staden med en släde full med fisk, bland annat gärs, som hon skulle sälja för herrgårdens räkning.  Landstullar hade införts i Sveriges städer år 1622 och innebar att alla som kom till staden för att sälja varor måste passera en tullport och betala en avgift till den så kallade tullnären.  Just idag var det i stället en pojke som tog emot tullavgiften och när pigan skulle betala tyckte hon att pojken sagt en alldeles för hög summa och pojken fick springa och hämta tullnären själv. Medan han var borta hade det samlats en del folk kring pigans fisksläde och ville handla av henne.  Pigan vågade inte sälja något förrän hon betalt avgiften och hon berättade för folket vad pojken begärt. Hustru Brita i Östgötagården hade också kommit fram och hon hade en bestämd åsikt om tullavgiften. Den var alldeles för hög, sa hon, och antagligen behöll tullnären mellanskillnaden! Just då kom tullnären, Hans Persson och hörde vad hon sa. ”Vem har satt dig att värdera Kronans tull, din stads-skvallra!” utropade han. ”Du kan vara en skälm du, tills du bevisar att jag är en stads-skvallra!” svarade Brita och började gå hemåt, men tullnären var efter henne och gav henne tre örfilar. Ett vittne vid rättegången kunde berätta att Brita kallat tullnären tre skällsord och att han givit henne ett slag för varje. Britas man som hört larmet kom rusande med en eldgaffel i högsta hugg men Brita lugnade honom så att han inte skulle göra sig olycklig på tullnären och så gick de hem till sitt och tullnären till sitt, i granngården. En stund senare gick Brita ut på sin gård till brunnen för att hämta en så vatten. Mellan hennes gård och tullnärens var bara ett lågt plank och eftersom tullnären var ute så fick de genast syn på varann och började bråka igen.  Tullnären sa ”Kalla mig inte för skälm!” och Brita sa ”Kalla mig inte för stads-skvallra!” Tullnären kastade några vedträn mot Brita men träffade henne inte. Alltjämt grälande fick de tag i varsin stång som de nu försökte slå varandra med men båda missade. Brita skrek att tullnären var en tjuv, en skälm och en galgryttare. ”Du har stått på tredie pinnen, repet slapp löst och du drog fan i våld!”. Tullnären svarade ”Du kan vara en hora till dess du bevisar att jag är en skälm och en tjuv!” Men även detta bråk rann ut i sanden. Fram emot kvällningen skulle två unga båtsmän, Erik och Jon, gå till Britas granne Karin Skaffars för att köpa öl. När de kom dit var också Brita på besök, och så hörde de hur Brita berättade för Karin Skaffars om bråket och hur hon återigen kallade tullnären för tjuv, skälm och galgryttare. Erik sa till Jon: ”Hör du hur den skamliga Östgöta-Brita skäller Hans Persson, ska vi inte gå och berätta det för honom?” Och det gjorde de. Tullnären satt och skrev i sin kammare när de kom och han blev mycket bister när han fick höra att Brita pratade bakom ryggen på honom. Han tog sin hatt och sin karbas (piska av flätat läder) och gick ut. Han hittade Brita ensam på gården och sa: ”Är jag en skälm och en tjuv?” ”Jaa” svarade Brita och då slog tullnären ner henne på gatan och sparkade henne på låret. Sedan tycks det inte ha hänt mera mellan dem, för i tingsprotokollet gick man nu till råd och domen föll dagen därpå – båda fälldes på flera punkter, för okvädingsord och slagsmål, och båda fick dryga böter.

Källa: Arkiv Digital, Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Kopparbergs län EXIe:2722 (1636-1641)