Symboler i kyrkan

Återskapat från oktober 2016

I den här berättelsen förstår man hur stark symboliken i kyrkan och kyrkoritualer kunde vara.

I Varbergs kämnärsrätt 1698 togs ett mål upp till rannsakan, det var bonden Nils Nilsson från Stänkelås med flera, som anklagades för att ha ställt till kyrkobuller i Onsala kyrka. De andra två var Nils bror Bengt Nilsson i Lyckan och Hustru Ingeborg Bengtsdotter i Bassås. De var där som faddrar för att Nils och Bengts systers lilla barn skulle döpas. Ingeborg bar barnet. Hon var alltså den fadder som brukar kallas suscepta i kyrkböckerna, den som bär fram barnet. (om det är en man kallas han susceptor)

Prästen hade i förväg varnat faddrarna för att komma försent, för om de gjorde det skulle de behöva vänta till efter predikan med dopet. Men försent kom de. Mitt under psalmsången skyndade de in, förmodligen svettiga och stressade, och efter att ha hämtat andan trängde Nils Nilsson sig fram till klockaren och drog upp dopattesten och sa att nu är vi här, ni måste komma ihåg att det här barnet ska döpas idag! Nils var inte alls aggressiv eller högljudd, men han var lite stressad som sagt var. Sången tog slut och Ingeborg började gå fram mot prästen vid altaret med barnet, för det var ju nu dopet skulle ske. Men då gick prästen i stället upp i predikstolen och skulle börja predikan. Nils slog förtvivlat med handen på dopattesten som han höll upp och Ingeborg stod förvirrad kvar vid altaret. Prästen ägnade dem inte en blick utan började predika, och i församlingen såg man häpet på varandra, för det här var ju en skandal! Aldrig förr hade ett barn av äkta säng blivit nekat att döpas före predikan. Om någon kom för sent, så att prästen redan stod i predikstolen, så brukade han avbryta predikan och gå ner och döpa barnet, för EFTER predikan döptes bara ”horungar” som det står i tingsprotokollet. Inte undra på att Nils Nilsson och de andra faddrarna var desperata. Tyvärr framgår det inte om barnet blev döpt denna dag eller om de sköt upp det, och det finns inte födelse- och dopbok för Onsala så här tidigt. Hur som helst så fick ingen av faddrarna något straff för kyrkobuller, för det ansågs att de hade haft fullgoda skäl till att försöka få barnet döpt före predikan.

Bomärken från Piteå

Återskapat från september 2016

Ibland hittar man bomärken i de gamla kyrk- och domböckerna. Folk var läskunniga i Sverige redan på 1600-talet, ja många till och med tidigare. Det fanns en lag på att alla skulle kunna läsa i Bibeln på egen hand och det var ju bland annat det prästerna skulle kontrollera på husförhören, men skriva behövde man inte kunna. Så när man nån enstaka gång måste skriva under ett papper tog man antingen till sitt bomärke eller ett enkelt kryss. Men även skrivkunniga kunde använda sig av bomärket i stället för namnet.  I domboken för Piteå tingslag, (Piteå tingslags häradsrätt AIa:3) hittade jag ett exempel. Så här står det:

Dz 20 Jan 1727

Den twistiga saken som wij hwarandra för den låflige Härads Rätten låtit instämma härflytande af några stycken timmerståckar som Jöns Nilsson hafwer af förseende Mårten Ohlsson ifråntagit, samt den ordwäxling deraf härflutit, hafwa wi oss emellan i wänlighet bijlagt, så at ingen har den andra för något det ringaste at tilltala, utan förklara hwarandra för ära och godt; hwilket med bägges wåras namn och Bomärkens underristande bekräftas

Piteå den 20 Janu. 1727

Mårten Ohlsson i Pårtsnås

Jöns Nillsson i Hakansön

Intressant att man skrivit "underristande" i stället för underskrivande, som om det vore fråga om runor.

Så här ser bomärkena i brevet ut. Mårten Ohlsson var nog inte så van att skriva sitt...

Barsmässa - nu börjar hösten

Återskapat från den 24 augusti 2016

Idag, den 24 augusti är det Barsmässa (kallades också t ex bersmässa, bartelsmässa mm) Det är aposteln Bartolomeus dag. Bartolomeus missionerade i bland annat Indien och Azerbadzjan och sedan blev han flådd med en kniv i Armenien. Därför är han alla läderarbetares, garvares och bokbindares skyddshelgon. Längre tillbaka var det här den första höstdagen i bondens år.

Blixtnedslag och vägar 1762

Den här unge bonden från Kläppa i Ljusdal hade väl maximal otur: En dag i juni 1762 var han på väg till Hudiksvall med häst och vagn när han och hans reskamrater överraskades av ett åskväder och sökte skydd i en gård i Sjömyra, Delsbo, men just när han åkte genom portlidret, slog blixten ner och både han och hästen tvärdog. Ingen kunde se någon skada på kroppen, men brättet på hatten skildes från hattkullen och hans halsduk var som avklippt. Håret var lite bränt. Så här skriver prästen i dödboken:

”Bonde-Sonen Olof Larsson ifrån Kläppa 28 år gl. Fadren är Bonden Lars Andersson och modren Hustru Sigrid Olsdotter. Gifte sig 1761 med sin efterlefwerska Merta Pärsdotter ifrån Söderkämsta. Har fördt en stilla och saktmodig lefnad. Den 12 hujus war han sinnad at resa til Staden, men kom ej längre än till Sjömyra i Delsbo, derest han med de andre sine rese Kamrater flytte in uti en gård undan det häftiga regnet och åskan som då om aftonen gick. Men så snart han kom in i Port-Lidret slog åskan neder genom taket och i ett ögonblick ändade hans lif. Hästen blef ock ther död liggande och kiärran satt i brand. Af sina Kamrater, som ej utan känning, dock oskadde undankommo, blef han straxt till sina anhöriga hemförd, som med största bestörtning och hjärtans sorg hans döda kropp emottaga måste. NB Brettet af hatten som han hade på hufwudet fants wara skildt ifrån kullen allt omkring, allenast litet widhängande på den ena sidan. Halsduken likasom twärt afklipt och håret något afswedt. I öfrigit märktes på kroppen ingen skada."

(källa: Ljusdals kyrkoarkiv F:1 sid 162)

Det jag mest undrar över i texten är vad han gjorde i Sjömyra? Det verkar som om de skulle ta vägen mellan Dellensjöarna till Hudiksvall men varför då? Det blir ju en ganska lång omväg i stället för att åka vägen som nu är riksväg 84, som jag antar borde haft en liknande sträckning även på 1700-talet. Eller hur var det? Se själv - på kartan är byn Sjömyra märkt med en röd ring (och Ljusdal ligger västerut och Hudiksvall österut längs riksväg 84).

Jag har inte alls kollat upp detta med hur de gamla vägarna gick. Lämna gärna en kommentar om du är insatt i frågan!

Om skillingtryck mm

återskapat från april 2016


Min artikel om skillingtryck har kommit i senaste numret av Släkthistoria (3/2016)

 

Där kan man läsa om skillingtryckens historia och så har jag med ett exempel från Hälsingland, visan Den gruvlige Kniven som handlar om mördaren Mathias Johansson-Knif, Kniven kallad, och hans Delsboliga. I tidningen finns bara ett par verser med, så jag tänkte att jag skriver ut hela visan här om nån är intresserad av den. Jag har den från en avskrift i min mammas handskrivna visbok. Skall sjungas på melodin "Alpens ros".

Mycket mer om Kniven, hela historien med bilder och fakta kan man läsa på den fantastiska Dellenportalen, en sida som jag tänkt tipsa om ändå - full med intressanta saker om Delsbo!
Länk här till Kniven i Delsbo>>

         *

I tidningsartikeln nämns också visan Elvira Madigan som ju också bygger på en verklig händelse. Han som rymde med henne hette Sixten Sparre och hans barnbarnsbarn Kathinka Lindhe har forskat om historien och kommit fram till vad som verkligen hände. Det kan man läsa om i hennes bok Sorgeliga saker hända - Elvira Madigan, Sixten och mig (2014). Här är en länk till hennes hemsida>>

Resa med hund

återskapat från april 2016

Härliga Hund har nyss kommit ut med ett stort resespecial där jag skrivit en artikel om vad man måste tänka på om man vill resa utomlands med sin hund.

Mordet i Sund 1809

återskapat från april 2016

I fredagsbilagan Helga den 22 april finns min senaste artikel i serien Hiskeliga Historier från Helsingeland och den handlar om mordet på Olof Jonsson från Utigårn i Sund, Ramsjö år 1809. För den som är intresserad av att läsa hela det flera sidor långa tingsprotokollet från rättegången mot drängen Dalberg som utförde mordet, så finns det publicerat i Laila Berglunds bok Tallnäs och Sund (ISBN 978-91-633-4723-8) som finns att låna på bibliotek.

Pangur bán

återskapat från 29 mars 2016

Tänk att en katt kan överleva i 1200 år, eller åtminstone hans namn och hans färg! På 800-talet satt en irländsk munk i ett kloster i Österrike och kluddade på en pergamentsida. Han skrev om sin katt, Pangur bán (översatt: Vita Pangur - vad Pangur betyder vet jag inte riktigt) I dikten jämför han sitt eget liv med kattens. Dikten har översatts till engelska flera gånger, bland annat av W H Auden och nobelpristagaren Seamus Heaney.


2009 kom en animerad film om keltisk mytologi, The Secret of Kells och där finns katten med i en roll. Han har till och med fått en egen vacker sång i filmen, Aisling's song, här i en version med undertexter som gör att man kan hänga med i den gaeliska texten:
https://youtu.be/32DM5tNeHBA

Pigan som återuppstod från de döda

Just nu rör sig min släktforskning bara kring de skogsfinska anorna i norra Hälsingland och  Medelpad, och nu letar jag bland Mickel Jonsson Finnes ättlingar från Gransjön i Stöde. Då jag bläddrade i dödboken råkade jag träffa på en anmärkning som en präst skrivit ner och som jag måste dela med mig. Det är så gott som ordagrant avskrivet ur Stöde C:1 (1688- 1772) sidan 80, med vissa ändringar som stor bokstav osv. för lättare läsning.

"Om inhyses qwinnan Brita, boende i Usland, (och förmodes den samma som anföres bland de begrafne fol. 85, infra,) fick Comminister M. Nordenström följande underrättelse år 1767 af en minnesgod man i Soknen, den han hölt wärd att här uptekna, aldenstund Kyrkoboken ej blifwit så inrättad att man enl. Kyrkolagen under wiss rubrique kan införa sådana sällsamma händelser. Bemälta piga Brita, född i östersta gården i Usland satt i en brikstuga* ensam, och då hon stigit på en stol i tanka att draga upp spjället, så föll hon under och slog så illa wid sig, att hon uptogs döder. Detta skiedde något litet före eller efter år 1690. Hon lades altså i sin egen stuga på likbordet, och säges det den tiden warit gängse i Soknen att man hollit wakstuga eller wakat öfwer liken, alla nätter medan de lågo hemma obegrafne. På samma sätt sutto därstädes, i synnerhet qwinfolken, som formerade sig en spånstuga om nätterna (de satt och spann) under det de wakade. Efter en eller annan natt inkommo jämwäl poikar och ynglingar i sällskapet, och som det då bar til stims, och de kommo att stampa och stöta bordet hwarpå den döda låg, så begynte liket gäspa och komma sig i småningom til lif igen, til de närwarandes förskräckelse. Den som altså warit ansedd för werkeligt död blef efter handen sådan att hon änteligen kunde gå upp, men talade sedermera mycket illa och blef illa förwarad til sine sinnen. Dödde år 1703."

Några sidor längre fram finns hennes dödsruna 1703, den 15 februari.: ”Brita Jonsdotter i Usland blef begrafwin. Warit enfaldiger i sit förhafwande. 65 år gammal.”  

*jag vet inte vad en brikstuga är – handskriften är tydlig så jag tror inte att det är en felläsning. Om man slår upp ordet ”brik” i Svenskt dialektlexikon har det bl a betydelsen bänk, bänkbräde och bänk innanför dörren eller vrån mellan spisen och väggen samt ”avskrankning mellan taket och bakugnsmuren i ryggåsstugor” mm. Med tanke på att hon skulle kliva upp och öppna spjället kanske det helt enkelt betyder att hon satt i den den där vrån. Någon som har ett förslag på vad brikstuga är?

Skogsfinska anor, Mackia, Tarvainen, Sorrainen...

Jag hittade tidigt en hel skogsfinsk släktgren på min mormors sida från Hassela, de välkända "Hasselafinnarna" som det skrivits en hel del böcker om. Men jag har aldrig gått på djupet med den forskningen utan bara fyllt på uppgifter när jag råkat snava över dem, till exempel att de första nybyggarnas finska efternamn var Tarvainen. I kyrkböckerna ser man för det mesta bara de svenska namn de fick när de kom hit. Men nu, mest tack vare Jeanette Karlsson - tack Jeanette! - har jag blivit intresserad av att ta reda på mer. Jeanette visade mig att jag är släkt med Mackia-släkten som bodde i Mackia-torpet i Hassela. Det är sånt som inte står i kyrkböckerna utan kommer från andra källor, och det är just det jag börjat röra i när det gäller mina finska anor. Jag får ju nästan skämmas lite över att jag är så lite insatt i det här, men i min släktforskning finns det oändligt många såna här lösa trådar som jag lämnat "till sen" och det är ju jätteroligt att börja plocka upp dem nu! Jag har skaffat den fantastiska avhandlingen av Maud Wedin, "Den skogsfinska kolonisationen i Norrland" (Finnbygdens förlag 2007). Den läser jag just nu.
Nästa steg blir att koppla ihop de finska namnen med mina svenska i släktdatabasen. Jag har finska anor i fler grenar också, så det kan bli rätt mycket nytt. Jag kanske upptäcker finska anor som jag inte visste att jag hade också eftersom deras finska namn bytts ut. Det blir ett roligt projekt! Jag återkommer nog säkert i detta ämne, och så småningom ska jag uppdatera min släkttavla på nätet med finska namn.

Maud Wedins avhandling finns att köpa på Finnskogsmuseet som har massor med annan litteratur också, se: http://finnskogsmuseet.se/bocker.htm .

Länktips

Vet du inte vad Aleppo-nötter är? (handelst., bästa sortens pistacier) eller att Maladress betyder tölpaktighet ( fr. {1. -drä’ss), oskicklighet, tölpaktighet) så skulle du kunna slå upp det i Ekbohrns ordlista på nätet.  "Förklaringar över 100 000 främmande ord och namn m.m. i svenska språket tillika med deras härledning och uttal, av C.M. Ekbohrn 1936". Finns som faksimil och renskrift under Projekt Runeberg. Jag har även lagt en länk dit i min länklista i högermenyn.

Länsman Lindell i Delsbo

Inte släkt till mig vad jag vet, men den här dödsrunan fångade min blick när jag bläddrade i Delsbos dödbok eftersom den var mycket mer utförlig än de andra. 1748 skrev prästen i Delsbo denna runa över en död länsman som verkligen inte varit guds bästa barn.

 ”Afsatte Länsmannen Lars Lindell på Heden, war i sin embetes wälmacht nog egennyttig och högdragen, wiljande då gierna pråla, panketera och storfälas. När åter hans Länsmannamyndighet ophörde, gaf han sig til at handla uti Hudikswall. Men som han sin credit illa nyttiade, så drögde ei länge förrän han ock där spelte aldeles ut. Han kom sedan hit i sochnen tilbaka, och tog sig åtskillig städes hemmansbruk an. Men han gick ock derifrån, såsom sparf ifrån ax, genom de täta utmätningar, som för giäld honom öfwergå månde. När då hans fordna wälmåga således ansenligen krympte, blef han nog spakfärdigare. Men at ändå hielpa sig fram, grep han til åtskillig annan födekrok, dels genom brytande i magra grufwor at af rika Bruksherrar narra sig til penningar, dels genom målsmanskap för Enkor och omyndiga barn at miölka och suga deras egendom, dels genom advocerande wid Tingen, då han ofta skref för bägge parterna, att lugga och klippa dem bägge, dels ock genom sötord at låna sig både ett och annat, det han aldrig betalte eller opsåt hade at någonsin betala. Omsider lade Gud honom på sotesängen, då han snart i 16 weckor af många krämpor beswärades, de där stadnade i en twinsot, som så aftacklade honom Kiöttet, at på slutet war ei mer än ben och skinn på honom öfrigit. Dock nöt han under alt detta Guds stora nåd, at han på sotesängen fick sin förra lefnad ransaka och besinna, och til hädanfärden sig wäl bereda.”

Jag gjorde en (väldigt) liten efterforskning om Lars Lindell och hans familj. Han var född 1692 eller 1693 beräknat efter hans ålder vid dödsdatumet den 25 januari 1748 (55 år). Han var gift med Margareta Brask, född 1689 i Delsbo och änka efter länsmannen Erik Wahlberg i Delsbo. Margareta, eller Greta som hon tycks ha kallats, fick tre barn med förste maken men alla dog. Sedan fick hon tre barn med Lars. Efter att hon blivit änka igen flyttade hon och dottern Anna Greta till grannsocknen Bjuråker där Anna Greta gifte sig med länsmannen Erik Gerdberg. I Anna Gretas dödsruna 1785 står att hon är född av ”hederlige föräldrar, fadern Crono Länsman Lars Lindell och modern Margareta Brask.” så Lars rykte kanske inte spred sig utanför Delsbo? Eller så var han förlåten vid det laget.

Källa: Delsbo C:2 sid. 440-441 (Lars), Bjuråker C:2 sid. 314 (Anna Greta), Bjuråker C:2 sid. 269 (Margareta)