Ryttarebråk 1666

Åren efter att Jämtland blivit svenskt skickades svenska soldater dit nerifrån landet för att hålla området i schack. Soldaterna var ofta beridna och kallades ryttare. Det uppstod stora spänningar mellan invånarna och dessa ryttare vilket kanske är lätt att förstå. I tingsprotokollen från 1600-talets Jämtland är ryttarna mycket ofta inblandade i våldsamma bråk, med jämtar eller med andra ryttare.

Den 28 oktober 1666 var det gästabud i Måns Olofssons gård i Lien i Aspås socken. De inbjudna gästerna hade det säkert trevligt till att börja med, men så kom ryttaren Gabriel Andersson dit, fast han inte var bjuden. Han satte genast igång med att dricka hårt och blev plötsligt som galen. Han fick ögonen på ryttaren Jöran från Krokom, som bara satt och ”hölt sig heelt stilla och wackert”. Han utmanade Jöran med sin värja och sa att han hade minsann både häst och pistoler utanför stugan och brydde sig inte mer om sitt eget liv än golvplankorna. Sedan drog han sin kniv och tänkte hugga Jöran som inte alls ville bråka och inte svarade emot på något vis. Som tur var för Jöran vände nu Gabriel uppmärksamheten till de övriga gästerna på kalaset som man får förmoda var ganska rädda vid det här laget. Gabriel skrek ”Juthedieflar och Jempteskiälmar” (ung.danskjävlar och jämtskojare) till dem. Han kallade länsman fula ord och sa att han skulle ”tråda honom under sine fötter”. Festen fick ett tvärt slut för nu ville ingen vara kvar i stugan med Gabriel utan försvann ut, hem till sig eller till grannar där man skulle sova över natten.

Men Gabriel gick efter. Han kom nu in i granngården hos Erik i Lien där Torkil Nilsson med fru från Nygården skulle sova över och de hade redan hunnit gå och lägga sig tillsammans i sängen. Gabriel såg Torkil och sa ”Ligger du her din Juthediefwul och Jempte skiälm!” men Torkil och frun låtsades sova och svarade inte. Så fick Gabriel öl av Eriks hustru Karin, frun i huset, hon vågade nog inte annat än att bjuda honom på det. Han drack men tyckte inte om det utan kallade Karin för ”Åsneböllia, som så elackt öhl hafwer brygdt”. Nu tyckte Torkil att det gick för långt så han sa: ”Hon haar brygdt öhl som ehn ährlig qwinna!”. Gabriel gick genast fram till sängen och måttade ett knytnävsslag mot Torkil men träffade i stället hans fru i bröstet eftersom hon låg framför sin man. När målet kom upp i tinget tre veckor senare var hon fortfarande sängliggande efter det här slaget. Kanske hon fick något revben avslaget eller inre blödningar.

På tinget som hölls den 17 november 1666 berättade man som en karaktärsbeskrivning att denne Gabriel avlat barn med Margareta Carlsdotter och att de tänkt gifta sig, men att båda ångrat sig på grund av Gabriels orolighet. Och Rätten dömde honom mycket hårt för hans karaktär och för skällsorden och knytnävsslaget – han fick faktiskt dödsstraff. Men man skickade målet vidare till Hovrätten som mildrade domen till 8 gånger gatlopp som i och för sig också kunde sluta med att den straffade avled av sina skador.

Berättelse ur Tingsprotokoll från Rödöns tingslag den 17 november 1666

Gatlopp

Gatlopp brukades som straff för allmänna brott i Sverige fram till 1734 och inom militären fram till 1812. Det innebar att ett antal män ställde sig på två led mitt emot varandra så att en gata bildades mellan dem. Varje man hade en käpp i handen och den dömde sprang med bar överkropp på ”gatan” och fick ett slag av varje käpp. Det kunde bli många slag på bara en vända, beroende på hur många män som stod uppställda. Man kunde bli dömd till flera gatlopp, eller vändor, och straffet ledde ofta till att den dömde dog av sina skador.

Grilljannar och Sprätthökar

Ett par sidor ur min artikel för PopulärHistoria 5/2017 om manliga modelejon:

Klotter

Någon har klottrat i domboken från Halmstad 1659, någon som stavar halvt danskt och halvt svenskt:
"Adam ligger bag busken och lurer och ar ganske bang."

Petri fäng, Catharina och Liten Karin

Ur Almanacka från 1867

Petri Fäng
Idag är det 1 augusti och Per har namnsdag. Men före 1901 hette den här dagen Petri Fängelse eller som den ofta förkortades i almanackorna - Petri Fäng. Herodes hade kastat aposteln Petrus i fängelse, men på natten (den 1 augusti får man förmoda) kom en ängel, löste upp bojorna och låste upp fängelsedörren så att Petrus kunde traska ut i friheten. Dagen har sedan firats av katolikerna. I Sverige kan man förutspå vädret denna dag, för om det regnar idag så kommer det att regna ännu värre framöver. På latin heter dagen Petrus in vinculis.

Catharinorna
På bilden av almanackan ser man att Catharina hade namnsdag den 2 augusti, nu för tiden är det ju Karin som är en namnform av Katarina. I den här almanackan från 1867 har Catharina faktiskt två namnsdagar, den 2 augusti och den 25 november. Det kommer sig av att i augusti firas Katarina av Vadstena (1331-1381), Heliga Birgittas dotter. Hon hade också uppenbarelser liksom sin mor, och blev Vadstena klosters första ledare. Vid Katarinas begravning hände flera övernaturliga saker och hon blev betraktad mer eller mindre som ett helgon i Sverige. Men någon helgonförklaring blev det aldrig. Ett av de viktigare katolska helgonen är däremot St Katarina av Alexandria, (ca 282 - 305) och hon firas den 25 november. Hon är en av de fyra huvudjungfrurna, Virgines capitales och tillhör dessutom de så kallade nödhjälparna, en grupp av helgon, 14 stycken, som man särskilt gärna bad om hjälp vid olyckor och sjukdom. Den medeltida balladen "Liten Karin" beskriver St Katarinas martyrdöd.

1. Och liten Karin tjänte
på unga kungens gård.
Hon lyste som en stjärna
bland alla tärnor små.

2. Hon lyste som en stjärna
allt bland de tärnor små.
Och unga kungen talte
till liten Karin så:

3. "Och hör du, liten Karin!
Säg, vill du bliva min?
Grå hästen och gullsadelen,
dem vill jag giva dig."

4. "Grå hästen och gullsadelen
jag passar inte på.
Giv dem din unga drottning,
låt mig med äran gå!"

5. "Och hör du, liten Karin!
Säg, vill du bliva min?
Min rödaste guldkrona,
den vill jag giva dig."

6. "Din rödaste guldkrona
jag passar inte på.
Giv den din unga drottning,
låt mig med äran gå!"

7. "Och hör du, liten Karin!
Säg, vill du bliva min?
Mitt halva kungarike,
det vill jag giva dig." 

8. "Ditt halva kungarike
jag passar inte på.
Giv det din unga drottning,
låt mig med äran gå!"

9. "Och hör du, liten Karin!
Vill du ej bliva min.
Så skall jag låta sätta dig
i spiketunnan in."

10. "Och vill du låta sätta mig
i spiketunnan in.
Guds änglar små de se att jag
oskyldig är därtill.

11. De satte liten Karin
i spiketunnan in.
Och konungens småsvenner
de rulla´ henne kring.

12. Då kom det ifrån himmelen
två vita duvor ner.
De togo liten Karin,
och strax så blev de tre.

13. Så kom två svarta korpar
dit opp från helvete.
De togo unga konungen,
och strax så blev de tre.

De fyra lakejerna i Västerås

I Västerås rådhus april 1614 rannsakades dråpet på borgaren Per Larssons hustru.

På våren 1614 befann sig  den unge kungen, Gustav II Adolf, på Väsby kungsgård i Sala. Han hade kanske ett av sina hemliga kärleksmöten med Ebba Brahe – de brukade mötas här - eller så såg han bara till sin silvergruva. Hur som helst. Samtidigt, i Västerås, var fyra kungliga lakejer på väg att gå till fots till Sala för att betjäna kungen på Väsby gård. En var tysk, Jacob Smitho, och de andra tre svenskar; Per Persson, Michil Andersson och Anders Andersson. De hade druckit en hel del. När de kommit till backarna vid Västerås utkant började de ”träta och parlamentera” och så kom värjorna fram. De började fäktas mot varandra och just då klev en ung köpsven, Anders Isachsson, ut genom porten till borgaren Per Larssons gård. Köpsvennen tyckte att han hamnat i en riktigt spännande föreställning och ställde sig att betrakta fäktningen. I protkollet står det: ”...hvilken ock stannade och wille see på dem hvad de skulle hava för händer.” En av lakejerna tappade sin svärdsslida på gatan och ropade till Anders Isachsson att han skulle ta upp den, men Anders stod stilla och gjorde inget. Då blev lakejen arg och ropade: ”Du din motvillige bov, håller du dig för god för att ta upp henne?” och så slog han mot Anders och träffade mössan som flög av. Köpsvennen tog det lugnt och böjde sig ner för att plocka upp sin mössa men då anföll lakejen med värjan! Han högg två sår i huvudet och ett på axeln och nu fick köpsvennen bråttom. Blödande sprang han in tillbaka i Per Larssons port och stängde igen den efter sig. Nu hade de fyra lakejerna helt glömt att de var så osams nyss så att de slogs med värjorna. I stället vände de sig allihop mot den nya fienden, köpsvennen, och gav sig på porten. Slog och bröt tills den gick upp. Under tiden hade köpsvennen retirerat in i Per Larssons stuga och där möttes han av frun i huset, Per Larssons hustru, som kom springande för att se vad som stod på. Lakejerna rusade in på gården och hustrun och köpsvennen skyndade sig att dra igen farstudörren och höll emot allt vad de kunde. Nu kom också Per Larsson och tillsammans försökte de alla tre hålla igen dörren för lakejerna som gjorde allt de kunde för att komma in. I dörren fanns ett borrat hål. Det upptäckte snart en av lakejerna så där stack han in sin värja, och strax efter stack en av de andra in sin värja där också. En av värjorna träffade rakt i hustruns hjärta och hon föll ner på golvet. Per Larsson skrek till lakejerna att de hade stuckit hans hustru och det tycktes bara egga dem mera, för nu började de bryta ännu mer i dörren, med stänger och störar som de hittat på gården. Hustrun låg på golvet och plågades och Per Larsson förstod att han måste försöka hämta hjälp annars skulle de alla dö. Han tog sig ut genom ett takfönster och hoppade från taket ner på gatan. Han fick tag i några grannar som lyckades övermanna de fyra lakejerna. Hustruns liv gick inte att rädda.

Vid tinget fick man bekymmer för det gick inte att bevisa vem som stuckit in just den värjan som dödat Per Larssons hustru. Tysken Jacob Smitho ansågs vara den ledande, men ingen visste ju säkert hur det gått till. Tingsrätten enades till slut om att straffa alla fyra lakejerna lika. Vad de fick för straff framgår inte av protokollet, men brottet var ett edsöresbrott, det vill säga allvarligt, så straffet blev nog ganska hårt.

 (Artikel publicerad i Kvällsstunden september 2016)

Jag måste ta med originaltexten ur Västerås dombok också, för det här tidiga sextonhundratalsspråket är så vackert! Formuleringarna och ordföljder som:  som med bara werione rende på döronne ther... Eller:  Först haffuer thett händt sålunda.....Och smaka på en mening som: Och efter thett att han bockade sigh neder till jorden och wille gerna igen sin mössa uptaga, högh han honom tuu hugh i huffuudet....

1614 den 11 april i Västerås Rådstuga

Samma dagh kom Per Larsson, Borgare i Westeråhs för Retten och höghelighen nu som tilförende och storligen sigh beklagade öffuer dedh store öfuerwåld och modtwillighe hemgångedt som honom i hans egen gård och hus wederfaren war, aff några K. Mjts tienare och lackeijer, der igenom han fattige man hade mijst sine käre hustru den de ihiel stucken hade uthan all skuld och brått der till huarken han eller hans saligh hustru i minste motto icke hade waridt upphoffuett medan sådant wart skedt uthan någon theras tillgiffuin orsack och thenne saken haffuer aff begynnelsen begiffuit och till dragit sigh som här effter förmäles.

Först haffuer thett händt sålunda att desse här efterschrefne K:Mjt fyre lackeijer ued Nampn Jacob Smitho, En tysk, med tre sine stalbröder Per Persson, Michil och Anders Andersson som woro Suenske, desse woro i selskap och fölie med huar andre och woro på wägen att the skulle draga här ifrån staden effter höglf. Wår aldra nådigaste herre K. Mjt till Wäsby gård. Men när the woro kompne på backarne ytterst i staden, hafuer the sin emillan begyndt parlamentera och träta och kommidt till hopa med theras werrior, Nu mädan the så samman woro att träta kom en köpsuen benemdt Anders Isachsson gåendes uthur Per Larssons borgares gårdh oförwarandes, aff huilka han iche wijste uthaff deras buller och parlamente. Huilken och stanade och wille see på them huad the skulle haffua för händer, Och aldenstundh att thå en ibland lackeijerne hade fäldt sin suerdtaaska huilken logh på gatone, så hade för thenskuld den ene lackeen Anders sagdt till denne köpsuennen Anders Isachsson der han stogh på gatun uth för porthen: Kom och tagh up denne suerdtaskan! Men aldenstundh ahn icke drijstade sigh henne uptaga, uthan stoogh stijller, sprangh förbemälte Anders lackej till köpsuennen, Anders Isachsson, och sade till honom: Du din Mottwillighe boof, håller tu digh för godh henna att uptaga!? Slogh så medh thett samma ååth honom att hans mössa –öörk utaff huufudett hans, huilken föl neder på gatona, Och efter thett att han bockade sigh neder till jorden och wille gerna igen sin mössa uptaga, högh han honom tuu hugh i huffuudet och ett tridie på axlen så att då bemelte köpsuen Anders Isachsson wart trängder och nödgades att begiffua sigh undan dem in igenom porten der han tillförende war uthkommen och strax stengde så porthen igen efter sigh menandes willia söckia och haffua der –aan och hemfridh men thett motte icke bliffua der uedh wthan Anders Lackej med alle sine stallbröder kommo löpandes efter spronge på porthen och honom wåldsamblighen uprende och bröthe, och således kommo igenom porthen in uthu gården som köpsuennen Anders Isachsson i trångemål sin tillsökningh hade och flyder war der att säker wara och hemfrijdh för denn der nödgades han yterligare tåå giffua till flychten och rende in i stugunne, efter han såågh thett wille gelle honom, När nu hustrun i gården förnam sorlidt och fich höra, doch icke uiste fulkomlighen huad som på färde war, Kom hon uthur sina stuffuuo och mötte så denne köpsuennen Anders Isachsson uthi hennes farstuuffuu och fich see de andre efterkommo och honom fuldfölde, Sprangh hon strax till och stängde farstugudörren igen stanade och så uedh dörenne och henne igen höldt medh Anders Isachsson. När nu bemelte Lackejer thette fingo see att dören för dem igen stängdt bleff rende en deel aff dem med sine werrior /huilken thett war kan man icke wijste förnimma efter den ene skiuther på den andre/ på dörren, och aldenstund att på samma dör war ett naffuars hooll båratt ther samme werria kunde genom gåå haffua han werkatt rapparet eller werian igenom samme hool och mädan hustrun stogh der innan för dören bleff hon efter dören igen höldt drabbatt geendt emott hiertatt så att på samma stundene der aff upgaff sin anda och siälades och nu säger Per Larsson som ähr hustrunes man, som och med i stuffuone war, och dören igen halp att hålla, och föregiffuer och berättar att hans hustru ähr wordett drabbatt aff dett förste styngett genom dörenne ähr inwärkatt före giffuer att haffua seedt tuå werrior instuckne, och ehuru uel man på thett flyt the l—ste sigh hafuer uinlagdtoch beflijthatt att urlewatt huilken dere thett förstes stingett hade giortt och werkijtt igenom dörenne, eller den första wara skulle som med bara werione rende på döronne ther kunde de ingendera wetta som innom för dörr war haffua efter de dem icke see kunde.

------

Och när nu Per Larsson, hustrunes man som med sine hustru och köpsuennen Anders Isachsson war annan innom dören förnam och hörde att hans hustru ropade och illa gaff wijder samma styngh hon hade fådt och att hon war till döds stucken ropandes han till, säijandes till dem som der uthan för dörenne woro: du haffuer stuchett min hustru som en stycke (phelm) När som då desse lackeijer thetta höra finge haffuer the begyndt både med stånger och stöör stuffuo dörenne att upbryta och emädan the ähn nu woro i farstuguun togh köpsuennen Anders Isachsson ett kaffuelspiudt u handenne der med han wille och achtade mötha dem i sielffua stugu dörenne så att de icke skulle komma der in. När nu huswerden Per Larsson såågh uthi huad farligheet hans hustru och han wa stadder, nödgat han att han moste begiffua sigh uth op igenom fönsträdt på taaken både för deras ---samlige gerning och öfuerwåld såsom och för sine fattige hustros skuld som då lågh för hans ögon och pijnades och qualdes medh döden dy att sågh hon siälades och inthe mera lijff war att förwenta så woro the och sammaledes uthe emodt honom så adt han med stora mödho undslap aff takett och uillie sökia hielp hoss sine grannar och någrannar. Och i så mott kommo då grannarna honom till hielp och förlossade honom och antastade dem som tillstädes woro aff lackeijerne.

Kristi Himmelfärdsdag

Övning i 1600-talssvenska

Återskapat från januari 2017

Här är en ordagrann och exakt (med reservation för slarvfel) avskrift ur en dombok från Örebro Rådhusrätt 1641. Bra övning i 1600-talssvenska. Efter avskriften finns en artikel jag skrivit till Kvällsstunden om detta mål så att man kan kolla om man fattat rätt.

Örebro i Suecia Antiqua et hodierna

Örebro rådhusrätt 15 februari 1641

En oreda haffwer sigh tilldragitt emellan Tullmästaren öfwer Port tullen och Accisen Hans Persson och Erich Hanssons hustru i Östgötagården H. Brijta medh skällzord och slagzmål som är skiett fiärdedagh Jul den 28 Decembris. Och är Begynnelsen således, att en piga ifrån Herregården Ekebergh, Kerstin Raffwaldsdotter bd: war på samma dagh förMiddagen insäntt i staden medh lass fersk fijsk kunne wara till 3 skålpund stor fijsk och wed pass 1 tunna gerss.Men dessförinnan Pigan kom till att berätta huru altt tillgick thet hon sågh och hörde motte hon gööra sin eed å bok. Så är nu detta hennes berättelse, att när hon kom till tullporten aflade hon der inga tullpennningar, oansett gossen som der achtar sade henne huru mycket thet sig belopp i tull, tychte henne wara för högtt, derföre sade sigh gossen wille fölia fram till tullenären som han giorde, och den gården som han sitt tillhold hafuer, är näst wed östgötagården. När nu pigan kom till Porten der han inne war, komme och dhe straxt som fijsk kiöpa wille, Iblandh huilka war och H. Brijta. Men pigan diärfdes icke fölgia förrän tullen war aflagd, och begynte säija huad gossen begärade, och war rätt uti sigh sielft efter ordningen. Men H. Brijta giorde en annan Wärderingh upå efter sitt godtycke: om han schulle mehr taga än ett Runstycke efter dalers wärde war thet orätt, derföre må tullenären sielf behålla efter han så högtt satter är, thetta war så H. Brijtas ord. När Hans Persson kommer ut och hörer huru H. Brijta håller för taal om tullen, säger han till henne; huem hafuer satt digh till att Wärdera Cronones tull din stadzsqualra; H: Brijta gifuer honom dessa ord igen: War du en skälm till dess du bewijsar mig en stadzsqualra; och wijker der medh af ifrån fijskesläden in åt sin gårdh, Hans Persson stijger efter henne några steg och slår henne 2 eller 3 pustar; detta är nu Pigones Wijttne och körde bätter fram med det hon hade att sälia.

Landzhöffdingens Sadelmakare Mr Hans hafuer warit der samma stunden och welat köpt fijsk, han hafuer berättat för en Rådman Jöns Simonsson och för Per Eskilsson huru det tillgick, att när Hans hade kallatt henne Stadzsqualra, och hon honom igen en skälm till dess bewijstes, säges wara 3 skältzord hon honom kallade, derföre slogh han henne 3 pustar, en pust för huarttera, men nu är intet Salmakaren tillstädz.

När nu altt detta alarm angick in widh östgötagårdsporten och h. Brijtas Mann Erich Hansson förnam hwad som å färde war, kommer han utspringandes med en eldgaffel i handen, Men H. Brijta förhindrar sin man att han intet sigh göra något. Detta blef så denna gången afluppitt.

Sedan går H. Brijta in i stuffuun sin, och Hans Persson hem till sitt Nästegårdz: En liten stund der efter hade h. Brijta några huss sysslor, ställer sigh till Brunnen in i sin gård att hämpta en såå watn; då hon på gården kommer, låter hon höra sin Onyttiga Mun. Och emellan bägge gårdarna är icke mehr än en liten lågh planck. Hans Persson får altt sådant höra utaf henne. När de nu sågo huar annan, Hans uti sin gård och h. Brijta uti sin; säger h. Brijta till honom: Käre frändekar, achta tigh att du icke slår någon hund på gatan, nu på stunden slogst du käringar; sade Hans: Kalla du migh iche en skälm, swarade hon: kalla du migh icke en stadzsqualra. I theras ordkastande fatta Hans Persson till några stycken wedträ och kastande åt henne utur sin gård och i hennes: och eftersom Hans säger drabbade hänne intet utan i källewijnden, Men hon säger att tu trää fattade henne nu om Bältes sladan. Änn wijdare uti theras förehaffwande äre falne några oqwädens ord som Per Olofssons twänne stora leyegossar Hans Engilbrichtsson och Anders Gunnarsson hwardera för sigh beretta som der nerworo och hörde och sågo: att Hans Persson och h. Brijta haffwa fattat huar sin stång och Räntt åt huar annan öfuer plancket, men ingen annan drabbatt: Dhe säija att dhe Wedeträn som Hans kastade drabbade henne intet. Lijchuel h. Brijta skälle Hans för en tiuff, skälm och en galgryttare: Du har stått på tridie Pinnen, repet slap löst och du drogst fanin i wåll: sade Hans : War du hora till dess du bewijser migh en skälm och en tiuff, och en hora Mun hafuer du. Anna Hansdotter som der när boendes är hafuer berättat för kämnären Lasse Persson haffua hörtt att h. Brijta hafuer skältt Hans Persson en tiuff, skälm och en galgryttare.

Tridie reesan theras sammangång sedan dhe wore åtskijlde och hwar gått hem till sitt: hafuer sigh så tildragitt och skedde emot folcket skulle gå i aftonsången. Då är h. Brijta gången till sin grannquinna h. Karin Anders Skaffars, huadh ährende hon hade, och till talss kommit. Ibland annatt wore twå unga personer, en bd: Jon Swensson, stadzbåtsman och den andra Erich Jöransson och warit stadzbåtsman. Desse twänne wore uti den gården som Erich Jöranssons moder boor. Dersammastädz hafuer tullenären Hans Persson sitt tilholld. Bem:te Erich sade till Jon: wele wij gå till h. Karin Skaffars köpa oss ett stop öl; stodo så en stund betänckte sig omsijder gingo åstadh: När dhe kommo nedh i gården till Porten fingo the höra att h. Brijta och h. Karin taltes wedh uti den gården ty han ligger näst: h. Brijta hade inga andra ord än som förra, skällandes Hans Persson för en tiuff, skälm och galgeryttare. Då sade Erich till Jon: Hörer tu huru skamliga Östgöta-Brijta skäller Hans Persson, wela wij gå up och säija honom, Jon wille intet så straxt gå, den andra mante honom dess mehr och togh uti Jon att han måste gå. När dhe kommo up till stuffuun hade dhe meent wilia ropa åt Hans genom fönstret: Öffuergåfuo thet och gingo in i stuffuun och Hans satt och skref. Dhe sade honom hurudan Mun hon brukar; sade Hans: Gör hon thet. Der med stijger han straxt up, tager sin hatt och sin Carbass, går ut, the andra hade täncktt gått medh. Men efter Erich war der hemma, och ett ölstop står på bordet, säger han till den andra: Töfua inne så länge, wij drijcka ut ölstopet, som dhe och giorde. Men Hans Persson war straxt uttgången och hörde samma ordh som honom af the twänne personerna sagtt war /: Doch oförmärchte af quinnorna:/ Och efter thet led, skyndade sig h. Karin åt kyrkian och gick ifrån h. Brijta att hon blef litett efter in i gården. Men Hans Persson höltt sigh uthan att hon wijsste utaf honom. Och i thet samma h. Brijta kom utstijgandes, kommer och Hans Persson möter henne: frågar hans henne till: Är iagh en tiuff och en skälm: hon swarade iaa; då slår han hänne twå pustar att föll straxt i gatan nedh, och när hon lågh omkull spar(k)a han henne på låret: detta bekänner han sielff. Jon Swensson wijttnade med giordan eed så mychet han hörde och sågh/ Erich Jöransson berättade och hwad han såg och hörde. Men intet tillstädes göra eed för frändsämio skull, eij heller giordes något Wijttne behoff, ty gärningen upå bägge sijdor nekade ingen till. H. Karin, Anders Skaffars, wijttnade det hon hörde h. Brijtas skältzord. Detta upskötts ännu till Nästa Rådstuffuu.

Nästa dag föll domen:

De fick böta för oqwädinsord, pustar och träkastande mm dryga böter.

I Örebro stads rådhusrätt den 15 februari  år 1641, skrev man i tingsprotkollet, ordagrant: ”En oreda hafwer sigh tilldragitt emellan Tullmästaren öfwer Porttullen och Accisen, Hans Persson och Erich Hanssons hustru i Östgötagården, H. Brijta, medh skällzord och slagzmål som är skiett fiärdedagh Jul den 28 Decembris.”  Det var alltså Örebros tullmästare, eller tullnär, Hans Persson som kom ihop sig med Hustru Brita i Östgötagården. Bråket började med att en tjänstepiga från herrgården Ekeberg kom in till staden med en släde full med fisk, bland annat gärs, som hon skulle sälja för herrgårdens räkning.  Landstullar hade införts i Sveriges städer år 1622 och innebar att alla som kom till staden för att sälja varor måste passera en tullport och betala en avgift till den så kallade tullnären.  Just idag var det i stället en pojke som tog emot tullavgiften och när pigan skulle betala tyckte hon att pojken sagt en alldeles för hög summa och pojken fick springa och hämta tullnären själv. Medan han var borta hade det samlats en del folk kring pigans fisksläde och ville handla av henne.  Pigan vågade inte sälja något förrän hon betalt avgiften och hon berättade för folket vad pojken begärt. Hustru Brita i Östgötagården hade också kommit fram och hon hade en bestämd åsikt om tullavgiften. Den var alldeles för hög, sa hon, och antagligen behöll tullnären mellanskillnaden! Just då kom tullnären, Hans Persson och hörde vad hon sa. ”Vem har satt dig att värdera Kronans tull, din stads-skvallra!” utropade han. ”Du kan vara en skälm du, tills du bevisar att jag är en stads-skvallra!” svarade Brita och började gå hemåt, men tullnären var efter henne och gav henne tre örfilar. Ett vittne vid rättegången kunde berätta att Brita kallat tullnären tre skällsord och att han givit henne ett slag för varje. Britas man som hört larmet kom rusande med en eldgaffel i högsta hugg men Brita lugnade honom så att han inte skulle göra sig olycklig på tullnären och så gick de hem till sitt och tullnären till sitt, i granngården. En stund senare gick Brita ut på sin gård till brunnen för att hämta en så vatten. Mellan hennes gård och tullnärens var bara ett lågt plank och eftersom tullnären var ute så fick de genast syn på varann och började bråka igen.  Tullnären sa ”Kalla mig inte för skälm!” och Brita sa ”Kalla mig inte för stads-skvallra!” Tullnären kastade några vedträn mot Brita men träffade henne inte. Alltjämt grälande fick de tag i varsin stång som de nu försökte slå varandra med men båda missade. Brita skrek att tullnären var en tjuv, en skälm och en galgryttare. ”Du har stått på tredie pinnen, repet slapp löst och du drog fan i våld!”. Tullnären svarade ”Du kan vara en hora till dess du bevisar att jag är en skälm och en tjuv!” Men även detta bråk rann ut i sanden. Fram emot kvällningen skulle två unga båtsmän, Erik och Jon, gå till Britas granne Karin Skaffars för att köpa öl. När de kom dit var också Brita på besök, och så hörde de hur Brita berättade för Karin Skaffars om bråket och hur hon återigen kallade tullnären för tjuv, skälm och galgryttare. Erik sa till Jon: ”Hör du hur den skamliga Östgöta-Brita skäller Hans Persson, ska vi inte gå och berätta det för honom?” Och det gjorde de. Tullnären satt och skrev i sin kammare när de kom och han blev mycket bister när han fick höra att Brita pratade bakom ryggen på honom. Han tog sin hatt och sin karbas (piska av flätat läder) och gick ut. Han hittade Brita ensam på gården och sa: ”Är jag en skälm och en tjuv?” ”Jaa” svarade Brita och då slog tullnären ner henne på gatan och sparkade henne på låret. Sedan tycks det inte ha hänt mera mellan dem, för i tingsprotokollet gick man nu till råd och domen föll dagen därpå – båda fälldes på flera punkter, för okvädingsord och slagsmål, och båda fick dryga böter.

Källa: Arkiv Digital, Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Kopparbergs län EXIe:2722 (1636-1641)

Vem var Valborg?

Återskapat från 1 maj 2017

Så här var det med Valborg. Hon hette egentligen Walpurgis och föddes år 710 i England, dotter till den anglosaxiske kungen Richard. Hon hade två bröder – Willibald, som var biskop i staden Eichstätt i Bayern och Wunnibald som grundade klostret Heidenheim. Och de var släkt med Bonifatius, ärkebiskopen av Mainz. Valborg kom till Heidenheim och blev abedissa i klostret och dog där år 748. Så långt inga speciella märkvärdigheter. Men sen, när hon begravts i Willibalds stad Eichstätt, började det rinna olja ur hennes grav, och den oljan visade sig vara helande. År 893 blev hon därför helgonförklarad av katolska kyrkan, och det skedde just den 1 maj. Som helgon blev hon förknippad med åkerns fruktbarhet och hennes helgonattribut är en flaska olja och ibland också tre sädesax.

Nu är det så att just den 1 maj firades den förkristna vårfesten i flera länder i norra Europa. Man trodde att natten mellan 30 april och 1 maj var då häxorna åkte på sina kvastar, speciellt i Tyskland där häxorna samlades på det tyska berget Brocken för att fira in våren, och att spöken och allsköns djävulskap härjade. Man försökte skrämma bort dem genom att föra oväsen och tända stora eldkasar. Och det gör vi ju än idag. Den här traditionen tog den kristna kyrkan över och införde firandet av helgonet Valborg – Valborgsmässa. I England heter det Walpurgis night och i Tyskland och Nederländerna Walpurgisnacht eller Hexennacht. Men Valborg har alltså egentligen inget med Valborgsmässoafton att göra mer än att hon fått låna sitt namn till festen. 

Häxorna samlas

Blomsterartiklar

Återskapat från mars 2017

Det är extra roligt att se sina artiklar om rosor i tryck, det blir ju så fint! Om David Austin har jag skrivit två artiklar på senaste tiden, en här i branschtidningen Viola om honom och hans livsverk och snart kommer en större artikel i Natur&Trädgård om alla hans rosor som går här i Sverige, med massor med vackra bilder!

Min favorit bland Austinrosorna är Fighting Temeraire...