Skylt vid Kesudalen

Nu är skylten som jag har målat, uppsatt vid den gamla fäbodvallen Kesudalen som ligger på leden mellan Kläppen och Helags i Härjedalen. Den är beställd av Joni och Eva Lidberg som har skrivit texterna, och finansierad av Länsstyrelsen i Jämtlands län.

Utöka ditt öknamnsordförråd

 Denna gång från 1600-talets Västerbotten.

I juni 1674 hölls ting i Bygdeå socken och där rullades en härva av öknamns-kallande upp. Många i trakten var anklagade och det hela startade med att Prosten fick tag i en lapp där någon skrivit en lista över alla öknamn som florerade i bygden. Prosten fick också tag i den som skrivit listan. Det var en pojke på 14 år som hette Isack Zackrisson, men han sa att han inte var den som hittat på namnen, utan att det var hans fars piga Karin Joensdotter som bett honom skriva ner dem efter hennes diktering. Karin stod nu inför rätten och fick förklara sig. Hon sa att inte heller hon hade hittat på namnen utan fått dem berättade för sig av lite olika personer. I ett par fall kunde Karin till och med berätta när och var hon fått höra namn, till exempel då hon en gång gått förbi Hustru Barbros kornlada med famnen full av mossa, och inne i kornladan hade då Barbro berättat att Hustru Brijta skulle kallas Dårka. Hustru Barbro nekade bestämt till att detta skulle ha hänt. Hustru Barbro sades ha varit i farten en annan gång också, på en åker, och sagt till Karins husmor Lussia att Karin Olofsdotter skulle heta Knuppa, vilket Hustru Barbro nekade till. När Karin framhärdade och kunde peka ut exakt var detta uttalande skett, nämligen på åkern och norr om Mårtens lada, så nekade Hustru Barbro ändå.

Förutom Dårka och Knuppa nämndes också öknamn som Slabben, Blåflabba, Leekatt, Spijra, Tjärhufwud, Pisshöfwelen, Juuthkongen, Blötpössen, Gudzmansenn, Twillbårn, Karin Bröne och HwippeJönssen.

 

Herr Proubsten gaf och tillkiänna, huru såssom åthskillige i socknen äre Ökenampn gifne, och innlade een förtächning der opå som Zacharias Perssons son i Edhfastmark, Isack skrifwit hafwer. Begärandes att sådant nu kunna Lagligen Corrigerat blifwa. Isack Zachrisson om sine 14 åhr, tillspordes, Om han förtächningen skrifwit hafwer, swarade Ja, Sedan efter hwars begiäran dett är skiedt, Swarade att hans Faders Leegopijgha Karin Joensdotter ifrån Ulterwatnet sig bedit dett giöra, och efter hennes taal hafwer han det skrifwit, och behållit een Wecka, tå Pijparen Lars Olofsson den tagit, Karin skall sagt sig den willia wijsa för Prästen, men sedan sedelen eij begiärat. Karin tillstod sigh bedit Isack den samma skrifwa, henne frågades hwarest hoon samma Ökenambn tagit? Swarande dee wara kombne af Barnen, henne tillsades skaffa sägesman, så frampt hon wille sielf komma der ifrån, tå hon ropade på Peer Joensson i Edfastmark om sine 17 åhr, Och berättade dett han för sigh sagt, 1:o Att Anders Larsson i Sijkåå heetr Slabben, Peer neekade i förstonne, men enär Karin begiärte att han wille giöra Eedh, och om eij han wille dett giöra, tå sade Peer att Olof Håkanssons döttrar Annika och Margeta om sine 15 åhr, hwilka icke tillstädes wore, för sigh dett sagt; 2:o Att Olof Håkanssons hustro Barbro Nilsdotter sagt, att Hustro Brijtha heetr Dårka, hwar till Hustro Barbro neekar, Karin sade henne för sigh säija, dett uti sin egen Kornladu enär Karin med Måssa skulle gåå der förbij, Hustro Barbro neekar som förr. Karin begiärte att hoon måtte Eedeligen sigh befrija, och der hon dett eij giöra wille, begiärte att kunna sigh tillåtas, Hustro Barbro sadhe sigh wäll kunna giöra Eeden, att hon minnas eij dett sagt hafwa. 3:o Att Hustro Barbro hafwer sagt Mårten Andersson heeta Leekatten, hwartill honn neekade, Karin sade henne i sin stugu säija, honom wara snabb som een Leekatt, 4:o att Isack hafwer kallat Jöran Joensson i Siklå hwippe Jönssen, han sade att Olof Håkanssons son Zacharias om sine 11 åhr, som absens är, för de-- berättat. 5:o Sammaledes Anders Östenssonn Gudzmanssonn, R: Ja. 6:o Erich Olofsson Jönssen sade Karin att Olof Håkanssons son, Zachrias sagt, och der hoos frågat Zachris Pärssons dottren, Ingeborgh om hon wille hafwa antingen Hwippe Jönssen, Blötpössen, Gudzmansenn, heller Jönssen. 7:o Isack Zachriassonn som kallas Twillbårn, sade honn honom sielf sigh så kalla, han sade dett Anders sigh dett nampnet gifwit, 8:o Peer Zachriesson Pisshöfwelen, sammaledes af Isack. R. Ja. 9:o Lars Pederssonn JuuthKongen säger Karin sin Mattmoder Hustro Lussia sagt som absens är 10.o Karin Olofzdotter Knuppa, af Hustro Barbro, hwar till hoon neekar, Karin sade dett skier på Åkeren, Norr om Mårtens ladha Hustro Barbro neekade lijkwäll, 11:o Mariat Olofzdotter kallas Tiäruhufwud aff Olof Håkans döttrar Annika och Margeta, absentis, 12:o Karin Bröne /: är den samma som för desse Öknampn beskylles:/ säger sigh af Hustro Barbro så wara kallat, hwilken neekade der till, 13:o Brijta Zachrisdotter heeter Spijra, af Dito som och der till neekade. 14:o Margeta Zachrisdotter Blåflabba dito, hwar till och neekas. Emedan som Olof Håkanssons Barn som beskylles Ökenampn uthgifwit, eij äre tillstädes eij heller altijd närwarande, att Edeligen afhöras i sambl. måhl; altså disteres saken till näste Tingh.

Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Västerbottens län (AC) EXIe:3965 (1672-1674)

De skulle ju bara till Memel

Utanför våra kuster ligger hundratals gamla vrak på havets botten. Ett av dem är skutan Laxen från Gotland, som sjönk utanför Karlskrona 1688. Hur det gick till när hon sjönk berättas i ett rådstuguprotokoll från Visby Rådstuga i september 1688. Man skulle rannsaka hur det egentligen gått till och vad som hänt med lasten under hennes seglats i Baltiska havet.  

Den gotländske köpmannen Johan Lönn skulle sälja kalk i handelsstaden Memel, som numera heter Klaipeda, i Litauen. Frakten hade han ordnat på tullnären Sven Orres skuta Laxen som lastades med 87 läster kalk och utgick från Sandviken på Östergarnslandet. Hon skulle gå rakt över till Memel. Det var inte särskilt lång väg, bara 130 sjömil – cirka 24 mil, och resan beräknades ta högst en vecka. Men seglatsen skulle visa sig bli mycket, mycket längre än så, och Memel nådde de aldrig.

Hans Gråsteen var lejd som skeppare. Med ombord var också Gråsteens gode vän, borgaren Pär Sörensson, en liten besättning på 3 båtsmän, nämligen Christoffer Mickelsson Kämpe, Olof Pärsson från Hogrän samt Paul Springer och så kocken Olof Olofsson som var från Hälsingland. Hans Gråsteen och Pär Sörensson framstår inte i rådstuguprotokollet som några vidare trevliga typer, och de var inte så bra på att segla heller verkar det som.

De hade seglat i många dagar och båtsmannen Christoffer Kämpe började ana oråd när han tyckte att de borde varit framme i Memel för längesen. Han gick till Gråsteen och Sörensson och sa att han trodde att de gått förbi Memel, men fick en utskällning till svar. ”Håll mun! Du är bara en kronobåtsman och vi är borgare och vet bättre! Och det är vi som svarar för både skepp och gods!” Men det visade sig snart att Kämpe hade rätt. Laxen hade verkligen seglat förbi Memel. Gråsteen hade inte känt igen den memelska vallen utan gått för långt söderut ner i bukten. Där irrade de omkring i drygt en vecka, ända till en hård nordostvind tvingade dem därifrån. Gråsteen befallde att skutan skulle gå till Danzig, nu Gdansk i Polen, i stället så man styrde västerut. Men i tjockan missade de även Danzig och gick förbi med bortåt 6 sjömil.  Då försökte de nå hamnen i Colberg, nu Kolobrzeg men missade ännu grövre och hamnade ända borta i tyska Ruden (trol. Rügen). De ankrade vid Gripswald där de låg i 8 dagar och funderade på hur de skulle fortsätta resan. Brödet var nu nästan slut. De hade fortfarande ärter, gryn och fisk ombord men det skulle bara räcka i ett par veckor till. Gråsteen och Sörensson bestämde då att man skulle gå till Wolgast och försöka sälja lasten där så att man kunde köpa mat. En läcka i skrovet hade uppstått också och den behövde repareras. Vid Wolgast blev man liggande i 7 veckor. Till slut vände vinden till väst-sydväst och var helt idealisk för att segla till Memel med. Den ordentlige Christoffer Kämpe påpekade detta men fick återigen en utskällning och värre än så – Pär Sörensson bet honom i näsan! Detta kunde Christoffer sedan visa upp ett läkarintyg på vid rättegången.

Gråsteen och Sörensson var nu ordentligt trötta på att vara ombord på Laxen och ville bara bli av med lasten och segla hem. De tog ombord en lyftare som lossade kalken i Wolgast men de höll hemligt för besättningen hur mycket de sålt. Gråsteen berättade dock senare vid rättegången att 20 läster kalk blivit förstörda vid läckan men att de sålt resten för 3 riksdaler lästen.  Båtsmännen blev hotade av den tydligen ganska våldsamme Sörensson att om de så mycket som knystade om hur mycket som lastats av skutan skulle han hugga huvudet av dem med skeppsyxan! Det måste ha varit en riktigt otrevlig resa. Lite att äta och hot och våld. Men nu skulle de äntligen hem. När skutan nu var tom hittades en skada under krysshultet, ett hål stort som en hand, som kunde lagas någorlunda så att läckan minskade.  Bakstammen hade gett med sig något också men kunde lagas med järnskenor. Och så bar det i väg mot nordost. Då brast roderhaken och rodret blev hängande på sidan men det gick att styra med focken och mesanseglet, (i protokollet kallas de fåken och missan) så att man ändå tog sig upp till Blekingekusten på tre dagar. Vad som sedan hände råder det delade meningar om i rådstuguprotokollet.

Gråsteen och Sörensson hävdade att det blåste upp till storm och att skutan tog in mer vatten än de kunde pumpa. Klockan var 5 på eftermiddagen och man befann sig 3 eller 5 sjömil utanför Kristianopel. Gråsteen befallde att man skulle gå i livbåten och överge Laxen. Det hela gick så fort att besättningen bara fick med sig sina kistor och lite bröd och dricka. Alla redskap och annat blev kvar ombord.

Men besättningen hade en annan version. Kocken Olof berättade att då han varit längst ner i skutan för att tappa upp dricka så hade han då inte sett någon läcka, där var alldeles torrt.  De hade visst blivit beordrade att gå i livbåten, men där hade Pär Sörensson sagt att det bästa vore om de högg skutan i sank ”så att inga främmande skulle lägga beslag på henne”, vad nu det skulle spela för roll om hon ändå var övergiven. Så de rodde tillbaka och besättningen fick gå ombord och hugga hål i skrovet och skära sönder seglen. När de kom tillbaka till livbåten blev de hotade med skeppsyxan igen, denna gång om de berättade vad de gjort. I stället skulle de hålla sig till Gråsteen och Sörenssons historia om att skutan var gravt läck och att det blåst upp till storm. Därefter rodde man till Öland och gick iland.

Kocken tyckte att Gråsteen skulle samla ihop några bönder som kunde hjälpa dem att bärga åtminstone redskapen, speciellt köksredskapen, från Laxen, men Gråsteen svarade irriterat: ”bönderna äre så elaka och skielmska att man intet kan lijta dem till”. Och så var seglatsen äntligen över, den som skulle varat i högst en vecka men som hållit på hela sommaren 1688. Och Laxen, hon sjönk väl rakt ner och sällade sig till den stora vraksamlingen utanför Blekinges kust. 

Vad hände vid rättegången? Berättelserna gick ju i sär och inga brott kunde bevisas fast vi tycker kanske idag att besättningens vittnesmål borde vägt tyngre. Hans Gråsteen blev ålagd att göra upp ekonomiskt bäst han kunde med Johan Lönn och med skutans ägare Sven Orre, men hur det gick förtäljer inte rådstuguprotokollet. 

Ill. av Anne-Marie Nilsson på en karta av Anders Bure ca 1635

Källa:
Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gotlands län EXId:989 (1688-1689)

Hur hamnade Magdalena i Hassela?

Ett av alla de små mysterier man stöter på i släktleden.

Magdalena Larsdotter hette min mormors mormors farfars mor och hon var gift med soldaten Thomas Olofsson Dunderberg i Kölsjön, Hassela. En stor del av min släkt är koncentrerad just i norra Hälsingland och många av dem hade kommit ganska långväga ifrån på 1600-talet, både skogsfinnar och valloner. Och det är ju inte alls ovanligt med långväga flyttningar, men Magdalena sticker ut lite för hon var född i Länghems socken i Västergötland. Hennes far Lars Hansson kom hit först och bosatte sig i torpet Norrbäck (senare benämnt Olsbygge) och länge visste jag inte varför de kom för jag kunde inte hitta någon logisk koppling mellan platserna. Inga släktingar, inga uppenbara jobb eller giftermål. Magdalenas dödsruna är ganska så detaljrik, men där står inget om orsaken till flytten. Så här står det i dödboken från 1846: 

"Magdalena Larsdotter, Enka efter Husman Thomas Olofsson i Kölsjön och nu Fattighjon. Hon var född d. 26 Mars 1761 i Länghems Sokn, Brangoms By i Westergöthland. Föräldrarna voro Bonden Lars Hansson och Hustru Maria Andersdotter derstädes. På sin Födelseort tjente hon i Ungdomen til dess hon flyttade hit till sin Fader, som då bodde i Olsbygge, var hos honom i 2 1/2 år; tjente så i 3 år hos Bonden Olof Olofsson i Kölsjön; blef d. 25 December 1793 sednare Hustru åt bemälde Thomas Olofsson och födde honom 2 söner, som lefva, Olof i ö.Ulfsjön, Stöde, där gift, och Lars, Nybyggare och gift i Lindsjön. Blef Enka d. 23 Junii 1802 (se N.o 81802) hennes lefnad var uppfylld af flera slags Wedermödor, var de sista åren äfven besvärad af Blindhet, men var ganska ödmjuk och tålig och helt öfverlemnad i Guds Omvårdnad, således en sann Christinna. Hon var i många år Fattighjon och fick Underhåll af Fattig Cassan och gick en tid på hela Kölsjö Bygden för hvarf och födde sig, men förblef slutligen hos sin fattige son Lars Dunderberg. Den 17 November, då hon sade sig fått Lof af Frälsaren att få komma till honom, afled hon kl. 8 e.m. Hennes Ålder var nära 85 1/3år. Hon lefde ogift i 32 3/4 år, gift 8 1/8 och enka 44 år och nära 5 månader. Henne öfverlefva 2 barn, 9 barnabarn och 8 barnabarnsbarn. Begrofs jemte den föregående d. 22 November."

Men så hittade jag faderns, Lars Hanssons dödsruna i kyrkboken (Hassela (X) F:1 (1775-1861) Bild 32) och där fanns förklaringen. Eller, delvis i alla fall. Där står att Lars Hansson föddes i Ryatorp i Sexdrega socken och att han gjorde många resor under sitt liv. Då tänker jag att han förmodligen var en gårdfarihandlare, en västgötaknalle. Vidare i boken står att han vid en av sina resor kom hit upp och fick syn på nybygget Norrbäck och köpte det och flyttade hit. Sen bodde han där till sin död 1792 då han var 59 år gammal. 

Så här såg han kanske ut, Lars Hansson.... 

(Plansch ur Svenska folkets seder, bruk och klädedrägter av Anders Dahlström.)

Om du känner en Kallricka eller en Bråkdiefwul

 

Här är några nya ord du kan använda om du blir osams med någon. 1706 uppstod ett bråk mellan ett par grannar i en by i Härnösandstrakten. Det hela utmynnade i ett tingsmål. Johan Andersson hade kallat sin granne Anna Abrahamsdotter för: Kallricka, Råfferska, Gulltippa, Fyllbytta, Tubberska och Slättunga och Anna i sin tur hade kallat Johans hustru för Bråk och Bråkdiefwul. Johan fick böta 15 mark silvermynt och Anna 6, för okvädingsord.

Varför benådades så många från dödsstraff under 1600-talet?

I tingsprotokollen från 1600-talets början delas det frikostigt ut dödsstraff enligt Mose lag. Men i nästan alla fall skickas ärendet vidare till Hovrätterna för en slutlig bedömning och man kan ofta se att domarna mildras där. Men varför var det så här? 

Karl IX lät i början av 1600-talet trycka Kristoffers landslag för att försöka få ett enhetligt lagsystem för Sveriges landsbygd, men också för att kunna skicka med en appendix – Mose lag. Det var ett  åläggande till domstolarna att de skulle döma efter Guds lag vid grövre brott, så kallade livsmål och högmål – våldtäkt, tidelag, incest, mord m fl. Mose lag var framförallt utdrag ur tredje Mosebok, Leviticus, där lagen om lika för lika finns, den så kallade talionsprincipen:  ”Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden; och den som slår ihjäl ett boskapsdjur ska ersätta det liv för liv. Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte så skall man göra mot honom såsom han själv har gjort; vissa bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.”

Anledningen till det här hårda och religiösa tillägget var att den nya religionen och därmed kungens makt måste genomdrivas med tvång. 1527 togs beslutet att Sverige skulle övergå från katolicism till lutherdom, men den katolska kyrkan gav sig inte frivilligt. En religionskamp utbröt och den  pågick ända till Uppsala möte, 1593, då lutherdomen till slut segrade. Därefter inleddes ett strängt lutherskt program som skulle utplåna alla spår av den gamla religionen. Kyrkorna rensades på kvarvarande katolska helgonbilder (Gustav Vasa hade redan samlat in en hel del under sin tid). Gamla inrotade katolska vanor som helgontillbedjan kallades vidskepelse och motarbetades hårt. Bibelns ord skulle vara det enda rättesnöret.

De grövre brotten som skulle dömas efter Mose lag dömde man först i underrätterna enligt lagtexten, och sen skickades målet till hovrätterna för prövning. Men i hovrätterna hade man reagerat starkt mot den nya hårda lagstiftningen ända från början och det blev praxis att hovrätterna dömde mildare straff än dem som lagen föreskrev. De letade förmildrande omständigheter och bytte antingen ut det straff som underrätten utdömt, eller satte ner det. Det här sättet att jobba på kallades leuteration. Det blev så vanligt att man utövade leuteration att överrätterna till slut ansåg att man borde ändra  lagstiftningen och införa mildare domar redan i underrätterna. Förslaget lades fram till drottning Kristina som biföll och införde Drottning Kristinas straffordning 1653, en enhetlig straffrättspraxis som gällde vid alla landets domstolar.

 

Källa: Inger, Göran, Svensk rättshistoria, Malmö, 2011

En röst från 1718

 I mars 1718 när det stora nordiska kriget rasade för fullt och Karl XII ännu levde, hölls en spionrättegång i Åre. Häradshövdingen hade mottagit ett brev från Generalmajor Horn där han berättade att man tagit två bönder och satt dem i arrest i Duved Skans, misstänkta för spionage. Horn begärde nu rannsakning i målet. Svenskarna litade fortfarande inte på folket i Jämtland som man hade haft så svårt att kuva och införliva i svenska staten efter freden i Brömsebro 1645. Bonden Nils Jonsson i Sta i Åre socken hade angivit Pehr Olufsson i Duved och Joen Pehrsson i Forsa för att de 1714 skulle ha träffat två ”Baggar”, det vill säga norrmän/danskar (i tingsprotokollet görs ingen skillnad) och för att inte ha rapporterat detta. I Duved skans hade löjtnant Brunnberg hållit förhör med bönderna och en avskrift lämnades till tinget. 

Det är inte själva rättegången som fångat mitt intresse egentligen, utan en av böndernas redogörelse för vad som hände den där kvällen på hösten 1714 och det var inget spännande alls. Men i hans berättelse får man en chans att höra en människa i tidigt 1700-tal, i krigstid och ändå vardagsliv berätta litegrann med egna ord - det är ganska sällsynt i tingsprotokollen. Jag har skrivit av förhöret här, lite omskrivet och med moderniserad stavning (så ingen läsövning i gammalsvenska här alltså) Varsågod att lyssna på en jämtländsk röst från år 1718:

Pehr Olufsson och Joen Pehrsson var på fisketur i Eneforsen vid Handöl. De sov över på Eneforsvallen och dagen efter var det snöyra och så dåligt väder att de bestämde sig för att stanna inomhus hela dagen. Fram emot aftonen efter att de gjort upp eld, började hunden skälla. Efter en liten stund hörde de hur någon ropade utanför fönstergluggen och ville komma in. Där ute stod två män med bössor och  frågade vem som var inne i stugan. Pehr och Joen sade sina namn ”av häpenhet” och så låste de upp dörren och de båda främlingarna kom in och stampade av sig snön.

Joen Persson berättar: ”…när de inkommit och slagit av sig snön säger Pehr Olufsson till mig: ’se, det är Bängt Simonsson, din svåger’ men den andre var en okänd man, en Bagge eller norsk soldat. De satte sig och tog upp sin matsäck och åt och sen tog de upp pipa och tobak och gav oss lite tobak var till våra pipor. Så började min svåger Bängt Simonsson att tala med mig eftersom vi inte träffat varandra sedan jag gifte mig med hans syster. Och som jag varit på seglation i Holland  och på andra orter men nu bosatt mig i Åre socken på fadershemmanet berättade jag om mina resor på främmande orter och så talade vi om vårt tillstånd å bägge sidor och vi hade inget skadligt tal oss emellan. Något sade vi väl om kriget, men inte något som skadligt var. Jag minns att de sade att det fanns nog med manskap i Norge och att de i Norge anlagt en ny skans vid Röros. De lade sig på laven för att vila och det gjorde vi också. Jag kände inte att jag skulle mäkta med att övermanna dem för de var båda stora och starka karlar, speciellt Baggen och de var ju försedda med bössor. Jag var svagare av mig och gubben Pehr Olufsson ännu mera, så vi var glada att vi fick vara i fred och lade oss vi också. Men nästa morgon medan de sov, talade vi sins emellan om att det inte vore rådligt att tro dessa män om gott så Pehr Olufsson gick till Handöl för att försöka dra ihop lite folk till hjälp. När baggarna vaknade och steg upp, frågade de var Pehr Olufsson var. Särskilt den okände baggen verkade orolig och sa till Bängt, min svåger, att det vore rådligt att gå därifrån och det gjorde de också och jag tog avsked av min svåger. Efter en stund kom Pehr Olufsson tillbaka med Pehr Andersson från Handöl och eftersom baggarna då var borta, fortsatte vi vårt fiske och berättade inte det här för någon för vi trodde inte det var viktigt.”

(något spioneri kunde inte bevisas så de släpptes)

källa: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Jämtlands län (Z) EXIe:3834 (1718)

Läsövning på 1600-talsspråk: Då Nicolas Noe var rädd för sin fru ett tag.

 

Den 6 mars 1671 kom bergmästaren i Falun, Olof Larsson, till tinget i Ovansjö socken i Gästrikland. Han var mycket upprörd å sin dotter Britas vägnar. Hon var gift med bruksförvaltaren på Högbo bruk, Nicolas Noe. Just nu låg hon i barnsäng i en by i grannsocknen Hedesunda (varför just där får man inte veta) och var förbjuden av sin man att komma hem. Olof hade nyss fått ett brev från svärsonen där han skrev att Brita inte skulle få komma hem, åtminstone inte förrän hon kunde bevisa att det onda ryktet om henne var osant. Nu ville hennes far ta upp det hela på tinget och rentvå henne så att allt kunde återgå till det normala igen. Vad sa då det onda ryktet? Jo, dels att Brita ville förgifta sin man och dels att hon var otrogen mot honom med sin svåger Peder Johansson. Mycket allvarliga anklagelser som verkligen måste redas ut.

Nicolas Noe erkände att han skickat brevet och att han gjort det för att han var rädd för sitt liv. Det var parets piga Karin Mickelsdotter som hade berättat för Nicolas att Brita hade planer på att förgifta honom. Sedan drog Karin med sig Nicolas till källaren och lade fram sitt bevis: ett vitt salt. ”Det där saltet har Brita blandat giftet i!” sa hon.  Om det var Karin som också berättade att Brita var beryktad för otrohet sägs inte i tingsprotokollet. Hur som helst blev nu Nicolas så förfärad att han genast satte sig att skriva det där brevet för att hålla hustrun på avstånd. Men han måste ändå ha haft något tvivel eftersom hon ju skulle få komma hem om det visade sig att ryktet inte var sant.

Det blev ingenting av detta mål förutom att Brita blev helt och hållet rentvådd, dels för att Nicolas medgav att han knappast kunde tro att hans hustru var förmögen till så onda gärningar och dels för att tingsrätten frågade den församlade allmogen om deras åsikt och alla då sa att de omöjligt kunde tro att Brita skulle varit otrogen eller haft mord i tankarna. Sen förmanade rätten alla att inte lyssna på skvaller och inte tro på allt de hörde om det inte fanns uppenbara bevis.

Här är hela målet avskrivet: 

Angaf bem:te Kongl: Berghmästare wed Fahlun Olof Larsson klageligen sigh wara före bracht, att hans dotter hustru Brita Olofzdotter Bruukz förwaltarens Niclas Noes hustro skall wara fast illa och hastel: uthförder och berychtadt för een grooff missgierningh Nembl: att hon skulle hafwa hafft i tanckarna och i sielfwa werkedt att förgiöra sin Mann be:te Niclas Noe medh een förgiftig drich, och hafwer ingen till sagzman mera än sin egen Mågh och dotterman förbem:te Niclas Noe, och thet förmedelst ett breff som han har skickat till Löfåssen då hustro Britha Olofzdotter lågh der i barnsäng, wthi hwilket som nu eij tillstädes är, wthan wedh berörde Lööfåssen; Bergmäst.n sager så wara förmält att Noe förbiuder henne komma hem till sig till Högbo, innan hon lägger ifrån sigh dhet rychtet. Nicolaus framkallades, och tillspordes om han ett sådant breff hafr skrifwidt, och wthaf hwad orsach, swara han fuller så hafa skrift och thet effter sin legopigas Karin Mickelsdotters Ordh, som för sådant angifwande och begångit tiuffwerij hafr rymbdt dehrifrån, och skal nu wistas i Stockholm. Tillspordes altså Nicolaus Noe om han misstänker sin hustru för en sådan missgierningh och om han will eller kan sådant hänne öfrtyga och bewisa och om hon dertill några skiähl hafr, swarade han Neij. hafr och dertill inthet annat tecken än ett saltzer som han fann i kiällaren der wthi pigan Karin skulle för honom sagdt, förgifftedt waritt beredt.

Nu såssom hwarken Niclas Noe will eller kann sin hustro Britha Olofzdotter denna owennersingifwande och missförstand, hafr derom skref:t sin swärfader och hustro till, pigan Karin Mickelsdotter war och eij heller tillstädes. spordes Nembden och heela församblingen hwadh dhe här om hade att säija tå swarades att dhe inthet hade dher om att tahla effter dhe aff sådant inthet wetta. Sedan tillfrågade och Hr Berghmästaren offtabem:te sin Mågh Niclas Noe om han wthi någon måtto haar att beskylla sin hustro för otroheet i sitt Echtenskap, serdeles om han täncker och kan beskylla hänne för någon Oloffl: sammangångh och beblandelsse medh annat Manfolck, såssom serdeles med hännes swåger Peder Johansson, thet Niclas Noe och skall hafa förmält wara rychtbart. dertill swara Noe offentl:n att han om sådant hänne inthet troo mindre will eller kan hänne sådant tillwita;

Tå tillspordes widare och änn till öfrflöd församblingen om en eller annan hade någodt om ett så groofft rychte att tahla eller säija, swarade församblingen och Allmogen Neij, och att dhet dhe inthet hafa hördt eller sedt thet, wetta eller kunna dhe eij heller omtahla, förbe:te Niclas Noe förmantes än wijdare att der han hade någodt att säija eller wppenbara, han wille dhet nu reent wth framföra och sin klagan behörigen angifa, eller och aldeles slåå sådanna tanckar wthur sinnedt, och eij mera låta förmerkia sådan afwogheet och illwillia emot sin Maka, han swarade tå såssom tillförende att han war förledder till sådanne tanckar och hwarken wille eller kunde troo sin hustro om sådanne stycken fastmindre hänne slicht tillwita och bewisa. dermedh förelästes Niclas Noe och hela försambl: dz 26 och nästeffterfölliande Puncter aff domare Reglorne medh förmaningh att hwar och een taga sigh tillwara och icke så lattel: förer enom ondt rychte wppå, wthan han hafr der till desto bättre skiähl och bewijs.

källa: Gästriklands domsaga (X) AIa:5 (1671-1674) Bild 540 (AID: v422440.b540, NAD: SE/HLA/1040018)

Bara nåt fint

 Bara en fin bild jag hittade i Bjuråkers Födelsebok.

Västerbottenting

 Om du köper Västerbottenskuriren kan du under hela sommaren läsa mina artiklar om händelser ur domböckerna för Västerbotten från 1600 till 1800-talet. I tio veckor berättas om till exempel ett giftmord i Västerhiske 1812, en dränkt hustru i Vännäs 1844 och en ond gärning i Arjeplog 1710 med mera. 

De finns också på nätet (för prenumeranter) på https://www.vk.se/ och sök på Historiska brott. 

Soldatforskning

 Det här är en samlad information om hur man forskar om soldater som jag skrivit för mina släktforskningskurser. Källorna står längst ned.

Soldatforskning: Indelta soldater 1682- 1901

Under 1500-talet började en krigsorganisation ta form under Gustav Vasa där en visst antal soldater hölls som anställda i en armé, men den största delen av krigsfolket togs ut genom så kallade utskrivningar, tvångsrekrytering från allmogen. Vem som helst kunde bli utskriven när som helst och detta pågick under nästan hela 1600-talet. Gustav II Adolf försökte visserligen skapa en krigsorganistaion som byggde på att alla landskap skulle ställa upp med ett visst antal soldater som skulle underhållas av folket, men det föll inte så väl ut. Utskrivningarna var det vanligaste sättet att få tag i soldater. Utskrivningarna gick till så att alla vapenföra män kallades samman och så togs var femte eller var tionde man ut till krigstjänst. Utskrivningarna var väldigt orättvisa, bland annat kunde en utskriven soldat som hade mycket pengar lösa ut sig från krigstjänsten och tvinga en fattigare att gå ut i stället, och det var också mest de fattiga som drabbades hårdast. Men också vanliga bönder och drängar. Protesterna mot utskrivningarna ökade under 1600-talet och det blev allt vanligare att landskapen skickade män som var ganska odugliga som soldater, armén led av stora brister och situationen blev ohållbar. 1682 skapades indelningsverket av Karl XI.

Indelningsverket skulle komma att bestå i ungefär tvåhundra år. Organisationen skedde genom att kungen skrev kontrakt med allmogen i varje landskap och först ut var Gästrikland och Hälsingland i augusti 1682. Därefter skrevs kontrakt med Uppland, Södermanland, Östergötland, Västmanland och Närke under 1682- 83 och därefter följde resten av Sverige.

Varje landskap skulle ställa upp ett regemente på 1200 man, ständigt övade och krigsberedda. Regementet var delat i 8 kompanier med 150 man i varje. Ännu en indelning gjordes och det var Korpralskap som omfattade 24 man samt en korpral. Det fanns 6 korpraler i varje kompani.

I fredstid skulle allmogen hålla soldaterna med bostad, beklädnad och avlöning. Varje regementsområde delades in i 1200 rotar som kunde bestå av olika antal gårdar beroende på hur många bönder det fanns och hur stora gårdarna var. En rote var lika med två fulla hemman, dvs mantal som är ett beskattningsvärde. Det var mycket sällan en gård kom upp i den storleken. Rotarna delade på kostnaden för en varsin soldat. Hur soldatkontrakten sedan utformades kunde skilja sig mycket från landskap till landskap, till exempel om soldaten fick behålla sitt torp efter fullgjord tjänstgöringstid eller inte.

Karl XI skickade ut kommissarier i landet som hade till uppgift att fördela rotarna så jämnt som möjligt. Helst skulle en rote bestå av närliggande gårdar men det fungerade inte alltid, ibland var roten sammansatt av gårdar som låg vitt utspridda. Vissa gårdar var också undantagna från indelningen, det var till exempel vissa frälsegårdar, bergsmanshemman, rusthållsgårdar, befälsboställen, kungsgårdar, länsmansgårdar, prästgårdar, gästgivare och posthemman.  När roteindelningen var klar fördes 150 rotar samman till ett kompaniområde. Åtta kompaniområden fördes samman till ett regementsområde.

Under Indelningsverkets dryga tvåhundra år kan man räkna med att ungefär tio generationer soldater tjänstgjort (med en genomsnittlig tjänstetid på 20 år i fredstid och betydligt kortare under krigstider) Kanske omkring en kvarts miljon indelta soldater. Då är det lätt att förstå att så gott som alla har någon soldat bland sina anor.

Det blev snart inskrivet att en mönstergill karl, det vill säga en som kunde mönstras och rekryteras, skulle vara mellan 17 och 36 år. 1871 sänktes högsta ålder till 25 så att soldaten skulle hinna tjänstgöra de 25-30 år som krävdes för att han skulle få ut sin pension. Vanligaste rekryteringsåldern var omkring 20-24 år.

Båtsmanshållet

Den svenska flottan brukar räkna sin födelsedag till den 7 juni 1522 för då seglade de första svenska krigsfartygen som Gustav Vasa köpt av Hansan, in till Sveriges kust. Sjövana svenska män fick lön precis som utländska värvade knektar, för att tjäna i flottan som båtsmän och bösseskyttar. Men de frivilliga räckte snart inte till utan man började med utskrivningar även här och man tog ut självägande bönder i kustlandskapen och städerna. År 1623 infördes det ständiga båtsmanshållet och då uppsattes fyra kompanier om vardera 400 man. Två av dessa sattes upp i Finland (Nylands- och Åbo läns kompanier), ett på Åland (Ålands kompani) samt ett i Uppland (Värmdö kompani). Fyra skatte- eller kronobönder skulle hålla en båtsman och för det fick de bland annat skattebefrielser, befrielser från utskrivningar samt ett kostnadsfritt hemman till sin båtsman. Det var alltså lite bättre villkor än för arméns rotar. 1634 lades alla kustsocknar i Sverige under båtsmanshållet, 1640 alla socknar inom en mil från kusten. Efter 1645 indelades båtsmännen i 17 kompanier som ingick i 3 regementen;  1:a, 2:a och 3:e skeppsregementet.

Båtsmansindelningen ändrades och utvidgades under slutet av 1600-talet med flera omflyttningar av rotar och kompanier.  Bland annat tvångsflyttades under 1680-talet 1350 båtsmän och deras familjer från Norrland och Finland till Blekinge och Södra Möre, de skulle sedan utgå från Karlskrona örlogsstation. Karl XI ville ha huvuddelen av sin flotta i södra Sverige eftersom fienden nr 1 var Danmark. Ryssland hade ingen hotande flotta förrän 1703 då de anlade flottbasen Kronstadt i Finska viken.

I slutet av 1600-talet hade Sverige omkring 11 400 båtsmän.

En båtsman tjänstgjorde på örlogsstationerna i Stockholm och Karlskrona och på seglatser. Båtsmännen i ett kompani kom från spridda håll i Sverige. I armén var det ju tvärtom så att soldaterna i ett kompani kom från samma geografiska område, by eller socken till exempel, men i flottan tänkte man så att om ett fartyg gick under – och då drunknade ju i regel alla -  skulle inte alla båtsmän från en viss socken dö.

Generalmönstringar i flottan hölls vart femte år. Rekryteringen skedde som i armén främst från de fattigare leden; torpare, drängar och båtsmanssöner.

En uppsats med mycket information om båtsmän hittar du här.

Att söka i rullorna

I generalmönsterrullorna anges soldatens nummer, vilken rote han tillhörde, hans soldatnamn – och i vissa fall även hans familjenamn, dvs patronymikon (t ex Persson, Eriksson) ålder, om han är gift eller ogift, hans tjänstgöringstid samt hans längd. Om det gäller en kavallerist anges även grundläggande uppgifter om hans häst. I en särskild kolumn kan finnas anteckningar om eventuell sjukdom, bevistade fälttåg, skador mm men ofta är den här kolumnen tyvärr helt tom.

När det gäller soldatens ålder anges den före början av 1800-talet i antal år, månader och dagar vilket ger en ganska låg tillförlitlighet med utrymme för felräkningar osv. Men antal tjänsteår är en säker uppgift här eftersom det var viktigt för armén/flottan. 

Hitta din soldat Soldaterna finns naturligtvis med i kyrkobokföringen som alla andra och när man stöter på en ana vars far är ”soldaten xx” brukar man lätt kunna hitta familjen i husförhörslängden.* Men ibland kan det bli problem att komma längre tillbaka, för soldaten har ju ett taget namn och det är inte alltid man får veta hans familjenamn. Om det då dessutom fattas födelsedatum eller födelseort tar det stopp. Då kan man om man har tur, hitta fler uppgifter i krigsarkivets dokument, främst i mönsterrullorna, de rullor som fylldes i vid mönstringarna. Generalmönsterrullorna upprättades vart tredje år – fast i krigstid kunde det dröja längre mellan gångerna – vid generalmönstringarna som hölls med regementena. Generalmönsterrullorna fördes från omkring 1680-talet fram till ungefär 1885. Därefter fördes den så kallade Stamrullan fram till omkring 1920 som innehåller uppgifter om Stammen, dvs de fast anställda samt de kvarvarande indelta soldater som fanns kvar efter att avvecklingen av indelningsverket inletts 1901. Generalmönsterrullorna finns online på både AD och SVAR. De är uppställda efter regemente och därunder efter kompani. 

*OBS! I vissa husförhörslängder kan soldaterna vara samlade längst bak i stället för att stå skrivna under de byar de bodde!

I husförhörslängden kan det stå vilket nummer och/eller vilken rote soldaten tillhörde (rotenumret brukar stå högst upp på varje sida om det finns skrivet och är ju detsamma som soldatens nummer) Men nu måste du först ta reda på vilket regemente och kompani  han tillhörde – om du har tur har prästen antecknat även detta. På nätet kan du annars få uppgift om socknens militära indelning på t ex NAD, men hur roteindelningen i själva socknen varit organiserad syns inte där.

Vilket regemente tillhörde din soldat? För att få veta socknens militära indelning, gå in på sok.riksarkivet.se och ”Nationell Arkivdatabas” (NAD) – ”Sök arkiv” När du är inne på den sidan väljer du fliken ”Sök orter”. I formuläret du får upp skriver du namnet på soldatens socken samt under fliken ”Typ” väljer du ”Militär indelning”. Då får du upp de regementen som socknen tillhörde. Du kan också begränsa din sökning i tid om du vill.

Förenklad sökväg:

Sok.riksarkivet.se à Nationell Arkivdatabas – Sök arkiv à Sök orterà fyll i ORT och TYP

Den här sökningen kan förstås också vara bra om du vill ha andra upplysningar om en socken, t ex vilket tingslag den tillhört och så vidare.

Vilket kompani och vilken rote tillhörde din soldat? Om du inte har din soldats nummer och kompani finns det egentligen bara en bra källa till detta och det är C. Grills böcker från 1855-58 ”Statistiskt sammandrag af Svenska Indelningsverket” som gavs ut i faksimilutgåva i två delar 1988. (brukar kallas ”Grill”) Där hittar du socknarnas militära indelningar in i minsta detalj.  Grill ska finnas på varje bibliotek och det går kanske att få tag i böckerna på antikvariat.  I del 1 finns ett socken register och där går du sedan vidare för att hitta den by din soldat bodde i – den rote han tillhörde. Där får du också veta vilket kompani roten tillhörde.

Sök i Generalmönsterrullan Nu har du förhoppningsvis regemente, kompani och soldat/rotenummer så nu är det bara att slå upp i generalmönsterrullan.  I AD hittar du den i samma lista som kyrkböckerna och i SVAR under Digitaliserade Arkiv/Generalmönsterrullor.

I SVAR markerar du regemente och fyller i kompani, om du vet det, samt årtal och när du får upp träfflistan klickar du på ”Bild”.

I AD väljer du ”Generalmönsterrullor” och sedan årtal. Då får du upp hela volymen och måste själv leta upp kompaniet. I början av boken brukar det finnas ett register till kompanierna. När du kommit fram till kompaniet letar du upp din soldat – de står i nummerordning-  eller bläddra tills du hittar honom om du inte har hans nummer.

av Anne-Marie Nilsson 2015 ©

Källor: http://www.algonet.se/~hogman/militaria.htm Båtsmän,ryttare och soldater. Sveriges Släktforskarförbunds årsbok 1988 Ericson Wolke, Lars: Soldatforska. Sveriges Släktforskarförbunds handbok 4, 2012

Svärmors- och svärfarsproblem i Hanebo 1655

Ur domboken för Segersta och Hanebo tingslag den 22 oktober 1655

Omkring 1527 inleddes reformationen då Sverige gick från att vara ett katolskt land till ett lutheranskt. Men svenskarna ville inte alls byta religion och det blev en flera decennier lång kamp innan lutherdomen till slut segrade 1593. För att verkligen pränta in den nya läran blev kyrkan ortodox och sträng. 1608 tog kungen, Karl IX, till hårdhandskarna och införde att den Mosaiska lagen skulle gälla vid sidan av de gamla landslagarna, vilket innebar att man vid vissa rättsfall vände sig till Bibelns Gamla Testamente för att se vilket straff som borde utmätas – ofta var det dödsstraff. Men Hovrätten som hade det sista ordet kunde mildra straffet och ge till exempel böter i stället. Och det var tur det, för Hindrich Simmesson. 

Hindrich Simmesson var finne till ursprunget och bodde på Bollnäs finnskog i byn Raman i Hanebo socken. Han var gift och tycks ha varit en skötsam bonde, han önskade sig säkert inget annat än att få ta hand om sin gård och sin familj i lugn och ro. Men så var det svärföräldrarna.... På tinget med Segersta och Hanebo tingslag i oktober 1655 stod Hindrichs svärfader Mats Persson och anklagade sin måg för att ha överfallit hans hustru, Hindrichs svärmoder Anna. Mats återberättade den förskräckliga händelsen då Hindrich hade bitit och sargat sin svärmoder i ”framfingret” (pekfingret?) på hennes vänstra hand. Hindrich bekände brottet utan omsvep. Men han fick också chansen att själv berätta hur det hela gått till. I ett härbre på gården förvarade Mats och Anna lite saker och nu ville Hindrich riva härbret och flytta det, så han bad Anna att ta ut grejorna. Hon vägrade. Hindrich gjorde det i stället; det var ett fiskenät, en jacka och en kjol, och han lade dem i fähuset. När Anna fick se det gick hon till honom och ”slogen med en Kiäpp någre slagh”. Hindrich tog av henne käppen och kastade den, Anna fick tag i en annan käpp som hon åter blev ifråntagen. Hon rusade på Hindrich för att klösa honom i ansiktet och råkade då stoppa sitt finger i hans mun varvid han bet henne. Vittnen bekräftade: ”thet war betit öfwerst på fingret et blodewijte”. 

Brottet var av ett sånt slag - brott mot en svärförälder – att Rätten måste söka straffet i Bibeln enligt Mose lag. Där stod att svärfolk skulle hållas i samma ära som föräldrar, och ”Denn som slår sin fader och moder han skall döden döö”! Men nu fick kyrkoherden och andra sockenbor komma in och vittna om hur Hindrich många gånger hade fått vika sig för svärföräldrarna, speciellt svärmodern som ofta ”retade sina barn till vrede”. Svärföräldrarna bodde inhyses utan inbjudan hos mågen och dottern och de blev inte av med dem. Både Rätten och kyrkoherden hade beordrat dem att flytta, men det hade de inte gjort.”...emot måågens willja sitter der i huset, honom till stort mehn och förtreet”. Rätten ansåg att det var förmildrande omständigheter och skickade ärendet vidare till Hovrätten som instämde. Hindrich kom undan med böter. Historien förtäljer tyvärr inte om han blev av med svärföräldrarna.

Källor: Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Gävleborgs län EXIe:3137 (1655-1656)

Inger, Göran; Svensk Rättshistoria

 

Husfinnar

Inhyses-finne eller husfinne kallades de finnar utan egen jord som bodde hos finska bönder. De jobbade oftast för mat och husrum men var inte anställda drängar eller pigor. Svenska inneboende kallades inhyses eller husman.