De fyra lakejerna i Västerås

I Västerås rådhus april 1614 rannsakades dråpet på borgaren Per Larssons hustru.

På våren 1614 befann sig  den unge kungen, Gustav II Adolf, på Väsby kungsgård i Sala. Han hade kanske ett av sina hemliga kärleksmöten med Ebba Brahe – de brukade mötas här - eller så såg han bara till sin silvergruva. Hur som helst. Samtidigt, i Västerås, var fyra kungliga lakejer på väg att gå till fots till Sala för att betjäna kungen på Väsby gård. En var tysk, Jacob Smitho, och de andra tre svenskar; Per Persson, Michil Andersson och Anders Andersson. De hade druckit en hel del. När de kommit till backarna vid Västerås utkant började de ”träta och parlamentera” och så kom värjorna fram. De började fäktas mot varandra och just då klev en ung köpsven, Anders Isachsson, ut genom porten till borgaren Per Larssons gård. Köpsvennen tyckte att han hamnat i en riktigt spännande föreställning och ställde sig att betrakta fäktningen. I protkollet står det: ”...hvilken ock stannade och wille see på dem hvad de skulle hava för händer.” En av lakejerna tappade sin svärdsslida på gatan och ropade till Anders Isachsson att han skulle ta upp den, men Anders stod stilla och gjorde inget. Då blev lakejen arg och ropade: ”Du din motvillige bov, håller du dig för god för att ta upp henne?” och så slog han mot Anders och träffade mössan som flög av. Köpsvennen tog det lugnt och böjde sig ner för att plocka upp sin mössa men då anföll lakejen med värjan! Han högg två sår i huvudet och ett på axeln och nu fick köpsvennen bråttom. Blödande sprang han in tillbaka i Per Larssons port och stängde igen den efter sig. Nu hade de fyra lakejerna helt glömt att de var så osams nyss så att de slogs med värjorna. I stället vände de sig allihop mot den nya fienden, köpsvennen, och gav sig på porten. Slog och bröt tills den gick upp. Under tiden hade köpsvennen retirerat in i Per Larssons stuga och där möttes han av frun i huset, Per Larssons hustru, som kom springande för att se vad som stod på. Lakejerna rusade in på gården och hustrun och köpsvennen skyndade sig att dra igen farstudörren och höll emot allt vad de kunde. Nu kom också Per Larsson och tillsammans försökte de alla tre hålla igen dörren för lakejerna som gjorde allt de kunde för att komma in. I dörren fanns ett borrat hål. Det upptäckte snart en av lakejerna så där stack han in sin värja, och strax efter stack en av de andra in sin värja där också. En av värjorna träffade rakt i hustruns hjärta och hon föll ner på golvet. Per Larsson skrek till lakejerna att de hade stuckit hans hustru och det tycktes bara egga dem mera, för nu började de bryta ännu mer i dörren, med stänger och störar som de hittat på gården. Hustrun låg på golvet och plågades och Per Larsson förstod att han måste försöka hämta hjälp annars skulle de alla dö. Han tog sig ut genom ett takfönster och hoppade från taket ner på gatan. Han fick tag i några grannar som lyckades övermanna de fyra lakejerna. Hustruns liv gick inte att rädda.

Vid tinget fick man bekymmer för det gick inte att bevisa vem som stuckit in just den värjan som dödat Per Larssons hustru. Tysken Jacob Smitho ansågs vara den ledande, men ingen visste ju säkert hur det gått till. Tingsrätten enades till slut om att straffa alla fyra lakejerna lika. Vad de fick för straff framgår inte av protokollet, men brottet var ett edsöresbrott, det vill säga allvarligt, så straffet blev nog ganska hårt.

 (Artikel publicerad i Kvällsstunden september 2016)

Jag måste ta med originaltexten ur Västerås dombok också, för det här tidiga sextonhundratalsspråket är så vackert! Formuleringarna och ordföljder som:  som med bara werione rende på döronne ther... Eller:  Först haffuer thett händt sålunda.....Och smaka på en mening som: Och efter thett att han bockade sigh neder till jorden och wille gerna igen sin mössa uptaga, högh han honom tuu hugh i huffuudet....

1614 den 11 april i Västerås Rådstuga

Samma dagh kom Per Larsson, Borgare i Westeråhs för Retten och höghelighen nu som tilförende och storligen sigh beklagade öffuer dedh store öfuerwåld och modtwillighe hemgångedt som honom i hans egen gård och hus wederfaren war, aff några K. Mjts tienare och lackeijer, der igenom han fattige man hade mijst sine käre hustru den de ihiel stucken hade uthan all skuld och brått der till huarken han eller hans saligh hustru i minste motto icke hade waridt upphoffuett medan sådant wart skedt uthan någon theras tillgiffuin orsack och thenne saken haffuer aff begynnelsen begiffuit och till dragit sigh som här effter förmäles.

Först haffuer thett händt sålunda att desse här efterschrefne K:Mjt fyre lackeijer ued Nampn Jacob Smitho, En tysk, med tre sine stalbröder Per Persson, Michil och Anders Andersson som woro Suenske, desse woro i selskap och fölie med huar andre och woro på wägen att the skulle draga här ifrån staden effter höglf. Wår aldra nådigaste herre K. Mjt till Wäsby gård. Men när the woro kompne på backarne ytterst i staden, hafuer the sin emillan begyndt parlamentera och träta och kommidt till hopa med theras werrior, Nu mädan the så samman woro att träta kom en köpsuen benemdt Anders Isachsson gåendes uthur Per Larssons borgares gårdh oförwarandes, aff huilka han iche wijste uthaff deras buller och parlamente. Huilken och stanade och wille see på them huad the skulle haffua för händer, Och aldenstundh att thå en ibland lackeijerne hade fäldt sin suerdtaaska huilken logh på gatone, så hade för thenskuld den ene lackeen Anders sagdt till denne köpsuennen Anders Isachsson der han stogh på gatun uth för porthen: Kom och tagh up denne suerdtaskan! Men aldenstundh ahn icke drijstade sigh henne uptaga, uthan stoogh stijller, sprangh förbemälte Anders lackej till köpsuennen, Anders Isachsson, och sade till honom: Du din Mottwillighe boof, håller tu digh för godh henna att uptaga!? Slogh så medh thett samma ååth honom att hans mössa –öörk utaff huufudett hans, huilken föl neder på gatona, Och efter thett att han bockade sigh neder till jorden och wille gerna igen sin mössa uptaga, högh han honom tuu hugh i huffuudet och ett tridie på axlen så att då bemelte köpsuen Anders Isachsson wart trängder och nödgades att begiffua sigh undan dem in igenom porten der han tillförende war uthkommen och strax stengde så porthen igen efter sigh menandes willia söckia och haffua der –aan och hemfridh men thett motte icke bliffua der uedh wthan Anders Lackej med alle sine stallbröder kommo löpandes efter spronge på porthen och honom wåldsamblighen uprende och bröthe, och således kommo igenom porthen in uthu gården som köpsuennen Anders Isachsson i trångemål sin tillsökningh hade och flyder war der att säker wara och hemfrijdh för denn der nödgades han yterligare tåå giffua till flychten och rende in i stugunne, efter han såågh thett wille gelle honom, När nu hustrun i gården förnam sorlidt och fich höra, doch icke uiste fulkomlighen huad som på färde war, Kom hon uthur sina stuffuuo och mötte så denne köpsuennen Anders Isachsson uthi hennes farstuuffuu och fich see de andre efterkommo och honom fuldfölde, Sprangh hon strax till och stängde farstugudörren igen stanade och så uedh dörenne och henne igen höldt medh Anders Isachsson. När nu bemelte Lackejer thette fingo see att dören för dem igen stängdt bleff rende en deel aff dem med sine werrior /huilken thett war kan man icke wijste förnimma efter den ene skiuther på den andre/ på dörren, och aldenstund att på samma dör war ett naffuars hooll båratt ther samme werria kunde genom gåå haffua han werkatt rapparet eller werian igenom samme hool och mädan hustrun stogh der innan för dören bleff hon efter dören igen höldt drabbatt geendt emott hiertatt så att på samma stundene der aff upgaff sin anda och siälades och nu säger Per Larsson som ähr hustrunes man, som och med i stuffuone war, och dören igen halp att hålla, och föregiffuer och berättar att hans hustru ähr wordett drabbatt aff dett förste styngett genom dörenne ähr inwärkatt före giffuer att haffua seedt tuå werrior instuckne, och ehuru uel man på thett flyt the l—ste sigh hafuer uinlagdtoch beflijthatt att urlewatt huilken dere thett förstes stingett hade giortt och werkijtt igenom dörenne, eller den första wara skulle som med bara werione rende på döronne ther kunde de ingendera wetta som innom för dörr war haffua efter de dem icke see kunde.

------

Och när nu Per Larsson, hustrunes man som med sine hustru och köpsuennen Anders Isachsson war annan innom dören förnam och hörde att hans hustru ropade och illa gaff wijder samma styngh hon hade fådt och att hon war till döds stucken ropandes han till, säijandes till dem som der uthan för dörenne woro: du haffuer stuchett min hustru som en stycke (phelm) När som då desse lackeijer thetta höra finge haffuer the begyndt både med stånger och stöör stuffuo dörenne att upbryta och emädan the ähn nu woro i farstuguun togh köpsuennen Anders Isachsson ett kaffuelspiudt u handenne der med han wille och achtade mötha dem i sielffua stugu dörenne så att de icke skulle komma der in. När nu huswerden Per Larsson såågh uthi huad farligheet hans hustru och han wa stadder, nödgat han att han moste begiffua sigh uth op igenom fönsträdt på taaken både för deras ---samlige gerning och öfuerwåld såsom och för sine fattige hustros skuld som då lågh för hans ögon och pijnades och qualdes medh döden dy att sågh hon siälades och inthe mera lijff war att förwenta så woro the och sammaledes uthe emodt honom så adt han med stora mödho undslap aff takett och uillie sökia hielp hoss sine grannar och någrannar. Och i så mott kommo då grannarna honom till hielp och förlossade honom och antastade dem som tillstädes woro aff lackeijerne.

Kristi Himmelfärdsdag

Övning i 1600-talssvenska

Återskapat från januari 2017

Här är en ordagrann och exakt (med reservation för slarvfel) avskrift ur en dombok från Örebro Rådhusrätt 1641. Bra övning i 1600-talssvenska. Efter avskriften finns en artikel jag skrivit till Kvällsstunden om detta mål så att man kan kolla om man fattat rätt.

Örebro i Suecia Antiqua et hodierna

Örebro rådhusrätt 15 februari 1641

En oreda haffwer sigh tilldragitt emellan Tullmästaren öfwer Port tullen och Accisen Hans Persson och Erich Hanssons hustru i Östgötagården H. Brijta medh skällzord och slagzmål som är skiett fiärdedagh Jul den 28 Decembris. Och är Begynnelsen således, att en piga ifrån Herregården Ekebergh, Kerstin Raffwaldsdotter bd: war på samma dagh förMiddagen insäntt i staden medh lass fersk fijsk kunne wara till 3 skålpund stor fijsk och wed pass 1 tunna gerss.Men dessförinnan Pigan kom till att berätta huru altt tillgick thet hon sågh och hörde motte hon gööra sin eed å bok. Så är nu detta hennes berättelse, att när hon kom till tullporten aflade hon der inga tullpennningar, oansett gossen som der achtar sade henne huru mycket thet sig belopp i tull, tychte henne wara för högtt, derföre sade sigh gossen wille fölia fram till tullenären som han giorde, och den gården som han sitt tillhold hafuer, är näst wed östgötagården. När nu pigan kom till Porten der han inne war, komme och dhe straxt som fijsk kiöpa wille, Iblandh huilka war och H. Brijta. Men pigan diärfdes icke fölgia förrän tullen war aflagd, och begynte säija huad gossen begärade, och war rätt uti sigh sielft efter ordningen. Men H. Brijta giorde en annan Wärderingh upå efter sitt godtycke: om han schulle mehr taga än ett Runstycke efter dalers wärde war thet orätt, derföre må tullenären sielf behålla efter han så högtt satter är, thetta war så H. Brijtas ord. När Hans Persson kommer ut och hörer huru H. Brijta håller för taal om tullen, säger han till henne; huem hafuer satt digh till att Wärdera Cronones tull din stadzsqualra; H: Brijta gifuer honom dessa ord igen: War du en skälm till dess du bewijsar mig en stadzsqualra; och wijker der medh af ifrån fijskesläden in åt sin gårdh, Hans Persson stijger efter henne några steg och slår henne 2 eller 3 pustar; detta är nu Pigones Wijttne och körde bätter fram med det hon hade att sälia.

Landzhöffdingens Sadelmakare Mr Hans hafuer warit der samma stunden och welat köpt fijsk, han hafuer berättat för en Rådman Jöns Simonsson och för Per Eskilsson huru det tillgick, att när Hans hade kallatt henne Stadzsqualra, och hon honom igen en skälm till dess bewijstes, säges wara 3 skältzord hon honom kallade, derföre slogh han henne 3 pustar, en pust för huarttera, men nu är intet Salmakaren tillstädz.

När nu altt detta alarm angick in widh östgötagårdsporten och h. Brijtas Mann Erich Hansson förnam hwad som å färde war, kommer han utspringandes med en eldgaffel i handen, Men H. Brijta förhindrar sin man att han intet sigh göra något. Detta blef så denna gången afluppitt.

Sedan går H. Brijta in i stuffuun sin, och Hans Persson hem till sitt Nästegårdz: En liten stund der efter hade h. Brijta några huss sysslor, ställer sigh till Brunnen in i sin gård att hämpta en såå watn; då hon på gården kommer, låter hon höra sin Onyttiga Mun. Och emellan bägge gårdarna är icke mehr än en liten lågh planck. Hans Persson får altt sådant höra utaf henne. När de nu sågo huar annan, Hans uti sin gård och h. Brijta uti sin; säger h. Brijta till honom: Käre frändekar, achta tigh att du icke slår någon hund på gatan, nu på stunden slogst du käringar; sade Hans: Kalla du migh iche en skälm, swarade hon: kalla du migh icke en stadzsqualra. I theras ordkastande fatta Hans Persson till några stycken wedträ och kastande åt henne utur sin gård och i hennes: och eftersom Hans säger drabbade hänne intet utan i källewijnden, Men hon säger att tu trää fattade henne nu om Bältes sladan. Änn wijdare uti theras förehaffwande äre falne några oqwädens ord som Per Olofssons twänne stora leyegossar Hans Engilbrichtsson och Anders Gunnarsson hwardera för sigh beretta som der nerworo och hörde och sågo: att Hans Persson och h. Brijta haffwa fattat huar sin stång och Räntt åt huar annan öfuer plancket, men ingen annan drabbatt: Dhe säija att dhe Wedeträn som Hans kastade drabbade henne intet. Lijchuel h. Brijta skälle Hans för en tiuff, skälm och en galgryttare: Du har stått på tridie Pinnen, repet slap löst och du drogst fanin i wåll: sade Hans : War du hora till dess du bewijser migh en skälm och en tiuff, och en hora Mun hafuer du. Anna Hansdotter som der när boendes är hafuer berättat för kämnären Lasse Persson haffua hörtt att h. Brijta hafuer skältt Hans Persson en tiuff, skälm och en galgryttare.

Tridie reesan theras sammangång sedan dhe wore åtskijlde och hwar gått hem till sitt: hafuer sigh så tildragitt och skedde emot folcket skulle gå i aftonsången. Då är h. Brijta gången till sin grannquinna h. Karin Anders Skaffars, huadh ährende hon hade, och till talss kommit. Ibland annatt wore twå unga personer, en bd: Jon Swensson, stadzbåtsman och den andra Erich Jöransson och warit stadzbåtsman. Desse twänne wore uti den gården som Erich Jöranssons moder boor. Dersammastädz hafuer tullenären Hans Persson sitt tilholld. Bem:te Erich sade till Jon: wele wij gå till h. Karin Skaffars köpa oss ett stop öl; stodo så en stund betänckte sig omsijder gingo åstadh: När dhe kommo nedh i gården till Porten fingo the höra att h. Brijta och h. Karin taltes wedh uti den gården ty han ligger näst: h. Brijta hade inga andra ord än som förra, skällandes Hans Persson för en tiuff, skälm och galgeryttare. Då sade Erich till Jon: Hörer tu huru skamliga Östgöta-Brijta skäller Hans Persson, wela wij gå up och säija honom, Jon wille intet så straxt gå, den andra mante honom dess mehr och togh uti Jon att han måste gå. När dhe kommo up till stuffuun hade dhe meent wilia ropa åt Hans genom fönstret: Öffuergåfuo thet och gingo in i stuffuun och Hans satt och skref. Dhe sade honom hurudan Mun hon brukar; sade Hans: Gör hon thet. Der med stijger han straxt up, tager sin hatt och sin Carbass, går ut, the andra hade täncktt gått medh. Men efter Erich war der hemma, och ett ölstop står på bordet, säger han till den andra: Töfua inne så länge, wij drijcka ut ölstopet, som dhe och giorde. Men Hans Persson war straxt uttgången och hörde samma ordh som honom af the twänne personerna sagtt war /: Doch oförmärchte af quinnorna:/ Och efter thet led, skyndade sig h. Karin åt kyrkian och gick ifrån h. Brijta att hon blef litett efter in i gården. Men Hans Persson höltt sigh uthan att hon wijsste utaf honom. Och i thet samma h. Brijta kom utstijgandes, kommer och Hans Persson möter henne: frågar hans henne till: Är iagh en tiuff och en skälm: hon swarade iaa; då slår han hänne twå pustar att föll straxt i gatan nedh, och när hon lågh omkull spar(k)a han henne på låret: detta bekänner han sielff. Jon Swensson wijttnade med giordan eed så mychet han hörde och sågh/ Erich Jöransson berättade och hwad han såg och hörde. Men intet tillstädes göra eed för frändsämio skull, eij heller giordes något Wijttne behoff, ty gärningen upå bägge sijdor nekade ingen till. H. Karin, Anders Skaffars, wijttnade det hon hörde h. Brijtas skältzord. Detta upskötts ännu till Nästa Rådstuffuu.

Nästa dag föll domen:

De fick böta för oqwädinsord, pustar och träkastande mm dryga böter.

I Örebro stads rådhusrätt den 15 februari  år 1641, skrev man i tingsprotkollet, ordagrant: ”En oreda hafwer sigh tilldragitt emellan Tullmästaren öfwer Porttullen och Accisen, Hans Persson och Erich Hanssons hustru i Östgötagården, H. Brijta, medh skällzord och slagzmål som är skiett fiärdedagh Jul den 28 Decembris.”  Det var alltså Örebros tullmästare, eller tullnär, Hans Persson som kom ihop sig med Hustru Brita i Östgötagården. Bråket började med att en tjänstepiga från herrgården Ekeberg kom in till staden med en släde full med fisk, bland annat gärs, som hon skulle sälja för herrgårdens räkning.  Landstullar hade införts i Sveriges städer år 1622 och innebar att alla som kom till staden för att sälja varor måste passera en tullport och betala en avgift till den så kallade tullnären.  Just idag var det i stället en pojke som tog emot tullavgiften och när pigan skulle betala tyckte hon att pojken sagt en alldeles för hög summa och pojken fick springa och hämta tullnären själv. Medan han var borta hade det samlats en del folk kring pigans fisksläde och ville handla av henne.  Pigan vågade inte sälja något förrän hon betalt avgiften och hon berättade för folket vad pojken begärt. Hustru Brita i Östgötagården hade också kommit fram och hon hade en bestämd åsikt om tullavgiften. Den var alldeles för hög, sa hon, och antagligen behöll tullnären mellanskillnaden! Just då kom tullnären, Hans Persson och hörde vad hon sa. ”Vem har satt dig att värdera Kronans tull, din stads-skvallra!” utropade han. ”Du kan vara en skälm du, tills du bevisar att jag är en stads-skvallra!” svarade Brita och började gå hemåt, men tullnären var efter henne och gav henne tre örfilar. Ett vittne vid rättegången kunde berätta att Brita kallat tullnären tre skällsord och att han givit henne ett slag för varje. Britas man som hört larmet kom rusande med en eldgaffel i högsta hugg men Brita lugnade honom så att han inte skulle göra sig olycklig på tullnären och så gick de hem till sitt och tullnären till sitt, i granngården. En stund senare gick Brita ut på sin gård till brunnen för att hämta en så vatten. Mellan hennes gård och tullnärens var bara ett lågt plank och eftersom tullnären var ute så fick de genast syn på varann och började bråka igen.  Tullnären sa ”Kalla mig inte för skälm!” och Brita sa ”Kalla mig inte för stads-skvallra!” Tullnären kastade några vedträn mot Brita men träffade henne inte. Alltjämt grälande fick de tag i varsin stång som de nu försökte slå varandra med men båda missade. Brita skrek att tullnären var en tjuv, en skälm och en galgryttare. ”Du har stått på tredie pinnen, repet slapp löst och du drog fan i våld!”. Tullnären svarade ”Du kan vara en hora till dess du bevisar att jag är en skälm och en tjuv!” Men även detta bråk rann ut i sanden. Fram emot kvällningen skulle två unga båtsmän, Erik och Jon, gå till Britas granne Karin Skaffars för att köpa öl. När de kom dit var också Brita på besök, och så hörde de hur Brita berättade för Karin Skaffars om bråket och hur hon återigen kallade tullnären för tjuv, skälm och galgryttare. Erik sa till Jon: ”Hör du hur den skamliga Östgöta-Brita skäller Hans Persson, ska vi inte gå och berätta det för honom?” Och det gjorde de. Tullnären satt och skrev i sin kammare när de kom och han blev mycket bister när han fick höra att Brita pratade bakom ryggen på honom. Han tog sin hatt och sin karbas (piska av flätat läder) och gick ut. Han hittade Brita ensam på gården och sa: ”Är jag en skälm och en tjuv?” ”Jaa” svarade Brita och då slog tullnären ner henne på gatan och sparkade henne på låret. Sedan tycks det inte ha hänt mera mellan dem, för i tingsprotokollet gick man nu till råd och domen föll dagen därpå – båda fälldes på flera punkter, för okvädingsord och slagsmål, och båda fick dryga böter.

Källa: Arkiv Digital, Svea Hovrätt - Advokatfiskalen Kopparbergs län EXIe:2722 (1636-1641)

Vem var Valborg?

Återskapat från 1 maj 2017

Så här var det med Valborg. Hon hette egentligen Walpurgis och föddes år 710 i England, dotter till den anglosaxiske kungen Richard. Hon hade två bröder – Willibald, som var biskop i staden Eichstätt i Bayern och Wunnibald som grundade klostret Heidenheim. Och de var släkt med Bonifatius, ärkebiskopen av Mainz. Valborg kom till Heidenheim och blev abedissa i klostret och dog där år 748. Så långt inga speciella märkvärdigheter. Men sen, när hon begravts i Willibalds stad Eichstätt, började det rinna olja ur hennes grav, och den oljan visade sig vara helande. År 893 blev hon därför helgonförklarad av katolska kyrkan, och det skedde just den 1 maj. Som helgon blev hon förknippad med åkerns fruktbarhet och hennes helgonattribut är en flaska olja och ibland också tre sädesax.

Nu är det så att just den 1 maj firades den förkristna vårfesten i flera länder i norra Europa. Man trodde att natten mellan 30 april och 1 maj var då häxorna åkte på sina kvastar, speciellt i Tyskland där häxorna samlades på det tyska berget Brocken för att fira in våren, och att spöken och allsköns djävulskap härjade. Man försökte skrämma bort dem genom att föra oväsen och tända stora eldkasar. Och det gör vi ju än idag. Den här traditionen tog den kristna kyrkan över och införde firandet av helgonet Valborg – Valborgsmässa. I England heter det Walpurgis night och i Tyskland och Nederländerna Walpurgisnacht eller Hexennacht. Men Valborg har alltså egentligen inget med Valborgsmässoafton att göra mer än att hon fått låna sitt namn till festen. 

Häxorna samlas

Blomsterartiklar

Återskapat från mars 2017

Det är extra roligt att se sina artiklar om rosor i tryck, det blir ju så fint! Om David Austin har jag skrivit två artiklar på senaste tiden, en här i branschtidningen Viola om honom och hans livsverk och snart kommer en större artikel i Natur&Trädgård om alla hans rosor som går här i Sverige, med massor med vackra bilder!

Min favorit bland Austinrosorna är Fighting Temeraire...

Symboler i kyrkan

Återskapat från oktober 2016

I den här berättelsen förstår man hur stark symboliken i kyrkan och kyrkoritualer kunde vara.

I Varbergs kämnärsrätt 1698 togs ett mål upp till rannsakan, det var bonden Nils Nilsson från Stänkelås med flera, som anklagades för att ha ställt till kyrkobuller i Onsala kyrka. De andra två var Nils bror Bengt Nilsson i Lyckan och Hustru Ingeborg Bengtsdotter i Bassås. De var där som faddrar för att Nils och Bengts systers lilla barn skulle döpas. Ingeborg bar barnet. Hon var alltså den fadder som brukar kallas suscepta i kyrkböckerna, den som bär fram barnet. (om det är en man kallas han susceptor)

Prästen hade i förväg varnat faddrarna för att komma försent, för om de gjorde det skulle de behöva vänta till efter predikan med dopet. Men försent kom de. Mitt under psalmsången skyndade de in, förmodligen svettiga och stressade, och efter att ha hämtat andan trängde Nils Nilsson sig fram till klockaren och drog upp dopattesten och sa att nu är vi här, ni måste komma ihåg att det här barnet ska döpas idag! Nils var inte alls aggressiv eller högljudd, men han var lite stressad som sagt var. Sången tog slut och Ingeborg började gå fram mot prästen vid altaret med barnet, för det var ju nu dopet skulle ske. Men då gick prästen i stället upp i predikstolen och skulle börja predikan. Nils slog förtvivlat med handen på dopattesten som han höll upp och Ingeborg stod förvirrad kvar vid altaret. Prästen ägnade dem inte en blick utan började predika, och i församlingen såg man häpet på varandra, för det här var ju en skandal! Aldrig förr hade ett barn av äkta säng blivit nekat att döpas före predikan. Om någon kom för sent, så att prästen redan stod i predikstolen, så brukade han avbryta predikan och gå ner och döpa barnet, för EFTER predikan döptes bara ”horungar” som det står i tingsprotokollet. Inte undra på att Nils Nilsson och de andra faddrarna var desperata. Tyvärr framgår det inte om barnet blev döpt denna dag eller om de sköt upp det, och det finns inte födelse- och dopbok för Onsala så här tidigt. Hur som helst så fick ingen av faddrarna något straff för kyrkobuller, för det ansågs att de hade haft fullgoda skäl till att försöka få barnet döpt före predikan.

Bomärken från Piteå

Återskapat från september 2016

Ibland hittar man bomärken i de gamla kyrk- och domböckerna. Folk var läskunniga i Sverige redan på 1600-talet, ja många till och med tidigare. Det fanns en lag på att alla skulle kunna läsa i Bibeln på egen hand och det var ju bland annat det prästerna skulle kontrollera på husförhören, men skriva behövde man inte kunna. Så när man nån enstaka gång måste skriva under ett papper tog man antingen till sitt bomärke eller ett enkelt kryss. Men även skrivkunniga kunde använda sig av bomärket i stället för namnet.  I domboken för Piteå tingslag, (Piteå tingslags häradsrätt AIa:3) hittade jag ett exempel. Så här står det:

Dz 20 Jan 1727

Den twistiga saken som wij hwarandra för den låflige Härads Rätten låtit instämma härflytande af några stycken timmerståckar som Jöns Nilsson hafwer af förseende Mårten Ohlsson ifråntagit, samt den ordwäxling deraf härflutit, hafwa wi oss emellan i wänlighet bijlagt, så at ingen har den andra för något det ringaste at tilltala, utan förklara hwarandra för ära och godt; hwilket med bägges wåras namn och Bomärkens underristande bekräftas

Piteå den 20 Janu. 1727

Mårten Ohlsson i Pårtsnås

Jöns Nillsson i Hakansön

Intressant att man skrivit "underristande" i stället för underskrivande, som om det vore fråga om runor.

Så här ser bomärkena i brevet ut. Mårten Ohlsson var nog inte så van att skriva sitt...

Barsmässa - nu börjar hösten

Återskapat från den 24 augusti 2016

Idag, den 24 augusti är det Barsmässa (kallades också t ex bersmässa, bartelsmässa mm) Det är aposteln Bartolomeus dag. Bartolomeus missionerade i bland annat Indien och Azerbadzjan och sedan blev han flådd med en kniv i Armenien. Därför är han alla läderarbetares, garvares och bokbindares skyddshelgon. Längre tillbaka var det här den första höstdagen i bondens år.

Blixtnedslag och vägar 1762

Den här unge bonden från Kläppa i Ljusdal hade väl maximal otur: En dag i juni 1762 var han på väg till Hudiksvall med häst och vagn när han och hans reskamrater överraskades av ett åskväder och sökte skydd i en gård i Sjömyra, Delsbo, men just när han åkte genom portlidret, slog blixten ner och både han och hästen tvärdog. Ingen kunde se någon skada på kroppen, men brättet på hatten skildes från hattkullen och hans halsduk var som avklippt. Håret var lite bränt. Så här skriver prästen i dödboken:

”Bonde-Sonen Olof Larsson ifrån Kläppa 28 år gl. Fadren är Bonden Lars Andersson och modren Hustru Sigrid Olsdotter. Gifte sig 1761 med sin efterlefwerska Merta Pärsdotter ifrån Söderkämsta. Har fördt en stilla och saktmodig lefnad. Den 12 hujus war han sinnad at resa til Staden, men kom ej längre än till Sjömyra i Delsbo, derest han med de andre sine rese Kamrater flytte in uti en gård undan det häftiga regnet och åskan som då om aftonen gick. Men så snart han kom in i Port-Lidret slog åskan neder genom taket och i ett ögonblick ändade hans lif. Hästen blef ock ther död liggande och kiärran satt i brand. Af sina Kamrater, som ej utan känning, dock oskadde undankommo, blef han straxt till sina anhöriga hemförd, som med största bestörtning och hjärtans sorg hans döda kropp emottaga måste. NB Brettet af hatten som han hade på hufwudet fants wara skildt ifrån kullen allt omkring, allenast litet widhängande på den ena sidan. Halsduken likasom twärt afklipt och håret något afswedt. I öfrigit märktes på kroppen ingen skada."

(källa: Ljusdals kyrkoarkiv F:1 sid 162)

Det jag mest undrar över i texten är vad han gjorde i Sjömyra? Det verkar som om de skulle ta vägen mellan Dellensjöarna till Hudiksvall men varför då? Det blir ju en ganska lång omväg i stället för att åka vägen som nu är riksväg 84, som jag antar borde haft en liknande sträckning även på 1700-talet. Eller hur var det? Se själv - på kartan är byn Sjömyra märkt med en röd ring (och Ljusdal ligger västerut och Hudiksvall österut längs riksväg 84).

Jag har inte alls kollat upp detta med hur de gamla vägarna gick. Lämna gärna en kommentar om du är insatt i frågan!

Om skillingtryck mm

återskapat från april 2016


Min artikel om skillingtryck har kommit i senaste numret av Släkthistoria (3/2016)

 

Där kan man läsa om skillingtryckens historia och så har jag med ett exempel från Hälsingland, visan Den gruvlige Kniven som handlar om mördaren Mathias Johansson-Knif, Kniven kallad, och hans Delsboliga. I tidningen finns bara ett par verser med, så jag tänkte att jag skriver ut hela visan här om nån är intresserad av den. Jag har den från en avskrift i min mammas handskrivna visbok. Skall sjungas på melodin "Alpens ros".

Mycket mer om Kniven, hela historien med bilder och fakta kan man läsa på den fantastiska Dellenportalen, en sida som jag tänkt tipsa om ändå - full med intressanta saker om Delsbo!
Länk här till Kniven i Delsbo>>

         *

I tidningsartikeln nämns också visan Elvira Madigan som ju också bygger på en verklig händelse. Han som rymde med henne hette Sixten Sparre och hans barnbarnsbarn Kathinka Lindhe har forskat om historien och kommit fram till vad som verkligen hände. Det kan man läsa om i hennes bok Sorgeliga saker hända - Elvira Madigan, Sixten och mig (2014). Här är en länk till hennes hemsida>>

Resa med hund

återskapat från april 2016

Härliga Hund har nyss kommit ut med ett stort resespecial där jag skrivit en artikel om vad man måste tänka på om man vill resa utomlands med sin hund.

Mordet i Sund 1809

återskapat från april 2016

I fredagsbilagan Helga den 22 april finns min senaste artikel i serien Hiskeliga Historier från Helsingeland och den handlar om mordet på Olof Jonsson från Utigårn i Sund, Ramsjö år 1809. För den som är intresserad av att läsa hela det flera sidor långa tingsprotokollet från rättegången mot drängen Dalberg som utförde mordet, så finns det publicerat i Laila Berglunds bok Tallnäs och Sund (ISBN 978-91-633-4723-8) som finns att låna på bibliotek.