Länktips: Gävleborgs fäbodförenings nya webbplats

Igår hade jag nöjet att vara med och skapa en ny webbplats till Gävleborgs fäbodförening tillsammans med ett par av dess medlemmar som lär sig att blogga. Än så länge finns inte så mycket inlägg och sidor, men det kommer att fyllas på vartefter så bokmärk den här adressen och följ föreningens inlägg: Gävleborgs Fäbodförening

Här är min egen farmors mormor på ett foto från Torkelsbovallen i Ljusdals kommun där hon var vallpiga för en gård i Kolsvedja. Hon hette Ingrid Edsberg och levde 1846 - 1929, dotter till en soldat i Ljusdal och gift med Lars Lööv i Snäre.

Dråp i Dalsland 1648 och läsövning

1648 höll man ting i Vedbo härad för att rannsaka hur drängen Erik Knutsson dött. Det var en sommarmorgon tidigare samma år som man hittat hans livlösa kropp på fähusbron på säteriet Gillanda där han jobbade. Nu var det häradsrättens uppgift att ta reda på om Erik dött av ett olyckligt fall, eller om han möjligen blivit mördad.

Det var en lördagkväll på sommaren 1648 på Gillanda säteri och drängarna Erik Knutsson och Nils Andersson hade badat bastu. Därefter gick de upp till stugan där de torkade sig och klädde på sig och så åt man kvällsmat. I stugan fanns också pigorna Marit Svensdotter och Ingrid Persdotter samt Ingrids lillebror Asmund som var vallpojke. Efter maten satte sig Erik och började kväda för sig själv medan Marit och Göa hade ett litet gräl om att Göa skulle ha kallat Marit för hora för att hon hade sovit med Nils, men det sade Göa att hon aldrig sagt. Det började bli läggdags. Inne i stugan skulle Nils och Marit sova medan alla de andra tänkte sova i en lada. Marit var rädd om sitt rykte och bad Göa stanna i stugan men hon sa nej och Erik, Göa, Ingrid och Asmund lämnade Marit och Nils i stugan där de lagt sig på bordet för att sova.

Ute i ladans hö låg man och småpratade lite. Erik sa  ”Därinne i stugan ligger de två ensamma, vi borde speja på dem!”.  Sen somnade alla. Ingrid vaknade till av att det prasslade i höet. Det var Erik som tyst smög ut ur ladan, och Ingrid tänkte att han kanske skulle gå och speja på Nils och Marit.

På morgonen gick Göa och Ingrid ut på gården och det första de fick se var Eriks livlösa kropp liggandes framstupa över fähusbron. Göa skrek ”Erik Knutsson!  Vad i Guds namn har skadat honom! Jag tänker karln ligger här död!”. Hon sprang in i stugan och väckte Ingrid och Nils och ropade ”Erik ligger död på bron!” De gick ut tillsammans och Göa sa ”Kanske han har svimmat i höet och skulle gå ut för att svalka sig och så fallit?” och så korsade hon sig och undrade inom sig hur drängen skulle ha kunnat fallit ihjäl sig så där. Någon skickade bud efter en nämndeman och Eriks anhöriga. När de undersökte kroppen såg de att halsen var av, så att huvudet satt fast i bara skinnet. Han var blå på halsen och bröstet och blodig om sin ena hand. Magen och ”hans hemliga ting” var krossade.

I november 1648 var det så dags för rättegången och där hördes alla inblandade vittnen en efter en. Nils och Marit sade sig inte veta någonting utan hade sovit hela natten. Ingrid, Göa och Asmund berättade att de också sovit och inte visste något, men det visade sig att det fanns ytterligare ett vittne, nämligen vallkullan Börta som tagit in boskapen sent om natten och sedan haft problem med att få djuren att stanna inne i ladugården. Under rättegångens första dag nekade hon till att ha sett eller hört någonting, men nämnden tyckte att hon verkade veta mer, så på den andra dagen pressade de henne. Då berättade hon att hon sett hur Erik gått ut ur ladan och upp till stugan där Marit och Nils var. Efter en stund hade det hörts hemska skrik och vrål, hundarna hade börjat skälla och boskapen blev skrämd och sprang omkring. Börta sprang förstås till stugan och fick då se hur Nils och Marit bar på Eriks kropp, Nils vid huvudet och Marit vid fötterna, och hur de lade honom på fähusbron.När Börta gick efter dem in i stugan och anklagade dem började de svära och skrika och hotade henne att om hon nämnde det minsta av vad hon sett skulle Nils slå ihjäl henne. Därför hade hon inte vågat vittna tidigare. När nu Börta vågade, så började även Marit tala och hon berättade att Nils klivit upp på natten för att dricka och då hade han fått se Erik som stod och spejade in genom fönstret. Nils sprang ut och de båda började genast skrika och slåss och plötsligt blev det tyst. Nils kom in i stugan och sa att han slagit ihjäl Erik och att Marit måste komma ut och hjälpa honom bära bort kroppen. Han hade hotat henne på samma vis som Börta, men nu kunde hon inte tiga lägre utan bekände allt och ropade till Nils i tingssalen att han måste erkänna. Men han nekade sig igenom hela rättegången, så exakt hur det gick till när Erik bröt halsen av sig, det går inte att veta. Häradsrätten dömde honom ändå till döden men skickade ärendet vidare till Högsta domstolen eftersom han inte erkänt. 

Så här ser originaltexten ut i domboken, Vedbo härad 13 november 1648

Samma dagh framträdde för Rätten Reutmestaren welb. Gustaff Stake till Ekholmen och Gillanda sampt Ramfrij i Delefors, hennes bröder Anders och Ola, klageligen tillkienna goffwo thett een wel. Reutmestarens gårdstienaree på Gillanda och hennes son Erich Knutsson är förledne sommar något för Larsmesson hemligen om Nattetijdh uppå Sötegården Gillanda worden mördader och ihielslagin; halsen aff honom wreden och lagder på een fähusbroo, som hon medh Nembdemannen Ola i Lijan, then straxt dijt eskat war honom att skåda och syna, betyga will, huilken och först witnar och bekienner, att när han kom honom att syna, sågh han intet hugh eller sår på honom, uthan allenast han war alt blå om halsen och brystet, och halsen aldeles aff honom wreden, then ena handen blodigh innan till och såsom blodet aff struchit uthan till, liggandes wp föree broen, huilket hon och medh Cronones Lensman Pher Larsson, Nembdemannen Arne i Böle och Joen Ehrsson betygade som bekienna att 3die dagen ther efter dee dijt kommo then döde att syna, befunno thee honom halsen wara aldelels affknechter och wredin, så att bara huden allenast hölt, och hans hemlige tingh och mage söndertrampat, att hans inelffwor woro neder i hans hemlighe tingh runnt thee alt blå, och all hans kropp. Elliest funno thee ingen annan åkomo på honom huar sår eller stingh i huffwudh eller lem. Tillspordes be:te Ramfrij och Målsäganderne till then döda, huem thee för samma mordh hade misstänchta, elliest huem upå gården war tå mordet skall skiedt wara; swarade thee ingen haffwer mehra warit än allenast en welb. Junchrens drengh, Nils Andersson och Redoga Maritt Suensdotter, huilka thee therföre misstänkia och honom be:te Niels fult och fast tillegga och beskylla, helst emedan han hafwer altijdh haft medh honom trätta, och affwundh och altijdh kijffuat, så well som efter han är gången straxt om morgonen till Erich i Åhsen och Ola i Holmen, föregiffwandes hennes b.te son haffwa fallit halsen aff sigh om natten, sende seedan hon Ramfrij efter sine be:te Bröder Anders i Ringsta och Ola i Solbergh huilka henne folgde till Gillanda, och när hon kom medh them dijt, gingo till Lijket, kom be:te drängh Nils, och tå sade Ramfrij och hennes bröder honom wara wållande till hans dödh, bodo honom wille taga på lijket och kasta honom om, huar till han tå näkade, sägandes ”huarföre skall iagh thett giöra?”tå sade thee ”tu skalt!” Han straxt näkade sägandes sigh intet ondt haffwa giordt honom. Tå sade Anders ”Tag tå till honom!” Tå togh han bäffwande och räddeligen till honom och wende honom om, och straxt sprang hans näsa up och blödde huilken intet tillförna haffwer blött, som Ola i Holmen, Anders Asmundsson och Ola i Solbergh tå som nu bekiendee; Huarföre och efter huilka skiell och techen honn honom b:te Nils aldeles iche allenast misstänker uthan fast beskyller, och tillegger wara sin sons rätte baneman och ingen annan efter som han altijdh haff. haft affwundh och trätta medh honom föregiffwandes thee tuenne pigor Göa och Ingridh som om natten woro lågo hoos honom i ladan i hödet sampt wallenlan Börta wetta ther om godh beskedh om thee allenast bekienna wille, tå frågades henne om hon hadee be:te pigor något therföre misstänchte, sade aldeles intet.

Ther efter fram eskades be:te drängh Nils Andersson, tillfrågades huadh han her till suara wille, och om han wiste huru be:te Erich Nilsson är dödh bleffwen, suarade sigh intet i någon måtto wara till hans dödh wållander, ey heller wetta hurur han är dödh bleffwen efter han och Marith woro thenn natten inne i stugan, uthan när thee skulle få mat om quellen såtto thee lijtet tillförenen och kasta kort om huilken skulle äta för then andra, och när be:te Erich haff. fått sigh maat badh han poiken Assmundh gåå medh sigh och legga uthi hööt på fähusrännet, huilken medh båda pigorne Göa och Ingridh Phersdotter dijt gingo och lemna Niels och Marit allena i stugan, tå ropade Marit till Giöa, badh henne bliffwa inne, thet är skam utij båda skulla legga inne allena, men hon näkade, sägandes then fremmande pigan bedia sigh att föllia henne i hödet att ligga. Meer weet hon intet aff huar Erich bleff om natten för än om morgonen fan honom dödh, sägandes dee må wetta thet som med honom lågo i hödet. S.C.

Sedan inkallades och frameskades Maritt Suensdotter som medh drengen Niels i stugan lågh samma natt om hon wiste huru med Erich Knutssons dödh war tillgångit elliest huem honom mördat haffwer; suarade för thenne gången aldeles Neij uthan berättade som be:t ähr, att om lögerdagen woro båda drengarna med pigan Giöa i bastuffwun, huilka efter badet gingo uth i farstugan och skiölde sigh ther logo att huar andra skymmandes huar andras krop, kledde sedan på sigh, kommo i stugan begynnandes för måltijdh spela kort, huilken för then andra ätta skulle, och när Erich Knutsson want sade Niels : ”iagh får fulla äta thenne gången medh tigh, een annor gång får tu äta medh migh igen” och efter måltiden gingo thee alla från bordet, allenast Erich Knutsson satt igeen begynte quäda för sigh sielff och widh hen så satt sade poiken Assmun: ”Kom wii wille gå i ladan och legga oss” Tå sade Nils: ”Erich, ligg inne, wij hafwer nu brent bort lopporna” ”Neij ” sade han, ”Gudh giffwe eder godh natt” gingo ther medh han och thee andra uth och hon medh Nils bleffuo legna till huffdes på bordet inne i stugan, mer sade hon sigh intet uthi then sachen ringsta wetta eller ther om wille bekienna; afträdde.

Ther näst framkallades gårdzpigan Göa som i ladan medh Erich Knutsson, Ingridh och Assmun låg, tillfrågades och alfwarsambligen förmantes sanningen att bekienna om hoon kunskap haade eller wiste huru wara medh Erich Knutssons dödh tillgångit, sade aldeles näij, uthan efter hon aff målsäganden fordaes till wynnen, af lade hoon sin edh, huar efter hon bekiende i förstonne effuen som be:t är wara tillgångit. Allenast när thee hade ätit och talades seedan något widh, sadhe Marit till Giöa: ”huarföre haffwer tu kallat migh hoora, att iag skulle haffwa legat hoos Niels?” Tå näkade Göa ther till och mehr hörde hon intet om huarken taal kijff eller trätta them emellan, än som förb:t ähr, allenast Erich gich för them uthi ladan och Asmundh poiken togh henne och Ingridh medh sigh och när thee i ladan tillhopa kommo togh Erich Ingridh i sijdan, drogh henne till sigh, låg och taltes widh. Tå sade Erich ”Ther ligga tuå allena inne i stugan, i morgon wille wij spega them” badh poiken Assmund wille see uth kan skie Märta ståår uthe och lurar, tå togh Göa uth efter poiken ey wille, kom in och sade sigh ingen see uthan fäkullan Börta lätt in boskapen;

Tå frågade Erich Asmundh: ”Lättz tu igen på trädet?” sade ”Jaa” ther efter somnade hon in och näkar högeligen med hand å book sigh ey annan bekiennelse eller kunskap giöra kunna,, efter hon soff, för än om morgonen hon fan honom dödh på broen to hon straxt lop in i stugan och sådant sade för Niels och Märta som på bordet lågo, att Erich låg död på broen. Tå han suarade: ”Ligger ett nöt på broen?” ”Näij” suarade hon, ”Erich Knutsson ligger dödh” och hon lop så straxt till Bryngell i Gissalen och Torsten på Åhsen och Niels gich till Ola på Holskougen, att fodra honom dijt att syna Erich Knutsson, men sielff wille han eij gåå straxt att syna lijket. Elliest bekiende hon omsijder och att lijkit intet hade blöt något näseblodh för än Niels dijt kom och bleff kiörder aff Niels i Ringstadh att taga på honom och weltra honom om, huar aff han straxt skut blodet genom näsan och mundh. Tå ropade the alle ”See ther hawa wij skadesmannen!” och tå lop han till skougz, men Märtha gich straxt efter honom, badh honom willia gå fram, hon wille suärga medh honom och giöra honom ther föree frij. Ytterligare bekienner Göa thett hon i wekan tillförene hörde them Niels och Erich trätta, så well som sigh haffwa funnet Niels och Märta een gång i hopa i nattstugan; Näkade aldeles efter åttskilligee förmaningar sig någott till Ringsta wetta mehr samma sach berätta. Ther medh affträdde.

Nogh framsteltes pigan Ingridh i Wattenboll som samma afton till Gillanda ther att sin broder wallpoiken Assmund besökia kommen war, så well som efter hennes tienst i Watnaboll uthe war att sökia sigh husbonde huilken edeligen medh handh å bok wittnade och bekiende att när thee kommo uthur badstugun och han i forstugun satt, bodo thee henne medh sigh in, seedan berättade ordh ifrån ordh som Giöa giordt haffwer och be:t ähr, allenast när Erich badh Assmundh om natten see uth, sägandes ”kanskje Marit står och lurar”, tå sadee Ingridh: ”plägar hon lura?” Suarade Erich ”Jaa, thett plägar hon giöra”, suarade hon ”iagh weet eij huadh hon har lura efter” och widh boskapen kom driffwandes up på fädebroen gich Giöa uth,  kiörde boskapen bort sågh fäkullan som lågh i quigan och restee lännen före, kom in och lade sig sägandes ”thetta åhret har warit så tungt för mig, iagh bliffwer thett nappast uth”.thett bekiende, och sade Erich Knutsson och, ther medh lågo thee een godh stundh stilla. Tå fick hon höra huruledes Erich Knutsson sachta upstegh, krasslade i höet och gich töst ifrån henne, men wett intet huar han gick, uthan allenast thett han lijtet förr sade sigh willia tydeligen gå neder och spega huru Niels och Maritt tillhopa ligga; och efter hon tå straxt insomnade och om morgonen wachnade frågade hon Giöa huaraff Erich Knutsson war wegen tagit. Tå togh Giöa medh henne uth och widh hon kom på fähussbroden sågh hon ther Erich liggia. Tå ropade hon tuå gånger ”Erich Knutsson” och sade ”Huadh i Gudz nampn mo honom skada, Jagh täncher karen ligger her dödh!” Gingo in i stugan, funno Nils och Marit liggandes än tå till huffdes på disken och Göa ropade till Nils: ”Erich ligger dödh på broenn” suarade han ”Ligger en Oxe på broen?” hon sade ”Nägh Erich äret” Tå gich han up medh Märta och Giöa see på honom och sade ”Kanskje han har suimlat i höet och skulle gåå uth att suala sigh och således fallen wara” korsade sigh, undrandes huru thett skulle wara tillgångit att drängen har fallit sigh i hielle.

Ähn frameskades waltösen eller fäkullan Börta Ingelbrechtsdotter, huilken om natten uthe war och widh fäquian hörde och sågh huadh som timmade, huilken i förstone aldeles näkade sigh wetta huru medh samma mordh skall wara tillgångit men seedan frågades huarföre hon haffwer skielt Margreta för een morderska, och aff huadh beskiedh hon sådant giorde, sade i förstone sigh thett haffwa giordt för thett hon haffwer een gång löget på henne för fruen, kunne Rätten then dagen ingen annan bekiennelse aff them bekomma.

Andra dagen fram eskades åter b:te fäkulla Börta sanningen att bekienna, efter man förnam henne ther om best kunskap haffwa och efter een långsam och alffward förmaningh som afflagd eed medh hand å book, badh sigh så sant Gudh tillhielpa att hon wille sanningen och intet annat bekienna allenast ther hon bekienner huru medh samma mordh är tillgångit fruchtar hon för Niels efter hon haffwer sagt om hon röger honom skall han slå henne i hiel; och sådan bekiennelse först ju för rätten allom seedan uthi Nielsses, Mertas och heela almogens närwaroo giorde. Först bekiende hon thett wara sandt att Nils och Märta höllo altijdh i hoop att förföllja Erich, så well som trätte Niels och Erich esom oftast och intet kunne förlijkas; efter Niels wille altijdh wara höffding öffwer Erich medan Erich war bettre aff Juncheren betrodh änn Niels för tröt thett honom; Niels förwarade een gång Erich att han intet skulle giffwa sigh ihoop medh Maritt efter som han hade medh henne bestella och bekienner att Maritt och Nils lågo huar natt ihoop på bordet och haffwa samma weka trätt åtskillige gånger till hoopa, en gång woro thee tuå dagar för tilhopa på engen medh liarne och hade så när förgiordt huar andra, och sade seedan Erich Knutsson som mördat är i bakarstugan för folket: ”Jagh haffwer funnet Märta och Niels 2 gånger i hoop, iagh skall lura efter them 3 die gången” och om natten fram emot minnatz tijdh medan natten tå eij lång war, och hon skulle kiöra boskapen i quigan igen sedan han war löss kommen sågh hon Erich Knutsson komma ifrån ladegården och gich up i gården ått frustugan, höre porten gå och lätas up. Een lijtin tijdh ther efter widh boskapen intet wille bliffwa i quigan, fijk hon höra huru dett skrek och ropadee uppe i gården, och gaff sigh myckit illa och hundarna skielte och kommo lösa till henne, boskapen sprang up i gården och wrålade hörte hon alt mindre sedan och mindre skria och illa giffwa sigh uppe i gården. Tå sprangh hon omsijder fram och stodh widh balken eller spiltogen[1] och fijk see Nils gå in i stugan, och kom uth medh Märta, togo Erich Knutsson Nils widh huffwdh och under armarne och Märta widh fötterne och boro honom på fähus broen och lade honom, fötterna upp och huffudet neder, och när hon in kom om morgonen sade hon till Niels och Merta: ”Gudh beware oss, huad syssla thee haffwa giort her inne i natt” Tå sade Nils: ”Eij huadh syssla haffwe wij giort?” Tå sade hon ”Thett få i fulla wetta” suarder thee ”Eij giörer wij dett”. Och begynte straxt suergia och näkade. Tå sade hon ”Suerg intet!” Märta och Niels suarade henne: ”Om tu säger thett, tå skola wij slå ihiel tigh!” och badh henne aldeles tijga. Sägandes hennes ord intet allena giälla, om honn säger thett hon Märta will suärga mz Niels och hon Börta war intet allena betrod. Till alt thetta näkade och beplichtadee Nils sigh intet affweta eller sandt wara, will ingalunda bekienna.

Ehuru well Märta som medh Nils inne i stugan war, seedann han öffwertygat aff fäkullan Börta och efter alffwardh förmaning, så well som förnam sachen willia gåå sigh under ögonen ther han sanningen ey bekienna skulle, badh hon först the willa taga honom therföree, seedan frijwilligen bekiende hon alt sålunda wara i be:te mordh och sach tillgångit som aff fäkullan och thee andree tillförna bekiendt ähr; och att Niels om natten stodh up, sade sigh willia gå och taga drijka uthi Cammaren, och är kommen emot Erich, som kanskie stoo uth för dörren, näkar aldeles och högeligen till sigh weeta huru mordet och dråpet uthe är skiedt, för än Niels inkom och badh henne gå uth sägandes sigh haffwa slagit i hiel Erich Knutsson, Tå suaradee hon ”Tå haffwer tu giordt tigh en fanners gerningh” Suarade han ”Tigh! Om tu talar om thet så är migh frijt säga nägh, så skall iagh driffwa. Kom bär honom bort medh migh på fähusbroden och lägga honom ther, som han skulle fallet halsen aff sigh sielff” och hon gich medh honom uth, fan honom liggandes uth om porten, togh honom ther han lågh och bar honom sin koos, hon om fötterna och han om huffwdet, lade honom på broen, gich ther medh hon in och han bleff sedan lijtit uthe. Kom sedan och lade sigh. Frågades huarföre hon tillförne thett eij bekiendt haffwer? Suarade honom haffwa beditt henne dölja medh sigh och hootat henne om hoon skulle beropa honom, till huilket han åter högeligen näkar, will ingalunda bekienna. Tå tilspordes honom om Märta hade warit medh honom i rådh eller gerning att dräpa Erich, sade nägh, hon ey heller har thett giordt. Sedan sade Märta ”Niels, tu kan intet näka ther till, att tu ju haffwer så giordt om tu west iag har warit wijdaree medh tigh i rådh eller mordh” så bekienn nu sanningen och suer leggandes handen å booken på sin siels salighet att Niels war Erich Knutssons rätta baneman, will ther på loffwa och dödh. Ytterligare sade Merth: ”Niels tu west tu är skyldigh, och om iagh haffwer något waret medh tigh så bekien nu sanningen, iagh haffwer nogh ledit och uthståt för tin skull” Huar till Nils näkar, will intet gerningen wederfånga, eij heller bekienna Merta någon skuld ther uthi medh honom haffwaa. Tilfrågades målsäganderna ytterligare om the haade Marit wijdare eller thee andre pigorna något misstänchte, att the skulle haffwa warit wållande eller i rådh medh att mörda be:te Erich? Suarade aldeles neij, att thee ingen annan misstäncha eller beskylla huarken Märta eller the andree uthan thee Nils allena beskylla och fult tillegga haffwa honom mördat, och begiärader på honom ändtelig dom, haffwer han någon medh sigh thet må han wetta, Så emedan b:te Niels ingalunda will sådana gerning wederfånga eller kiennas hurur han så aff målsäganderna som oftt.b:te fäkulla Börta och Martha sådant öffwertygas och herattz nembd tagandes sachen i noga betenkiandee och efter som them bleff

Källa: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Älvsborgs län EVIIAAAB:18 (1648-1649) 

---

[1] Gammalt danskt ord som betyder spilta

Min artikel i Land om gårdsforskning

Nu finns min artikel i Land om gårdsforskning att läsa på webben. Där har jag samlat massor med tips: Läs här>>>

Skrivövning

Undrar om det är ett av prästbarnen som som fått tag i bok, bläck och penna och undrar om prästen gav lov till denna skrivövning...Lindesberg 1675.

Nu är det Sommar-Månad

Nu är det Junius och Sommar-Månad. I farfarsfarfars almanacka har till exempel Bonifacius, Botolf och Gervasius namnsdag. Den 24:e ville sonen, min farfarsfar minnas att han hade konfirmerats. ”Konfirmerades jag Nils 1871. Dessutom tycks en bekant ha födelsedag då, Olof Bergvall nämligen. Och den 27 har han antecknat ”ägg”, vet inte varför.

Så fin textdekoration

Hittade en så fin liten blomsterdekoration på försättsbladet till Hasselas födelse- och dopbok C:4. (bild från Arkiv Digital)

En stökig kväll på stan. Söderhamn 1692.

Här är en ny läsövning på 1600-talsspråk. Ett rättegångsprotokoll från Söderhamns rådstugurätt i juli 1692 efter att Grells Persson avlidit av ett infekterat knivsår. Efter avskriften finns en artikel om rättegången som varit införd i Hälsingetidningarna.

Söderhamn 20 juli 1692

Anno 1692 den 20 Julij hölts Rådstugu, närwarande Borgemester och Råd.

Samma dag kom för Rätten hustru Älla, sal. Per Grells, klageligen gifwandes tillkenna, huruledes hennes son Grells Pedersson benemd, af det skadeliga styngn som Påstmästare Petter Budd den 10 Februarij sistledne, med en tälgknijf tillfogade, och omsijder efter uthstånden långsam wärk och sweeda, den 31 (står så i originalet) Junii måst sättia sitt lif till hwilket frånfälle dess moder med stoor sårg och bittra tårar begråter, helst emedan den afledne hwar hennes endaste sohn, påståendes hårdeligen att bem:t (anm.bemälte, dvs den omnämnde) Budd må derföre undgiälla hwad lag öfwer sådan gerning innehåller och förmåhr. Påstmästaren Petter Budd inlade een deduction, hwaruthinnan han berättar sig uthaf Sal. Grells Pärsson wara ombudin att speela på ett par skoor, som nu skiedde, hwilka Budden want, och så mycket uthlagdt, som till laget borde gifwas, och fast om der som i laget  woro, wille ytterligare speela om skone, wägrade sig Budd det samma. Altså spelte de om 12 öre penningar till brännwijns hwilket skiedde hoos handelsman Michell Olsson Krook, des 12 öre Brännwins Penningar wille laget af honom hafwa, men som wärden dem det nekade, gingo de till Borggaren och Krögaren Lars Herdeman, men kunde eij eller hoos honom få något Brännwijn emedan tijden war för senter, och Klåckan 9 slagen. Sedan gick Budd derifrån med sine Cammerater, som war Olof Önnesson, Erich Persson och Grells Persson, som med war i speelet, men Hans Mortensson gick hem en annan wägh, föregifwandes der andra wille med raggande och rifwande taga af honom skoorna emedan han intett hade betalt brännwijnet som han genom kortspeel tappade, ehuruwähl han begiärtte delation till anderdagz morgonen.

Rätten förhölt Budden huru det wore icke honom anständigt, att han som een Påstmästare skulle ställa sig ibland sådant Partir Jämbewähl haf—åther hålla från sitt dageliga huus, med mera som honom förhöldts.

Buddz Cammerater wittnade det Grells Persson gaf Budd delation till andra dagen, säijandes att brännwinet skulle smaka mycket bättre om mårgonen än så seent på aftonen, hwar på Budd sloog Grells Persson i bröstet wed högra warttan med förbem:t tälgknijf, då Grells Persson ropade: Hielp i Jesu Nampn.

Bem:t Budd säger wijdare, att han skone wunnit, sedan komma dess Cammerater och wille honom wåldsammeligen öfwerfalla, först uthi Erlig Mans huus och seedan de finge honom uth på gaatan, fullfölgde der detsamma, hwar af den olyckan och skadan kom; Men beklagar att det skulle hända den som war hans synnerliga gode Wän, och skulle så illa blifwa sårader af honom;

Andra dagen begärte Budd det wille Rådman Carl Hansson Geflebo, föllia honom till Grells Persson och med honom förlijkas, hwilken begiäran bem:t geflebo efterkom, säijandes Budd, att Grells Persson beiakade allt det samma som förlijkningzskriften af den 13 Februarij sidstledne, innehåller, det gode män hafwa Attesterat, säijandes och att slutet blef sålledes att han Budd skulle wara ändtledigat att stå uthi något answar för Grells Perssons lijf, men håller sig likwähl att willia sin saak in för Rätta uthföra Lit. A. Beroopandes sig och på Regementz fäldtskiären Andreas Beniamin  Teüffenwisser hurulunda han bekändt för reedelige Män så rätt med medicamenter blef ansader af fäldtskiären, mera hade oftabem:t Budd denna gången intet att förewända eller säija.

Budd blef af Rätten tillfrågat hwem som skrifwit förlijkningzskriften och af hwad orsak den eij ähr å Rätten opwist? Swarade sig den siälf Componerat uthan at till een så nödig skrift Carta Sigillata.

Buddz speel Cammerat Erich Pärsson efter aflagd Edh wittnade, det Budd fick åth Grells Persson skona sedan han har huggit honom med knijfwen, och kunde intet förmärkia, att någon owänskap war dem emellan, uthan blef ombuden af Grells att bära hem skona emedan han sielf icke förmådde det giöra. Meera hade icke Erich Persson i detta fallet att wittna.

Olof Önnesson wittnade efter aflagd Edh med hand å book att när Budd gick ifrån Mickell Krook låfwade hanwillia gå till Hedmans och der få både brännwin och penningar att lösa skona med, dijt dhe och ginge. Men såsom det war seent på aftonen, fick Budd hwarken brännwin eller Penningar hoos bem:t Heedman, altså gingo dhe derifrån och när Budd kom mitt för Hans Erwyrdigheet Kyrkioherdens gård, och Peder Anders Parsiös, högg Budd Grells Persson med Knijfwen i bröstätt, hwar med Grells Persson ropade Hielp i Jesu Nampn. Då Oof Önnesson roopet hörde och då han kom, förnam det Grells med Knijfwen huggen war af Budden, fick han Budden fatt och höll honom till dess Wachten kom och tog bårt Budd i Arrest. Meera hade Olof Önnesson icke att wittna.

Såsom Bem:t Budd beroopade sig på wittnen, hwilka nu icke hemma i staden stadde ähro, altså upskiötz  saaken till nästa Rådstugudag innom hwilken tijd wittnen skulle wid handen skaffas.

 Den 23 Julij Continuerades

Samma dagh kom för Rätten Vice Pastor Wyrdig och Wällärde Hr Morten Portuán som hafwer hördt Grells Perssons berättellse på hans yttersta, wed det han begick Herrens Högtwärdiga Nattward, wittnadhe det Grells Persson sagdt att han då om aftonen när skadan skiedde tog bem:t. Budd i råcken och sagdt: Låt mig få skoorna emedan I dem intet fyllest har betalt och med det samma wänder Budd sig om och sade: Willien I öfwerfalla mig? Och med det samma stack Budd Grels Persson i bröstet med knijfwen.

Wijdare wittnade Hans Wyrdighet Hr Mårten att samma afton som denna olyckan hände, war han hoos Borgaren Claes Kram med några flera godha wänner. Då inkommer Budd i kiöket medh wachten som honom för sin onda gierning antastatt och wille kiöpa öhl; hwilket honom neekades.Har Budd då sagdt att om han har haft den karlen för sig, som han har kunnat med wärija träffat så hade han då lust andra dagen räcka hallsen på tårgätt. Hwilket tahl hans Wyrdigheet hafr hördt af Johan Andersson Bältare och Peder Olsson, Claes Kraams dräng som då woro med Budd i kiöket.

Claes Krams dräng Peder Olsson inkallades och efter aflagd Edhwittnade, att samma afton som Budd stack Grells Persson kom Budd med någre fleera med sig till des huusbonde i des kiök, williandes kiöpa öhl, som honom neekades, sade Budd dhe orden: om iag hafwer hafft  [---] Carl för mig så har iagh haft ähra före all fått räcka hallsen på tårgätt. Meera hade drängen icke att wittna.

Emedan fleere wittnen åberopades, som icke ännu woro tillstädes, uppskiötz åther  denne saaken till nästa Rådstugu dag, dåck för än Rätten åtskilldes inlade Petter Budd skafferligen i Rätten sitt beswär emot Regementz fältskiären, der med han berättar huruledes han har anlijta fäldtskiären att Courera bem:t Grells Persson hwilket bem:t fäldtskiär honom låfwat och sagdt att sårät som han högg Grells Persson war intet dödeligit, som gode män wittna kunna, beroopandes sig på Erich Ersson Skomakare sampt des hustru och Grells Pers Moder att wittna det fäldtskiären intet förswarligen har Courerat, uthan honom inn och uthwärttes uthrött så att stoora Ruttnande Köttstycken fallit aff Grells Perssons bröst, Män Grells Perssons Moder neekar alldeles sådant sagdt, att fäldtskiären honom uthrödt, uthan berättat att det war blodlefwår och intet döökiött som kom uthur sårätt.  Bemelte Budd förmäler och det skulle kallbrand kommit in i såret, Till hwilket Regemäntz fältdtskiären alldeles neekar, förebärandes det Budd hafwa lijtet förstånd om kallbrand, dy om deen hoos den skadde warit inkommin, hade han intet så lång tijd ja intet många dagar lefwat kunna. Budd säger sig  blefwen förorsakatt att anlijta een Bråcksnijdare som nyligen war hijt till staden anländt att taga honom Grells Persson an och Courera, då Bråcksnijdaren sagt om han fått honom med färst sår omhänder, skulle han Näst Gudz hielp honom läckt.

Oftabem:te Budd tillägger fäldtskiären warar wållande till Grells Perssons död och berättar att fäldtskiären, enär han på sin embetes beställning bortrest, har han lembnat sin hustru att patienten opwagta, will altså Budd föregifwa, att föremedeslt färldtskiärens hustrus courerande skall patienten blifwit förderfwat.

Regementz fältskiären Anders Beniamin Teüffenwisser begiärde Communication af Buddz ingifne skrift, llt.B., så wille han sigh till nästa Rådstugudag deröfwer skrifteligen förklara.

Den 30 Julij

Samma dagh kom för Rätten Factorie Bookhållaren Olaus Trälod och uppå Regementz fäldtskiärens wägnar som frånwarandes [- -] dess förklaringz skrift emot Påstmästaren Petter Budd deri han berättar att strax efter Grells fick skadan blef han af Stadz-Magistraten an[-]itter bem:t patient att besiktiga om såret wore dödeligit eller eij, och eftersom då skadan befans, hafwer han utgifwit sin Attest, att såwit intet syntes dödligit och han hwarken med Budd eller patientens moder giordt något accord eij eller för obligerat sig bem:te skada antaga och Courera, [ ---] han för sin tienst skull icke fick stadigt wara hemma, och såsom han fick sal. Hr Öfwerste Lieutenantens Silfwersporres Bref och order ifrån Hambrånge, att han skulle genom natt och dag efter sin tienstz skyldighet honom uppwachtat som dödz siuuk war, kunde han intet Grells Persson upwachta . af medömkan tillreder han hwad lijkwähl till patientens skada tiena kunde, och anbefalte sin hustru att gå till patienten afton och morgon och bruka de Medicamenter som han henne föreskrifwit hafde. Hwilket hon så länge hon war hemma med flijt giorde och ingen betahlning derföre begiärt såsom fäldtskiären intet fick på 14 dagars tijd wara hemma uthan måste uppwachta Wälb. Hr Öfwerst Leutnanten till dess död, Imedlertijd hafr Budden och Grells Pärs moder accorderat med Bråcksnijdaren att han skulle patienten courera, hwilket han och dem låfwade och för sitt omak begiärtt 4 RD för Couren, men som Bråcksnijdaren såg och förmärkte att wed den skadda intz stod till att giöra, reste han härifrån orten och till Hudwizwall; Efter hans utresa blef fäldtskiären med böön öfwerwunnen att see uppå patienten hwilket han och giorde, men befant honom wara förwärrat af Bråcksnijdaren, hwilken  fäldtskiärens förklarningz skrift Lit.C. wijdare uthwijsar.

Michell Michellsson Bältare som gick wacht om natten enär skadan skiedde, uppå aflagd Edh wittnade, huruledes han med sin Cammerat, då han kom till Lars Herdemans om aftonen, hörde han een swärija :salva venia: Tage mig diefwulen, men hwilken som det sagt wiste han intet, men enär Budd med sine föllieslagare kommo emot Kyrkioherdens Plank roopade Budden Hielp, då går Michell Michellsson till däm, sade Grells Persson ”det är allenast Buddens skiälmerij, att han roopar, men mig hafwer han huggit med knijfwen”, tager wacht på karlen, mer hade han intet att wittna.

Erich Ersson Skomakare upp aflagd Edh wittnade intet förstå sig på dee Medicamenter som fäldtskiären gaf Grells in, efter patienten låg hoos honom uthi 10 weckors tijd, wittnar att fäldtskiären gaf patienten in 6 gånger ungefehr som han såg, ehuruwäll han intet åfta fick wara hemma, och då bem:t fäldtskiär hafwer han lembnad medicamenter framme och sagdt för Erich Ersson huru han skulle dem bruuka och så länge som fäldtskiärens hustru war hemma courerade hon patienten och seedan hon afreste har hon fått medicamenterne med [- -] åth Erich Ersson och äfwen sagdt huru han medicamenterne bruka skulle.

Budden anförer och att han under patientens lijfstijd kåstat på honom och Bråcksnijdaren 55 skilling 4 dr kopparmynt det och modren tillstår wara skiedt.

Rätten tillfrågade sal. Grells Pärs Moder som rätta Måhlsägaren är om hon wille gifwa honom Budd efter hwad henne wedkommer? Där till hon alldeles neekade säijandes sigh hafwa een sådan stoor ynka sedt på sin Sohn att hon intet kunde gifwa åftabem:t Budd efter hwad han henne i detta måhl emot brutit.

Tillspordes wijdare Parterna om de hade något mera att berätta och angifwa hwartill de swarade neij. Altså efter långsam ransakande och betänkiande skred rätten till efterfölliande dom.

Efter långsam Ransakning och noga förhör på båda sijdor, är denne ringa Rådstugu Rättens tankar och sluuth öfwer dätta högmåhlsärendet, som här undan före förmähles.

Ändåck Petter Budd under hwariehanda inwänningar söker att skudda skulden dijthän hafwa giordt skadan i nödwärn, hwartill intet bewijs kan framtaas, som och in på Regementz fäldtskiären Andreas Beniamin Teuffenwiser som skulle den stuckne Grells Persson af wanskiöttzell lijdit döden, så gitter Budden det eij med skiähl honom öfwerbewijsa, hälst emedan han Budd medh fäldtskiären intet Contract ingåt eller giordt det honom fäldtskiären för dess tijdiga opwachtning eijd Regementet ogiörligen ähr, uthan som Budd alldeles i oträngde måhl och öfwerdådigheet gifwit sal. Grells Pärsson dödzhugget af des stoora tälgknijf, fördt då skadan wa skiedt ett sälsampt och gudlöst tahl som ransakningen bredare innehåller, dy kan rätten honom Budd från uth straffet icke befrija uthan föllier Gudz lag 2 Mosti Book 9, 3 Mostbook 24 och 4 Mosibook 25 Capit: sampt det 1 Capit: dråpmåhla B. Med willia st st lagen skylldig till dödenm dåck at i allsom största underdån- ödmiukheet den högl. Kongl. Håfrättens ytterligare och nådiga ompröfwande saaken hemställa, warandes och bem:t Budd medellös och med sin hustru och barn lefwa uthi ett fattigt och miserabelt tillstånd.

källa: Avskrift ur Svea-Hovrätt-Advokatfiskalen-Gävleborgs-län-EXIe-3156-1673-1674

Artikeln

Den 20 juli 1692 stod änkan Älla förtvivlat gråtande i Söderhamns rådstuga. Hon bad att Rätten skulle döma postmästaren Petter Budd för dråp på hennes ende son Grells Persson. I fyra månader hade han legat sjuk i sviterna efter ett knivhugg och i slutet av juni dog han.

Den 10 februari hade Grells träffat sina goda vänner Postmästare Petter Budd, Erik Persson, Olof Önnesson och Hans Mårtensson för att spela kort och dricka brännvin. Stämningen var god och de spelade om lite av varje, bland annat om ett par skor som Budd vann. När brännvinet tog slut fram emot kvällen kom de överens om att gå till krögaren Herdeman och köpa mer. De spelade ett sista kortspel om de 12 öre som brännvinet skulle kosta och så drog de iväg på stan. Men framme hos krögaren fick den roliga kvällen ett snopet slut. De var för sent ute. Enligt gästgiveriförordningen var det förbjudet att sälja brännvin efter klockan nio på kvällen. En viss irritation kunde nu märkas. Hans gick hem. De andra fortsatte att gå lite planlöst men stämningen var ju förstörd och de började småbråka med varann. Vid kyrkoherdens gård vände sig Erik, Grells och Olof mot Budd och ville ta ifrån honom skorna han vunnit. Grells fick tag i dem men då drog Budd, något överilat, upp sin täljkniv och högg den i bröstet på Grells som skrek ”Hielp i Jesu Nampn!”  Stadsvakten hörde oväsendet, kom springande och arresterade den mycket ångerfulle Budd. Den sårade Grells var vid gott mod och blev hjälpt hem.

Budd släpptes snart men dagen efter insåg han allvaret i det han gjort. Han fick Grells att skriva under på en förlikning och så såg han till att få ett intyg på att såret inte var dödligt. Men Grells blev sämre. Budd tittade oroligt till honom varje dag. Om han dog skulle Budd kanske dömas till döden trots de där intygen, och därför anlitade han nu fältskären att sköta om såret för att få Grells frisk igen. Då fältskären blev bortkallad i tjänsten några veckor överlät han vården på sin hustru. Nu började Budd bli riktigt ängslig. Han litade inte på fältskärshustruns kunnande och tyckte inte att tillfrisknandet gick särskilt bra. I desperation anlitade han en bråcksnidare, en slags kringresande kirurg som mot dyr betalning försökte skära rent i såret.

Vid tinget hade Budd sitt försvar klart. Det gick ut på att fältskären och hans hustru skulle ha vanvårdat Grells sår (som ju enligt intyg inte varit dödligt). Budd kunde berätta att det kommit ut stora ruttna köttstycken ur såret som om det var kallbrand i det. Men Grells moder vittnande att det som kommit ur såret bara var blodlevrar. Fältskären själv sa att kallbrand var det då definitivt inte, och såvitt han kunde se var det hellre så att den där bråcksnidaren förvärrat såret.

Och så blev till slut rättens beslut denna tingsdag att Petter Budd måste anses vara helt ansvarig för Grells Perssons död. För detta blev han, precis som han i fem hemska månader befarat, dömd till döden.

Söderhamn år 1700, ur Suecia Antiqua et hodierna

Spökerier i Delsbo 1734

Jobbigt! En massa spökande  djur som springer omkring och "hwäser och fräser i knutarne", och slår på skorstenen på dagarna. Och på nätterna kommer det små vita personer med röda kronor och fäktas mot svarta kreatur på golvet.

Broman, 1734: "Bonden ifrå Dilsbo Socken och Wäster-tholbo Jon Olofsson berättade huru åtskillige slags Spökerier som oftast höras och wisa sig uti hans gård både nätter och dagar; i synerhet för hans älsta Son Päder, nu 15 åra gamal; v.g. Blacka koor, swarte hundar, röda swin, etc. om liusa dagen, winter och somar, springa kring och genom gården. Klappar, dånar, bultar och slår, här och ther i wäggerna; hwäser och fräser i knuterne; slamrar i skorstenen och på fenstren. Om nätterna synas små hwita personer som hafwa röda kronor på hufwuden, och fächta starckt med andra swarta och stygga Creatur, på gålfwet. Stundom och stå ther stora Soldater med full mundering; etc. etc. [---] All tiänstehion och annat folk som någon tid i gården wistas hafwa ingen trefnad, utan warda siuke; in summa: hwad ther arbetas på åker och ängd med boskap, miölk, ost, etc. lyckas litet eller alzintet. N.B. Bonden inbillade sig att grannehustrun Cherstin Påls Erssons Enka, nu 70 åra gamul, som warit länge ena häxa, uträttat sådant."

1600-talsläsövning för den jullediga

Avskrift ur tingsprotokollet från den 8 – 15 november 1655 med Brunflo tingslag. Med reservation för eventuella läs- eller skrivfel samt med vissa ändringar för läsbarheten, t ex stor bokstav på namn mm.

SD

Befallningsman Welb.tr. Jacob Christophersson ahngaff dedh han aff en sagu i bygden förnummit hadhe att Pedher Bråddesson i [Gärde] skulle hafua öfuerkommit ett breeff widh sin stufuedöör, och sedhan låtit sin granne Carl Hansson i Lundh, uthi Suen Perssons dersammastedes nährwaro wijse och läsit, efter han dedh sielff icke förstodh, och såsom dee förme[---] dedh icke wara något redeligit skrifuit, skulle der sigh så hafua samsatt, att be:te Pedher Bråddesson dedh antingen till Prowesten heller Befallningsman böra och wijsa skulle; och ehuru wäll befallningsman tillhölt Pedher sedhan dedh sigh wijsa efter han icke efter [---] dedh holt giöra welat, uthan Bengdt Larsson i Gusta dagen för tinget bleeff kommadh samma breeff till sigh; Altså framsteltes [---]be:te Pedher Bråddesson och tillspordes, huarföre han sigh icke breeffwet straxt wijste, på dedh han kunde i tjdh medhan dichtamestaren tillstedes war antasta låta? Pedher swaradhe som arbeethade i Prostgården att wijsa Prosten huilket nähr be:de Måns omhender fick, hafuer han dedh undanstucket, efter han dedh aff Bengdt i Gusta fått hadhe, att hielpa sitt barn medh som siukeligit lågh.

När nu Per [---] så wara, wille han icke sin mågh uthi olempa bringa. Breefet belangande som medfölier - – 1. lydher först aff Johannis Ewangelistens 1 Cap. något på latin skrifuet, och sedhan dess diefulska uthtydningh 1:a [ev. Luckas]

Emädhan Pedher Broddesson en tolfman war och sin edh giordt hade, kunde denne eniga Rätten nogh skiäll hafua honom saakfälla, men efter han dedh af fåwättenheet giorde och elliest icke att komma sin mågh uthi olycka, afsattes her ifrån sitt tolfmanna Embete, och dess förutan oppå höga Öfrheetens Nådiga behag pålahdes att plichta i fängelse otta dagars tijdh widh watn och bröödh.

Emädh. Be:de Måns Skreddare icke tillstädes war då framhadhes Bengdt Larsson som brefwet till honom Måns fått hafua skulle att läkia sitt siukeliga barn medh, och tillspordes huadh han dedh brukat hadhe. Samma Bengdt bekienner sigh dedh för någre åhr sedhan hafua bekommit aff en huusman som tillförende såldat warit hafuer, Troon Börjesson uti Valne och Lochne sochn, huilket han till sitt siukelige barn brukat hafuer och såsom hans barn bleff heelbragdt igen och Månses barn siuknade, hafuer han kommit till honom och frågat, huadh han bruukadhe, att hans barn gått och sundt bleeff, då han swarat intte annat ähn detta breeffwet, och så honom Måns Skreddare lofwat dedh i barnklederna lagdt, och så bortfullit som [--] står aff Per Bråddesson igenfunnit och i dagsliuset kommet.

Troon Börjesson som ursprunget till breefwett wara skulle, ähr nu icke tillstädes uthan föregifues såsom han förnummet hadhe boossnät oppebarat wara, ähr han aff wägen kommen.

Den 14 Dito oppå Extraordinarie tinget uthi Brunflooh

Denne förbenembde Troon Börjesson bleeff aff Profossen igenhemptad ifrån Lijth Sochn, och iblandh andra hans saaker i en sääk förwarade igenfans hans konst- heller trullbook som meedföllier / ded af många konster ähro att see/  sampt trenne stycken papper in octavo af figurer ded på han twifwelsuthan med alun skrifuit hafuer, och som han sielff bekienner, uthwijsad uthi bloon och wattnet nähr någon hafuer misstanka på en tiuff hafua stulit, [–] war och Säx Exemplaria som han aff samma sin trullbook uthi skrifuit hafuer och ähn då stycke ihoplagde opskrifne som och uthskrifuas skulle, och andra medh –sp med sin egen handh ses, dedh –rt ähr att see. Sedhan och en ljten –k ded iblandh annat igenfans den kopparsöön heller nagel som brukas skulle i diefwuls Nampn och konstboken förmäler, att uthslå ögon på tiufwar.

Först frågades be:te Troon Böriesson huru lengie sedhan wara skulle, han i ransakningen ahnhörde Bengdt Larsson i Gusta breefwet / lefwerete, såsom och huadh orsaken war att Bengdt därtill bewehte sådant begiera; han suaradhe och bekiände, första åhret han såldat bleff och pröffuadhe Nembden, dedh siu åhr sedahn warit sedhan orsaken att Bengdt skrifften begiertte - - att han den hoos sigh see fick, och sedhan idkeligen fodrade; spordes honom Troon om någon annan Menniskia hafuer honom om något trulldomdwesende ahnmodat ahntingen att förgiöra heller eftergiöra? Der till han enhelleligen neekadhe. Befallningzman öfuertygadhe honom medh ett breeff honom tillskrifuit dz 22 Junij 1652 och iblandh hans saaker igen funnitz / / Nembden så wäll som dee Män oppå Frösö lagha ting --- woro wittnadhe, att nehr Pedher Giörsson i Vagle och hans granne Erich Joensson för Retten sina emillan kifuadhe om en häst som för Erik huggen bleff, berettades, att samma Erik skulle hafua igenom en såldat Per Smålod sagdt denne Troon, att wijsa huilken hans hest skulle hafua huggit; då hafuer Tron honom Per igenom ett pappeer uthwijst i - - Eriks granne Per warit som hesten hugget hadhe, sedhan hafuer åter Per som skylt bleff till Troon åter warit och Troon nu sielff bekienner för Rätten, honom och en figur i wattnet på papper satt wijst, sädhan Per igenkiende sin skapnadh lijkformigdt wara, huaraff sedhan grannarne som elliest andra emillan farliga Tumult i gestabudh och andre sambqwemmer skiedde ähre, detta stödier sigh på Troons konstbook //

Befallningzman ahndrogh, dedh Oluff Nilssons hustru i Åkerängh och Sunne sochn, nähr hon för Retten medh sin Man kifuadhe, ibland annat föregaff att be:de Troon hafuer och henne igenom sådant papper uthwijst den kåhnan hennes man Oluff för någon tijdh, skull olåfligen medh omgåtz hafuer, huilket iblandh annat henne sedhan en orsaak gaff att de twänne ächta folck ochristeligen tillsammans lefde, och inntte bettre aflopp uthan den andeligha Retten dem åthskillia måtte. Troon neekar aldeles hertill. Befallningsman lät och honom då straxt efter slå, men intte war i landet att finnas. Ded nest tillspordes honom, Troon, huarest och aff huem han sådan trullbook och konststycke fått hadhe effter han sielff medh sin - -  först icke alla skrifuit hafuer? Han suarar att en student i Nårige för en - - tijdh sedhan bekommit.

Sedhan och förmantes honom till bekiennelse oppenbara om han någon medh sin kånst förgiordt hadhe, der till treeget nekade.  Troon uthi Bengdt Larssons frånwaru nu föregifuer, att han hafuer till sigh kommit medh en skrifft som han sielff lika wäll läsa kundhe, och sagdt sigh en aff en widh- eller wegfarande Man fått, begiärandes han der effter bättre och Pr—nts styll som han nu ähr öfrskrifuen. Bengdt kom honom till suars och grufweligen neekar, icke der aff någon annan ähn denne Troon fått;

Uthi detta befinnes Troon twetala, efter han tillförene bekiände att Bengdt skriffa hoos sigh sågh och så träget fodradt.

Tillspordes honom oftabe:de Troon till huadh ända han så många Exemplaria aff hufuudhbok[en] nyskrifuer och medh sigh kringhom landet bar, och om han den icke andra besp—sar och meddelar, såsom och der han seger sigh den icke förstå, hwij han då förbettra kunde, att der sielffw autor allena sina lässningar slutar medh sådana X X X förklarar han dedh medh Gudh fadhers kors, Gudhs sons kors, Gudh den helge andes kors. Der till han icke suera kundhe eller weta.

Bengdt i Gusta wittnadhe dedh offtabe:de roon honom wijste sigh kunna giöra effter dedh som wartt stulit eller elliest förlagdt war.

Prowsten wyrdige H.Oluff Drake förmante honom Troon medh nogha flijt oppenbara och bekienna sine handlingar efter han sielff icke neeka kundhe, dem ju till guds försmädelse wara. Men han låts som alt sådant sigh icke angick. k. Dock omsijdher badh om nådher och kraf-ens –dnigh.

Profåssen bekiende att nähr han honom uthi Lijt antastadhe, hafua fålcket medh ett ordh att säja, trätat huem honom först h--- medh sigh få skull--.

Den 15 Dito förehadhes och samma saak som föllier nembl.:

Oluff Gudhmunsson i Optandh, en tolfman sampt Jörns Persson i - -  wittnadhe för Retten, ded Mats i Wamsta och Halfuar i Wjken sine emillan /iblandh annat der uthi wamstadhe trättadhe/ förhänder hadhe, dedh Mats i af-ende misstänkte hadhe Jörnses hustru hafua stulit någre små matwahror ifrå honom, men sedhan offtabe:te Troon kom som - - - war till Lijth, leth han honom medh ett papper i wattnet på Elden lagdt see icke Jörnsses hustru warit,  - - Halfuar Gullesson i Wijken, effter hans dotter hoos be:te Mats tientte sådant till sin fadher dragit, dertill Halfuar effter han sådant f- - neekadhe, då hafuer Matz till honom sagdt: Om du icke migh troo will, att du hafuer migh stulit, kom till migh der står  -  såå effter Troon, ded du din egen skapnadh - - igenkiänna skall. Hoos denne Maatz igenfans och papperet som denne Tron brukat hafuer, och ingen aff oss kunna något mehra see, ähn mitt oppå som Halfuar bef- - .

Ehuru wääl man nu uthi tuenne dagar hafuer denne offtabe:te Troon medh nogha förmaning som elliest aff wyrdige Prowsten och andra förehullit retta sanningen bekienna, - - uäll hafuer man honom icke wijdare ähn äh—wärdt ähr beweeka kunnat, huarföre togh denna eniga Retten saaken uthi granna och nogha betenkiande, och resolverades att emädhan denne Troon Börjesson uthi så långan tijdh med sådana många - - liga läsningar aff sin trullbook till Gudhz Nampns försmedelesse omgåtz hafwer och dedh icke allena för sigh sielffue brukat uthan och andre muntteligh och skrifftelige underwijst och bespijsat, jemwäll medh sine diefuulska konster kommet åthskillige till träto och Gudz förtörnelsse, och som mehr ähr, bef - - lat sina lääsningar mycket i landet och den tilltagande ungdom förfört, dömbdes han efter Gudz lagh Exod: 20:v:7. Exod-22.V:18: Deut:18:V:9:10:11:12:13:14:20:21:22: Deut:30:V:16:17:18:19:20: Sampt Rettegångzprotocollen om straff i Missgärningen och Höghmålen – 19 C: V: 3. och 4. dödhen werdh wara.

Källa: Arkiv Digital, Jämtlands domsagas häradsrätt AI:4 (1654-1660) Bild 700 / sid 62 ff

Ryttarebråk 1666

Åren efter att Jämtland blivit svenskt skickades svenska soldater dit nerifrån landet för att hålla området i schack. Soldaterna var ofta beridna och kallades ryttare. Det uppstod stora spänningar mellan invånarna och dessa ryttare vilket kanske är lätt att förstå. I tingsprotokollen från 1600-talets Jämtland är ryttarna mycket ofta inblandade i våldsamma bråk, med jämtar eller med andra ryttare.

Den 28 oktober 1666 var det gästabud i Måns Olofssons gård i Lien i Aspås socken. De inbjudna gästerna hade det säkert trevligt till att börja med, men så kom ryttaren Gabriel Andersson dit, fast han inte var bjuden. Han satte genast igång med att dricka hårt och blev plötsligt som galen. Han fick ögonen på ryttaren Jöran från Krokom, som bara satt och ”hölt sig heelt stilla och wackert”. Han utmanade Jöran med sin värja och sa att han hade minsann både häst och pistoler utanför stugan och brydde sig inte mer om sitt eget liv än golvplankorna. Sedan drog han sin kniv och tänkte hugga Jöran som inte alls ville bråka och inte svarade emot på något vis. Som tur var för Jöran vände nu Gabriel uppmärksamheten till de övriga gästerna på kalaset som man får förmoda var ganska rädda vid det här laget. Gabriel skrek ”Juthedieflar och Jempteskiälmar” (ung.danskjävlar och jämtskojare) till dem. Han kallade länsman fula ord och sa att han skulle ”tråda honom under sine fötter”. Festen fick ett tvärt slut för nu ville ingen vara kvar i stugan med Gabriel utan försvann ut, hem till sig eller till grannar där man skulle sova över natten.

Men Gabriel gick efter. Han kom nu in i granngården hos Erik i Lien där Torkil Nilsson med fru från Nygården skulle sova över och de hade redan hunnit gå och lägga sig tillsammans i sängen. Gabriel såg Torkil och sa ”Ligger du her din Juthediefwul och Jempte skiälm!” men Torkil och frun låtsades sova och svarade inte. Så fick Gabriel öl av Eriks hustru Karin, frun i huset, hon vågade nog inte annat än att bjuda honom på det. Han drack men tyckte inte om det utan kallade Karin för ”Åsneböllia, som så elackt öhl hafwer brygdt”. Nu tyckte Torkil att det gick för långt så han sa: ”Hon haar brygdt öhl som ehn ährlig qwinna!”. Gabriel gick genast fram till sängen och måttade ett knytnävsslag mot Torkil men träffade i stället hans fru i bröstet eftersom hon låg framför sin man. När målet kom upp i tinget tre veckor senare var hon fortfarande sängliggande efter det här slaget. Kanske hon fick något revben avslaget eller inre blödningar.

På tinget som hölls den 17 november 1666 berättade man som en karaktärsbeskrivning att denne Gabriel avlat barn med Margareta Carlsdotter och att de tänkt gifta sig, men att båda ångrat sig på grund av Gabriels orolighet. Och Rätten dömde honom mycket hårt för hans karaktär och för skällsorden och knytnävsslaget – han fick faktiskt dödsstraff. Men man skickade målet vidare till Hovrätten som mildrade domen till 8 gånger gatlopp som i och för sig också kunde sluta med att den straffade avled av sina skador.

Berättelse ur Tingsprotokoll från Rödöns tingslag den 17 november 1666

Gatlopp

Gatlopp brukades som straff för allmänna brott i Sverige fram till 1734 och inom militären fram till 1812. Det innebar att ett antal män ställde sig på två led mitt emot varandra så att en gata bildades mellan dem. Varje man hade en käpp i handen och den dömde sprang med bar överkropp på ”gatan” och fick ett slag av varje käpp. Det kunde bli många slag på bara en vända, beroende på hur många män som stod uppställda. Man kunde bli dömd till flera gatlopp, eller vändor, och straffet ledde ofta till att den dömde dog av sina skador.